Årets största positiva överraskning

Det regnade igår också. Vi hade introduktion, en superinternationell skara studenter från alla delar av Europa, några utanför också. Direktören pratade om Universitetet, och en professor berättade att det kommer bli ett tufft år och att de flesta av oss inte kommer att klara av att bli klara under ett år: ”ett år är en löjligt kort tid för allt ni måste lära er” sa han under sin vita buskiga mustasch. Där satt vi och tittade lite nervöst på varandra. Sen berättade han om vilka jobb folk hade efter utbildningen och det lät mycket bra, men i slutet förklarade han att det nog inte kommer se likadant ut för oss eftersom världsekonomin håller på att haverera. Vi tittade lite nervöst på varandra igen. Sen blev det gruppfoto, drinkar, tilltugg och mingel innan vi, i regnet hoppade in i en kanalbåt som stannat utanför den storslagna lokalen vi samlats i. I båten fick vi plockmat och fri alkohol medan vi sakta kryssade runt staden under närmare två timmar. Så här skulle mitt hemuniversitet aldrig göra, sa vi samtliga. En något mer synisk åsikt kom från en tjej från Luxemburg som antog att det var det här vi betalade 1565 Euro för.

Efter detta tog vi oss hem för lite middag innan vi begav oss till Studio K, ett kulturcentrum i östra delarna av staden, där firade man ett års jubileum med jazzband, två dansgolv med trendig remixhouse och så en biograf där man visade kortfilmer, och ”sweded movies”, ni som sett roliga filmen Be Kind Rewind vet vad det handlar om… en film var en remake på 2001: A Space Oydyssey med potatisar, fantastiskt. Vid ett tillfälle under kvällen dansade jag och en tjej synkroniserad diskborstedans.

Jag lovade ju att skriva om en ny skiva också. Den heter At Mount Zoomer och kommer från kanadensiska Wolf Parade (omslag ovan). Deras förra skiva blev rätt så omtalad, jag gillade den mycket och skrev bland annat så här i min fina (personligen tycker jag att det är en av mina bästa) recension på revolver.nu:
Det finns en liknande energi i låtarna, en jäktighet, rastlöshet, som inte riktigt vill fångas på skiva, det låter som om låtarna försöker smita ut, sången hoppar energiskt omkring bland slamriga gitarrerna och nyfikna syntar, resultatet blir ofta ganska kaotiskt. Ibland vill man att dom ska sakta ner, trycka lite på bromspedalen, som Modest Mouse ofta gör.
http://www.revolver.nu/album/?article_id=2057

Och se där, nu har bandet saktat ner lite, och producerat själva. Det är mer melodier, mindre Modest Mouse. Mer avslappnat, men fortfarande brinnande energiskt. Mer dynamiskt och ibland mäktigt utan att bli Snow Patrol. Det är dramatiskt på det där oerhört lockande sättet som Arcade Fire var på Funeral.

Det är en krossande omedelbar skiva och jag blev totalt knockad av det här: satt vid mitt skrivbord med hörlurarna på och bara log. Från inledande Soldier’s Grin som tar vi där förra skivan slutade, via det drivande pianoklinkandet i Language City till finaste låten på skivan, California Dreamer med den typiskt akopolyptiska textraden
And I think I might have heard you on the radio
But the radio waves were like snow

Men det är förstås inte vad man sjunger, utan hur man sjunger det som betyder något, och den energi som Wolf Parade pressar I sina låtar är så omedelbar. At Mount Zoomer är årets hittils största positiva överraskning, Fine Young Canibals är den mest nyskapande låten, och den 2:a december står bandet på Paradisos scen, hypotetiskredaktionen köper biljetter i veckan.