2008 del 3

2008 innehöll mitt livs bästa pudersnöåkning i Bad Gestein, den hade en vårdag i Salzburg som visade hur vacker världen kunde vara, det var att återvända till Paris och att falla handlöst för hur vacker staden är, och utsikten från Sacre-Coeur i duggregn och en promenad i Pierre Lachaise, det var att se våren komma i Stockholm på Trädgården och gå hem i morgonsolen upp längs Kungsholmens norra strand. Det var morgonsol vid Rheinfloden efter en natts dansande på jazz och popklubb i Düsseldorf, det var sommarpicknick i Vondelpark med livejazz i bakgrunden, det var fint samtal på Het Brouwerij 't IJ en lördagseftermiddag i västra Amsterdam.

2008 var ett extremt dåligt år för min ekonomi och min tro på Polska och Ryska aktiefonder, det var året jag tappade min kamera på tåget mellan Bryssel och Paris, det var året då jag glömde en kasse fina böcker på gatan i Amsterdam som jag precis köpt för 50 Euro, det var året jag betalade 1565 Euro från egen ficka för min utbildning, det var året jag betalade 4000kr i månaden för ett 10 kvadratmeter stort rum, det var året jag betalade 200 Euro för att spela i ett innebandylag i högsta ligan i Holland, det var året jag spenderade 600 kronor på en piké från Fred Perry och resterande del av året känna att det var en tvivelaktig investering, det var året jag tjänade pengar i fem månader och lånade från CSN de resterande sju, det var året då mina 5 år gamla hörlurar gick sönder (50 Euro).

2008 var också året jag fick en cykel gratis från Ben när han flyttade till Prag, det var gratis boende i sex månader totalt, det var ytterst få resor som inte involverade en flytt, det var mycket cykelresor till Lidl för billig mat och vin, det var middagar hemma istället för ute, det var väldigt få klädinköp, det gjordes inga dyrare inköp av elektronik eller dyl, det var billiga konserter, det var en gratisresa med snowboardåkande i Alperna, det innehöll sparsamt med biobesök, sparsamt med inträde på dyra klubbar, och en försäkring som täckte mig när jag cyklade in i en bil.

I morgon åker jag Into The Wild, eller Sälen, som andra kallar det för. Redaktionen önskar alla läsare ett gott nytt år, den 1 Januari presenterar vi 2008års bästa skivor, det vill ni inte missa kan jag lova, som enda lista i västvärlden innehåller den inte skäggmännen i Fleet Foxes.

Baguette, ahaha del. 2

Detta kan vara världens största röda plastnoshörning

Paris dag 2 (söndag).

En dag i turisternas tecken (Andreas, är det ens en korrekt mening?). Tunnelbana till kyrkoården Pere Lachaise där storheter som Pierre Bourideu, Balzac, Piaf, Morrision, Oscar Wilde m fl ligger begravda. Efter att ha skändat (?) kring gravarna en stund begav vi oss till Montemartre och turisternas mecca, Sacre Coeur (stavning?). Kyrkan som syns nästan var man en befinner sig i denna stad som är så förförd av sitt eget förflutna. Vi tog trappan upp. 226 steg och krampkänning (mest Andreas) i vaderna. Patrik var måttligt förtjust över kyrkan, vilket kanske mest berodde på duggregnet. Efter trappklättringen satte vi oss och åt på en restaurang, riktigt turistigt var det, men husets röda vin slank ner fint medan turisterna strosade omkring i regnet utanför. När vi skulle gå pekade Andreas på kartan, tittade på servitören och sa check. Han böjde sig fram och trodde att Andreas ville ha en vägbeskrivning, Patrik och servitören gjorde sig mycket lustiga över Andreas.

Eftersom vädret inte ville bli bättre beslutade vi oss för att åka in till centrum och besökte moderna museet, Centre Pompidou. Innan köpte vi dock pissdyrt kaffe på ett trendigt café, mycket på grund av att en av servitörerna gav Patrik komplimanger för hans t-shirt, vilket han såklart blev mycket glad för och således inte hade något emot att betala 40kr för en lite kaffe. Bland de moderna konstnärerna på Pompidou märktes bland annat Phillipe Starck, en man som eventuellt formgett Concordeplanet. Andreas gillade mest ”big name”-konstnärerna och tog en massa bilder på fula Picassotalvor, Patrik blev mest intresserad av en sktistor röd plastnoshörning, röd är ju ändå hans favoritfärg. Efter två timmars rundvandring stannade vi till i presentbutiken där Patrik hittade en bok av Sophie Calle. En bok med en helt egen historia (Patrik: jag orkar faktiskt inte förklara alla vändningar, men ja, det var en egen historia, jag var villig att lägga ut 50 Euro för den).

Tillbaks i Saint Mande (som var en otroligt scharmig stadsdel precis utanför ringvägen) bjöd C:s morföräldrar på mat, honungsmelon till förrätt, ostpizza till varmrätt och en ostbricka med sju ostar till efterrätt (här visar Andreas återigen en imponerande detaljrikedom när det gäller förtäring). Patrik åt gröna bönor som om det inte fanns någon morgondag, vilket hans far nog skulle uppfatta som både konstigt, och lite provocerande.

Baguette, ahaha del. 1

Då är det dags för del ett av resan till Paris, eller "Baguette, ahaha" som vi kallar det. Innan vi sätter igång så kan jag meddela att det där "flytet" jag skrev om igår är borta, istället sitter jag med en fet lårkaka sen min innebandydebut, halt och gnällig. Men, över till Paris!

Paris dag 1 (Lördag)

Åkte vid nio från Amsterdam och kom fram till Bryssel vid lunch, det luktade kiss och ösregnade. I den belgiska tunnelbanan spelades det musik. Först ut var Bonnie Tyler (Andreas gillade, Patrik var mer spektisk) följd av White Stripes Seven Nation Army, vi skakade på våra huvuden och tänkte att det var besynnerligt. Patrik’s hypade torg: Grote Markt, var dock en besvikelse. Tydligen anordnades det en stadsfestival som skymde sikten med en stor plastig scen, dessutom hade man valt att låta fula, billiga franska bilar parkera på torget, mycket olustigt.

Det blev en kort visit vid EU-Kommissionen och EU-parlamentet innan tåget till Gare du nord avgick. På denna korta resa lyckades Patrik tappa sin kamera, hur är fortfarande oklart, men Patrik själv klandrar sin tygpåse som det står Salzburg på.

På plats i Paris köptes det espresso innan vi träffade Camille och tog tunnelbanan ut till Saint Mande där C:s morföräldrar bor. Som ett tecken på lagbyte bjöd Camille oss på en liten uppvisning på tunnelbanan då hon tog en verbalstrid med en annan fransman. Det kändes väldigt mycket Paris att stå där och lyssna på deras franska förolämpningar innan mannen aggressivt skakade på huvudet och hötte med armen i vädret innan han gick av.

Hos C:s morföräldrar var ett litet rum i källaren avsett för oss. Efter att vi lämnat väskor och intagit ett glas is-te (bra detaljminne Andreas!) åkte vi vidare för att gå på Camilles kompis Davids 26 års fest. Partyt var hemma hos honom på en pitoresk fransk innergård, där Patou (Patrik) och Androu (Andreas) var de enda som förtärde alkohol. Swedish style kallade vi det för, vilket inte var så humoristiskt som man kan tro eftersom de flesta franska ynglingar på festen var totalt oförmögna att prata och förstå engelska. Förutom en kille med rötter i Trinidad, Patrik kallade honom för Baloo, oklart vad han tyckte om det.

Festen fortsatte sedan på paris krog- och gaygata. Det franskaste av de franska ställena besöktes, nämligen en irländsk pub, musiken sög och ölen var dyr, Patrik försökte på sig några dacefloor moves till en gammal Daft Punk hit, men vid ett så bestämde vi oss för lite natt sightseeing i Camilles mammas sportiga-Peugeot istället. Då lyckades vi bland annat fastna i trafikstockning på Champs ellysee, Patrik hoppade från stenar vid Louvren (se bild) och så missade vi att hinna till Eifeltornet för att se hur det blixtrar (som det gör de första 10 minuterna under varje timme). Vi snurrade även runt den där obelisken mitt i stan, Triumfbågen, vilket är ett litet äventyr eftersom det inte finns några filer, vilket förstås leder till en del ”diskussioner” som Parisarna skulle säga, men som i Sverige är regelrätta ”bråk”.

Lärdom från första dagen: mycket passion i Paris.

En omskriven popprincessa

Det känns som att jag växt upp lite. Insparken är över för den här gången, och det känns ganska bra att det inte var som förra gången jag sparkades in. Då, 2006, var jag redo att kasta mig ut i en okänd stad efter en tid i Örebro där jag aldrig riktigt kom till rätta. Jag gjorde allt väldigt stort och energiskt, och det var fantastiskt. Den här gången avstod jag från en hel del aktiviteter, åkte till Vondelpark och läste tidningen i lördags istället för att delta i någon sorts ”skattjakt”. Struntade i att följa med ut efter att vi sett en av få bra holländska filmer, Simon, för att istället gå hem och sova.

Detta betyder självfallet inte att jag kommer sluta festa, eller umgås med folk, men jag kommer helt enkelt vara lite mer selektiv, köra på det jag verkligen gillar, och våga strunta i en fest där jag uppenbarligen inte är målgruppen. Det känns väldigt bra faktiskt. Som när jag och Andreas kollade upp konst och diskuterade ett dokumentärprojekt istället för att få gratis öl med en massa packade Erasmusstudenter, om det inte tyder på ett visst mått av mognad så vet jag inte hur jag ska tolka det?

Annars väntar jag på en lista från Andreas så att jag kan försöka sammanfatta Paris, just nu känns det som ett lite för stort berg att bestiga, men någon gång ska jag försöka publicera något om det. Till veckan inleds mina studier, vilket dag detta sker är fortfarande oklart, men senaste budet var torsdag, ska försöka få klarhet i detta inom kort.

Dagens musiktext handlar om Lily Allen, en omskriven popprincessa från de Engelska öarna. Och en artist som mitt ex fick mig att upptäcka efter att jag som så många gånger tidigare förkastat en skiva allt för snabbt. Favoritlåten från ojämna men fina debuten Alright Still heter Everything’s Just Wounderful och det är en fantastiskt smart låt om utseendefixering och samhällstryck. Kanske en låt som tjejer i högstadiet borde fångas av mest, men även jag uppskattar den bitska ironin. Nu har Lily börjat släppa ifrån sig ny musik på sin myspace, som bland annat ständigt klädrefererande SvD journalisten Kristin Lundell noterat. Låtarna kommer inte att få plats på hennes nästa fullängdare, men möjligen på ett kommande mixtape om jag förstått det hela rätt. Hur som helst så är det väldigt fina låtar, lite mer traditionella än på Alright Still. Samtliga tar avstamp i ganska traditionella pianokostymer, men det låter väldigt fint och ärligt: Hypotetiskredationen ger tummen upp.
http://www.myspace.com/lilymusic

En kreativ sida

There's just not enough time for time out

Så säger en karraktär i Me And You And Everyone We Know när han tänker på hans förhållandes nergång och fall. Så dramatiska ska vi inte vara här, men, jag har helt enkelt inte tid att skriva ner min jättefina Franska historia just nu, väldigt mycket som händer, bollar i luften och så. Blir så när Andreas hälsar på, han är bra på att få fram min kreativa sida, så nu har jag en massa kreativa uppslag. En handlar om busschaufförer i Europa. Sen har en New York-kontakt läst igenom ett hittils ganska hemligt skrivprojekt också, mycket spännande!

Och så håller ju en introduktion på här också. Ikväll är det kareoke, något som jag verkligen ogillar, om det inte der ut som i Lost In Translation, och ärligt talat, hur ofta gör det det? Men eftersom jag och Andreas skippade gårdagens fest och istället läste och kollade på några nya konstnärer (Hej Sophie Calle (mer om henne snart)!) som vi introducerats till i Paris, så får jag nog se till att försöka gå dit. Andreas är en person som gärna lyssnar på mina ideer, och sen kommer med intelligenta frågor och kommentarer kring dem, det är något jag verkligen gillar, det är rent egoistiskt väldigt utvecklande.

Så, snart ska jag försöka ta mig tid till att skriva ner lite om Paris, för det är en sån vacker stad, och jag gick verkligen ofta runt och kändes mig upprymd över att få promenera omkring i den.

Ikväll lyssnar jag på Fever Dream med Iron And Wine innan jag cyklar ut i Amsterdamkvällen.

Tangentborden i Paris

Tangentborden i Paris är helt galna, så också diverse Parisare. Men nu är man tillbaka i blåsiga Amsterdam igen, efter 7,5 timmar i en Eurolinesbuss. I morgon börjar någon sorts inspark som jag känner både för vis och för gammal för, men, jag kör på den ändå. Snart kommer en djupdykning in i den franska själen här på bloggen, missa inte det.

Med Paris i sikte

Språkstudierna är slut, det firades med Universitetsfinansierad öl vid Herengracht i centrala Amsterdam. Det var muntra miner och jag fick skicka ett svensk sms till en rysk tjejs flickvän från Karlsborg. Igår spelade Little Dragon på någon sorts designstudio för skomärket K-Swizz, skjukt mycket hipsters, aldrig sett något liknande i Amsterdam. Men, gratis Heineken och Duvel gjorde det ändå till en trevlig tillställning. Idag tar vi det lungt, laddar inför 8.56 tåget till Bryssel i morgon, där ska vi kolla på Grote Markt (mitt absoluta favorittorg i världen) och sen tre timmar senare till Paris där vi ska inhuseras hos en kompis morföräldrar i någon förort. Köpte föresten en lite tavla med ett kort på, vad jag tror är, Andy Warhol för 2 Euro på Waterloopleinmarknaden, av en av dom där kedjerökande och kaffedrickande iranierna, kommer "really tie my room together".

You blew through me like bullet holes

Cocoroise är ett omdebatterat band bestående av New York syskonen Sierra Rose Casady och Bianca Leilani Casady. Kanske såg jag dem på en Acceleratorfestival i Stockholm, gjorde vi det Gustav? Eller så var det kanske bara Devandra Banheart, dom är inte helt olika, även om Devandra förstås är en hippieman. Även om Cocorosie är mer nutidshippieaktiga (läs, mindre skägg, för att använda sig av svenska musikjournalisters favorit-hår-referens), med hip hop referenser och så. Nu bor systrarna i Paris och verkar arbeta med konst och Sierra spelar med ibland med bandet Metallic Falcons, som jag inte har en aning om hur det låter.

Cocorosie är omdebatterade eftersom dom av många anses vara provocerande ”arty”. Lite som Björk. Pichforkmedia har exempelvis totalsågat deras senaste två skivor och raljerat över saknaden av låtar, löjligt drömlika texter och de har blivit lite av symboler för ”NY-konstnärlighet gone bad”. Jag höll nog med om det ganska mycket utan att egentligen har lyssnat så mycket på deras musik, tills jag hörde förkrossande låten Warefoolf från 2007års The Adventures of Ghosthorse and Stillborn (omslagsbilden ser ni om ni tittar upp).

Visst är det lite konstigt ibland kanske, men det finns också något väldigt djupt och vackert med Cocoroise, en känsla av att det här är det enda uttryckssättet som passar dem. Om folk tycker att det låter pretentiöst, eller osammanhängande, så får det vara så. Jag ser inget konstal i deras utryck. Jag numer upp det mesta de gör. Och det där med Pitchforks textklagande ter sig faktiskt väldigt löjligt, speciellt i mina två nuvarande favoritlåtar Sunshine och Warefoolf. För att illustrera detta kommer här två textrader ur dessa. Sen kan ni ladda ner dem, koka en pretentiös kopp kaffe och bara sitta där och skapa er egen uppfattning.

Sunshine
Why don’t you come and fly with me
I’ll show you why I ran away
The other day from my mom and dad
All the boyz and the girls outside
I know you’ve got crazy things inside
And that’s why I’ve got to show you
How I do the things I do best
/…/
If you don’t know why you shine
You have to go into the sun
You’ll have to go inside

Warewolf
I don't mean to close the door
But for the record my heart is sore
You blew through me like bullet holes
Left stains on my sheets and stains on my soul
You left me broke down begging for change
Had to catch a ride with a man who's deranged
He had your hands and my father's face
Another western vampire
Different time same place
I has dreams that brings me sadness
Rain much deeper than a river
Sorrow flow through me
Tiny waves of shivers
Corny movies make me reminisce
They break me down easy on this generic love shit
First kiss frog and princess
I'm a shake you off though
Get up on that horse and
Ride into the sunset
Look back with no remorse

I morgon förklarar Göran Hägg varför det är bra att jag studerar hollänska.

Det där regnet

Då har jag fått nya nycklar och nu sitter jag återigen i studentrummet på Prins Hendrikkade. Tittar på regnet som kastar sig ner mot gatan utanför. Det regnar mycket i Amsterdam. Nästan jämnt den senaste veckan känns det som. Förutom i lördags då jag åkte till parken och tappade mina nycklar. Det visste jag förstår innan (det med regnet, inte nycklarna), men det är svårt att inte sucka lite över faktumet. Speciellt en dag som denna, då jag tvingades korsa hela staden två gånger för nyckelhämtning och holländskalektion. Då är det lätt att bli arg över den där vinden, och det där regnet, som alltid blåser emot dig. Men nu har jag kastat av mig de blöta kläderna, kokat en kopp kaffe och tagit en liten powernap, och då är det faktiskt helt ok att sitta i pyjamasbyxorna och titta ut på det där som kallas för sommar.

På onsdag flyger El Merro Merro ner till denna regniga plats, på torsdag kommer Göteborgsbandet Little Dragon hit och spelar, en mycket trevlig portugisisk popnörd som Simone introducerade mig för i lördags tipsade, gratis ska det vara också. Sen är det språkprov på fredag och på lördag drar vi till Paris. Lite gay att två killar åker till Paris, tyckte någon, och det kan man ju tycka, men jag är sjukt pepp på Paris faktiskt. Om Hemingway gillade så borde jag också gilla. Ni som varit där på senare tid är förstås oerhört välkomna att komma med bra tips på vad man kan göra där.

Mot studentlägenheten

Snart packar jag en av mina väskor, går ut och tar spårvagnen mot mitt nya lilla rum. Förbi alla turister kring Dam rak och Amsterdam Centraal, förbi vägarbetet på Prins Hendrikkade och in på den där innegården jag lämnade för ett drygt år sedan. Det känns lite vemodigt, men ändå roligt att få en fast plats för mer än några veckor. Solen kom hit till Amsterdam idag och nästa lördag åker jag och El merro merro till Paris för några dagar i romantikens högborg. I helgen blir det nog mycket Vondelpark om solen håller sig kvar. Mer om det senare. Nu: gepacken!