onsdag, mars 30, 2005

Om en bok, och lite musik.

Ian Rankin - Fallen.jpg


”You give me that look that´s like laughing with liquid in your mouth, like you´re choosing between choking and spitting it all out, like you´re trying to fight gravity on a planet that insists that love is like failing and falling is like this”
Ani DiFranco – Falling Is Like This

Nu ska det handla om en bok, om några band, och så om en klassisk skiva, med mängder av klassiska textrader.

”Life is a b-movie, it’s stupid adn it’s strange. It’s a directionless story and the dialogue is lame. But in the end he said she said sometimes there’s some poetry if you turn you head long enough and let it happened naturally oh yeah, hell yeah.”
Ani DiFranco – Hell Yeah

En veckas ledighet som innehöll matförgiftning, Ani DiFrancos ”Out Of Range”, snowboardåkning i solsken, läsning av Ian Rankins bok ”Fallen” och allmänt slappande har gjort mig redo för lite mer skrivande i bloggen.

I dag tänkte jag först fortsätta min hype av M83 som jag inledde lite smått förra veckan genom att ha med deras ”Don’t Save Us From The Flames” på min omdebatterade bland-cd som gavs till min syster. Men eftersom jag fick deras album idag så vill jag nog suga lite på karamellen som heter ”Before The Dawn Heals On Us” innan jag släpper lös min okontrollerade hyllning.

Istället ska det bli ett boktips, en bok som handlar om en skotte som är alkoholiserad, kommissarie, och på väg mot pensionen, samtidigt

Låter det löjligt, det är det inte.

”Fallen” är en kriminalroman av skotten Ian Rankin. Ian har uppmärksammats för hans deckare som kretsar runt den halvt alkoholiserade kommissarie Rebus som huserar i Edinbrugh. Jag upptäckte denna författare under min tid i Malaysia förra året och det här är den femte boken jag läser om kommissarie Rebus. Ian Rankin är en författare som inte räds för att namedroppa en massa musik i sina böcker och Fallen är nog den bok där detta har tagits till sin yttersta spets. Här lyssnas det på Mogwai Epn under en brottsundersökning, året 1982 kopplas samman med Van Morrisons ”Beautiful Vision”, en biltur ackompanjeras av Jimi Hendrix, en ensam stund i favoritstolen med en whiskey insupes tillsammans med Rolling Stones och en persons tonläge liknas med låten ”Teenage Kicks”. Den mest burdusa och egensinniga kommissarien norr om kuststaden Lieth har minsann koll på sin musikhistoria. Oftast funkar namedroppandet bra och för oss som känner igen artisterna blir det lätt att fånga hur Rebus sinnestämning ändras perfekt synkroniserat med musiken. Och efter att ha läst några böcker av Ian Rankin, och tagit del av alla de miljöbeskrivelser som ges av Edingrugh och dess omgivningar så ligger inte en flygbiljett till de gröna landskapen långt bort, Rankins uppenbara lokalkännedom som filtreras genom kommissarie Rebus uppenbara stenkoll på Edinbrugh alla små oansenliga pubbar ger säkerligen staden en hel del nya turister.

Så för er som vill utsätta er för namedropping, en mystisk mordgåta med små kistor involverade, torr brittisk humor, en alkoholiserad kommissarie som trivs bättre med en flaska whiskey än nära vänner, då tycker jag ni ska inhandla ”Fallen” och svepa er med över till den skotska regnkusten.

Musik som snurrar:
M83 – Teen Angst (cd-spår från skivan Before The Dawn Heals Us)
Jag vill skriva att tycker ni inte om det här så tycker ni inte om musik, men så är det ju inte. Men om du gillade Lali Punas – Faking The Books så tror jag att du gillar Teen Angst också, för M83 är skitbra, lite pampig elektronika har väl ingen dött av?

CDOASS – I Spy (cd-singel från kommande skivan ”Extra Fingers”
Peppen är hög här i studentlägenheten inför CDOASS spelning här i Örebro om drygt två veckor. Nu är första smakprovet från kommande skivan här. Och som vanligt låter det
1.Brittiskt

2. Som Sveriges Svar på Gang Of Four

3. Som om LCD Soundsystem försöker tämja ett brittiskt art-pop band.

4. Jäkligt dansvänligt.
CDOASS på Kåren den nionde april, det blir kul. Det blir dans. Det blir fest.

Ani DiFranco – Out Of Range (cd-skiva)
Har man låtar som “Hell Yeah”, “Falling Is Like This” och Nick Hornby favoriten “You Had Time” på samma skiva, då har man gjort något speciellt. När man lyckas kombinera dessa fantastiska stycken musik med tio andra låtar som nästan är lika bra, då har man gjort något klassiskt. Out Of Range är en singer/songwriterskiva som bör stå på hyllan bredvid Ryan Adams ”Heartbreaker, Tomas Andersson Wij ”Stjärnorna i oss”, Nick Drakes ”Pink Moon” och Cat Powers ”You Are Free”, så bra är den. Egentligen borde jag skriva så mycket mer om skivan, jag borde citera alla hennes låtar för att få er att förstå, men jag tycker att ni ska lyssna istället.

John Legend – Get Lifted (cd-skiva)
Det blir mer och mer uppenbart, han heter inte Legend för inget. En skiva som innehåller så mycket soul, så mycket värme, så mycket hjärta, och så en låt som heter Ordinary People, som är så fruktansvärt bra, så ärlig och osminkad. För dig som vill ha en yngre version av Solomon Burkes ”Don’t Give Up On Me”.

Josh Rouse – Sad Eyes (cd-spår från skivan Nashville)
Det här låten kan mycket väl ta över, låten som jag lyssnar på minst fem gånger om dagen, platsen från Anna Ternheims ”My Secret”, läs mer om låten i texten under, om min systers blandskiva.

Och så har jag precis hört nya Oasis singeln ”Lyla” och det låter jäkligt mycket Oasis, det låter även en hel del Soundtrack Of Our Lives, det finns handklapp, och Liam, våren kan börja… på riktigt.

onsdag, mars 23, 2005

From one heart to another - a collection of songs for my sister

lindas cd.jpg


Min syster bor i Göteborg, snart ska vi träffas igen, alltid lika roligt. Som storebror och musikintresserad har jag alltid känt ett stort ansvar att utbilda och förädla min systers musiklyssnande. Hittills har det väl gått sådär, min systers smak är väldigt schizofren, hon kan tycka att en Laakso låt är jättebra och senare sjunga med i någon massproducerad Anastasia hit. Hon är befriad från alla tankar om vad som är rätt eller inte, något som är på både gott och ont. Men, jag misströstar inte för detta, istället presenterar jag:

From one heart to another – a collection of songs for my sister.

17 låtar, dom flesta ganska nya, och många inte speciellt okända, som ska öppna nya vägar i min systers musiklyssnande. Eftersom hon lägger ner ofantligt mycket tid på studier, pojkvän och andra mogna saker så har jag, hennes musiknörd till bror gjort allt slitgöra. Det har sorterats, det har kliats i nyduschat hår, det har tagits kafferaster och vid ett tillfälle höll jag på att lägga ner hela projektet och kolla på Simpsons itsället. Men, icke, nu är skivan klar och ingen vet hur den kommer att tas emot.

Fast man gör ju faktiskt blandskivor lika mycket för sig själv, jag vet inget roligare än att ge bort en skiva till någon lite oväntat, och får man respons på en låt så är det ju mödan värt. Tycker jag.

Nåväl här kommer låtarna:

1. Josh Rouse – Sad Eyes
Från senaste skivan “Nashville”, en avskalad ballad som mynnar ut i en fantastisk vacker refräng, en av de bästa låtarna Josh har gjort och den klara höjdpunkten på en riktigt bra skiva. På slutet byter låten karaktär och avslutas i en så vacker ”vit mans soul”, att till och med Solomon Burke skulle bli imponerad.

2. Bloc Party – So Here We Are
Årets bästa låt, det har jag skrivit tidigare, och det står jag fast vid.
3. Håkan Hellström – Gårdakvarnar och Skit
Nya Håkan skivan är riktigt bra, den här låten var en av höjdpunkterna på förra veckans konsert i Örebro, Håkans röst vinglar fram på en vacker pianomelodi, en musikaliskt perfekt producerad låt som doftar lika skönt som våren utanför fönstret. Visst kan man tycka att hans å-å-å-å-ande på slutet är lite tvivelaktigt, men jag tycker det funkar.

4. Embee feat. Vanessa Liftig – Not Tonite
En helt galet bra låt, Embee släpper lös hela sin kreativa förmåga och låter ett läskigt schysst beat ligga bakom Vanessas självklara sång, en av förra årets bästa låtar. Lika nyckfull varje gång man hör den.

5. Annie – Heartbeat
Rösten, ljudväggen, refrängen, ärligt talat, hur lyckades hon med det här. En vacker popmelodi som sätter sig direkt, flera gånger bättre än den där tuggummihistorien.

6. The Perishers – My Heart
Från Friends reklamen, vacker poplåt som låter väldigt brittisk. The Perishers kanske inte är världens roligaste band, men jag är övertygad om att min syster kommer att gilla det här.

7. The Streets – Blinded By The Lights
Trummorna, den hypnotiska syntmattan, Mike Skinners röst som dryper av hopplöshet och längtan. Den perfekta låten om en utekväll på jakt efter något, efter den där personen, efter den där drogen, efter något bra. The Streets andra skiva kan vara en av de mest underskattade från förra året.

8. Rilo Kiley – It’s A Hit
Tja, titeln säger det ju själv. Egentligen tycker jag att sån här självironisk indiepop kan bli lite tradig i längden, men den här låten är som en bra amerikansk motsvarighet till Belle & Sebastians mer lyckade popnummer.

9. José Gonzalez – Hand On Your Heart
En artist som både jag och min syster håller varmt om hjärtat. Det här är en av hans bästa låtar, framförallt är det en utveckling som textförfattare. Borta är dom vaga texterna från skivan ”Veneer”, här lägger José korten på bordet och en låt om en konfrontation i ett förhållande har inte bitit så vasst på länge.

10. Bright Eyes – Haligh, Haligh, A Lie, Haligh
Efter en lång tid har jag äntligen förstått Bright Eyes storhet, vilken lidelse, vilket arrangemang. Man blir mållös, nu är det dags för min syster att fatta också.

11. Arctic Monkeys – Mardy Bum
Som en korsning mellan Libertines och Razorlight, engelskt, tralligt, avslappnat och jäkligt trevligt faktiskt. Bandnamnet är lite konstigt men stilen är klockren, någon på dangensskiva sa att det här kommer bli nästa NME hype. Det tror jag också.

12. Hot Hot Heat – goodnight, goodnight
Fantastisk popärla, läs mer här… http://hypotetisk.blogspot.com/2005/03/edith-sderstrm-hot-hot-heat-och-de.html

13. Death Cab For Cutie – We Looked Like Giants
Snart är Death Cab tillbaka med nytt album, den här låten har ett skönt driv, och Ben Gibbard drömmer tillbaka till ett förhållande, då allt fortfarande var spännande, då han inte blivit allt det han aldrig ville bli…

14. Sondre Lerche – two-way monologue
En tidlös poplåt med Norges svar på Håkan Hellström, fast musikaliskt har dom kanske inte så mycket gemensamt, förutom att dom skriver fantastiska poplåtar. Two-way monologue börjar som en lugn gitarrhistoria men mynnar ut i en poplåt som man skulle kunna placera i 60-talets USA, eller, i 2000-talets Norge, ibland är steget inte så långt.

15. Granada – Movie Ends
Ett av min systers favoritband, det här min favorit från senaste skivan ”Ligt That Weight Of Your Shoulders” som kom förra året. Låter ungefär som Granada brukar göra, mjukt och vackert och alltid på gränsen till tråkigt, här håller dom sig dock på rätt sida av den gränsen.

16. M83 – Don’t Save Us From The Flames
Som om Khonnor och Strip Music skulle frontalkrocka på E18 mellan Stockholm och Eskilstuna. M83 är den stora upptäckten för mig i år. Super in-your-face refräng och lugnt mellanparti, ett låt med massor av energi och vitalitet.

17. Kent – Mannen i den vita hatten (16år senare)
Jag har inte hört så mycket från nya Kent skivan, men den här låten är riktigt bra, det måste jag säga. Fin inledning med lugnt gitarrspel och sen den typiska Kent stegringen (mina tankar går till ”En timme en minut”), tillslut mynnar historien ut i någon läskigt medtyckande suicide allsång där Jocke mässar ”vi ska alla en gång dö” , går det att avsluta en skiva till sin syster på ett bättre sätt?

Nu ska jag åka till Sälen och ge den här skapelsen till min syster.
Vi hörs igen nästa vecka. Om ni vill.

föresten ska det bli riktigt kul att få tillbaka Studio Pop i rutan igen, det känns riktigt kul nu när herr Pop själv får vara programledare igen.

söndag, mars 20, 2005

Om nerladdningens baksida

cdoass.bmp
CDOASS

Det här med nerladdning av musik har blivit en het potatis igen, Tomas Bodström ger sig in i debatten och genast är byxorna nere och hans okunskap lyser igenom tillsammans med hans rutiga boxershorts. Det är svårt att verka mot ledladdning och komma undan, nätpiraterna är inte dom vänligaste att argumentera mot. Då ligger ditt telefonnummer ute på nätet och din hemsida ser ut som en dålig tecknad film.

Jag tänker inte ge mig in i den vanliga diskussionen rörande nerladdning, den har malt om och om igen. Samtidigt som jag tror att nerladdning är bra för att demokratisera musikvärlden så inser jag att musikerna vill ha betalt för den konst de producerar. Men det är fult att se musik som en produkt, tydligen. Ekonomi och musik är en känslig fråga som de flesta artisterna gör allt för att hålla isär, och att diskutera det i media, det gör bara amerikanska hip-hop stjärnor.

Men, det var inte den här diskussionen som skulle föras, nej jag har istället börjat hitta några andra negativa (förutom att vissa artister blir arga) effekter av nerladdning som inte debatteras speciellt mycket. Jag personligen laddar ner mycket musik, samtidigt som jag köper så mycket som jag kan, vilket faktiskt blir en hel del trots att jag är student. Vad jag har insett är att jag inte ger den musik jag laddar ner chansen på samma sätt som när jag köper en skiva. När jag under förra veckan fick några skivor på posten så satte jag mig ner i lugn och ro och lyssnade igenom dem tillsammans med texthäftet (jag verkligen hatar när artister inte skriver texterna på låtarna i häftet föresten). Samtidigt laddade jag ner Anthony & The Johnsons nya skiva. Den lyssnade jag på medan jag tentapluggade/läste musik- och fotbollsnyheter på internet. Då är det kanske inte så konstigt att den inte riktigt sjunker in, trots att han sjunger så ofantligt vackert och deprimerande på inledande ”Hope There’s Someone”. Normalt sätt skulle jag nog ha satt mitt kaffe i halsen, om jag bara lyssnat ordentligt. Men det gjorde jag inte utan jag gick raskt vidare till den nya Doves skivan, och så fortsätter det, att försöka hänga med i den furiösa utgivningsvågen tillåter inte att man stannar upp allt för många gånger för att verkligen lyssna på vad artisten har att säga. Det blir som att läsa dagens tidning, man skummar igenom den under frukosten och om man hinner läser man igenom den en gång till under eftermiddagen, sen kommer det ett nytt nummer nästa dag.

Men köper man däremot en skiva, då har man en skyldighet mot sig själv och sin ihåliga plånbok att verkligen försöka ta till sig skivan, och vi vet väl alla att många av de bästa skivorna kanske inte sitter sådär perfekt efter första genomlyssningen.

Följden av mitt fragmenterade musiklyssnande har blivit (förutom att jag ofta inte ger skivan chansen) att jag lyssnar på mycket mer på vissa låtar på dom skivorna jag laddar ner, medan jag ofta lyssnar igenom hela skivor när jag köpt dem. Och fastnar jag för något jag laddat ner så beställer jag oftast skivan, men då försvinner den där sköna känslan av att sätta in en cd för första gången och få ett första intryck just då, när man satt sig i sin röda fåtölj och försiktigt dricker en kopp kaffe. Dom stunderna är lätt värda priset av en skiva.

Men

Utan internet och gratis nerladdning så skulle jag antagligen gå miste om en massa bra musik, man skulle bli mer beroende av recensenter utan att kunna kolla själv, vi vet ju alla att recensenter kan spåra ut helt ibland, och då kanske man struntar i någon skiva på grund av det. Skivbolagens fortfarande starka lobbyister skulle ha mer makt att påverka oss skivköpare, eller så skulle independentmusikpressen bli starkare. Det är svårt att veta vad som skulle hända om nerladdningen skulle stoppas helt. Men det finns nog ingen större risk för det, nätpiraterna kommer alltid vara några steg längre fram, och vi som följer i deras svallvågor nu kommer säkert att göra det i framtiden också, det får nog Bodström och hans rutiga kalsonger svårt att förhindra.

Bra musik finns det också:
The Natural History – Telling Lies Will Get You Nowhere (cd-spår, från skivan “Beat Beat Heartbeat”)
Snirklig garagerock, från New York, med New Yorksound. Inget nytt under Manhattansolen, men jag är svag för sån här musik, och det svänger skönt. Natural History landar någonstans mellan Von Bondies och The Strokes, inte mindre desperat än Von Bondies och lite mindre poppigt än Strokes.

James Brown – The Boss / Nas – Get Down (gitarrfunksoul)
Två fantastiska låtar, båda byggda runt samma fantastiska gitarr, som liksom dansar runt över den tillbakalutade basgången. Båda låtarna är något man gärna skulle ha i lurarna under en promenad på New Yorks gator. Och, det blir kanske lite mycket New York romantik från min sida, men det är ju en vacker stad, en stad att känna sig lite cool i, en stad som var obarmhärtigt kall under de tre dagar jag var där för några år sen.

CDOASS – Speak To Me (cd-singel)
Sveriges svar på The Rapture, och nu ska debutskivan produceras av Christian Falk och jag hoppas att det kommer ge bandet samma puff som DFA gav The Rapture, då är det upplagt för en fantastisk debut. Speak To Me är så jäkla kaxig, så stilig och trendig och visst kan det bli årets Franz Ferdinand, men jag hoppas att dom slänger in lite cowbells i mixen, då jäklar! Den nionde april har vi på radio campus i Örebro det stora nöjet att presentera detta band på Kåren, ni som kan borde komma, det kommer bli grymt.

Lucknow Pact – If You Leave Me, Take Me With You (EP-spår)
En lugn poplåt som andas samma luft som Bad Cash Quartet gjorde i de lugnare spåren på skivan “Outcast”, en gitarr och en ensam tamburin, att göra en bra poplåt har aldrig låtit så lätt. Två och en halv minut, det räcker så.

fredag, mars 18, 2005

8 Juli, 2004, en sån där sommardag

broken social scene.bmp


Sommaren 2004, det var en otroligt vacker julidag, den åttonde för att vara exakt. Solen sken som en brinnande badboll och min födelsedag firades på bästa sätt, på Accelerator The Big One. Jens Lekman skämde bort oss i solen och Fiery Furnaces stod och svettades under den samma. The Go! Team var konstiga, jättekonstiga, men nu såhär i efterhand inser jag hur bra det egentligen var,Det var bara lite svårt att fatta efter Jens Lekman. The Shins var mysiga och Von Bondies proppade mig full med demoner som jag var tungen att dansa ur mig. Framförallt är det kvällen då jag slutligen föll handlöst för den ångestladdade musiken som Wilco pressade ur sig, Jeff Tweedy var i så god form att det gick att förlåta hans gubbiga försök till dans på en sekund. Inledande ”At Least That’s What You Said” var vackrare än någon låt den kvällen. Och då spelade faktiskt The Shins ”New Slang” också, så att ni vet.

Men nu ska det inte handla om Wilco, eller något av de andra band jag nämnt.

Det ska istället att handla om ett kollektiv från Kanada som stod för den mest organiska upplevelse (känn på den) jag varit med om på en svensk scen. Jag vet inte riktigt varför jag måste skriva om det just nu (måste bara poängtera att huvuddelen av denna text skrevs innan Musikbyrån och resten av Sverige fick Kanada hybris, ja, ifall ni nu undrade) men jag lyssnar på "You Forgot It In People" och ”You´re still my fag” har klingar precis ut, och jag inser att Broken Social Scene är något alldeles extra.

På Münchenbryggeriets scen fick dom nästan inte plats, den där varma sommardagen. Broken Social Scene är ett gäng oborstade Kanadensare, som i den röda dimman på scenen gungade igång, ibland kunde man skönja några trumpeter i bakgrunden. Ljuden var enormt, min hjärna arbetade febrilt för att få ordning på alla ljud och all instrument som gled in och ifrån varandra, mjuka toner som sakta rullade fram över oss i publiken. Det var som att kastas runt i en uppblåsbar hoppborg med ögonbindel, på ett bra sätt.

Långsamt bygger bandet upp låtarna, och så sätter dom fart, och precis när det är som allra bäst, när hela bandet fullkomligt kör över oss med en antiattityd som bara Broken Social Scene kan visa upp, då "Capture The Flag" äntligen tar fart och man får en klump i halsen, för det eklektiska hantverket sliter och ruskar i oss, då man funderar över hur det går att få ordning på så många instrument, och skapa något så vackert av det, då, då går jag och kollar på Laakso

…som gör en av de sämsta konserter jag sett. Basisten sitter på en stol (det är alldeles för jobbigt att stå upp när man spelar live…) och sångaren är tonnårsfull och ångesten sväller över. Och när dom spelar ”Out Of Taste” så låter det ändå inte bra, hurman kan slarva bort en så bra låt är fortfarande ett mysterium. Musiken är platt som en pannkaka, och där borta i andra delen av Münchenbryggeriet pumpar Broken Social Scene ut de sista tonerna ur den fantastiska musikmaskin som både fängslar och berör.

Och jag inser att jag begått ett stort misstag. Som tur är kan jag sätta på ”You Forgot It In People” och drömma mig tillbaka till den där kvällen, då Broken Social Scene satte Kanada på kartan.

I dag fick jag The Arcade Fire skivan ”Funeral”. Och återigen är Kanada det land där den intressantaste popmusiken skapas, och jag vet att hela mediesverige redan vet det, och har analyserat det. Men jag vill också säga det, så, nu har jag gjort det.

Annars lyssnar jag fortfarande på ”My Secret” med Anna Ternheim minst fem gånger om dagen. Det måste vara något fel på mig.

Sånt som är bra nu:
Pelle Carlberg – Go To Hell, Miss Rydell (EP-spår)
Vacker, rolig, smart, och väldigt bra titel.
The Arcade Fire – Funeral (cd)
Kanske den mest hypade gruppen bland medier i Sverige på väldigt länge, konserten på Debaser i tisdags fick fem av fem i Aftonbladet och sex tärningar av sex i Svenskan. Jag var tyvärr inte på Debaser, men skivan Funeral funkar också, det funkar skitbra faktiskt)
Bloc Party – Blue Light (cd-spår, från skivan ”Silent Alarm”)
Ännu ett hypat band, ännu en fantastisk skiva, och ännu en bra låt. Även om många säkert tycker att Bloc Party är bäst när gitarrerna är ettrigare än ett bi runt en saftflaska på sommaren så kan dom göra lugnare spår också, det här är ett av dem. Vackert, luftigt och känsligt, det är inte slump att Bloc Part är stora.
John Legend – Ordinary People (cd spår, från skivan Get Lifted)
En låt om den där perioden i ett förhållande där den första förälskelsen har lagt sig och vardagslivet tränger sig på. John Legend har en klassisk soulröst och när han får vara själv med sitt piano så förstår i alla fall jag varför han blivit så hyllad. Det här är årets ”If I Ain’t Got You”, alltså årets soulpianoballad, hittills i alla fall.

onsdag, mars 16, 2005

Håkan får slita hårt på Frimis

Håkan - frimis 011.jpg
foto: Jacob Järpegård

När Håkan går av scenen efter att dom sista tonerna från ”Nu kan du få mig så lätt” klingar ut så kan man konstatera att det gick att ha en konsert på tisdag och få folk att dansa. Det är nog inte många fler än Håkan som lyckas med det. Men han får jobba hårt den här kvällen, låtarna från nya skivan har inte den där självantändande effekten som många av hans tidigare låtar har.
Håkan inleder med ”Jag har varit i alla städer” och tyvärr är ljudet som vanligt dåligt på Frimis. Sen kommer ”Ramlar” och då bryter förstås en ren dansorgie ut på det halvfulla öldassiga golvet, men sen blir tempot lägre igen och så fortsätter det att pendla. Det blir en konstig kännsla när publiken vill dansa men musiken från nya skivan inte riktigt passar för det. Det blir mest lite (eller snarare väldigt mycket) handklapp. Som vanligt finns det mycket vilja i bandet och Håkan, men även om han säger att ”varje dag känns som lördag” så märks det att det är en tisdag, den där glöden och hettan uppstår bara sporadiskt på scenen, som i ”Kom igen Lena, Magiskt men tragiskt och (mycket oväntat för mig) Den fulaste flickan i världen”. Visst låter dom nya låtarna också bra, speciellt "Gårdakvarnar och skit" och "Dom kommer kliva på dig igen", men det blir inte samma euforiska kännsla som under de tidigare nämnda låtarna.

Håkan och hans män har ganska svårt där uppe på den sneda Frimis scenen, Håkans mellansnack är riktigt tamt och när han klagar på alla dokusåporna som finns i Sverige så känns det ungefär lika sökt som att alla amerikanska band helt plötsligt måste bli politiska och hacka på Bush. Visst får han applåder men det är förvånande att Håkan försöker plocka så billiga poäng.

Men som min kollega sa så har Håkan en väldigt okritisk publik, och det är ganska fantastiskt att se det kollektiva ruset i lokalen när Håkan kliver på scenen. Det klappas i händerna oftare än på en Gyllene Tider konsert och der är mer allsång är på Allsång på Skansen. Så trots att Håkan har haft bättre dagar så lyckas publiken ändå göra det här till en väldigt trevlig tisdagskväll.

Men det är synd att Håkan inte kan fylla Frimis, alla ni som klagar på att Örebro är en dålig konsertstad, börja gå på konserter. All heder åt popklubben Lillebror som lyckats få hit Håkan, det behövs fler såna initiativ i den här staden.

tisdag, mars 15, 2005

Logh har gjort ännu en fantastisk skiva

Logh2.bmp

Ofta håller jag faktiskt med musikrecensenterna på de olika fanzines och dagstidningar som cirkulerar i Sverige (webb baserade fanzines kanske inte cirkulerar, men ändå). Fast nu måste jag göra lite revolt mot de som säger att nya Logh skivan är tråkig. Dom är kanske inte så många, men ändå. Jag vet inte varför, men klankar man ner på Logh så tar jag det personligt. Så därför måste jag ge min egen syn på denna skiva, den tredje från bandet som chockade mig med debutalbumen "Everytime A Bell Rings An Angel Gets His Wings" (en underbar titel som är en liten vink till TV-serien Twin Peaks)

Jag borde egentligen aldrig ha tvivlat. Logh är antagligen ett av de bästa Svenska band vi har, men som vanligt så drabbas band som Logh av recensenternas iver att hitta något nytt, då smälleren tredje skiva från ett band som aldrig riktigt fått något genombrott i Sverige inte så högt.

Speciellt om inte ett bångstyrigt underbarn vid namn Patrick Wolf och megabandet Kent släpper skivor nästan samtidigt.

Men jag vill ju att Logh ska hypas, att Sverige ska får upp sina ögon för något nytt, som inte är en ny artist från Fame Factory akademin, eller något pophopp från storstaden som lyssnat för mycket på Pavement eller Joy Division. Fast lyssnar man på Logh så verkar det som om dom inte bryr sig ett skit, det finns inget i deras musik som gör att dom kommer spelas på radio (ok, DESTINYMANIFESTO är väl förhållandevis radiovänlig) eller debatteras i Andres Lokkos kolumner i Svenskan. Logh är varken trendiga eller radiovänliga, spelar man musik som Logh, då vill man kanske inte få något stort genombrott.

Fan va härligt det är att det fortfarande finns såna band.

Precis som min programledarkollega Jacob konstaterade så har Kent tagit två steg framåt och fem steg bakåt på senaste singeln, Logh har gjort samma sak. Nya skivan innehåller inte de instrumentala vredesutbrott som förra skivan präglades av. Den där oroliga känslan av att snart smäller det finns inte. Istället är det tillbaka till debutens kalla och karga ljudlandskap. Ibland låter det nästan skrämmande faktiskt, det är ofta ödsligt och ibland är det bara en tyst elgitarr som ensamt vibrerar i ensamheten. Matias Fribergs röst är hård utan att höja rösten, en sorts kyla som ger Loghs musik en nerv som få lyckas skapa. Ibland låter han arg och nästan bitter, som i mörka ”My teachers bed” där han sjunger
”don’t fucking bother, im already gone”

Ilskan kanaliseras med karga ljudlandskap istället för hårda gitarrmattor, och resultatet blir mer fångande, och skrämmande än tidigare. Men lyssnar man inte noga, så är det säkert lätt att låta skivan passera i bakgrunden, men vågar man träda in i Loghs mörka värld så döljer sig en skiva som cementerar Loghs plats som en av Sveriges mest intressanta och okonventionella band. Logh har alltid gått sin egen väg, aldrig riktigt passat in i den svenska popscenen, men precis som när Franke slog igenom så visar Logh att Sverige har mycket mer att erbjuda än randiga killar i sjömanskostym och unisont klädda punkrockarméer som The Hives och The (International) Noise Conspiracy, och det är jäkligt skönt ibland.

Välkommen tillbaka Logh, jag borde ha litat på er från början.
Nu kan jag gå och lägga mig.
Skönt.

söndag, mars 13, 2005

Den där Åström intervjun

Kristofer Åström.bmp

Kristofer Åström är en extremt produktiv musiker, efter flera album med ett av Sveriges största rockband, Fireside, är han nu aktuell med sin femte soloskiva ”So Much For Staying alive”. Men finns det ingen riska att han blir utbränd av allt detta utgivande?
– Nej det tror jag inte, jag ser inte på musiken som ett jobb eller som en hobby. Det har alltid varit en del i mitt liv och så länge jag känner så tror jag inte att det finns något risk att bli utbränd, jag har hållit på med musik sen jag var väldigt liten.

Den 6 Maj kommer Kristofer Åström & Hidden Truck till Örebro för en spelning på Klubb söndag. Kristofer har under åren blivit omtalad för att ofta glömma bort texten på vissa av sina låtar under spelningarna. Han säger att han är avundsjuk på personer som Ebbot i The Soundtrack Of Our Lives som till och med kommer ihåg alla låtarna med Union Carbide Productions (Ebbots tidigare band).
– Det handlar inte om att jag är nervös, utan jag bara glömmer bort texten helt enkelt, men jag tror inte att det stör folk så mycket, det har väl blivit lite av min grej antar jag. Den låt som jag har svårast att komma ihåg texten på är ”All Lovers Hell”, som jag egentligen borde kunna väldigt bra.

Nya ”So Much For Staying Alive” är ett steg framåt i Kristofers musikaliska karriär. Det är mer rock och mindre singer/songwriter, ibland låtar det till och med väldigt mycket Fireside. Tidigare var Kristofers akustiska gitarr eller piano i centrum, nu ger bandet ett samlat intryck, något som enligt Kristofer själv påverkats av arbetssättet.
– Under inspelningen av förra skivan med Hidden Truck, ”Northern Blues” så var vi så splittrade, jag la sången på ett ställe och sen kunde John lägga basen i Göteborg. På den här skivan har vi jobbat mycket mer som ett band, alla har fått säga vad dom tycker och det har varit en väldigt demokratisk process, och alla är väldigt nöjda med resultatet. Jag tycker att det som är roligt med musik är att samarbeta med folk, även om jag ofta har en ganska klar bild av hur jag vill att det ska låta innan vi går in i studion.

Det finns många intressanta gitarrpartier på skivan, bland annat i de två första låtarna, på inledande ”Midnight Sun” är det lätt att hitta influenser till bland annat det klassiska New Yorkbandet Television.
– Javisst låter ju väldigt mycket Television det går inte att förneka, men det var faktiskt inget vi tänkte på under inspelningen, men jag tycker att det blev en väldigt bra låt, och jag tycket att det funkar trots den uppenbara kopplingen till Television.

Under vintern har det cirkulerat flera rykten om Fireside, bandet som nu enligt Kristofer utvecklats till ett sidoprojekt för medlemmarna.
– Det är lite som ett flytande skepp, Fireside, man vet aldrig riktigt när eller om det kommer något nytt. Men vi planerar att gå in i studion någon gång under våren och spela in två nya låtar, men när nya skivan kommer vet man aldrig, men det vore kul att släppa något i höst.

Men under våren är det turné med Hidden Truck som gäller för den numer Stockholmsbosatta Åström. Först blir det Sverige och sen Tyskland, om bandet kommer spela under några av sommarens festivaler än inte klart ännu. På söndag den 6 Maj kommer han till Örebro, då med Britta Persson, som körar på flera av låtarna på nya skivan, som förband.
– Det ska bli skitkul. Det var två och ett halvt år sen vi var ute och spelade tillsammans så det ska bli riktigt roligt.

”So Much For Staying Alive” är ute nu, för mer information om den och turnén gå in på Kristofers hemsida: http://www.kristoferastrom.com

topp 3 söndag:
Patrick Wolf - Wind In The Wires (cd) Så vackers och kännslosamt så att det är svårt att tro sina öron, en ny Jeff Buckley som har förstånd nog att använda sin röst på ett mer normalt sätt än den gode Jeff.
Tomas Andersson Wij - Stjärnorna i oss (cd) Det tog tid innan jag kollade in Tomas, men nu stämmer jag mer än gärna in i den hyllningskör som för länge sen växte sig stark. Tomas Andersson Wij är en av Sveriges absolut bästa singer/songwriters och väldigt få har förmåga att röra sig så okonstlat i det Svenska språket som honom. Det skulle väl vara Emil Jensen då...
The Arcade Fire - Neighborhood #3 (Power Out) (cd-spår från skivan Funeral)
Förra årets mest nyskapande indiepop kom precis som 2003 (då med Broken Social Scene) från Kanada, den här är låten är en omedelbar popdänga med målinriktade trummor och slingriga gitarrslingor, en låt som för tankarna till amerikanska Modest Mouse. Fantastiskt.

fredag, mars 11, 2005

Edith Söderström, Hot Hot Heat och De Stijl

edith södergren.jpg

Edith Söderström – Edith EP (EP)

Hon står på ett höghustak med solen i bakgrunden, Edith har släppt en EP som doftar sommar. Jag vet egentligen ingenting om henne, men bland högen av nyinkommet på radion stod det snygga digipack fodralet ut i mängden, som en vink åt varmare tider.

Vi får smaka på fem låtar på EPn, och det låter bra. Jag drar paralleller till Lisa Ekdals debut, fast här står svårmodet tillbaka för ett naturligt utryck, Ediths röst är varken stark eller stor men den har en sjön klang som passar musiken perfekt. Det är en klassisk instrumentering på låtarna, ståbas, klassiskt piano och cello ger musiken ett levande ljud. Som textförfattare är Edith en mästare på att måla upp bilder av människor som lever på och genom sina kännslor, hon skriver texter som vi alla kan relatera till och det blir en intressant kontrast mellan den ganska odramatiska musiken och texten, ofta handlar det som i ”en hemlighet” om längtan efter något.
”minns oss på balkongen i förortskvällens ljus, omgivna av människor med plastglas och skratt emellan husen och jag tänkte bara ett tecken nu, en blick är allt som krävs för att jag ska släppa allt och vi går i väg, i väg i drömmen om staden nu när natten blir till dag. Och när vi ensamma på gatan gick hem till dig och jag vill känna dig mot huden, krypa alldeles intill och viska det mest förbjudna, det som ingen känner till, förutom vi”

Det är en nyskapande form av folk inspirerad popmusik som verkar växa fram runt omkring i världen, förra året var Joanna Newsom den starkast lysande stjärnan. Edith kommer nog inte locka lika många lyssnare, men för er som gillar musik med en blå ton, för er som uppskattar en kontrabas i bakgrunden, ni kommer nog gilla Edith, för trots att musiken byggs med gamla kantstenar så blir resultatet modernt och intressant, speciellt i inledande ”allt du vill ha” och tidigare nämnda ”en hemlighet”.

Kanske blir hon årets motsvarighet till Anna Ternheim, det vore kul. Just nu kan man köpa EPn på Ginza för endast 10kr, det kan vara årets kap.

Hot Hot Heat – Goodnight, Goodnight (cd-singel)

Kanadensarna är tillbaka med mer popmusik av den lite mer rivande och desperata sorten, och det här är en riktig poppärla, kanske inte lika omedelbar och svängande som deras hit “Bandages” men Goodnight, Goodnight låter som en perfekt symbios av Bloc Party, Strokes och amerikansk collegerock, då kan du själv lista ut om det kommer funka eller inte… det är klart som fan det funkar! Sen klockar låten in på 2.10, vilket ju är helt fantastiskt för en poplåt, go dance!

De Stijl – Queen Midas (cd-singel)

De Stijl slog väl igenom lite sådär med sin singel datetime, som jag faktiskt tycker är riktigt skön. Problemet var att resten av bandets material kändes ungefär lika originellt som Felix tomatketchup. Det var lite väl mycket tittande i backspegeln och mitt i garagerocksvågen så var det nog inte så många som tog notis av bandet. Nu är dom tillbaka med ny singel och senare under våren ett nytt album. På Queen Midas är den största skillnaden mot tidigare att det är en tjej som sjunger och att det är popmusik med betoning på indepop, inte några garagerocktakter så lång öga når. Det funkar helt ok, men som vanligt är det svårt att se vad De Stijl tillför genren, andra låten ”Lifestyle” låter som ett trött Bad Cash Quartet, vi får hoppas att dom på sin skiva lyckas hitta ett sound som har något att tillföra. Som det känns nu verkar bandet mest hatta runt bland de stilar som är inne just nu, och det kommer man inte långt med. Fast det är trallvänligt, det går inte att förneka.

tisdag, mars 01, 2005

Tre bra TV-program, och lite annat

The desk.bmp
Tyler Brûle, välklädd programledare i The Desk

Det har funnits många idéer i huvudet, mycket text har hamnat i diverse word-dokument, i går blev jag bland annat helt förälskad i Lauryn Hill igen och skrev ett fint hyllningstal till henne, men det blev lite väl oslipat och jag var tvungen att avsluta eftersom jag höll på att missa Vita Huset, det går ju faktiskt inte.

Men, Lauryn Hill kommer att bli hyllad här inom en inte allt för avlägsen framtid, var så säker.

Så idag så blir det inte så mycket intressant läsning på hypotetisk bloggen. Men jag är ganska stolt över den produktion av texter som jag stått för hittills, och jag skulle också vilja tacka er som läser och kommenterar, jättekul att ni orkar igenom mina texter med stavfel och allt. Nu ska jag dock bege mig på en kortare semester, ladda batterierna och åka snowboard står på programmet. Resan går genom snöklädda landskap, på vägar med fullastade VolvoV70s, genom samhällen där macken är den centrala delen i bygden, och när vi slutar vår resa så ser vi den upplysta Väggen* genom vårt stugfönster. Sälen nästa!

Till Sälen tar jag mig med senaste från Kristofer Åström & Hidden Truck, Granadas ”Take That Weight Of You Shoulders” (jo, jag vet att den är gammal men jag har inte hunnit lyssna på den än) och Iron & Wines EP ”Woman King”, så det är nog inte helt omöjligt att ni kan få läsa om dem nästa vecka. Nästa vecka kommer jag även att intervjua Krisofer Åström, det kommer att bli superbra, har knåpat ihop några fina frågor till honom.

Så jag lämnar er för den här veckan.
Med en lista över tre bra saker på TV och en ny singel av South Ambulance:

1 Vita Huset (svt, måndag 22.00)
Den för mig överlägset bästa dramaserien, har slaviskt följt den sen 2001. Jag spenderade ett år i USA när serien startade där, men kom då aldrig in i den, men när det trampade igång i Sverige så var jag fast. Ett tag var den ganska så saggig och tråkig men nu har den tagit fart igen, löjligt rapp dialog och bitvis brittisk, lite torr humor, hur som helst en fantastisk serie som ger en liten inblick i hur livet på Vita Huset ter sig, även om det förstås är överdramatiserat. Prestigekampen mellan talskrivarna är för övrigt magnifikt gjord, den skäggprydde och buttra Toby är en sevärdighet i sig.

2. The Desk (bbc, visas på svt, söndag 23.25)
Den übertrendige Tyler Brûle tar oss med runt i den globala medievärlden, och som student på medie- och kommunikationsprogrammet så borde det vara lag på att ta del av detta program. Här får vi reda på dom senaste trenderna inom media, intressanta debatter med några av de viktigaste personerna inom engelsk dagspress och med intressanta reportage om bland annat hur det är att vara utrikes korrespondent i London. Ett program som har lagt nivån helt rätt och som blandar vilt mellan kokboksmässa i Örebro och mediedigitaliseringen i Seoul. Och så gillar dom Annies låt Heartbeat, det räcker nästan så.

3. Mediemagasinet (svt, torsdag 20.30)
Liknande program som The Desk, men har en allvarligare ton och kan väl ses som medias motsvarighet till Uppdrag granskning, dom gräver och belyser de problem som den i många fall idealiserade mediebild som finns i Sverige. Ett program som vågar ta obekväma strider och göra det på ett bra sätt, flera av Sveriges mest framstående medieforskare medverkar vilket ger programmet nödvändig akademisk tyngd. För dig som vill veta mer om medier.

Sen har vi på radion fått en singel från Labrador, det är bandet South Ambulance med singeln ”die 5 times times 5” (ja, det ska stå times två gånger) och det låter brittiskt, och det skramlar mycket och ligger musikaliskt väldigt nära The Legends, det låter helt ok och jag kan tänka mig att flera indiepopfrälsta kommer att ta det här bandet till sitt hjärta, personligen tycker jag att det låter lite anonymt, men väldigt mysigt.

*För er som inte vet så är väggen än mycket känd och brant skidbacke i Hundfjället. Den är jättebrant. Som en vägg nästan…