13

Det är jul, igen. Förflyttas det gör man, mellan mat och julklappar, till den där tiden på året som är så nära tidlöshet man kommer. När allt ska vara som det alltid varit, Pappa sitter och läser julevangeliet, och jag sitter i köket, och lyssnar på Håkan Hellströms 13, om och om igen. Det sista hör väl inte till vanligheterna, låten fanns ju inte ens förra året, men nästa år tänker jag sitta här igen, och lyssna, på det som mer och mer självklart är Sveriges nästa stora poet. Nej, jag vet att han inte skrivit låten själv, tydligen är det en översättning av en gammal Big Star låt, men det spelar faktiskt ingen roll, för jag vet att om jag hör originalet så kommer jag bara att vilja lyssna på Håkan igen. Det är bara Håkan som stannar mitt i låten, och sen hummar igång den igen, något som bara Håkan och Wilco’s Jeff Tweedy kan.

Men du missar ju det här och det här Tv-programmet utbrister den lilla familjen som kurat ihop sig runt TVn. Jag orkar inte, Håkan sjunger bättre än han gjort någonsin kanske, fast så brukar jag iofs. känna ganska ofta, och ni har säkert alla hört låten flera gånger, och precis som jag fått lite ont i hjärtat när Håkan sjunger

”Får jag veta vad du tänker på?”, när han vill veta om det kommer att bli himmel eller helvete, för om hon inte vill råna en bank för oss så kommer det inte att funka, då lägger vi ner nu, och så visslar han lite och låten tar slut, lite sådär drygt 2 minuter efter att den sparkat igång med det vardagsrealistiska raderna:

”Kan jag gå med dig hem från bussen, kan du möta mig vid bänken där vi delade den första folkölen?”

Och precis som julen så finns det en tidlöshet i 13, som ömt viskar i ditt öra, vad är det egentligen som betyder något? När kommer man träffa någon som tycker att det man har är viktigare än allt annat, som den där tjejen som man delade den första folkölen med, då tiden inte betydde något, relationer är flyktiga, för oss flesta, men nu vill Håkan veta.

”Skulle du råna en bank för oss två? Om de är så låt mig veta, och om det är nej så går jag, jag ska inte tvinga dig….ooo”

Julen är en tid att känna gemenskap, men även ensamhet, och längtan. Håkan fångar det mesta under två och en halv minut, det är svårt att inte älska det. Då får man bortse från att han inte vet vilka Arcade Fire är. Den 28 december släpper Håkan en samlingsskiva, där en massa musik som tidigare inte fått plats på hans skivor får följa med, den är säkert helt fantastisk.

God Jul och gott nytt år.

Montt Mardié gör ballad av Håkan eufori

Han var på Satin för några veckor sedan, han stod där ensam på scenen, en ganska stor man. Med sig hade han en gitarr och en cd-spelare, det kändes som om det skulle bli tråkigt. Men, ibland är det så skönt att ha fel. Att få äta upp det där tvivlet som ju snarare är regel än undantag. När någon drar undan mattan, så benen dinglar i taket, och huvudet får lite för mycket blod.

Riktigt så var det kanske inte med David Pagmar, eller Montt Mardié, som ju är ett fantastiskt indie-bandnamn, men han har rösten som gör att solen orkar gå upp trots att vintern gör sitt bästa för att mota undan den. David har gjort en av 2000-talets klassiska partylåtar till en långsam ballad som istället för desperation förmedlar en hopplöshet som passar texten ypperligt. För att göra det hela ännu mer aptitligt har han gett låten namnet ”Come On Elieen” som innebär att flera gamla rävar hävdar att det här är en cover på den gamla Dexys låten, men så är det ju inte. Det här kan vara årets finaste cover.

Ni som inte redan laddat ner låten, som man faktiskt får göra, helt gratis och lagligt, ni beger er hit:
http://www.shaktar.nu/songs.php?id=11

Shaktar är bra, faktiskt, några av dom har startat en ny klubb som visserligen har ett otroligt dåligt namn, men som spelar bra musik, vart annars i Sverige får man höra Mr. Brightside mixad av Thin White Duke? Just det… vimlet med några bilder på mig mitt uppe i några tveksamma dancemoves, hittar man här:
http://www.nastastoragrej.se/

Sist ut blir The Tough Alliance som mixat "Some Indulgence" av The Embassy, en låt som jag nyligen utnämnde till en av de 10 bästa i år på revolver.nu hela listan hittar ni här:
http://www.revolver.nu/artikel/?article_id=2070

Men, det viktiga nu är ju att TTA, som verkar ha lämnat skivbolaget Service, nu har skruvat ner Embassys megahit, borta är den sladdrande basen, och det hetsiga tempot. Men det var ju hela grejen med låten tänker ni, och visst, det tänkte jag också, men genom att låta som Thin White Duke och Four Tet fikade tillsammans, så funkar det finare än…. Fint? Lyssnar gör ni här:
http://www.thetoughalliance.com/

Múm - The Land Between Solar Systems

Múm.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

En god vän har åkt hem.
När hemma är USA så är chansen att vi kommer att träffas igen rätt så liten.
Jag fick en påse ekologisk potatis, en rosa halsduk och en varm kram.
Gick hem.
Lyssnade på Håkan Hellström fast jag skulle plugga till tentan.
Av någon anledning så satte jag på Múm och deras skiva ”Finally We Are No One”, ett band som fick lite uppmärksamhet i och med Sígur Rós i början av 2000-talet. Múm är inte riktigt lika storslagna, och så är det en tjej som sjunger, eller använder sin röst som ett instrument som dom brukar säga i Island.
Det är en förbluffande vacker skiva.
Ni som aldrig hört bandet tidigare börjar med singeln ”Green Grass Of Tunnel”.
Eller så går ni direkt till nästan 12 minuter av knastrande och böljande mystik.

”The Land Between Solar Systems” säger allt om saknad.
Saknad som betyder något.

Hej då, och lycka till i framtiden.

Sagan om Zürich del 4

Zürich 05 070.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Det har blivit dags för sista delen av min Zürichföljetong här på bloggen, tack för alla roliga kommentarer och mail jag fått angående resan, kul att många verkar gilla min lilla historia, som ju faktiskt är en ganska överdrivet detaljeras sak. Men den är skriven med hjärtat, och då blir det ofta bra. Snart är det dags att sumera musikåret, det kommer inte att bli en lätt uppgift, men någon gång så kommer det en fet, lång, passionerad, kompromisslös, text, om året, som ju var helt fantastiskt, rent musikmässigt.

Men nu ska vi se hur min resa egentligen avslutades, Hypotetisk är stolt att få presentera: Del 4

Vi vaknar sent, äter frukost med massor av olika ostar, jag är lyrisk, över ostarna, Patrick klagar på svensk ost, jag klagar också, vi kollar på Tocotronics DVD. Patrick visar alla deras musikvideos, dom är ganska dåliga, men det är trevligt. Vi ligger på golvet på kuddar och kollar på en projektorbild på väggen. Vi åker ner till centrum, äter en kebab, köper presenter till min familj och hyr ”La Haine”, en svartvit fransk film från 1998 som handlar om uppror i Frankrike, den känns aktuell. Vi åker hem och kollar på den, det är en brutal men samtidigt humoristisk skildring av livet på förorten. Det finns ett obehag som är ständigt är närvarande, en känsla av att allt kommer att gå och fel, snart. Dialogen är rapp och explosiv, vi följer tre kompisar under några dagar, deras relation och hat mot polisen, kampen för pengar, kampen för droger, slutet är dramatiskt, och chockerande, vi rycker till, jag blir kallsvettig, den tar slut, vi ligger tysta på golvet.

Salome kommer hem, vi diskuterar filmen, vi är imponerade, vi lagar vegetarisk mat, jag skär för tjocka bitar av moroten, Salome och Patrick låtsas inte om det, jag känner mig klumpig. Vi dricker en ekologisk öl till maten, sen måste vi skynda oss till The Nationals konsert, jag glömmer mina öronproppar. Konserten är bredvid Zürich första lagliga bordell, alla fönster i bordellen har ett rött sken, Patrick säger att det inte går speciellt bra för dom. The National spelar på Rotefrabrik, det är en liten lokal, det är kanske 150 personer där, många ser bakfulla ut. Vi köper en öl, jag får ett par skumöronproppar, förbandet är jättedåligt, som en trött kombination av Nirvana och dålig talang, sångaren gör sitt bästa för att låta exakt som i Robert Smith i The Cure, mina öron gråter nästan. Patrick tycker att det var bra, jag säger att jag tycker att det är trött, träigt, bullrigt och tråkigt, Salome tycker att jag är hårt, jag känner mig lite taskig, dom kallade mig i alla fall inte för bitter.

Vi köper en öl, The National går på, sångaren är otrolig, rösten är lagom mörk och musiken påminner om Death Cab For Cutie, dom har en violinist med sig, om det skulle ha varit en tjej skulle jag nog ha blivit kär, istället är det en galen och hårig man. Men han är duktig, så jag förlåter honom för hans fumliga framtoning. Jag sveps med i musiken, en kille framför mig röker en joint, bandet är ganska berusat, sångaren snubblar in i sina medlemmar, flera gånger, det ser roligt ut. Konsertens höjdpunkt är ”About Today”, den vackraste ballad jag hört på länge, en tår vill krypa fram från sin tillbakalutade position i ögat, jag säger nej. Efter konserten jäktar vi hem, jag packar väskan, vill inte åka hem till Sverige, vill stanna på en gul soffa, i en stad där jag inte förstår någon, men förstår tempot, livet, tankarna, jag sorterar in staden som en favorit, tätt efter Krakow och Wien. Vi lyssnar på tysk och Schweizisk musik, mina favoriter är Zita Swoon, Saalschutz och Jolly & The Flytrap, vi skrattar mycket, lägger oss för sent, jag vaknar tidigt, tar en dusch, vi äter frukost och åker ner till stationen, Patrick följer med till flygplatsen, allt blir lite jäktigt, vi säger hej då, det känns lite vemodigt, det är då man vet att det betyder något, att känna det man säger, saknar det ofta. Jag köper en Baileys i tax free shoppen, kvinnan i affären är vansinnigt trevlig, på riktigt, jag tänker på alla påklistrade leenden som folk går runt med, dom har ingen chans mot det äkta. Det snöar, jag vill inte åka hem, planet går till Sverige ändå, det snöar i Stockholm också, alla pratar svenska. Så är det i Sverige. Jag glömde att smörja ansiktet med hudkräm.

Electrelane - The Valleys

electrelane.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Jag kan mycket väl ha nämnt det här tidigare, med medeltidskören i "The Valleys" är hypnotisk. Det var 2004 som Electrelane slog igenom som en obekväm tidsresa till trä svärd, Robin Hood och diverse andra tveksamheter. Jag är föresten övertygad om att Franz Ferdinand sjunger om Electrelane när dom sjunger ”I like your friends they´re all so arty”, för det här är arty musik, med ruttnande träplankor och medeltidskör. Egensinnighet in absurdum.

De flesta av er har säkert hört låten flera gånger, älskat kören, känslan, den sakrala riktningen i körsången, den djupt andliga mystik som omgärdar den. Det är en omvälvande upplevelse att lyssna på. Men hur kommer man egentligen på tanken att göra en låt som ”The Valleys”, och hur hittar man en kör. Jag mailade bandet och fick svar från Emma som vid den tiden kuskade runt USA som förband åt Le Tigre:

”We were looking for a while to find the right choir (or at least, Verity was) intially, we thought we would like a gospel choir, but we had great difficulty finding one. Steve Albini suggested the 'Chicago a capella choir' & we gave them a call & the were most helpful- & totally professional. We had them come into the studio, there were twelve singers in all & Verity had written many parts so she had them go through/round the song three times to fill
each section- they were totally pro, they got it without any problems- which makes sense as they normally perform jingles for t.v ads & sing in shows. They got the whole thing done, start to finish, in three hours, which is pretty incredible. we used the male section again on our new album, 'axes' on the songs, 'i keep losing heart' & 'suitcase', this time, Verity knew their
capabilites & wrote the parts especially for them, she also joined in & actually was hitting notes higher than they could reach, which is exceptional...”

Dagens låt är förstås The Valleys med Electrelane, så plocka fram skivan från skivstället, ladda ner den, köp den eller åk till en kompis som har den och kräv att få lyssna.

Snart kommer del 4 i historien om Zürich föresten, missa inte. Vill ni läsa mer om musik så rekommenderas min recension av The Nationals spelning i Zürich, den hittar ni här:
http://www.revolver.nu/konsert/?article_id=2063

Sagan om Zürich del 3

Zürich 05 050.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Det har blivit dags för del tre i Zürichresan, och innan ni kan kasta er in i den tredje dagen, som gick i lugnets tecken så har jag fått reda på att Patrick, i denna text porträtteras som en något gnällig person, detta är felaktigt. Patrick var under vistelsen mycket trevlig och snäll, enda gången han blev irriterad vad när jag för 111 gången förfasades över prisnivån i landet, och när jag under Bloc Partykonserten aggresivt ryckte i hans vintage piké, då en viss nivå av aggresion kan anses befogad. I övrigt var humöret på topp under samtliga dagar. Så med detta så presenterar jag del tre:

Vaknar klockan 10, Patrick syster har åkt hem, vi duschar (inte tillsammans) och äter frukost, tar tåget ut till Salome som säljer ekologiska grönsaker på ett torg, det är kallt, Salome ser ut som en gammal gumma där hon står med 6 lager kläder och konstig mössa. Patrick letar efter sin osthandlare, vi hittar honom inte, vi köper ost av en annan. Vi dricker kaffe på ett hak där alkoholisterna redan kommit igång, dom ser ärrade ut, som om livet aldrig riktigt passat in på dem, och dom inte hänger med i tanken längre. Men dom skrattar, och röker, och klagar på saker, precis som gamla i Sverige gör. Två äldre damer dricker ett glas vi och sitter tysta och stirrar på varandra, dom är rysta, som om livet passerar revy, i en egen liten film, det ser rofyllt ut. Jag och Patrick diskuterar skillnaderna mellan Sverige och Schweiz, jag tycker att det är dyrt, han håller med, jag betalar 60kr för två små koppar kaffe och vi går till Salome som packat ihop ståndet för dagen. Salomes arbetskompis har lila streck över ögonen, det ser galet ut, speciellt på en ekologisk grönsaksodlare, jag kommenterar det inte.

Vi åker till en secondhand marknad, jag köper en blå sammetskavaj för 30 kronor, och en röd handstickad halsduk med ett vitt Schweizerkors för 60kr, Patrick köper en röd mössa som det står Snow på, vi provar konstiga jackor, Salome vill köpa något som ser ut som en sparkdräkt för vuxna i turkos färg, vi avråder henne bestämt. Vi åker hem och sover, vi lagar god mat och hinner precis åka ner till stan och Film Podium för att se Woody Alens mästerverk Manhattan, från 1979. Tanten i kassan är butter, vägrar ge mig studentrabatt när jag visar upp mitt Mecenatkort, hon påminner om mattanten i Simpsons. Men jag säger inte det, mest på grund av min bristfälliga tyska. Det är fullt i bion. Filmen är fantastiskt, dialogen är rapp, smart, nästan för smart, det är som den perfekta kombinationen av Clerks, Fraiser och Seinfeld. Patrick skrattar på konstiga ställen, jag skrattar när andra skrattar. Efter filmen går vi till en bar, på vägen ska jag se upp för att trampa på sprutor, jag tror att det är ett skämt. Zürich har tidigare haft stora drogproblem, flera gränder är upplysta med UV-ljus för att knarkarna inte ska kunna se sina vener, jag tycker att det är lite läskigt. Patrick och Salome tycker att jag låter som Woody Alen när jag frågar om man kan göra något som är lite olagligt eller om man antigen gör något som är helt olagligt eller något som inte är olagligt alls, finns det flera nivåer av olaglighet? Vi skrattar, utan att komma fram till ett svar, jag erkänner att jag överanalyserar saker, vi hittar en av deras favoritbarer. Vi dricker två öl, jag och Salome pratar om efternamnsbyte vid giftermål, Patrick pratar med några kompisar, dom tycker att min nyinköpta halsduk är rolig. Vi åker hem, Patrick och vi lyssnar på musik, och äter ost, igen. Jag spelar Kents ”Mannen i Den Vita Hatten (16 år senare)”, han blir imponerad, jag spelar remixen på The Killers Mr Brightside, han blir lyrisk, jag ler, han spelar tysk indiepop, endel är skit, endel är bra, ungefär som med svensk indie. Vi går och lägger oss, klockan är halv tre.

Sagan om Zürich del 2

STARS LIVE PÅ VOLKSHAUS FREDAG 25 NOV
Zürich 05 022.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Det har blivit dags för andra delen i äventyret på Zürich snötäckta gator, dag två inehåller bland annat intag av tvivelaktiga substanser, en konversation med en tysk skådespelare, och dans dans dans...

Vaknar på en gul soffa, ont i nacken, två rosa kuddar ligger på den stora mattan på golvet, klockan är 11.30. Patrick gör kaffe latte med Illy kaffe i köket, vi äter bröd, ost, och korv. Det känns manligt, och lite medeltidsaktigt också. Vi går ut, solen skiner och Zürich är vackert, vi åker till Universitetet, tar ett litet tåg upp dit, jag tar kort på kyrktorn, rykande skorstenar och en sol. Det är vackert, jag säger att Patrick borde byta kön så att vi kunde ha en romantisk stund tillsammans, han avböjer. Vi strosar runt i gamla stan, går in på ett galleri där man har byggt upp Zürich på 1800-talet, då fanns det vingårdar runt hela staden, nu är det mest hus, Zürich växer, tyskarna kommer hit, i fina bilar och med pengar, fula mustascher.

Vi äter en korv med stark senap, det bränner i näsan, det känns konstigt nog skönt, sköljer ner det med en öl, man måste äta sån här korv med öl säger Patrick. Jag nickar och kollar på klockan, halv fyra, det är ok. Vi går längs Zürichsjön, vi tittar på svanar, tar kort, ser en ensam hund försöka klättra upp i ett träd, den har tovig päls. Det är inte lätt att vara en ensam hund i Zürich tänker jag. Vi går i bostadsområden där dom rika bor, kollar på glänsande advokatskyltar, Patrick pratar om livskvalitet, jag lyssnar, min näsa rinner. Vi tar bussen in till staden. Det sitter en tant i en mörk päls bredvid, hon ser arg ut. Vi går in på en second hand affär, hittar massor med fina Adidas jackor, 70-tal, jag köper ingen. Patrick pratar med expediten, jag försöker se ut som en tysk, hon försöker prata med mig, jag låtsas som om jag inte hör. Det blir lite konstigt, vi går ut.

Tillbaka till Patricks lägenhet, vi handlar mat och köper en korv för 65kr, jag tycker att det är galet dyrt, Patrick blir irriterad och försöker försvara sitt hemland. Vi kokar korven tillsammans med någon form av kålgrej. Patricks syster kommer, vi dricker ekologisk öl, inte så gott. Tiden rinner iväg, vi måste jäkta iväg till konserten, vi går förbi baksidan av en bordell, Patrick visar den hemliga ingången, jag tar ett kort och skrattar. Vi går på konstiga gator men hamnar tillslut på Volkshaus, det är en gammal teater, jag ser en kille med Hot Hot Heat tröja. Stars börjar spela, det är vackert, mycket bättre än i somras i Stockholm, det är kärlekspop när det är som bäst, jag tar jättefina kort, blir glad där jag står med en öl i handen. Tänker att det här är ett tillfälle då allt i livet är precis som man vill att det ska vara, då allt klaffar, eskapism i sin finaste form. Det röks marijuanacigaretter, jag blir yr, svettas, dricker lite öl. Vi springer utan jackor till en bar efter konserten, dricker billig öl, Lyssnar på The Smiths, Patricks syster och jag pratar om studier, Patrick pratar med en full gubbe, han tecknar att han vill att vi ska rädda honom, vi struntar i honom, det blir bråttom, snart ska Madrugada spela. Vi springer, utan jackor, Madrugada har börjat. Det låter som Chris Isaak, sångaren är otrolig, som Weeping Willows men långsammare, Patricks bandkompisar är lyriska, en har köpt en jätteful Madrugada t-shirt, jag säger: Vilken fin t-shirt du har, han blir glad.

Vi tycker att det blir tråkigt efter 20 minuter, rusar tillbaka till baren, vi har bara t-shirts på oss, det känns inte så kallt ändå. Det är Reggae i baren, vi träffar en kompis till Patrick från Tyskland, jag och han pratar om teater, jag frågar om skillnaden mellan att spela teater och film, det är stor skillnad kommer vi överens om, jag vill bli skådespelare, just då. Jag vill stå på en scen, ta emot publikens jubel, jag börjar dagdrömma, Patrick rycker tag i mig, nu börjar Bloc Party snart, det blir bråttom igen, rusar återigen utan jacka, Patrick halkar nästan. Nu är Volkspark fullt, Bloc Party skapar fest, ”Banquet” föder en galning i mig, jag hoppar runt och runt, jag rycker i Patrick, han blir lite arg men jag låtsas inte märka det. Bloc Party inleder spelningen med ”So Here We Are”, det är en av dom vackraste låtarna i år. ”Helicpoter” är ändå galnast, jag vet inte vart jag är, jag studsar, min blöta lugg hamnar i ögonen, Patricks syster dansar, jag ler. Konserten tappar lite tempo i mitten, men dansen fortsätter, Zürich älskar Bloc Party, ”This Modern Love” slår det mesta, när dom klappas in igen spelar dom ”Two More Years”, den är tråkig, jag hoppar ändå.

Efter konserten köper vi öl och dansar, dom spelar mainstreemindie på dansgolvet. Det blir Hot Hot Heat, Blur, The Strokes, Black Rebel Motorcycle Club, The Coral och annat kul, jag sjunger med i varje låt, det känns lite nördigt, men det spelar inte så stor roll längre. Det lukar marijuana, jag är svettig, Patrick är trött. Vi går hem vid halv två, Patricks syster sover på golvet i mitt rum, vi räknar öl innan vi somnar, 10 kom jag fram till, men dom var små. Faktiskt.

Sagan om Zürich del 1

Zürich 05 007.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Förra veckan var jag i Zürich, det var fint, och eftersom jag inte har något bättre för mig så har jag skrivit ihop en bitvis något anal historia om vad som egentligen hände. Se det som en julkalender, en reseskildring, ett samtidens tecken på rastlöshet, eller vad som helst. Jag gör det mest för mig själv, och för att jag ville skriva något som hade väldigt många kommatecken i sig. Så, ni får titta in här dom närmaste dagarna, för varje dag kommer en ny del i historien, om resan, som gav mig en ny halsduk.

Håll till godo här kommer del ett:

Det var en tidig morgon, minusgraderna hade målat marken vit när jag och en väska kläder promenerade till bussen. Från en buss till en annan, en stökig tid på t-centralen, köpte Loka med citronsmak, 59-kr enkel resa till Arlanda, läsa Vagabond på bussen. Äta medhavd pasta med pesto och kyckling i Sky City, på andra våningen, ni vet där Robinsondeltagarna samlades under premiäravsnittet, såg ett tyskt landslag i okänd sport, SMSade Tommy för att informera, drack kaffe från Pressbyrån, lite sump i botten.

Spola fram till en lång kö till incheckningen, framför mig, två säljare i Dressmankostymer som skulle till Düsseldorf, dom tuggar energiskt på sina tuggummin och jämför säljportföljer, en har ett tyghalsband från Lufthansa på sig. Bakom mig: Fem Japaner, kollar snabbt om någon av dom har en kamera i handen för att kolla av mina fördomar, ni vet svaret själva. Klick.

Köper en chokladkaka (Marabous Schweitzernöt) som sista minuten present till Patrick och Salome, en Indisk kvinna frågar om prisnivån i tax-free affären, jag säger att när det gäller choklad så är det nog ungefär lika, hon ska till USA, jag ska till Zürich, säger jag. Hon önskar trevlig resa, jag blir glad, man träffar inte spontant trevliga människor så ofta tänker jag.

Sitter längst bak i ett propellerplan från SAS, köper ingen macka på vägen ner, går efter dryga två timmar ut på en flygplats i mitten av Europa, är hungrig. Tänker på hur häftigt det är att man kan stiga upp i Örebro en morgon och på kvällen vara i Zürich. Patrick är sen, jag sitter och tittar på folk som träffar gamla bekanta, en Afrikansk familj kramar om sin son (gissar jag att det är), glädje, tårar, en ung man i smutsig Audioverall hämtar sina föräldrar, dom ser stolta ut, han ser glad ut. Patrick kommer, han ser stressad ut, vi ger varandra en manlig kram, ler, jäktar iväg till biljettautomaterna för tåget in till stan, Patrick hatar flygplatser, jag tycker tvärt om, men säger ingen. Tåget är tyst, vi pratar gamla minnen, på engelska, en kille låtsas läsa sin bok men tjuvlyssnar på vårt samtal, jag pratar extra högt så att han ska höra. Vi pratar om föregående helg då en gemensam bekant varit på besök i Zürich. Det är mörkt ute, gult ljus från industrilokaler flyter förbi.

På centralstationen byter vi till svenska, vi promenerar på huvudgatan där dom satt upp julbelysning som består av stora tekniskt avancerade vita ljusstavar som hänger mellan husen. Det ser konstigt ut, som en landningsbana för ett Star Trek skepp. Jag ser en H&M affär, vi hoppar på en spårvagn och går av mitt emot en Playboybar, på andra sidan bor Patrick och hans flickvän, Salome. Vi äter mat, Risotto med svamp i, Salomes syster och hennes tyske pojkvän är på besök, vi dricker öl, jag är trött efter resan, vi äter äppelpaj. Jag äter för mycket och blir dåsig, skyller på jet-lag, alla skrattar, han är nog lite konstig den där svensken med långt hår. Salome ursäktar sig för hennes dåliga engelska, jag säger att det är ok, dom vill egentligen prata tyska men det blir mest engelska för min skull, det är trevligt.

Kvällen hoppar på oss, vi bestämmer oss för att gå ut, Patrick vet en klubb som spelar hip-hop från 1980, jag tycke det låter som en rolig idé. Det börjar snöa, det är kallt, kvarteren påminner mig om Zagreb, samma arkitektur, vackert, en plats präglad av sin historia. Vi hamnar vid ett ombyggt garage vid en järnvägsstation, garaget är täckt av graffiti, går in, det är rökigt, trevligt, vi dricker billig öl. Jag njuter av den kravlösa stämningen, klagar över utelivet i Stockholm, Patrick röker, Salome försöker följa med i engelskan, vi gungar med i musiken. Salome går hem, hon ska upp och jobba tidigt, Patrick och jag stannar och pratar om allt möjligt, en kille ramlar, ett bråk bryter nästan ut, det händer aldrig annars säger Patrick, jag tror honom.

Vi går hemåt, det snöar kraftigt. Mitt ansikte fryser när snöflingorna träffar ansiktet. När vi kommit fram så inser Patrick att han glömt nycklarna till lägenheten. Salome vaknar inte när vi ringer på, jag skrattar, Patrick muttrar och röker en lite krokig cigarett. Vi går till hans stambar, klockan är halv tre, baren är liten och rökig, vi äter korv tillsammans med ett gott bröd, dricker mer öl. Patrick går på toaletten, jag läser om Robbie Williams i en tidning, det är på tyska, jag kollar mest på bilderna. Jag håller på att somna, Patrick kommer tillbaka och vi går, det snöar ute, klockan fem öppnar Salome och ursäktar sig, vi somnar direkt.