måndag, september 26, 2005

en konstig kommentar

Så här skrev en annonym människa för några dagar sedan på min bloggs kommentarer:

"Musik är alltid fint. Men låt det inte ta överhanden"

Jag förstår faktiskt inget, musik är inte alltid fint, det är ju helt otroligt att skriva något sådant, rent procentuellt sett skulle jag tro att det finns mer ofin än fin musik. Faktiskt. Sen går denna anonyma person vidare med att förklara att man inte får låta det ta överhanden, vad betyder det? Hur som helst får denna människa gärna förklara vad han/hon menar...

oj, nu lät jag kanske lite sur och bitter, det är jag inte, skulle bara önska en liten utveckling av det något haltande resonemanget.

tills dess fortsätter jag att gräva, efter poppen som klistrar fast leenden, och som får min fot att röra på sig i dansliknande steg, fast idag fick jag faktiskt nya alf skivan skickad till mig, den låter bra, som en skiva man skulle vilja haft i somras, då man fortfarande kunde sitta ute och dricka öl i solen...

En annan anonym person frågade om jag hade hört något från The Strokes nya, svaret blir nej, dom är väl inte klara med något än vad jag vet, men så fort jag hör något så lär det komma upp här, min Strokes t-shirt åker fortfarande på minst en gång i veckan... annars är det kul att höra att The Shins är på gång med nya skivan, förra veckan lades trummorna i James Mercers garage där dom tydligen spelar in, mer om det under hösten. Nya skivan kommer någon gång under nästa år.

Föresten, Mats, den där länken du postade funkar inte... försök att skicka igen. Eller varför inte maila mig på hypotetisk@hotmail.com

Allt gott, nu ska jag lyssna vidare på P3 POP.

söndag, september 25, 2005

Cat Power - Colors And The Kids


cat_power-moon_pix.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Jag kapitulerar, jag brukar göra det när det handlar om pianoballader. Ända sen jag hörde Counting Crows "Raining In Baltimore" på en heltäckningsmatta i den amerikanska staden Bethlehem (ja, du läste rätt) i ett rum där framtiden för en nära vän såg svag ut, och jag fick höra låten som jag återvänder till varje höst då det regnar.

I need a phone call
I need a plane ride
I need a sunburnI need a raincoat
And I get no answers
And I don't get no change
It's raining in Baltimore, baby
But everything else is the same


Om jag skulle göra en lista med de låtar jag lyssnat mest på, så är det här en top-10 kandidat.

Men nu ska det ju inte handla om Counting Crows som utvecklats till ett tämligen ointressant band, utan om Cat Power. Som gjorde en förskräcklig konsert i Göteborg i våras, men Cat Power handlar inte om konserter. Cat Power handlar om skivor som tar över sin omgivning, som inte trivs med bakgrunden, inte trivs med att sådär colplayförsiktigt smyga omkring någonstans när man försöker studera. Nej, Cat Power tar plats, med sin småhesa röst som levt så många liv, sett så många ting. ”Get Free” öppnade dörren, det är fortfarande den skiva jag skulle rekommendera om du aldrig hört henne förut, men det är på ”Moon Pix” som den trasigaste låt hon spelat in finns.

Colors And The Kids är dryga sex minuter om utanförskap

It's so hard to go in the city'
Cause you wanna say hello to everybody
It's so hard to go into the city'
Cause you wanna say hey I love you to everybody
When we were teenagers we wanted to be the sky
Now all we wanna do is go to red places
And try to stay outta hell


Det är en långsam låt, som tar sin tid, Chan viskar ibland, tar i mer på andra håll, men oftast vill man sätta sig precis vid högtalaren för att höra varje ord. Det är inte bra för studierna, men när man är försjunken i teorier är det skönt att varva med något konkret, något som känns, och som biter tag.

Söndagens låt är Cat Powers – Colors And The Kids, det känns som en självklarhet.

Vill föresten tacka min vän Trötter för alla fina bilder han tog på Magic Numbers konserten, en av dessa såg ni i min förra text, bra jobbat.

lördag, september 24, 2005

I blame Magic Numbers


IMG_6679.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Jag har varit sjuk i två veckor nu, en segdragen process som inte vill avsluta sig själv. Inte säga hej då, och ta med sig högen av snorpapper ut ur mitt hem, ut ur mig.
Jag tror att det kan ha något med Magic Numbers konsert förra veckan i Göteborg att göra, den var liksom lite för bra för att vara sann, febrigt säger endel, jo, det blev väl så för mig. Lock i öronen fick jag också efter den konserten, tror jag råkade trycka in mina nya öronproppar för långt, så nu låter allt lite snett, som om stereon lutar lite, allt blir så konstigt. Då tyckte jag att det var värt det, när jag tog en öl efter konserten och hade ett stelopererat leende mitt i ansiktet, jag trodde inte att det fanns band som Magic Numbers, som blir så glada av att vi i publiken är glada, och jag tror att stämsången skulle räcka långt i änglarnas version av Idol 2005. Det finns människor som hävdar att bandet inte har låtar att backa upp sitt sound med, jag tycker att det är tvärt om, sällan har väl ett band släppt en skiva så komplett, den har en given plats bland årets top10 skivor. Lätt.

När man är sjuk så finns det inte så mycket att göra, jag sover mest, och lyssnar på musik, fast det gör jag iofs. annars också så det kanske inte räknas.
Idag har det blivit Badly Drawn Boys fina ”The Hour Of Beliverbeast”, och jag blev lite nostalgisk mitt i allt snor och dålig hörsel när jag hörde ”Pissing In The Wind”, en klassisk Badly Drawn Boy ballad.
Jag lyssnade på den när jag åkte buss upp till Cameron Highlands i Malaysia med några finska vänner, en av Malaysias vackraste platser, med teplantage som sprider ut sig i en grönskande natur, med en frisk luft som för tankarna till Alperna, med jordgubbsodlingar och fina hostels där man sitter och dricker öl runt elden på kvällarna.
Då lyssnade jag på ”Pissing In The Wind” och det var så vackert när regnskogen sakta rörde sig förbi vårt fönster i den gamla buss som för 10kr körde oss upp för den slingriga bergsvägen. Med skolflickor med leenden av guld i skoluniformer, med en chaufför som förde en ojämn kamp med den säkert 30år gamla växellådan medan han elegant vilade en cigarett mellan sina spruckna läppar.
Dom har nog inte Lipsyl i Malaysia.

Samma sak inträffar när jag lyssnar på Athletes ”Changes”, en riktigt engelsk ballad som börjar vackert och avskalat men som senare går snett och hamnar i en förkrossande pampighet som på vissa håll säkert framkallar illamåendekänslor. Men för mig kommer låten alltig att förknippas med sommarens tågluff i Östeuropa, när jag och min vän åkte buss mellan Pula i Kroatien och Trieste i Italien och vi får se när Medelhavet knyts ihop, i en vik där man kan se Italien, Kroatien och Slovenien, på samma gång, där Aplerna slutligen ger upp och störtar ner i det ljusblå havet där tankfartyg ligger och väntar på nästa resa. Då lyssnade jag på Changes, och varje gång jag hör den låten så ser jag en av de mest fantastiska platserna jag sett framför mig. Det är fint med musik ibland.

Annan bra musik just nu:
The New Pornograhers – New Cinema (cd)
Den mest nyskapande och medryckande popskiva sen The Shins ”Chutes Too Narrow”, men här är det mer energi, mer powerpop helt enkelt. Årets bandupptäckt för min del.

Editors – Back Room (cd)
Det går inte att komma ifrån likheterna till Interpol. Men Editors har anglofierat de tyngre kollegornas musik och kommer springandes med en lite taggigare, lite pampigare version av mörk musik som bottnar i Joy Division och The Cure. En fantastisk skiva, faktiskt.

Sofia Talvik & The Tallboys – Ghosts (cd-singel)
Det är något med cello i popmusik, det stod klart sen första gången jag hörde Your Ex-lover is Dead med Stars. Nu kommer en Anna Ternheim liknande pianoklinkande Sofia Talvik med en cello och en sång som får världen att stanna ett tag. Bra röst, och vackert pianospel, och så den där cellon, det är något speciellt med den.

Babyshambles – The Man Who Came To Stay – (cd-singel)
Pete Dorthery är mannen som alla rubriker handlar om, det bli kanske så när man är drogberoende och kombinerar det med ett förhållande med Kate Moss. På något sätt lyckas han dock skapa fantastisk popmusik, popmusik som luktar billig öl och cigaretter, som ett sluskigt The Strokes på en brittisk bar, samtidigt låter det så viktigt, som om musiken är det som håller detta fenomen på benen, frågan är hur länge till.

tisdag, september 20, 2005

Det där nya, och det där äldre


The Legends - Public Radio.jpg

Hej på er, uppdateringen går sådär på bloggen, så är det ibland. Stressen och snoret har gjort att den blivit något eftersatt, men nu när Black Rooster drar igång igen, premiär på fredag klockan 16-17, 95.3 är frekvensen, så kommer nog bloggen till liv också.

Förra veckan var jag i Göteborg och kollade på Magic Numbers, det var, för att använda en milt utryck, helt-fucking-amazing, faktiskt. Jag vet inte hur dom lyckas, men på något sätt så är det kärlek över allt dom gör. Musiken, utrycket, allt är, sjukt. Fint.

Får skriva mer om dom snart, men tills dess så kommer här två recensioner som jag skrivit, en av nya Legendsskivan och en av nya Rolling Stonesskivan. Så håll till godo, så hörs vi snart.

Det där nya som mest låter som 80-tal

The Legends – Public Radio
Labrador / Border

Johan Agnegård är något av ett popmusikgeni.
Tidigare under året släppte hans Acid House Kings en fantastisk popplatta.
Nu är han här igen. Det går snabbt för Johan, man kan fundera på om utbrändhet är något som han eftersträvar.
The Legends ÄR Johan Agnegård, han spelar alla instrument och sköter sången. Vi snackar indiepoppens svar på… jag tänkte säga Robert Wells men han spelar ju bara piano.
Sen håller han i spakarna på skivbolaget Labrador (som gett oss band som Radio Dept. och [Ingenting]) också, bara så att ni vet.

The Legends släppte skramliga ”Up Against the Legends” 2003 men har nu bytt fokus, då var dom nio personer, nu är det en kvar.
Ni ser, alla vägar leder till Johan, som lagom till denna skiva verkat snöat in på The Cure runt deras Disintegration period, eller grävt ner sig, hela skiva badar i en Disintegration pool och verkar inte ha några ambitioner att kliva ur.

Detta kan säkert göra visa personer upprörda, det är förståeligt. Personligen tycker att han kommer undan med det, mest eftersom det alltid handlat om melodier när man snackar The Legends. Lyssna på ”Call It Ours” och ”There And Back Again” från debuten, det är odödliga popmelodier, skillnaden på den här skivan är att melodierna tagit ett steg tillbaka, tidigare låg dom längst fram och stångades med handklapp och blås. Nu har dom tagit några steg bakåt i ljudbilden, men under den tillbakablickande produktionen så lyser dom fortfarande igenom. Det är inte lika glatt och poppigt, inte lika nu-festar-vi-och-har-en-massa-roliga-instrument-aktigt. Och så verkar det som om Johan inte gillar refränger längre, vilket är ett ganska stort steg att ta från debuten som sprudlade av refrängpop.

Bäst blir ”Public Radio” i sommarpoppiga ”He Knows The Sun” som blev en fin p3 hit, och det med rätta, det är en av årets bästa popsinglar, och även en brygga mellan tidigare Legends och det nya som vi får höra på ”Public Radio”. Andra låtar som bör nämnas är inledande ”today” med sin tunga synt och brummande bas, New Order doftande ”Air” och vackra ”This Heart Of Ours”. Ibland tuggar skivan dock på lite på rutin, utan vare sig karta eller kompass, några mer originella grepp och lite mer genomarbetade låtar vore kanske på sin plats. Annars är The Legends anno 2005 en väldigt trivsam upplevelse på skiva.

Dinosaurierock med åldersnojja

The Rolling Stones – A Bigger Bang
EMI

Att sluta på topp är inte lätt, ibland borde artister skita i det helt. Tänk om vi inte skulle fått Solomon Burkes ”Don’t Give Up On Me” eller Johnny Cash sista skivor.
Andra artister, som har fler rynkor på ansiktet än en sån där hund som ser ut som den sprungit in i en vägg, borde det.
The Rolling Stones är ett sånt band, dom är minst 1000 år gamla, har värre åldersnojja än Cher och borde rimligtvis acceptera sin ålder, åka till Dressman och köpa en ny garderob, putsa Birkenstocktofflorna och bli pensionärer.

Men icke. Istället får vi 16 nya låtar som medelålders rockjournalister världen över inte kan sluta dreggla över, ”Bästa skivan sen Exile On Mainstreet” kastar dom ur sig efter att dom somnat vid skrivbordet efter en 500 sidors artikel i någon engelsk musiktidning. Rolling Stones var med och skapade den moderna rocken, det är inget att orda om. Att nya skivan är ett steg framåt från senaste släppet Bridges To Babylon från 1998 kan jag hålla med om. Men det skivan sög faktiskt, så det finns inget egenvärde i den bedriften.

Faktum är att den bluesdoftande rock som presenteras på ”A Bigger Bang” låter både sömnig och tråkig, och det borde finnas en lag som förbjuder pensionärer att skapa låtar som ”Let Me Down Slow”, som låter som, just det, precis som ett alldeles för gammalt rockband.

Det finns dock ljuspunkter, ballader som ”Streets Of Love” och ”This Place Is Empty” känns inte som världens största sextioårskris. Då låter de som de ärade män dom faktiskt är och inte som ett rynkigt bluesrockband som försöker ”rocka till det”.

Rolling Stones skulle ha packat ihop för länge sen, A Bigger Bang visar inget som tyder på att dom fortfarande har ett existensberättigande. Man kan kanske tycka att 1 miljon överviktiga jeansjackor med femtiårskris inte kan ha fel, för jag antar att det är dom som kommer att köpa den här skivan, men Rollig Stones är ungefär intressanta på samma sätt som Cher, man slutar aldrig att förundras över att dom fortfarande överlever…

måndag, september 05, 2005

Coldplay kör vilse i svulstigheten


Coldplay – X&Y

(EMI)

Det var på ett fint och väldigt brittiskt sätt som Coldplay slog igenom med gå-på-en-regnig-strand-och-sjunga-låten ”Yellow”, precis då alla insåg att det här med millennieskiftet faktiskt inte innebar kaos och häftiga silverkläder. Vid denna tid var jag en förhållandevis lat elev vid Alexander Central High School i North Carolina, Madonna gav 50-årskrisen ett nytt ansikte med Cowboyvideon till ”Don’t Tell Me” och Creeds skiva ”Human Clay” var en given attiralj i varje amerikansk ungdoms pickup-truck söder om West Virginia.

Colplay slog enormt i USA, något som av tradition varit svårt för brittiska band. Till och med Diddy (före detta ”Puffy”, ”Puff Daddy”, ”P Diddy” osv.) gick ut och sa att Coldplay var ett av hans favoritband och att dom fick honom att gråta. Efter skivorna ”Parachutes” och ”A Ruch Of Blood To The Head” har bandets, eller snarare Chris Martins, frotterande i kärleken (eller bristen på den) fört bandet upp till en position som ett av världens största. I och med X&Y tar dom upp kampen med U2 om att vara världens mest engagerade band när det gäller globala orättvisor.

Det blir naturligtvis svårt för ett pianoklinkande gäng britter i ljusgrå ton att försöka övervinna bandet som tonsatte en revolution, som jobbade sig uppåt med en glöd som tände eldar vart än den hamnade att lyckas med detta. U2 har visat att musik och möjlighet att påverka är en fungerande fusion, trots att många avskyr bandets präktighet. Visst var det ett ”fashion massacre” som Bono själv kommenterade deras klädstil, men det är fortfarande svårt att inte bli berörd av den inbyggda energi som finns i låtar som ”Pride” och ”Sunday Bloody Sunday”.

Cris Martin svarar med att rita sig på sina händer, att döpa sin son till Appel (vilket antingen känns som en malplacerad reklamkampanj för dator/livstilstillverkaren med samma namn, eller ett tappert försök att ta trädkramare till en högre nivå.). Musikmässigt, jo det handlar ju om musik också, har U2 hittat ett sound på de senare skivorna som är habilt, men sällan speciellt spännande. Inte heller Coldplay utmanar lyssnaren med några nya grepp, nya X&Y är inget undantag.

Men där man tidigare fann ballader som till och med kunde få Diddy att gråta hittar man mest fluff och oinspirerade texter om samma saker som tidigare på X&Y. När Chris Martin inleder skivan med att sjunga ”You’re In Control Is There Anywhere You Want To Go” så är den spontana reaktionen, så långt från den här skivan som möjligt. Coldplay har i och med denna skiva verkligen försökt att skapa ett Stadium-monster, komplett med en kalorifet produktion och pampiga låtar, men glömt bort att det är Chris Martins förmåga att fånga den i jämförelsen banala relationen mellan två människor som gett de tidigare skivorna en grund att stå på. Istället för otroligt vackra låtar som "Trouble", "Shiver", "The Scientist" och "Warning Sign" får man nu ungefär samma sak, fast betydligt sämre och fegare. Endast i en låt visar bandet att talangen för ballader inte helt sprungit ikapp dom, i ”Fix You” är det precis så fantastiskt vackert som bara en Coldplaybalad kan bli. En klassisk balad som får mig att vilja springa ner till ICA och köpa massor av glass och tröstäta till min projicerade ensamhet. Det är en av årets vackraste låtar.

Annars blir det mest pannkaka av det här, man är på rätt väg i ”The Hardest Part” men tråkrockar istället som ett Embrace med flicetröjor höstskor från Ecco, i ”What If” känns ambitionen rätt men låten lyfter aldrig utan slirar runt som ett överlastad Boeing 747 med en fin gitarrslinga.

Det är ingen som kräver att Coldplay ska utmana sina lyssnare eller kräver att dom ska förnya sig (nej, att sampla Kraftwerk räcker inte), men vad jag kräver är att det åtminstone finns en handfull låtar som får mig att vilja äta kalorifet glass och ägna mig och självömkan, om det inte inträffar så flyter musiken mest förbi som en välmenande föreläsning om längtan.

Men vem orkar lyssna på det egentligen?
Och kalorifet glass käkar man faktiskt inte bara sådär.