Simma-lungt politisk singel

Hej på er. Idag kör vi medietorsdag här på bloggen. Redaktionen tog som vanligt en sovmorgon till klockan tolv, kokade en kopp kaffe och nu sitter vi och går igenom lite nyheter och annat gott, så följ med och se vad som hänt i värden.

Den här Sara Palin som John McCain valt som ”running mate” är en intressant figur. Många tror, hon också verkar det som, att hon kommer att kunna locka besvikna kvinnliga väljare som skulle röstat på Clinton om hon vunnit den demokratiska nomineringen. Barbro Hedvall i DN förklarar varför det inte kommer bli så:

De kvinnor som stödde Hillary Rodham Clinton känner sig däremot snarast förolämpade: Det är inte fråga om att stödja vilken kvinna som helst, Hillary har allt som Sarah saknar: utbildning, erfarenhet, smartness, uthållighet. Och de delar Hillarys värderingar och åsikter om kvinnors plats i samhället.
Läs hela ledaren här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=823779

The Times skriver om Lily Allen som mest verkar gå omkring och kräma i sig så mycket gratis sprit som möjligt, nu förolämpade hon Elton John när dom tillsammans var ledare för en gala:

In front of an audience comprising the crème of the entertainment world, the 23-year-old chart-topper sipped champagne on stage until she began slurring and swearing.
When Allen told the audience at London's Royal Opera House "now we reach a very special point in the evening", Sir Elton replied: "What, you are going to have another drink?"
Allen, dressed demurely in a full-length ball gown, responded: "F*** off Elton, I'm 40 years younger than you, I have my whole life ahead of me."

Och i Sverige kan man läsa om hur alkoholismen bland kvinnor ökar lavinartat (för att använda ett riktigt medieutryck), det kanske är ett globalt fenomen. Jag föreslår att vi skyller allt på Amy Winehouse, who’s with me? Hela Lily vs. Elton artikeln hittar ni här:
http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/music/article4666463.ece

I PSL sitter Radio Dept. och snackar om kommande skivan, och hur intervjuerna ändrade fokus efter deras simma-lungt politiska singel Freddy and the trojan horse, vilket inte är konstigt. Skriver man en politisk låt, och hävdar att allt är skit i Sverige, så är det lite svagt att sen sitta och tyckta det är jobbigt med politiska frågor och säga att man ”inte kan så mycket om politiska sakfrågor”. Men, jag gillar ju Radio Dept. ändå, och tycker att det är strongt med lite politiska budskap i den übertrendfokuserade svenska popmusikfållan. Hela intervjun ser ni här:
http://blogg.svt.se/psl/2008/09/03/prat-med-the-radio-dept/

I morgon skriver jag några rader om en ganska ny skiva som jag lyssnat sjukt mycket på de senaste dagarna, blir fint. Idag har det annars blivit mycket Bob Dylan, det hör inte till vanligheterna.

En omskriven popprincessa

Det känns som att jag växt upp lite. Insparken är över för den här gången, och det känns ganska bra att det inte var som förra gången jag sparkades in. Då, 2006, var jag redo att kasta mig ut i en okänd stad efter en tid i Örebro där jag aldrig riktigt kom till rätta. Jag gjorde allt väldigt stort och energiskt, och det var fantastiskt. Den här gången avstod jag från en hel del aktiviteter, åkte till Vondelpark och läste tidningen i lördags istället för att delta i någon sorts ”skattjakt”. Struntade i att följa med ut efter att vi sett en av få bra holländska filmer, Simon, för att istället gå hem och sova.

Detta betyder självfallet inte att jag kommer sluta festa, eller umgås med folk, men jag kommer helt enkelt vara lite mer selektiv, köra på det jag verkligen gillar, och våga strunta i en fest där jag uppenbarligen inte är målgruppen. Det känns väldigt bra faktiskt. Som när jag och Andreas kollade upp konst och diskuterade ett dokumentärprojekt istället för att få gratis öl med en massa packade Erasmusstudenter, om det inte tyder på ett visst mått av mognad så vet jag inte hur jag ska tolka det?

Annars väntar jag på en lista från Andreas så att jag kan försöka sammanfatta Paris, just nu känns det som ett lite för stort berg att bestiga, men någon gång ska jag försöka publicera något om det. Till veckan inleds mina studier, vilket dag detta sker är fortfarande oklart, men senaste budet var torsdag, ska försöka få klarhet i detta inom kort.

Dagens musiktext handlar om Lily Allen, en omskriven popprincessa från de Engelska öarna. Och en artist som mitt ex fick mig att upptäcka efter att jag som så många gånger tidigare förkastat en skiva allt för snabbt. Favoritlåten från ojämna men fina debuten Alright Still heter Everything’s Just Wounderful och det är en fantastiskt smart låt om utseendefixering och samhällstryck. Kanske en låt som tjejer i högstadiet borde fångas av mest, men även jag uppskattar den bitska ironin. Nu har Lily börjat släppa ifrån sig ny musik på sin myspace, som bland annat ständigt klädrefererande SvD journalisten Kristin Lundell noterat. Låtarna kommer inte att få plats på hennes nästa fullängdare, men möjligen på ett kommande mixtape om jag förstått det hela rätt. Hur som helst så är det väldigt fina låtar, lite mer traditionella än på Alright Still. Samtliga tar avstamp i ganska traditionella pianokostymer, men det låter väldigt fint och ärligt: Hypotetiskredationen ger tummen upp.
http://www.myspace.com/lilymusic