Baguette, ahaha del. 2

Detta kan vara världens största röda plastnoshörning

Paris dag 2 (söndag).

En dag i turisternas tecken (Andreas, är det ens en korrekt mening?). Tunnelbana till kyrkoården Pere Lachaise där storheter som Pierre Bourideu, Balzac, Piaf, Morrision, Oscar Wilde m fl ligger begravda. Efter att ha skändat (?) kring gravarna en stund begav vi oss till Montemartre och turisternas mecca, Sacre Coeur (stavning?). Kyrkan som syns nästan var man en befinner sig i denna stad som är så förförd av sitt eget förflutna. Vi tog trappan upp. 226 steg och krampkänning (mest Andreas) i vaderna. Patrik var måttligt förtjust över kyrkan, vilket kanske mest berodde på duggregnet. Efter trappklättringen satte vi oss och åt på en restaurang, riktigt turistigt var det, men husets röda vin slank ner fint medan turisterna strosade omkring i regnet utanför. När vi skulle gå pekade Andreas på kartan, tittade på servitören och sa check. Han böjde sig fram och trodde att Andreas ville ha en vägbeskrivning, Patrik och servitören gjorde sig mycket lustiga över Andreas.

Eftersom vädret inte ville bli bättre beslutade vi oss för att åka in till centrum och besökte moderna museet, Centre Pompidou. Innan köpte vi dock pissdyrt kaffe på ett trendigt café, mycket på grund av att en av servitörerna gav Patrik komplimanger för hans t-shirt, vilket han såklart blev mycket glad för och således inte hade något emot att betala 40kr för en lite kaffe. Bland de moderna konstnärerna på Pompidou märktes bland annat Phillipe Starck, en man som eventuellt formgett Concordeplanet. Andreas gillade mest ”big name”-konstnärerna och tog en massa bilder på fula Picassotalvor, Patrik blev mest intresserad av en sktistor röd plastnoshörning, röd är ju ändå hans favoritfärg. Efter två timmars rundvandring stannade vi till i presentbutiken där Patrik hittade en bok av Sophie Calle. En bok med en helt egen historia (Patrik: jag orkar faktiskt inte förklara alla vändningar, men ja, det var en egen historia, jag var villig att lägga ut 50 Euro för den).

Tillbaks i Saint Mande (som var en otroligt scharmig stadsdel precis utanför ringvägen) bjöd C:s morföräldrar på mat, honungsmelon till förrätt, ostpizza till varmrätt och en ostbricka med sju ostar till efterrätt (här visar Andreas återigen en imponerande detaljrikedom när det gäller förtäring). Patrik åt gröna bönor som om det inte fanns någon morgondag, vilket hans far nog skulle uppfatta som både konstigt, och lite provocerande.

Baguette, ahaha del. 1

Då är det dags för del ett av resan till Paris, eller "Baguette, ahaha" som vi kallar det. Innan vi sätter igång så kan jag meddela att det där "flytet" jag skrev om igår är borta, istället sitter jag med en fet lårkaka sen min innebandydebut, halt och gnällig. Men, över till Paris!

Paris dag 1 (Lördag)

Åkte vid nio från Amsterdam och kom fram till Bryssel vid lunch, det luktade kiss och ösregnade. I den belgiska tunnelbanan spelades det musik. Först ut var Bonnie Tyler (Andreas gillade, Patrik var mer spektisk) följd av White Stripes Seven Nation Army, vi skakade på våra huvuden och tänkte att det var besynnerligt. Patrik’s hypade torg: Grote Markt, var dock en besvikelse. Tydligen anordnades det en stadsfestival som skymde sikten med en stor plastig scen, dessutom hade man valt att låta fula, billiga franska bilar parkera på torget, mycket olustigt.

Det blev en kort visit vid EU-Kommissionen och EU-parlamentet innan tåget till Gare du nord avgick. På denna korta resa lyckades Patrik tappa sin kamera, hur är fortfarande oklart, men Patrik själv klandrar sin tygpåse som det står Salzburg på.

På plats i Paris köptes det espresso innan vi träffade Camille och tog tunnelbanan ut till Saint Mande där C:s morföräldrar bor. Som ett tecken på lagbyte bjöd Camille oss på en liten uppvisning på tunnelbanan då hon tog en verbalstrid med en annan fransman. Det kändes väldigt mycket Paris att stå där och lyssna på deras franska förolämpningar innan mannen aggressivt skakade på huvudet och hötte med armen i vädret innan han gick av.

Hos C:s morföräldrar var ett litet rum i källaren avsett för oss. Efter att vi lämnat väskor och intagit ett glas is-te (bra detaljminne Andreas!) åkte vi vidare för att gå på Camilles kompis Davids 26 års fest. Partyt var hemma hos honom på en pitoresk fransk innergård, där Patou (Patrik) och Androu (Andreas) var de enda som förtärde alkohol. Swedish style kallade vi det för, vilket inte var så humoristiskt som man kan tro eftersom de flesta franska ynglingar på festen var totalt oförmögna att prata och förstå engelska. Förutom en kille med rötter i Trinidad, Patrik kallade honom för Baloo, oklart vad han tyckte om det.

Festen fortsatte sedan på paris krog- och gaygata. Det franskaste av de franska ställena besöktes, nämligen en irländsk pub, musiken sög och ölen var dyr, Patrik försökte på sig några dacefloor moves till en gammal Daft Punk hit, men vid ett så bestämde vi oss för lite natt sightseeing i Camilles mammas sportiga-Peugeot istället. Då lyckades vi bland annat fastna i trafikstockning på Champs ellysee, Patrik hoppade från stenar vid Louvren (se bild) och så missade vi att hinna till Eifeltornet för att se hur det blixtrar (som det gör de första 10 minuterna under varje timme). Vi snurrade även runt den där obelisken mitt i stan, Triumfbågen, vilket är ett litet äventyr eftersom det inte finns några filer, vilket förstås leder till en del ”diskussioner” som Parisarna skulle säga, men som i Sverige är regelrätta ”bråk”.

Lärdom från första dagen: mycket passion i Paris.