Vår Generation

Det finns många namn för oss, vi som växte upp på 80 och 90-talet, Facebookanvändande dataflytande personer som vill förverkliga oss själva och ifrågasätter gamla sanningar eftersom det var vår tids melodi. Generation Y, Millenials, Net Generation är några termer som försöker beskriva oss, och när vi, med all vår kunskap nu klampar in i äldre organisationer så kan det bli problem, vi vill ha feedback, vi vill att jobbet ska betyda något. Det är skitjobbigt, tycker old school cheferna. En ledare (med den fyndiga titeln 'Managing the Facebookers') i The Economist hävdar att vi måste mötas på mitten, chefen måste inse att feedback och kommunikation är bra saker för hela företaget, och vi då? Jo, vi måste 'take the world as it is, not as they would like it to be'.

Läs och begrunda här:
http://www.economist.com/opinion/displaystory.cfm?story_id=12853955&CFID=38741761&CFTOKEN=24225065

Idag klockan 11 kollar jag på Laura och Gerorge Bush som hälsar på hos en av världens sämsta intervjuare, Larry King. Sen fortsätter jag med min hemtenta. Och så lyssnar jag på Laura Marling på Spotify. Älskar Laura Marling.

2008 del 4

Leksakselefanter, 2008års bästa lekredskap.

2008 var året då jag började längta efter den svenska naturen för första gången, efter att ha sett Into The Wild och Dagbok från en Motorcykel. Det var året då jag lämnade San Francisco utan att ha sett Mexico, Highway 1 (mer än till Santa Cruz) eller Red Wood skogen. 2008 var året då jag joggade mer än tidigare och började spela i ett innebandylag i Amsterdam, det var året jag hade tonsillitis och min room mate tyckte att min hals såg ”normal ut” och min mamma sa att jag ”skulle vänta några dagar” innan jag gick till doktorn, och då doktorn när jag väl gick sa att mina halsmandlar ’kysste varandra’. Det var året då bloggen konstant hade runt 1000 unika besökare per månad som sällan kommenterade, 2008 var året jag fortsatte att älska The Economist, året jag gick till stadsbiblioteket i Amsterdam tillsammans med arbetslösa äldre män, konstiga kufar i långt hår och väldigt få människor med tillgång deodorant för att läsa DN, The Independent, The New Yorker, International Heral Tribune och The Guardian.

2008 var året då jag bodde i en lyxlägenhet med modern konst på alla väggar i San Francisco, det var året jag flyttade in i mina föräldrars hus och kände att allt var fel, det var året jag bodde i ett judiskt studentboende där man inte fick ha andra på rummet efter 11 i Düsseldorf, det var året jag bodde en månad i en tvåvåningslägenhet i västra delen av Amsterdam med en takterrass tillsammans med en norska, det var året jag bodde i en studentlägenhet i Amsterdam i ett rum på 10 kvadrat i centrum med en room mate som har tv med CNN.

Det var året då min syster flyttade till Berlin och året då vänner flyttade till Prag, Florens, Karlstad och Stockholm. 2008 var året då Chelsea kom två i Premier League och Terry halkade i regnet i Moskva och gav Chelsea en andraplats i Champions League. 2008 var året jag jobbade och pluggade väldigt mycket och hade väldigt få helt lediga dagar. Det var året jag skulle lära mig tyska och holländska men tappade bort mig någonstans i mitten. 2008 var året jag cyklade en sporcykel över Golden Gate Bridge i San Francisco och hela Lombardstreet, det var året jag cyklade mammas cykel kring Karlstad, året jag cyklade till Schiphol för att dricka kaffe med Denis, året jag fick punktering två gånger och råkade cykla in i en bil.

Helgens tidschema

Igår när jag försökte sova efter att ha ätit en för stor middag så tänkte jag att det går bra för folk jag bott, eller haft sex med. Mitt ex jobbar på PR avdelningen på De Jong museet i San Francisco, min nuvarande room mate jobbar på Philips, Lynn som jag bodde med i San Francisco är vice president för Craigslist Foundation, StockholmHannes jobbar på någon bank i Stockholm och den information jag har gällande före detta flickvänner brukar också se bra ut på papper. Slutsatsen? Ha sex med mig, eller bo med mig, så går kommer det gå bra karriärsmässigt. Lite svårt att veta om denna korrelation går att styrka kanske.

Här kommer helgens tidschema

Lördag

000-03.30 Födelsedagskalasande för Thomas födelsedag med diverse människor på Kriterion, där trodde en tjej från Lettland att jag var arg på henne och så stod en vacker tjej och tittade på mig med vackra ögon och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag satt kvar och ägnade mig åt meningslösa konversationer med mina klasskamrater istället.

03.30-04.00 köttfärssås och spaghetti och The Dirt

04.00-11.00 sömn

11.00-12.00 uppvaknande, frukost, lyssnande på Bon Iver

12.00-17.00 plugg i datasal

17.00-18.00 lagande och ätande av middag. Kaffe.

18.00-20.00 Gruppmöte i stadsbiblioteket

20.00-01.00 Formaterande av dator, läsande av The Dirt och studerande.

Söndag

01.00-10.00 sömn

10.00-11.00 uppvaknande, frukost, lyssnande på Bon Iver

11.00-15.00 plugg i datasal

15.00-16.00 lunch

16.00-18.45 studerande och intensiva diskussioner på msn angående grupparbete

18.45-21.30 överraskningsfest för norsk kompis som fyllde år. Ätande av mycket godis.

21.30-00.00 träning på presenation och skriva klart grupparbete.

Måndag

00.00-00.30 för mycket kvällsmat.

00.30-02.00 försök till sömn

02.00-02.30 Lyssnande till Bon Iver

02.30-03.00 Läsande av Economist.

03.00-07.00 sömn

07.00-09.00 uppvaknande, frukost, träning på muntlig presentation

09.15-13.00 presentation och seminarium

13.00-14.00 gruppmöte och lunch angående kampanj

14.00-14.30 fika med gruppmedlem

14.30-17.00 Skapa power point för presentation angående barnarbete på tisdag.

17.00-18.00 middag och lyssnande på Belle & Sebastian.

18.00-19.00 Kolla nyheter, facebook, skicka power point, maila, panika över julklappar.

Ja, jag behöver ledighet.

nerds on bikes

Erik och jag valde att endast ta pisstråkiga cyckelbilder under helgen

Lördag morgon och vi möter en superbakfull Jussi på innegården, han ska åka till Utrecht över dagen och ser ut döden utklädd till en finsk student. Vi cyklar ner till Waterloopleinmarknaden och går runt lite bland en massa onödiga saker tills vi hittar flera lådor med VHS-porr. Vi står och skrattar åt de bisarra videorna innan försäljaren kommer och börjar skrika på oss på Holländska, man får tydligen inte skratta åt hans porr. Cyklar vidare, förbi Universitetsbyggnader, på smala kanalgator och upp mot Nieuwmarkt, vi dricker kaffe på ett fik utomhus. Sen vidare mot Noordermarkt, förbi Dam Square som är grått och turistigt som vanligt, på Noordermarkt hittar Erik en bok om holländsk fotbollsrasism med kladdig baksida, vi strosar runt i Jordaan medan vi diskuterar internkommunikation.

Promenerar på Haarlemmerstraat som är lugnare än vanligt, sen vill Erik till Red Light Distric, så vi cyklar dit och hänger lite med alla brittiska turister och kollar på kvinnor i fönster och jag tycker fortfarande att det känns lite obehagligt, men ”det hör ju till”. Efter det cyklar vi västerut och hamnar på Brouwerij ’t IJ i västra delen av staden, där dricker vi öl och diskuterar åttiotalister (dvs. oss själva), om framtiden, valmöjligheter och familj och sånt där som jag och Erik brukar prata om när några öl kommer fram. Blir hungriga, Denis tipsar om en Thairestaurang i Chinatown, så vi cyklar dit och köper skitmycket mat och öl och servicen är grym och vi svettas av maten.

Cyklar hem till mig, kollar lite på Chelseamatchen som blir totalt ointressant eftersom Anelka och co dominerar totalt. Silvia kommer förbi med all sin italienska energi och jag och Erik tar en Hoegaarden var. Silvia går och en halvtimme senare kommer Rachael förbi och vi dricker några öl och Erik och Rachael försöker stryka hans skjorta på mitt skrivbord medan Erik muttrar något om att jag bor i en hungkarslya eftersom jag inte har en strykbräda. Jag spelar Noah And The Whale som vanligt men det uppmärksammas inte så mycket.

Vi går till en lägenhetsfest i huset bredvid och träffar en italienska som hört talas om mina hemmalagade köttbullar, jag lär mig att hon prenumererar på The Economist vilket gör mig lite uppspelt, vi dricker Albert Heinöl (6 pack för 2 Euro) och det är sjukt studentigt. Erik och jag diskuterar asymmetriska frisyrer på tjejer (jag är för, Erik emot) och Estländare. Vi stannar till tre, går vi hem och käkar och sen somnar vi och på morgonen väcker Erik mig genom att dra ner en kaffekopp och en lampa på golvet med sin arm när han vänder sig om, totalt omedveten om sin egen kropp.

On the threshold of new times

Click here for more videos from Vote For Change

På tisdag inträffar det mest hypade politiska valet under min livstid. Jag har läst, lyssnat, diskuterat bussar, i fikarum, på barer, sett Obamafans i protesttåg i San Francisco, fått ett Hillary Clinton klistermärke från min före detta chef, sett youtubevideos, läst långa essäer i The New Yorker, gått igenom drivor av svenska bloggar, streemat Meet The Press, sett Anderson Cooper på CNN leda paneldebatter och The Daily Show och The Colbert Report trippa över allt blabber med sin klarsynta politiska satir.

På tisdag tar det slut, jag har ända sedan John McCain plötsligt blev galen och först utvalde Palin till sin vice president kandidat och senare försökte stoppa en debatt för att åka till Washington DC för att ”rädda ekonomin”, sagt att Obama kommer att vinna. Mycket tyder på att jag kommer få rätt. Och det går nog inte att underskatta vikten av att han faktiskt vinner, för vad många kanske inte vet är att många unga människor i USA tappat tron på politiken, inte för att dom inte bryr sig, utan för att de inte tycker att det spelar någon roll, det står alltid mellan två äldre vita män, och i kongressen lyder alla efter sin egen partipiska och plånbok. Jag har hört det om och om igen. Den här gången händer något helt annat, och även om risken är stor att även Obama kommer att mynna ut i en politiker som inte skiljer sig så mycket som folk kanske vill och hoppas, så skulle det vara en viktig symbolisk händelse som skulle uppmuntra unga människor att fortsätta engagera sig så som de gjort för Obama. Vinner han inte däremot, då kommer det leda till en både internationell och nationell baksmälla modell jättestor.

Saul Williams är en arg svart politisk rappare och performance artist. Hans två bästa låtar heter Black Stacey och List of Demands och ryker av sylvass samhällskritik fjärran bling bling och glassiga produktioner. I videon ovan ser ni hans bidrag till valdebatten, en energisk skottsalva som är överdramatisk, pretentiös och adlelses fantastisk. I USA handlar val alltid om så mycket mer än de politiska idéer som de olika kandidaterna står för, och Obamas spinndoctors har verkligen lyckats banka in ett enda budskap som kommer slungas runt världen någon gång under onsdagen, nämligen: Change.

Hypotetiskbloggen stämmer in i rubriken i senaste The Economist och säger: It’s Time

Jonathan Johansson

Fel Johansson

Vi är väl sällan först med något på den här bloggen. Så därför passar det väl bra att även vi sällar oss till den allt större skara människor som gillar Jonathan Johansson, och då pratar jag inte om den finske fotbollsspelaren i Malmö FF (se bild). Nej, Jonathan Johansson spelar svensk pop någonstans mellan Tomas Andersson Wij’s vardagsrealism och Markus Krunegård’s ”coming of age” berättelser, lägg till lite mjuka elektroniska element och ni håller på att hitta fram till Innan Vi Faller, som sparkar igång veckan fint här på bloggen. PSL spelade in honom akustiskt, och det blev fint, kolla här:
http://blogg.svt.se/psl/2008/10/17/musik-med-jonathan-johansson/

Men allra finast låter ändå Innan Vi Faller i sin myspacekostym som ni hittar här:
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=120412551

Om någon vet var man kan hitta en mp3a med låten så vore jag mycket tacksam. Annars i Amsterdam? Jodå, tack som frågar. Jag har precis lämnat i ett 40-sidigt grupparbete som ockuperat min hjärna den senaste veckan, så nu är det dags att börja tänka på de två arbeten jag måste skriva klart de närmaste två veckorna. Känner mig dock sjukt omotiverad just nu, kanske har något med att jag spillde ut mitt kaffe över veckans Economist. Kanske har något att göra med hösten.

All of them lost souls

It shames me to no end,
To feed poison to those who could very well be my kin
But where there's demand, someone will supply
So I feed them their needs at the same time cry
Yes it pains me to see them needness
All of them lost souls and I'm their Jesus
Deepest regret and sympathy to the street
I see no pity for they fix when they kids couldn't eat (so sorry)
And with this in mind, I still didn't quit
And that's how I know, that I aint shit (I aint shit)
My heart bleed but that's aside from the fact,
I live from my kids and theirs and them youngins after that

Malice i Clipse berättar om sitt yrke i fina I’m Not U från debutskivan Lord Willin’. Det är en fantastisk skiva rakt igenom - inte bara för att Pharrells minimalistfunk passar Malice och Pusha T’s flow som en välsmord läderhandske på en Lehman Brothers anställd en kall höstnatt - utan också för att det är en skiva fylld med historier från ett liv på andra sidan samhället. Här följer vägen ut inga lagar och Toyota Camrys fulla med knark i listerna och pistoler i baksätet är vardag. Här finns få, eller inga, moraliska regler; hip hos som den började, som en kommentera på ett ojämlikt samhälle. Våldsglorifierande? Ja, men avfärdar du det på den nivån missar du allt.

Clipse är bäst när dom är förbannade. Nu är dom tillbaka med sin tredje skiva och äntligen har dom fått den uppmärksamhet som de förtjänade redan efter debuten, och kanske är det inte så konstigt då att första låten från kommande skivan, Fast Life, låter så tandlös. För vad kämpar dom mot nu? Nu när de nått ditt dom hela tiden ville nå? Ladda ner gratis här:
http://www.pitchforkmedia.com/article/download/51364-clipse-fast-life-mp3

Annars har förkylningen inte gett vika och jag fick precis ställa in min medverkan i dagens innebandymatch i Haag, och det efterföljande besöket på någon sorts hippieklubb i södra delen av Amsterdam. Istället blir det alltså drug dealer rap, nya The Economist och lite kurslitteratur.

You got a big ass bell? Lemme see you jingle it baby

Korta iakttagelser i verkligheten

Hannah takes the stairs är en väldigt dålig film. Dialogbaserad och spontan och med dåligt ljud. Det är definitionen av den nya våg av DIY-filmer i USA som går under parollen mumblecore. Det behöver inte bli dåligt, men Hannah takes the stairs lyckas med att missa i princip alls, karaktärerna är tråkiga, tycker tråkiga saker och gör tråkiga saker. Någon sorts kontorshumor försöker man sig på, det blir väldigt pinsamt, sen är det rent berättartekniskt pinsamt enkelspårigt och övertydligt. Efter 1 och en halv timme så vill man helst kliva in i filmen, sno deras kamera, hoppa på den och gå därifrån, ingen av karaktärerna skulle göra något åt det.

Bra, eller till och med briljant, lågbudgethumor står dock Jake And Amir för. Men en ny video nästan varje dag lyckas man med humoristiska samtal i kontorsmiljö skapa något väldigt eget och roligt, kan nog utvecklas till en riktig serie det här. Kolla in här:
http://www.jakeandamir.com/

Wise Up med Aimee Mann är fortfarande en sån där låt som man stannar till för, så att man verkligen hör Aimees röst, och så tänker man på all fina människor i filmen Magnolia.

Varje gång jag går upp till min lägenhet så är det någon som steker ägg, oberoende av tidpunkten. Vem gillar ägg så mycket?

Haschrökande skogstrollen i Brightblack Morninglight har släppt en ny skiva, undrar om det låter lika mycket mossa, soldis och droger som den förra? Jag hoppas på det.

I veckans Charlemange i The Economist sätter författaren fingret på EU’s största problem: Att folk helt enkelt inte bryr sig om EU: http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=12263166

Penicillin är ändå rätt häftigt, att man kan gå från att känna sig döende till en hyfsat funktionell människa inom loppet av 24 timmar. Respekt åt han/hon som kom på det.

Och så till sist, den där maffiga väggen av ljud som dunkar igång som en molande tandverk i Tv On The Radio’s Starring At The Sun är fortfarande helt fantastisk. Ibland sätter jag på den när jag promenerar, testa det du med. Empowerment tror jag man definierar det känslan som.

Wolf Parade 2 december, Tv On The Radio 3 december. Live, bara i Amsterdam.