BBC's 5-dagarsprognos för Amsterdam, "heavy showers", alla dagar. Nu går jag och dricker öl.

Dom kallar det tisdag

Så vaknar man upp till första dagen utan penicillin. Regnet är tillbaka i staden efter två veckors frånvaro, ett bananskal ligger på golvet i mitt rum och här sitter jag på min obekväma stol och läser lite nyheter och käkar frukost. Ikväll får jag dricka öl, det känns lite ovanligt, speciellt, och roligt. Innan det måste jag dock ta mig igenom en oroväckande stor mängd litteratur samt betala hyran, sånt man gör på regniga tisdagar helt enkelt.

Dagens låt hämtar vi från Spencer Kruegs (en av sångarna/låtskrivarna i Wolf Parade) lilla sidoprojekt Sunset Rubdown. Den heter The Mending Of The Gown och har en jättefin gitarrslinga som för tankarna till70talsbandet Television, och så låter det lite Wolf Parade över det också, inte fel alls. Skivan heter Random Spirit Lover och är inte helt oväntat en väldigt omtumlande och levande popskiva.

Idag avslutar vi med ett citat från Miranda Julys short story Ten True Things.
I laughed and said, Life is easy. What I meant was, Life is easy with you here, and when you leave, it will be hard again.

Debuten

Är helt nergrävd i studier för närvarande, men, ni ska förstås få lite info om debuten för Agents som skedde igår:

Solen lyste som vanligt när Amsterdam Agents rullade ut ur Amsterdam. Efter en krock på motorvägen som ledde till enorma köer kom vi tillslut fram till sporthallen där Agents säsongspremiär skulle gå av stapeln. Efter en taktikgenomgång där lagkaptenen körde en analog rit-Ola på en sån där liten white board tavla som ser ut som en hockeyrink så var det dags. Edvardsson, tog plats som högeranfallare.

Efter en trevande inledning där Agents hade lite problem med positionsspelet så hittade Edvardsson fram med en passning bakom ryggen till högerbacken, som likt Jose Boswinga i gårdagens match mot Stoke, dök upp och tryckte in den i mål. Patrik försökte desperat hitta sin rätta position men fick sällan de bollar han ville ha, trots det hade han en boll i ribban i slutet av första halvleken, som slutade 1-1.

I andra halvlek presenterade sig då Patrik på allvar, efter en tekning fick han en passning från lagkaptenen, drev bollen likt Michael Owen mot Argentina i VM-1998 runt en spelare innan han elegant lyfte in bollen i bortre krysset, mycket vackert. Patrik flyttades under perioden till center för att sätta tryck på motståndarnas backarna, detta innebar oklara defensiva uppgifter som skapade luckor till motståndarna. Laget tappade 3-1 ledning till 3-3, numer 88 var dock inte inne på något av de målen.

Sista perioden gick bättre och vi fick ett turmål till 4-3, men återigen straffade HDM 2,s krullige anfallare oss med ett bra avslut efter en liten markeringsmiss av nummer 88. På slutet pressade Agents hårt, Patrik brände ett fint läge innan han återigen fick bollen, dribblade en spelare och hade raka gatan mot mål, då blev han brutalt överfallen bakifrån. Domaren pekade på straffpunkten. En finne tog den och missade. Med minuten kvar missade lagkaptenen öppet mål och även Patrik missade ett bra läge efter han blivit inkallad i power play kedjan.

Slutsats: Med tanke på oklarheten i taktiken och långvarig sjukdom så är Patrik förhållandevis nöjd med 2 poäng och skapandet av en straffsituation. Defensivt var han dock mycket osäker i positionsspelet på grund av bristen av träningar, men, det kan nog bli bra och nummer 88 skapade mycket oreda hos HDM 2’s backar under eftermiddagen.

The Corner

I onsdags var jag på en Short Story Work Shop, det var en intressant upplevelse. Vi fick en uppgift: gå ut på stan och hitta ett hörn som representerar din personlighet och skriv om det. Detta genererade väldigt olika tolkningar. Hypotetiskredaktionen presenterar här sin egen tolkning, av sig själv, och hörnet. 13 minuter tog det att skriva. Oredigerat, och med frusna fingertoppar. Trevlig helg!

The Corner

I have my back against it, but the view is open. It’s freedom to choose, but then again, there are only a certain number of roads to choose from. You don’t know me, I say to someone. Or did I just think it? Does it matter?
There are three roads. I want to pick all of them, steal all the bricks that cover them and rearrange them. I want to make my own road. What? No, I don’t know where that coffee shop is. Can’t you see I’m building? Yes, it’s my own road, it doesn’t need bricks.
The wind is in my face, but it’s not a metaphor, its just wind. It’s going where the world wants it to go. Where does the world want the wind to go? I’m building; I’m not even using bricks. What? You think that’s pretentious, well, you don’t see my pile of bricks either, do you? Where is it going? I don’t know, do we always need an answer?
I got my back against it but the bricks are piled up next to me and the wind is. There. They don’t know, and its ok, it will be fine. Cause tomorrow the wind feels different, and it still doesn’t mean anything. And the road will still be there – but I will not be. But there is always a new corner where you can pile up the bricks. There is always time to make your own road.

Hypotetisk skriver på för Agents

Efter en hel del rykten på den internationella innebandyscenen är det nu slutligen klart att Patrik ”hypotetisk” Edvardsson kommer att spela säsongen 08/09 med Floorball Club Amsterdam Agents. Efter en uppvisning av hans bländande tekniska kvalitet under en träning för drygt två veckor sedan visade klubben ett sälland skådat intresse för den forna supertalangen. Planen var att Patrik skulle ha debuterat redan i lördags - men på grund av hans allvarliga sjukdom fick han stå över den matchen - trots att hans medverkan skickats ut i matchprogrammet. Besvikelsen lade sig dock snabbt efter tre raka segrar mot motstånd från de lägre divisionerna.
- Det är alltid kul att komma in i ett vinnande lag, kommenterade Patrik nyligen sin övergång.

Patrik, som tidigare var firad försvarsspelare och delvis spelfördelare i innebandylaget King Edvard, kommer nu att i första hand förstärka Agents anfallsspel. Att han tilldelats nummer 88 är ingen slump då han delar flera egenskaper med den forne hockeylegenden Mario Lemieux, främst känsliga handleder och hög skadefrånvaro.
- Det där med att jag är sjuk hela tiden är en överdrift, hälsar Patrik mitt i sin penicillinkur.

Agents har vunnit den holländska ligan två av de senaste tre åren, men tappade titeln till Haag under förra säsongen. Haag ryktas fortfarande vara det största hotet med en stark uppställning nordiska spelare i både klubbens lag i högsta divisionen. Frågan är om nyförvärvet Patrik kommer att kunna lyfta Agents igen? Kritikerna hävdar att han är förhållandevis oprövad i liknande sammanhang och att han likt fotbollsspelaren Deco ibland spelar med för små marginaler. Andra ser hans blick för spelet och utmärkta passningsspel som mycket viktiga egenskaper för Agents framgång. Patrik själv är inte speciellt oroad över förväntningarna:
- Men tanke på att jag är van vid att anpassa mig till nya situationer, och har mycket livserfarenhet att plocka ner till mitt innebandyspelande så tror jag att det kommer att gå bra. Lagets aggressiva lobbyingprocess för att få mig in i laget tyder också på att de ser att jag har en viktig roll att fylla.

Första chansen att se Patrik in action blir nu på lördag då första ligamatchen spelas i Schuilenburghal i Amersfoort klockan 12.30 då HDM 2 står för motståndet. Obekräftade spekulationer hävdar att laget redan studerat hypotetisk, bland annat genom en mytomspunnen fotbollsvideo från sommarens parkspel i Düsseldorf.

Korta iakttagelser i verkligheten

Hannah takes the stairs är en väldigt dålig film. Dialogbaserad och spontan och med dåligt ljud. Det är definitionen av den nya våg av DIY-filmer i USA som går under parollen mumblecore. Det behöver inte bli dåligt, men Hannah takes the stairs lyckas med att missa i princip alls, karaktärerna är tråkiga, tycker tråkiga saker och gör tråkiga saker. Någon sorts kontorshumor försöker man sig på, det blir väldigt pinsamt, sen är det rent berättartekniskt pinsamt enkelspårigt och övertydligt. Efter 1 och en halv timme så vill man helst kliva in i filmen, sno deras kamera, hoppa på den och gå därifrån, ingen av karaktärerna skulle göra något åt det.

Bra, eller till och med briljant, lågbudgethumor står dock Jake And Amir för. Men en ny video nästan varje dag lyckas man med humoristiska samtal i kontorsmiljö skapa något väldigt eget och roligt, kan nog utvecklas till en riktig serie det här. Kolla in här:
http://www.jakeandamir.com/

Wise Up med Aimee Mann är fortfarande en sån där låt som man stannar till för, så att man verkligen hör Aimees röst, och så tänker man på all fina människor i filmen Magnolia.

Varje gång jag går upp till min lägenhet så är det någon som steker ägg, oberoende av tidpunkten. Vem gillar ägg så mycket?

Haschrökande skogstrollen i Brightblack Morninglight har släppt en ny skiva, undrar om det låter lika mycket mossa, soldis och droger som den förra? Jag hoppas på det.

I veckans Charlemange i The Economist sätter författaren fingret på EU’s största problem: Att folk helt enkelt inte bryr sig om EU: http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=12263166

Penicillin är ändå rätt häftigt, att man kan gå från att känna sig döende till en hyfsat funktionell människa inom loppet av 24 timmar. Respekt åt han/hon som kom på det.

Och så till sist, den där maffiga väggen av ljud som dunkar igång som en molande tandverk i Tv On The Radio’s Starring At The Sun är fortfarande helt fantastisk. Ibland sätter jag på den när jag promenerar, testa det du med. Empowerment tror jag man definierar det känslan som.

Wolf Parade 2 december, Tv On The Radio 3 december. Live, bara i Amsterdam.

Två skivor på två dagar - 2

Glasvegas – Glasvegas
Har fått väldigt många musikjournalister att damma av väldigt stora ord, Andres Lokko började yra om viktigaste sen The Strokes, eller Oasis första, och ja, något om samhällsklimatet skrev han också om. Liksom många andra musikjournalister så längtar han förstås efter en tid på pop och rockmusiken hade en lika viktig politisk funktion som under Thatchertiden.

Jag sätter mig inte på riktigt lika höga hästar, men, det är en otroligt vacker skiva. Med superskottisk röst drar Glasvegas igenom på mörka gator och trampar på gasen i varje refräng som om man duellerade med Coldplay. Och jag tror att Editors kan lägga ner nu, för Glasvegas gör allt det dom vill göra, men så mycket bättre och mer innerligt. Det är maffigt mest överallt, men på det där fina sättet som i You Were The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve, och det är mörkt på det där rivande sättet som The Stone Roses var när dom bjöd upp till pop. Framför allt så ligger det så mycket vackra känslor i sångaren James Allan röst att jag nog ändå förstår alla lovorden.

I England talar man om kaosartade spelningar som leder tankarna till Arctic Monkeys plötsliga genombrott. Det är lite (eller mycket) working class heroes över dom här killarna, och deras mörkt målade vardagsbetraktelser, det är ju något jag brukar ha svårt för - men nu köper jag det faktiskt - eftersom det - för att använda ett slitet uttryck - känns ärligt. Som Niklas Elmér skriver i Sonic:
…det som gör helheten så unik är att James Allan verkligen kan skriva texter som bottnar i sociala missförhållanden och svåra ämnen utan att det blir vare sig banalt eller plakatpolitiskt. »Geraldine«, till exempel, en rak redogörelse för en socialarbetares tillvaro som bärs av en så skimrande melodi och så självklara doowopkörer att man knyter varje hand i tyst protest varje gång man hör den.
http://www.sonicmagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=2645&Itemid=85
Jag håller med. Det är svårt att tänka sig en mer passande skiva att kliva in i hösten med, en höst där det händer ovanligt mycket skit i världen. Då behöver man kanske lite skottisk vardagsrealism ändå.

För att lära er mer om detta band, som mer all rätt kommer vara överallt inom den närmaste tiden rekomenderar jag denna fina intervju med bandet i The Times:
http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/music/article4674682.ece

Två skivor på två dagar - 1

Ikväll kan redaktionen rekommendera ett utomordentligt popalbum, och i morgon, ytterligare ett. Vi kallar det: två skivor på två dagar. Det är inte så påhittigt, men det skiter vi i. Det är inte omöjligt att ni har hört en del surr om dessa skivor redan innan – och att hypotetisk gillande mer är en bekräftelse på det ni redan visste – än egentlig ny information. Preaching for the quire kanske man till och med skulle kunna säga. Men det gör väl inte så mycket. Så, efter för många timmar skrivandes på en artikel om EU’s media policy kommer här då lite popmusik.

Ra Ra Riot – The Rhumb Line
Amerikansk band som ligger på Barsurk, det där skivbolaget som födde och till slut släppte ut Death Cab For Cutie till den stora världen. Ra Ra Riot spelar studsig popmusik med lätta stråkar, stötigt mjuka taktbyten och för med sig en ganska positiv känsla. Ungefär som sommar, eller ljumma vårdagar, och det kan ju vara bra att ha nu för tiden. Många har jämfört dem med Vampire Weekend, och det är något jag håller med om, släng in lite av den där powerpoppen som New Pornographers gör så fint och du börjar närma dig Ra Ra Riots kärna.

Ganska fint tänker ni, men jag tror att ni, trots mina beskrivningar kommer att bli positivt överraskade (är det möjligt, tänker ni kanske nu! Nej? Jo?). Det är nämligen sån där musik som det är väldigt svårt att skriva om, för alla delar har redan gjorts, men någonstans där man sätter ihop det, så blir det så otroligt, fint. Eget och vackert och nytt. Kanske har det något att göra med att en av bandmedlemmarna drunknade förra året, kanske inte, det låter ju inte precis död och ångest om det. Men lyssnar man på texterna så kanske, har inte kommit så långt än.

Vad som gör skivan värd att kolla upp är Suspended in Gaffa som har en sån där växande refräng som Razorlight ville göra varje låt på sin första skiva, och Too Too Too Fast som är finaste syntpoppen sen Cut Copy och St Peter’s Day Festival är bandets svar på Vampire Weekends M79. Det finns en massa andra guldkorn också föresten. Så gott det smakar, det här!

Ett uppvaknande

Det är möjligt att jag är den sista personen att se Dagbok från en motorcykel, men nu är det gjort. Och det är ju inte svårt att förstå vad det var folk härjade om. Precis som fallet var med Into The Wild så äter jag upp allt: konceptet, karaktärerna, fotot, musiken, frågorna, mötena, tankarna och stämningen i filmen är fantastisk. Det är en film där sydamerikanska miljöer och människor kopplas samman med den politiska förändringen och utvecklingen utifrån Che och hans väns horisont. Det är en historia som aldrig känns forcerad eller artificiell, istället följer vi med två unga män som vill lära sig mer om sin kontinent.

Trots att det är lite svårt att koppla ihop den unge Che med den brutale revolutionär som han senare utvecklades till så får man lätt en förståelse för hans idealism, och de känslor han hyser för de olika livsöden dom träffar på genom sin strapatsrika resa. Det som till en början är en komisk resa, där Che’s kompis hoppas ligga med minst en tjej i varje stad, blir senare till ett uppvaknande för vilket håll världen är på väg, effektivt illustrerat med Amazonfloden som brytpunkt i en del av filmen. Möjligen kan man kritisera de enkelspåriga politiska undertonerna, men det är att missa poängen med filmen: det handlar om att växa upp och se andra sidor av livet, av världen och inse att det faktiskt finns mer som förenar än som skiljer människor emellan, speciellt i Sydamerikas brokiga historia. Även om det inte innebär att det förändrar min syn på vad Che Guevara till slut blev, så är det en lärdom och förståelse som gör hans idealistiska korståg mer begripligt, om än fortfarande oförlåtligt.

Walter Salles har skapat en oförglömlig film om att upptäcka världen, och sig själv. Hypotetiskredaktionen delar ut 5 penicillin piller av 5 möjliga.

Tonsilitis

kraftig Tonsilitis ( http://en.wikipedia.org/wiki/Tonsillitis ) blev domen när jag äntligen gick till doktorn. Fick vänta i över två timmar, då jag bland annat såg Kalmar, och speciellt målskytten Viktor Elm, imponera oerhört mot Feyenoord. Doktorn var överraskad över att jag gått runt med den här smärtan så länge, nu måste jag vänta ytterligare 24 timmar innan pencilinen verkar. Lätt top3 av jobbiga sjukdomar jag haft...

Nere för räkning

Redaktionen är nere för räkning. Värktabletterna hjälper inte, halsen verkar vara obotlig. Blir sjukhusbesök i morgon om inget positivt händer. Jobbigt att gå till sjukhus utanför Sverige, när jag bodde i Malaysia gick jag till en doktor, han gav mig sex olika piller i olika storlekar och färger. Men Holland borde väl vara ok antar jag. Såg Woody Allens film Celebrity idag, riktigt bra, se den om ni gillar filmer där Woody inte är med själv. Nu: té with a wee bit lemon and honey.

Me And You And Everyone We Know Intro

Jag kan nästan inte svälja, eller prata. Så jag kollar på Me And You And Everyone We Know (världens bästa film) och dricker juice. Varje klunk känns dunkar i hela halsen.

Kampen mot halsen

Nina Kinert: Nu med hatt och ny skiva

Personer som känt mig en längre tid brukar ofta säga att jag alltid är sjuk - att jag alltid är förkyld, och så vidare. Det har funnits en del sanning i detta, och det enda jag lyckats presentera som en comeback är ”ja, men jag är ju en svag själ”, vilket ju inte alls är en comeback, utan mer ett svagt accepterande av detta faktum. På senare tid har denna sanning dock modifierats: efter ett hårt år så har jag blivit starkare och nu var det riktigt länge sen jag var sjuk, antagligen i mars någon gång (med undantag för en galen dag med hög feber i Düsseldorf). Men, nu sitter jag ändå här igen, med tjock hals, en liter färskpressad apelsinjuice i magen och med vitklöksandedräkt. Jag fightas alltså med en förkylning. Detta innebär vissa problem som jag kommer att återvända till i morgon.

Men först:
Möjliga anledningar till sjukdom

Överdrivet studerande i biblioteket under fredagen.
Cyklande i ösregn till ett möte.
Stå up komiken samma kväll.
Vitbier under samma kväll.

Innebandy kick off lördag morgon med kubb i blött gräs (mer om transfersagan gällande innebandy i morgon)
Högfartscyklingen till Taras Bar för Man City – Chelsea.
Förfesten utomhus eftersom svartklubben vi tänkte gå till var stängd.
Ihärdig dans till raw funk och soul på Bitterzoet.

Panikskrivande på artikel under söndagen.
Middagen jag lagade till två vänner bestående av kokt potatis, fiskpinnar och, eh, satesås.

Hur som helst så är jag sjuk och jag lyssnar på Yankee Hotel Foxtrot med Wilco, i morgon kommer Nina Kinert hit of spelar på Paradisos lilla scen, 8 Euro kostar det bara, så jag finns på plats och rapporterar om jag känner mig bättre. Lyssna på henne gör du här: http://www.myspace.com/ninakinert

Baguette, ahaha del. 2

Detta kan vara världens största röda plastnoshörning

Paris dag 2 (söndag).

En dag i turisternas tecken (Andreas, är det ens en korrekt mening?). Tunnelbana till kyrkoården Pere Lachaise där storheter som Pierre Bourideu, Balzac, Piaf, Morrision, Oscar Wilde m fl ligger begravda. Efter att ha skändat (?) kring gravarna en stund begav vi oss till Montemartre och turisternas mecca, Sacre Coeur (stavning?). Kyrkan som syns nästan var man en befinner sig i denna stad som är så förförd av sitt eget förflutna. Vi tog trappan upp. 226 steg och krampkänning (mest Andreas) i vaderna. Patrik var måttligt förtjust över kyrkan, vilket kanske mest berodde på duggregnet. Efter trappklättringen satte vi oss och åt på en restaurang, riktigt turistigt var det, men husets röda vin slank ner fint medan turisterna strosade omkring i regnet utanför. När vi skulle gå pekade Andreas på kartan, tittade på servitören och sa check. Han böjde sig fram och trodde att Andreas ville ha en vägbeskrivning, Patrik och servitören gjorde sig mycket lustiga över Andreas.

Eftersom vädret inte ville bli bättre beslutade vi oss för att åka in till centrum och besökte moderna museet, Centre Pompidou. Innan köpte vi dock pissdyrt kaffe på ett trendigt café, mycket på grund av att en av servitörerna gav Patrik komplimanger för hans t-shirt, vilket han såklart blev mycket glad för och således inte hade något emot att betala 40kr för en lite kaffe. Bland de moderna konstnärerna på Pompidou märktes bland annat Phillipe Starck, en man som eventuellt formgett Concordeplanet. Andreas gillade mest ”big name”-konstnärerna och tog en massa bilder på fula Picassotalvor, Patrik blev mest intresserad av en sktistor röd plastnoshörning, röd är ju ändå hans favoritfärg. Efter två timmars rundvandring stannade vi till i presentbutiken där Patrik hittade en bok av Sophie Calle. En bok med en helt egen historia (Patrik: jag orkar faktiskt inte förklara alla vändningar, men ja, det var en egen historia, jag var villig att lägga ut 50 Euro för den).

Tillbaks i Saint Mande (som var en otroligt scharmig stadsdel precis utanför ringvägen) bjöd C:s morföräldrar på mat, honungsmelon till förrätt, ostpizza till varmrätt och en ostbricka med sju ostar till efterrätt (här visar Andreas återigen en imponerande detaljrikedom när det gäller förtäring). Patrik åt gröna bönor som om det inte fanns någon morgondag, vilket hans far nog skulle uppfatta som både konstigt, och lite provocerande.

Baguette, ahaha del. 1

Då är det dags för del ett av resan till Paris, eller "Baguette, ahaha" som vi kallar det. Innan vi sätter igång så kan jag meddela att det där "flytet" jag skrev om igår är borta, istället sitter jag med en fet lårkaka sen min innebandydebut, halt och gnällig. Men, över till Paris!

Paris dag 1 (Lördag)

Åkte vid nio från Amsterdam och kom fram till Bryssel vid lunch, det luktade kiss och ösregnade. I den belgiska tunnelbanan spelades det musik. Först ut var Bonnie Tyler (Andreas gillade, Patrik var mer spektisk) följd av White Stripes Seven Nation Army, vi skakade på våra huvuden och tänkte att det var besynnerligt. Patrik’s hypade torg: Grote Markt, var dock en besvikelse. Tydligen anordnades det en stadsfestival som skymde sikten med en stor plastig scen, dessutom hade man valt att låta fula, billiga franska bilar parkera på torget, mycket olustigt.

Det blev en kort visit vid EU-Kommissionen och EU-parlamentet innan tåget till Gare du nord avgick. På denna korta resa lyckades Patrik tappa sin kamera, hur är fortfarande oklart, men Patrik själv klandrar sin tygpåse som det står Salzburg på.

På plats i Paris köptes det espresso innan vi träffade Camille och tog tunnelbanan ut till Saint Mande där C:s morföräldrar bor. Som ett tecken på lagbyte bjöd Camille oss på en liten uppvisning på tunnelbanan då hon tog en verbalstrid med en annan fransman. Det kändes väldigt mycket Paris att stå där och lyssna på deras franska förolämpningar innan mannen aggressivt skakade på huvudet och hötte med armen i vädret innan han gick av.

Hos C:s morföräldrar var ett litet rum i källaren avsett för oss. Efter att vi lämnat väskor och intagit ett glas is-te (bra detaljminne Andreas!) åkte vi vidare för att gå på Camilles kompis Davids 26 års fest. Partyt var hemma hos honom på en pitoresk fransk innergård, där Patou (Patrik) och Androu (Andreas) var de enda som förtärde alkohol. Swedish style kallade vi det för, vilket inte var så humoristiskt som man kan tro eftersom de flesta franska ynglingar på festen var totalt oförmögna att prata och förstå engelska. Förutom en kille med rötter i Trinidad, Patrik kallade honom för Baloo, oklart vad han tyckte om det.

Festen fortsatte sedan på paris krog- och gaygata. Det franskaste av de franska ställena besöktes, nämligen en irländsk pub, musiken sög och ölen var dyr, Patrik försökte på sig några dacefloor moves till en gammal Daft Punk hit, men vid ett så bestämde vi oss för lite natt sightseeing i Camilles mammas sportiga-Peugeot istället. Då lyckades vi bland annat fastna i trafikstockning på Champs ellysee, Patrik hoppade från stenar vid Louvren (se bild) och så missade vi att hinna till Eifeltornet för att se hur det blixtrar (som det gör de första 10 minuterna under varje timme). Vi snurrade även runt den där obelisken mitt i stan, Triumfbågen, vilket är ett litet äventyr eftersom det inte finns några filer, vilket förstås leder till en del ”diskussioner” som Parisarna skulle säga, men som i Sverige är regelrätta ”bråk”.

Lärdom från första dagen: mycket passion i Paris.

flyt

Jag har lite flyt nu. Ni vet, ibland så funkar saker oväntat bra. Det började igår, holländsk middag, rött vin och en massa internationella studenter. Det var en kväll där alla skämt satt, där jag var bekväm och flöt in och ut i olika konversationer med olika människor, det innebar visserligen att jag missade en föreläsning i morse, men eftersom jag ändå tänkte plocka bort den från min utbildning så spelar det ingen roll. "your so californian that you have orange juice coming out of your fingers!" var en av mina oväntat lyckade one-liners under kvällen, mottagare var Rachel, en tjej från Orange Country som försökte hävda att hon visst inte var så amerikansk.

Och så idag, letade efter information om skräckfilmen Amsterdammed som ska visas här idag, och då hittade jag plötsligt en innebandyklubb i Amsterdam som jag inte visste fanns, så jag mailade och ikväll gör hypotetisk debut några gator från Vondelpark. Några minuter senare ringer en kille från Crea som annordnar en Short Story Worshop på engelska. ( http://www.crea.uva.nl/cursussen.php?coursegroup=8&subcoursegroup=180 ) Den var full tidigare men jag bönade och bad att dom skulle höra av sig om någon hoppade av, och se där, nu ska jag träffa en massa andra, förmodligen småpretentiösa, människor med författarambitioner.

Dagens musiktips hämtar jag från Kristin Lundell's blogg; Kyte spelar elektronisk musik för er som gillar Postal Service, Lali Puna, Sigur Ros och lite Khonnor-knaster, lyssnar gör ni här:
http://www.myspace.com/kyteband

Snart kommer nog något gå fel, men tappa bort min kamera kan jag i alla fall inte göra, för det gjorde jag på väg till Paris, mer om det i morgon.

Good Day Sunshine

Hela Amsterdam är ute - på uteserveringar, i kanalerna, i Vondelpark och förstås på totalt trädlösa Dam Square som jag i dag kryssade igenom på väg mot Vondelpark. Tre dagar ska det vara soligt, enligt BBC i alla fall, men sånt går inte att lita på. Så jag åkte ner till parken med mina kompendier och artiklar, la mig på gräset och läste om olika mediesystem, en singer/songwriter satte sig förstås bredvid efter ett tag och började spela en massa covers, typ. Time of Your Life med Green Day och She's Electric med Oasis. Blev jäkligt irriterande när jag samtidigt försökte förstå fördelaktika strukturer i medieföretag, och så fick jag allergi också och nös mer mina artiklar. Så jag åkte hem och läste klart. Nu ska det ätas Holländsk middag, någon sorts klump med potatis och kött ska det tydligen vara, vilken matkultur man har i det här landet alltså.

Föresten, vilken match Federer gjorde igår, stabilt nötte han ner Murray som nog ändå var rätt så nöjd med att komma till final efter att ha slagit ut Nadal. Kul att se Federer tillbaka igen, såg en match med honom under OS och det var jobbigt att se hur vek han var då.

Gillar du också Beirut föresten, då ska du kolla in livespelningarna som visas under en vecka på Pitchfork.tv, gjorda av bland annat Vincent Moon som gjort en massa fina videos, bland annat den där jag postade med Yeasayer i en lägenhet. Han kan sina saker, Vincent.
http://pitchfork.tv/week/beirut-cheap-magic-inside-the-flying-club-cup

Coffee med Kofi

Så var det äntligen dags för hypotetiskredaktionen att återigen kliva in på en föreläsning. Det fanns en förväntan i duggregnsluften när cykeln styrdes mot Spinhuis och dagens första föreläsning. Där fick vi lite information, lite föreläsning och till sist disktuterade vi hur europeiska medier gestaltat Obamas kampanj och vilken roll internet spelat. Jag gick in med en tungt inlägg där jag hävdade att detta har vållat så stor uppståndelse mycket på grund av alla de pengar som engagemanget i hans kampanj genererat - pengar leder till att man kan marknadsföra sig på mer traditionella platformer och således från hans "virtuella kampanj" medel att synas i traditionella kanaler. Jag var nöjd med min insats och drog mig tillbaka medan vi gick igenom vilka medienyheter som präglat Rumänien, Tyskland och Holland de senaste sex månaderna.

Kort lunch.

Sen ny kurs, handlar om Globalisering och kommunikation, vår lärare fick oss att diskutera hur vi skulle lyckas skapa ett möte mellan World Economic Forum och World Social Forum, inte helt enkelt skulle det visa sig eftersom dom ser Globalisering på totalt olika sätt. Sen fick vi reda på att vår lärare varit speciell rådgivare åt Kofi Annan i FN, han drog en massa anekdoter från hans arbete med honom (bland annat när han sa upp sig för att han vägrade hålla en FN-konferrens i Tunisien om mänskiliga rättigheter). Han blev bland annat skickad till Beirut av Kofi dagen efter 9/11 för att delta i en pan-religiös konferens- Tung kille, känns som att det finns goda chanser att lära sig väldigt mycket av denna herre, han fikade nyligen med Kofi i Genéve föresten, tänk att fika med Kofi, det vore något.

Ikväll är den US Open final försten, 23,00 smäller det, jag och min room mate sitter bänkade med någon sorts sockerkaka och lite rödvin från helgen.

Robyn

Kobra gör väldigt bra intervjuer. Dom har inte bara träffat Sophie Calle, som jag blivit smått förälskad i, utan även Robyn. Så här försökte jag motivera varför Andreas skulle se den:

hypotetisk.blogspot.com säger:
Du borde kolla Kobra intervju med Robyn någon gång om du har tid, väldigt väldigt bra, dom följden med henne i hennes New York lansering där hon bland annat var på Letterman
Andreas säger:
Var det samma klass på den som det var på Sophie Calle?
hypotetisk.blogspot.com säger:
Ja faktiskt, speciellt om man är intresserad av musikindustri och sånt, sen är ju Robyn en väldigt intressant och smart person, det kom verkligen fram i intervjun
Andreas säger:
jag skriver upp det på att göra listan.

Nu har Andreas för övrigt även skickat Paris-listan till mig, den är mycket rolig, kommer att lägga till en del saker till den och sen om några dagar så är den nog redo att luftas i bloggen. Men nu tycker jag att ni följer med Robyn på hennes USA-lansering:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=12790&lid=Kobra&from=menu

Årets största positiva överraskning

Det regnade igår också. Vi hade introduktion, en superinternationell skara studenter från alla delar av Europa, några utanför också. Direktören pratade om Universitetet, och en professor berättade att det kommer bli ett tufft år och att de flesta av oss inte kommer att klara av att bli klara under ett år: ”ett år är en löjligt kort tid för allt ni måste lära er” sa han under sin vita buskiga mustasch. Där satt vi och tittade lite nervöst på varandra. Sen berättade han om vilka jobb folk hade efter utbildningen och det lät mycket bra, men i slutet förklarade han att det nog inte kommer se likadant ut för oss eftersom världsekonomin håller på att haverera. Vi tittade lite nervöst på varandra igen. Sen blev det gruppfoto, drinkar, tilltugg och mingel innan vi, i regnet hoppade in i en kanalbåt som stannat utanför den storslagna lokalen vi samlats i. I båten fick vi plockmat och fri alkohol medan vi sakta kryssade runt staden under närmare två timmar. Så här skulle mitt hemuniversitet aldrig göra, sa vi samtliga. En något mer synisk åsikt kom från en tjej från Luxemburg som antog att det var det här vi betalade 1565 Euro för.

Efter detta tog vi oss hem för lite middag innan vi begav oss till Studio K, ett kulturcentrum i östra delarna av staden, där firade man ett års jubileum med jazzband, två dansgolv med trendig remixhouse och så en biograf där man visade kortfilmer, och ”sweded movies”, ni som sett roliga filmen Be Kind Rewind vet vad det handlar om… en film var en remake på 2001: A Space Oydyssey med potatisar, fantastiskt. Vid ett tillfälle under kvällen dansade jag och en tjej synkroniserad diskborstedans.

Jag lovade ju att skriva om en ny skiva också. Den heter At Mount Zoomer och kommer från kanadensiska Wolf Parade (omslag ovan). Deras förra skiva blev rätt så omtalad, jag gillade den mycket och skrev bland annat så här i min fina (personligen tycker jag att det är en av mina bästa) recension på revolver.nu:
Det finns en liknande energi i låtarna, en jäktighet, rastlöshet, som inte riktigt vill fångas på skiva, det låter som om låtarna försöker smita ut, sången hoppar energiskt omkring bland slamriga gitarrerna och nyfikna syntar, resultatet blir ofta ganska kaotiskt. Ibland vill man att dom ska sakta ner, trycka lite på bromspedalen, som Modest Mouse ofta gör.
http://www.revolver.nu/album/?article_id=2057

Och se där, nu har bandet saktat ner lite, och producerat själva. Det är mer melodier, mindre Modest Mouse. Mer avslappnat, men fortfarande brinnande energiskt. Mer dynamiskt och ibland mäktigt utan att bli Snow Patrol. Det är dramatiskt på det där oerhört lockande sättet som Arcade Fire var på Funeral.

Det är en krossande omedelbar skiva och jag blev totalt knockad av det här: satt vid mitt skrivbord med hörlurarna på och bara log. Från inledande Soldier’s Grin som tar vi där förra skivan slutade, via det drivande pianoklinkandet i Language City till finaste låten på skivan, California Dreamer med den typiskt akopolyptiska textraden
And I think I might have heard you on the radio
But the radio waves were like snow

Men det är förstås inte vad man sjunger, utan hur man sjunger det som betyder något, och den energi som Wolf Parade pressar I sina låtar är så omedelbar. At Mount Zoomer är årets hittils största positiva överraskning, Fine Young Canibals är den mest nyskapande låten, och den 2:a december står bandet på Paradisos scen, hypotetiskredaktionen köper biljetter i veckan.

Beer

Beer from Amir on Vimeo.

Simma-lungt politisk singel

Hej på er. Idag kör vi medietorsdag här på bloggen. Redaktionen tog som vanligt en sovmorgon till klockan tolv, kokade en kopp kaffe och nu sitter vi och går igenom lite nyheter och annat gott, så följ med och se vad som hänt i värden.

Den här Sara Palin som John McCain valt som ”running mate” är en intressant figur. Många tror, hon också verkar det som, att hon kommer att kunna locka besvikna kvinnliga väljare som skulle röstat på Clinton om hon vunnit den demokratiska nomineringen. Barbro Hedvall i DN förklarar varför det inte kommer bli så:

De kvinnor som stödde Hillary Rodham Clinton känner sig däremot snarast förolämpade: Det är inte fråga om att stödja vilken kvinna som helst, Hillary har allt som Sarah saknar: utbildning, erfarenhet, smartness, uthållighet. Och de delar Hillarys värderingar och åsikter om kvinnors plats i samhället.
Läs hela ledaren här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=823779

The Times skriver om Lily Allen som mest verkar gå omkring och kräma i sig så mycket gratis sprit som möjligt, nu förolämpade hon Elton John när dom tillsammans var ledare för en gala:

In front of an audience comprising the crème of the entertainment world, the 23-year-old chart-topper sipped champagne on stage until she began slurring and swearing.
When Allen told the audience at London's Royal Opera House "now we reach a very special point in the evening", Sir Elton replied: "What, you are going to have another drink?"
Allen, dressed demurely in a full-length ball gown, responded: "F*** off Elton, I'm 40 years younger than you, I have my whole life ahead of me."

Och i Sverige kan man läsa om hur alkoholismen bland kvinnor ökar lavinartat (för att använda ett riktigt medieutryck), det kanske är ett globalt fenomen. Jag föreslår att vi skyller allt på Amy Winehouse, who’s with me? Hela Lily vs. Elton artikeln hittar ni här:
http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/music/article4666463.ece

I PSL sitter Radio Dept. och snackar om kommande skivan, och hur intervjuerna ändrade fokus efter deras simma-lungt politiska singel Freddy and the trojan horse, vilket inte är konstigt. Skriver man en politisk låt, och hävdar att allt är skit i Sverige, så är det lite svagt att sen sitta och tyckta det är jobbigt med politiska frågor och säga att man ”inte kan så mycket om politiska sakfrågor”. Men, jag gillar ju Radio Dept. ändå, och tycker att det är strongt med lite politiska budskap i den übertrendfokuserade svenska popmusikfållan. Hela intervjun ser ni här:
http://blogg.svt.se/psl/2008/09/03/prat-med-the-radio-dept/

I morgon skriver jag några rader om en ganska ny skiva som jag lyssnat sjukt mycket på de senaste dagarna, blir fint. Idag har det annars blivit mycket Bob Dylan, det hör inte till vanligheterna.

te med färsk citron

Jag satt och käkade frukost vid halv tolv, fil med färsk mango och flingor. Satt där i mina byjamasbyxor och en skitstor vit t-shirt med färgglada tringlar på. Läste om McCain och hans kampanj senaste numret av The Economist. Så knackade det på dörren, som jag inte öppnade, och så steg han då in. Min nya room mate, en irländsk kille med solbränna (som jag senare fick reda på var från en semesterresa i Israel, Libanon och Jordanien). Verkar mycket trevlig, dricker massor med te med färsk citron i. Sen har han en TV också, det är mycket positivt.

Vi mediefolk börjar, till skillnad från alla andra, våra lektioner nästa vecka, så jag har det ganska slappt just nu, transkriberade en gammal intervju jag gjorde med Lindex HR-chef idag. Ska använda den till mitt konsultprojekt som ligger och vilar lite nu medan jag återupptar studierna.

Annars rengar det skitmycket idag, men jag ska ut och cykla för Gail bjuder på middag (och jag på en flaska Cabernet Sauvignon från Lidl) och sen blir det ett besök på en bar där alla utbytesstudenter samlas och frågar samma frågor om och om igen. Det är bra med lite vin innan det.

The healthy and the unhealthy

Min kära kusin uppmärksammade under förra veckan att min livsstil mest verkade inehålla öldrickande på diverese platser runt om i Europa. Det är kanske inte så svårt att förstå när man läser denna blogg. Men, faktum är att jag håller igång ganska bra med joggande, och ikväll ska jag iväg till badmintonklubben med mitt egna racket som Andreas tog med sig.

Den Japanske författaren Haruki Murakami beskriver i ett avsnitt i hans ganska sågade bok What I talk about when I talk about running om vilkten av att vara hälsosam för att kunna hantera artistic creativity, något som han i grunden ser som nedbrytande och ohälsosammt. Jag håller med honom och jag har märkt att jag inte fungerar bra kreativt om jag inte idrottar kontinuerligt. Så, här kommer hypotetiskbloggens egna "moment of zen", för alla er som tycker att måndagar är oinspirerande:

from the start, artistic activity contains elements that are unhealty and antisocial. I’ll admit this. /---/ To deal with something unhealthy, a person needs to be as healthy as possible. That’s my motto. In other words, an unhealthy soul requires a healthy body. This might sound paradoxical, but it’s something I’ve felt very keenly ever since I became a professional writer. The healthy and the unhealthy are not necessarily at opposite ends of the spectrum. They don’t stand in opposition to each other, but rather complement each other, and in some cases even band together. Sure, many people who are on a healthy track in life think only of good health, while those who are getting unhealthy think only of that. But if you follow this sort of one-sided view, your life won’t be fruitful.