onsdag, juli 30, 2008

21.21

21.21 i Amsterdam. South Park har precis slutat på TVn, jag har precis bränt en cd och vid bordet sitter Denis försjunken i en Tibetartikel han måste ha klart innan helgen. Snart börjar ju OS och då ska man förstås belysa Tibetfrågan. Ibland tittar han upp från de pappershögar som samlats runt hans pc och suckar. Själv sitter jag halvt avdomnad efter en joggingtur i ett kvavt Amsterdam, och efter att ha ätit en skitstor paj med en Grolsh till.

Dagens fakta föresten, arbetslöshet i Serbien: 27%. Det är ändå bättre än nyligen självständiga Kosovo på imponerande 40%, tänk vilken cafékultur det måste finnas i de länderna, eller vad gör de arbetslösa på dagarna? Sånt funderar jag på ibland.

Nu vill Denis lyssna på Yeasayer som jag introducerade för honom igår, sånt är kul, så nu sitter vi här och lyssnar på deras fantastiska låt Sunrise.

Ja, såhär spännande kan livet i Amsterdam vara, mycket fart och fläkt och så, fast jag var ändå hos polisen idag och frågade efter ”en kasse böcker”, det gick sådär, konstapeln satte händerna vid sidan och pillade lite på sin pistol och gav mig en lapp med ett nummer jag kunde ringa. Han var riktigt matho den där polisen, kanske därför jag sprang så långt efteråt, för att bli som honom. Hypotetisk, den nya matchopolisen.

Jag är föresten djupt avundsjuk på folk som ska till Way Out West, nästa vecka kommer en guide till festivalen, missa inte det. Ja, Yeasayer kommer nämnas.

måndag, juli 28, 2008

Ignorant Shit

Det här är en dålig dag. Insåg att jag glömt en påse med nyinköpta böcker och en ny Moleskin almanacka igår när min kedja på cykeln hoppade påväg hem från Biblioteket. Det suger när saker inträffar som man inte kan skylla på någon annan än sig själv. Så, nu sitter jag här i bar överkropp och lyssnar på Ignorat Shit med Jay-Z (från skivan American Gangster), och under refrängen så sitter jag och nickar med huvudet och sjunger med aggresiv stämma

nigga f**k shit ass bitch trick persice i got that ignorant shit you love nigga f**k shit maricon puta and drugs i got that ignorant shit you need nigga f**k shit ass trick plus weed im only trying to give you want you want nigga f**k shit ass bitch you like it don't front

Det känns lite bättre efter det, som att man får ventilera lite aggressioner. Nu ska jag göra någon sorts sallad.

söndag, juli 27, 2008

Flygbolagslista

TWA är ett av flygbolagen som redaktionen flygit med genom åren
Värmen böljar här i Amsterdam, i Sverige också har jag hört. Det är inte helt lyckat att vara i en stad utan badmöjligheter när det är 30+ och kvalmigt. Igår tog jag skydd i biblioteket under eftermiddagen efter att vanklat runt i lägenheter i kalsongerna, ständigt med en nyöppnad Cola Light i handen. Idag blir det samma visa, håller på med lite skrivprojekt nu när jag är ledig. Detta innebär att jag hittat lite äldre texter som jag aldrig publicerat. Kommer nog bli lite sån skåpmat under kommande veckan. Idag inleder jag med den där listan med flygbolag som jag skrev om för länge sedan. Det kanske inte är så många läsare som egentligen give a shit, om vilka flygbolag jag flygit med. Men, det skiter jag i, för nu har jag gjort den där listan, och här kommer den. Inom parentes ser ni destinationerna jag flygit till.

Linjeflyg (finns ej) (Karlstad, Stockholm)
FlyME (finns ej) (Helsingfors)
TWA (finns ej) (Phoenix)

Blue1 (Oulu, Helsingfors)
Finnair (Helsingfors, Singapore)
SAS (Zürich, Stockholm, Amsterdam, Helsingfors)
Skyways (Köpenhamn, Stockholm)
Sterling (Göteborg, Malaga)
Norwegian (Düsseldorf)
Malmö Aviation (Salzburg)

Garuda Indonesia (Bali, Jakarta)
AirAsia (Kuta Kinabalu)
Thai Airways (Phuket, Bangkok)
Malaysian Airlines (Kuala Lumpur, Langkawi)
Singapore Airlines (Singapore, Bangkok)

Southwest Airlines (San Diego)
United (Chicago)
US Air (Charlotte, Denver, Phoenix)
Continental Airlines (Greensboro, New York)
Ted (Las Vegas)
American Airlines (San Francisco)

British Airways (London)
Easyjet (Amsterdam)
Ryan Air (Eindhoven)
German Wings (Berlin)
Lufthansa (Bangkok, Frankfurt)
Wizzair (Warsawa)
Click Air (Amsterdam)
KLM (San Francisco, Amsterdam)
Air France (Paris)
Spanair (Tenerife)

fredag, juli 25, 2008

Svanar i parken

Designad urinoar, german style, på restaurang i Düsseldorfförort
Det är lite som i Sverige i Amsterdam. Så fort det blir fint väder så ska alla ut, de senaste två dagarna har varit varma och soliga och idag var kanalerna fulla med små båtar med mer eller mindre trendiga och rika Amsterdambor. Jag, mindre rik, men kanske mer trendig ändå, cyklade till Oosterpark på min gröna punkcykel (bild kommer snart) för att lira lite fotboll. Jag hade väntat mig mycket fokus på våra fina konster, men tyvärr fick jag och David konkurrens från två svanar och deras små barn (vad kallar man svanbarn egentligen?) som låg och softade på den gräsmattan där vi visade upp våra ganska knapphänta fotbollskunskaper. Det fotades enormt mycket, vilket jag ironiserade över, mest för att jag var bitter över att ha lämnat min egen kamera hemma. Ikväll blir det återigen en Bergman film, David fixar in mig gratis på Fanny & Alexander som är över tre timmar lång. Jag, som flera av er säkert vet, är starkt emot långa filmer, så det ska bli intressant att se hur jag tacklar detta. Pisspaus är dock utlovad.

Såg Obamas tal i Berlin igår på CNN föresten, otroligt att 200, 000 personer kommer för att lyssna på en presidentkandidat. Visst har Economist en poäng när dom i denna artikel (http://www.economist.com/opinion/displaystory.cfm?story_id=11750395 ) hävdar att Européer nog behöver vara lite mer nyanserade i sin hållning till denna man, enligt CNN beskriven som något av politikens rockstjärna. Men ändå, det var otroligt häftigt att se, och John McCain har ett enormt berg att bestiga nu, för trots att Europas stöd till Obama inte betyder att han kommer att vinna valet, så är hans bemötande som natt och dag mot det Amerikanska presidenter brukar få, och visst kommer det att påverka även den amerikanska opinionen. Hur det än går, och trots att han egentligen var extremt vag i det mesta han sa, så var det otroligt kul att se det politiska intresse denna Obama piskat upp, äntligen någon som kan personifiera den amerikanska drömmen för oss Européer som gått med USA skyggläppar de senaste åren. Hypotetisk gör tummen upp trots att vi länge supportade Hillary Clinton.

torsdag, juli 24, 2008

Persona

Den här texten är från igår kväll då blogger inte fungerade. Nu har en fin sommardag nästan passerat, och kanske känner jag inte riktigt lika starkt just nu, men det var fint att bli så fångad. Så här presenterar jag, gårdagens text om filmen Persona:

Precis hemkommen från lilla biografen Filmteater Deuitkijk där jag såg Ingmar Bergmans film Persona. Det var, minst sagt, en omvälvande upplevelse. Trött efter otaliga sena kvällar och en överdådlig hemmalagad middag sätter jag mig ner i de mjuka fåtöljerna för att kunna bocka av en av Bergmans mest omtalade filmer. Nu är dock inte Persona en film man bockar av och sen går vidare i livet som om inget har hänt. Innan ni alla springer iväg och hyr eller ser denna film så bör ni vara medvetna om att det inte är en ”enkel” film. Bergman delar frikostigt ut lösa trådar som man själv får koppla ihop, något som man antigen ser som frustrerande, eller som man försöker förstå genom att sätta sig själv i situationen. Fotot är nyskapande vackert och knivskarpt, men också påträngande och intensivt, jag tycker att det är mycket positivt.

Det som gör Persona till en fantastisk film är Liv Ullman och Bibi Andersson, karaktärerna som hela filmen kretsar kring, en skjutsköterska, den andra en skådespelare som plötsligt blivit stum. Tillsammans spenderar dom en sommar på Fårö där Alma (Bibbi Andersson) och Elizabeth (Liv Ullman) kommer varandra nära, trots att det endast är Alma som pratar. Här kommer Bergmans briljans fram som tydligast, för trots att det bara är Alma som pratar så får jag hela tiden intrycket av att det är en dialog, inte en monolog, Elizabeth lyssnar och deltar med sina utryck, sitt rörelsespråk och skapar en trygghet som sedan raseras. Jag är fortfarande tagen efter filmen, och är ni ute efter något som ruskar om och som tvingar dig att vara rak gentemot dig själv, då bör du inte missa den. Du som vill ha något lättsmält, titta bort.

Idag har jag solat, läst, cyklat, fixat sim-kort, skrivit, postat vykort och snart ska jag jogga, laga värsta middagen, och sen blir det film och god natt. I morgon ska det trixas fotboll i en park, det är jag riktigt bra på, oberoende vad ni hör från Düsseldorfrelaterade människor:)

tisdag, juli 22, 2008

Iamsterdam

Då har redaktionen flyttat in i en tvåvåningslägenhet vid någon park på västra sidan av staden. Regnmolnen har dominerat den första tiden här, och under gårdagen då jag huserade i en annan lägenhet så låg jag och Ben som döda sillar i soffan och grymtade över vädret, 16 grader och regn. Sen gick vi med mina väskor i regnet, och grymtade ännu lite mer. Första dagarna här har varit ganska lugna, en hel del Woody Allen filmer (citatet i Annie Hall: Having sex with you is such a Kafkaesque experience! är fortfarande brilljant), en Guinness på en Irländsk bar med fin irländsk folkmusik och så var vi på fest i en superdesignadetagelägenhet någonstans i De Pijp. Annars mycket sovande, det behövdes.

I morgon inleder jag en period av extremt hälsosamt leverne, då åker nämligen Ben till Prag, och Denis och Gail till Spanien, och idag åkte Simone till Italien. Så det blir bara jag kvar här i princip, då ska det springas varje dag, det ska lagas sallad, jag ska sitta på takterrassen och skriva, läsa Hemingway och cykla runt i staden. Sen ska jag träffa AmsterdamDavid så att han kan få in mig på lite gratisfilm på den biograf han jobbar.

Verkar som om jag efter många om och men kommer att få läsa Holländska också, hur ska det gå tänkte jag när jag återigen lyssnade på detta egendomliga språk.

Nu ska jag ut i vinden och hämta min gröna cykel som jag fått låna från Denis, i lurarna kommer nya Conor Oberst skivan snurra, han kommer hit och spelar 2 September.

lördag, juli 19, 2008

I'm on no sleep, no sleep!

Kommer ni ihåg det där Seinfeld avsnittet då Kramer och Jerry byter lägenhet, och därav också personligheter? Inte? Ok, hur som helst så gör Jerry en oförglömmlig Kramer och går runt och sprattlar, han säger bland annat ”I’m on no sleep, no sleep” och gnuggar sig energiskt i ögonen. Well, incert Patrik, jag känner mig precis lika dan. Om två och en halv timme sätter jag mig på ett tåg till Amsterdam, påsarna runt ögonen ser ut som små bleka bölder, det som skulle bli en lugn avslutning resulterade förstås fest, vid Rhein, och någon gång under kvällen kallade jag en krullig tjejs hår för ”kartoffel kopf”, det betyder potatishuvud ungefär. Halv sex lämnade sista personen mitt rum, som nu är fullt av salt på golvet efter en liten vinolycka.

Efter att jag idag sagt hej då ytterligare en gång, på McDonald’s vid Haubtbahnhof åkte jag till Starbucks med veckans The Economist och satte mig och läste lite. Nu började det precis ösregna, mycket regn här senaste två veckorna, lite Amsterdamvarning. Snart får jag assistans med att få ner mina väskor till stationen, sen stänger jag dörren, och när jag öppnar den igen så kommer Ben förhoppningsvis att stå där, sjukt sugen på att hjälpa mig med alla mina väskor i Amsterdam.

Energiska ungdomarna i Black Kids har gjort dagens låt, den heter Love Me Already och har en sån där fantastiskt pampig refräng, och så handlar den om att bli dumpad på sånt där fint tonnårsvis, för er som spisar mycket The Cure, Arcade Fire och Clap Your Hands Say Yeah och älskar att lyssna på ”det nya svarta”, den här gången i dubbel bemärkelse (hahaha…).

fredag, juli 18, 2008

Och dekadensen är hård

Plötsligt tog vi en bild på dansgolvet som vi ägt så många gånger, och ja, vi var både snygga och glada den där kvällen.
Den känns lite ensam, hypotetiskbloggen, annat har kallat på uppmärksamhet den senaste tiden, och efter ännu en utekväll som inte slutade förrän det var morgon så har jag återigen spelat rysk roulett med dygnsrytmen. Men jag stod över Rheinfloden och hade soluppgången i anskiktet, och det var ganska magiskt att få känna morgonsolens värme efter alla öl, efter dansen med svarta peruker som av någon anledning dök upp på dansgolvet på klubben vi alltid hamnar på, efter efterfesten på trapporna vid Rhein där vi också alltid hamnar och aldrig orkar lämna, efter att jag nästan fastnat i en toalett och tvingats klättra över båset ner i handfatet, efter att jag tvingats plocka en jättestor blomma från en rabatt, och ja, det hände så mycket den där kvällen att det inte riktigt går att precisera.

Hur som helst, redaktionen håller på att packa väskorna, igen, i morgon går ICE 122 mot Amsterdam, där vår utrikeskorrespondent Ben har storslagen fest i dagarna tre eftersom han fått en skitbra tidningsjobb i Prag och flyttar dit på onsdag. Och visst tycker jag det är tråkigt att jag inte kommer att få hänga med honom i Amsterdam men jag blir så glad när vänner får bra jobb som dom förtjänar, Ben är en herre som ofta tycker annorlunda från mig, men som jag ändå alltid kan diskutera med, det respekterar jag, sen är han en riktigt ladies man också, trots (eller kanske tack vara) att han egentligen inte bryr sig, och skriver han bra, och är en mästare på humoristiska mail.

Ikväll blir det italiensk mat med klassen, kanske några öl, och i morgon åker de flesta hem till Sverige tidigt på morgonen, jag hänger i staden över dagen innan jag drar iväg, om vädret tillåter ska jag promenera en sista gång i Rheinpark, sätta mig och titta på pråmarna, dricka en Alt och bli lite nostalgisk. Inser att jag trots den korta tiden kommer missa den här staden. Efter en motig vår i Karlstad har det varit lite av ett uppvaknande för mig. Jag har levt hårt, på gränsen ibland, men jag har även lärt mig tyska (senaste veckan har kunskaperna ökat dramatiskt, och idag kunde jag faktiskt diskutera med en lärare utan att blanda in allt för mycket engelska i det hela, en otroligt stimulerande upptäckt) och känt livet rusa in i mig, istället för förbi, kanske kan man kalla det att delta.

Düsseldorf är vackert, och igår gick jag på moderna museet K21, och jag blev helt uppslukad, och sen gick vi och såg Fortuna Düsseldorf spela ut 1 FC Köln på LTU Arena, och ingen gjorde mål men det fanns så mycket vilja och en nummer 7, och det borde räckt men det gjorde det inte, och sen kom kvällen som jag redan skrivit om. Och ja, snart väntar Amsterdam, det kan gå hur som helst, det här med livet.

tisdag, juli 15, 2008

I'm not kinding

Cat Power har blivit en ganska borstad soulsångare på senare tid. Med starka liveframträdanden och självsäker hållning har hon utvecklats långt längre än vad man skulle kunna tro. På skivan Moon Pix var hon fortfarande en såndär vacker oborstad diamant som stundtals glimmrade till så att man tappade andan. På senase skiva Juxebox gör hon några fina cover, bland annat på sin egna låt Metal Heart, från just Moon Pix. Nya versionen är fin, men det söndertrasade originalet med gitarr som aldrig riktigt hamnar rätt är så mycket vakrare, skörare och mer omedelbar. Någon gång i vintras promenerade jag med låten i lurarna vid klarälvens isklara vatten, E18 rusade förbi i sin betongkostym och livet kändes inte riktigt rättvist, det är då Cat Power är som bäst. Här kommer texten:

Losing the star without a skyLosing the reasons why
You're losing the calling that you've been faking
And i'm not kidding
It's damned if you don't and it's damned if you do
Be true 'cause they'll lock you up in a sad sad zoo
Oh hidy hidy hidy what cha tryin to prove
By hidy hidy hiding you're not worth a thing
Sew your fortunes on a string
And hold them up to light
Blue smoke will take
A very violent flight
And you will be changed
And everything
And you will be in a very sad sad zoo.
I once was lost but now i'm found was blind
But now I see you
How selfish of you to believe in the meaning of all the bad dreaming

Metal heart you're not hiding
Metal heart you're not worth a thing
Metal heart you're not hiding
Metal heart you're not worth a thing

Du vill inte missa den här låten, jag lovar.

söndag, juli 13, 2008

Godnattvisa

Så säger redaktionen hej då till den sista helgen i Düsseldorf. Idag har det konsumerats media, pratats med familjemedlemmar, joggat längs Rhein, skrivits en artikel och nu sitter vi här med nyborstade tänder och lyssnar på Regina Spektor med Samson, en av de vackraste låtar som gjort på denna sida 2000-talet. God natt och vi syns till veckan.

lördag, juli 12, 2008

soluppgång bakom ryggen

Mins inte särskilt mycket från igår, mer än att det var jävligt hårt, att jag levde för två, men är det ok att jag är här nu då?
Markus Krunegård – Den som dör får se / Markus kyrkogård

Så vi åkte till Bonn tidigt igår, jag somnade omedelbart på tåget med Andrew Bird i öronen. Väl i Bonn åkte vi till museet för återuppbyggnaden av Tyskland efter andra världskriget, där gick vi omkring med en engelsktalande guide som berättade om återuppbyggnaden av landet och den klyfta som skapades mellan föräldrar och de barn som växt upp precis efter kriget, om hur man förstod det som hänt, och den avsky många kände gentemot sina föräldrar som ofta tyst stött nazisterna. Väldigt intressant.

Sen bar det av mot Köln där det blev lite second hand shopping (jag köpte en scarf som blev sågad (för preppy/cowboy), innan några av oss satte oss på en bar för att dricka den lokala ölsorten Kölsh, medan andra turistade. Sen tåg till Düsseldorf, dusch, göra pizza, dricka varm öl, möta upp några vid McDonalds’s på Heinrich Heine Ale, regnet forsade ner. Snabbt beslut att ta oss till en rockbar, kommer in till Arctic Monkeys låt Brainstrom, fick turligt ett bord. Beställde en meter öl och skålade, fotade och snackade. En meter öl till, några går hem, andra på toaletten, någon öl till, regnet har slutat. Vi går mot en bar, jag har 60 cent på fickan. Ingen jävla italodisco säger Charles Bukowski och vi går till ännu en rockbar istället.


Beställer en meter öl till, snackar om familjer, blir utslängda vid kvart över tre eftersom dom stänger. Snackar in oss gratis på en popklubb och tar över dansgolvet, dricker lakris shots, önskar Boys and Girls med Blur och tyskarna skrattar åt vår dans. Kvart över fem stänger DJ av musiken och vi bestämmer oss för att se soluppgången. Vi går till Rhein, träffar ett packat par i 40års åldern med en dagstidning, damen läser en artikel om att Ballack har gift sig åt mig. Rhein flyter förbi och vi sjunger en låt som jag glömt bort, tysken dirigerar oss med hans bilnyckel, vi träffar alla toner fel, ingen bryr sig. Vi inser att solen går upp bakom ryggen på oss, klockan är nästan sex. Vi lämnar det tyska paret och säger hej då, och jag och Bukowski går hem genom ett uppvaknande Düsseldorf.

Idag har inte mycket av värde inträffat.

Föresten, förra veckan såg jag Ben Folds, det var en fin konsert trots duggregn, han spelade en fin cover på Dr. Dre låten Bitches Ain’t S**t, den bör ni verkligen kolla upp om ni inte hört den, pianoballad goes ghetto. Här kan man ladda ner:
http://coverlaydown.blogspot.com/2008/04/all-folked-up-gangsta-rap-sincere.html

torsdag, juli 10, 2008

Perka in Düsseldorf

Hypotetisk chefredaktör har fått storhetsvansinne och tror att han är gud.

It’s a hard knock life sjöng Jay-Z på 90-talet, och jag lyssnade. Nu lever jag lite i samma situation, alltid i rörelse, för lite sömn, pengarna ramlar ur fickan, saker händer. Perka var här i tre dagar, han kom hit för sol och sommar, Tyskland gav honom stormvindar och spridda skurar. Man kan aldrig lita på Tyskland. Men vi gjorde det bästa av situationen, såg ljusrörsbänkarna i Hofgarten, drack öl på ett rockhak, promenerade i framsynta arkitekturområdet Medienhafen, firade min födelsedag på en italiensk restaurang med klassen och där en servitör trodde att jag skrek ”scheize Deutch” till honom (jag skrek egentligen Mein Scheize Deutch).

Igår åkte vi till Köln efter att vi sovit alldeles för länge. Tåget var försenat och vi satt på den tegelpompösa Haubtbahnhof och drack McDonalds kaffe. Väl i Köln gick vi in i den väldiga romerska katedralen, och eftersom vår självbild var synnerligen positiv, så betalade vi för att få gå 507 trappsteg runt och runt till vi kom högt över staden. Där tittade vi in i ett kontorshus med en 1 Eurokikare och tog turistiga bilder bland andra turister (flera av dem spexade till det och försökte illustrera att dom skulle kasta sig ut från höjden)

Efter det var det dags att sätta sprätt på lite cash, jag genom att pytsa ut 60 Euro för en Fred Perry piké (oorginellt var Perkas dom) medan Perka själv gick loss i en hipstersjuk Adidasaffär och köpte en hood för en orimlig summa pengar (jag arbetar var hans kommentar). Sen blev det kinesiskt, second hand, sportmuseum, öl på pubb med kass musik, tunnelbana till förorten, kebab, öl under betongbro, och slutligen så kom vi fram till det som var målet med hela resan; Live Music Hall. Det ligger i Kölns utkanter i ett industriområde och ikväll var det lapp på luckan eftersom indiepopvärldens lilla gullepluttar i Death Cab For Cutie spelade.

Lokalen var olidligt varm och svettig när bandet klev upp på scenen tio i nio i och med låten Brixby Canyon Bridge. Det satte tonen för en konsert som var näst intill perfekt. Precis som när jag och Trötter såg bandet på Berns vintern 2005 så låter det perfekt, men nu hade Gibbard och co bestämt sig för att rocka till det lite, det kanske inte låter så bra i teorin, men i praktiken så blev de mjuka låtarna mer levande med den energiska levereringen, sen var det förstås kul att få höra så mycket låtar från The Photo Album, med Why You’d Want To Live Here som mest lyckade exempel. Annars spelade Death Cab i princip allt man ville höra, I will follow you into the dark drogs av mitt i settet (som vanligt till enormt publikjubel) och följdes upp med suggestiva I will possess you heart som passar perfekt live. Över lag var dynamiken fantastisk där bandet effektivt hoppade mellan hårt och lugnt med effekten att dynamiken räckte loppet ut.

Köln gillade vad de såg och trots den svettiga och kvalmiga lokalen så märktes det att bandet var taggat, inte minst eftersom de kom ut två gånger, och avslutande Transantlanticism var så väldig och vacker att det nästan var något väckelsemötesreligiöst över stämningen när samtliga stod och sjöng ”I need you so much closer” om och om igen. Andra lysande låtar var Marching Bands of Manhattan som avslutade den första delen, Crooked Teeth och Summer Skin från Plans lät även de perfekt. Grapevine Fires, en av de bästa låtarna på nya skivan Narrow Stairs lyckades även den med att krypa in under skinnet, som en apokalyptisk kärlekssaga.

Egentligen var allt väldigt fint, Ben Gibbard rörde sig mycket och ledigt, och hela bandet har utvecklats till en orkester som känner av varandra och som vet när man kan trycka på och ta det lugnare, när man ser mycket konserter med yngre band så är det perfekt att ibland se något så genomarbetat och perfekt som en Death Cab konsert. Jag trodde nog att det skulle vara bra, men jag var inte riktigt redo för den känslomässiga storm som bandet manglade ut igår, obeskrivligt.

Efter konserten åkte vi fel och hamnade på andra sidan Rheinfloden, så vi fick krångla oss till Haubtbahnhof tillsammans med någon turk som skulle till Aachen och som mest skakade på huvudet åt Kölns krångliga kollektivtrafik. Jag satt mest och nynnade på Marching Bands of Manhattan och glömde bort världen.

19 juli flyttar redaktionen återigen till Amsterdam. Sehr shön!

söndag, juli 06, 2008

snart

... jag vet att ni undrar, om innebandy, of elchokarna The Futureheads sångare fick, om fredagens utekväll, och lysande bänkar, och propfulla tåg i Bonn, om springandet igår kväll på Köln Haubtbahnhof. Men, jag måste plugga tyska, det är jag inte bra på. I morgon kommer Perka hit, och så fyller jag år på tisdag, men jag återkommer nog i morgon med lite info. Tills dess föreslår jag att ni lyssnar på Markus Krunegård som gjort 2008års bästa skiva.

torsdag, juli 03, 2008

Paus i röran

Regnet strilar långsamt ner över Düsseldorf. Det som under gårdagskvällen drog igång som våldsamt åskväder när vi satt inklämda på en Italiensk restaurang har intagit formen av ett stillsamt regn. Det känns rätt bra faktiskt, så kan jag få lite tid att sitta framför datorn, lyssna på musik och försöka hänga med lite i världspolitiken.

Igår var vi och badade i något sorts pol, vi kom dit vid sex efter lektionen, och precis när jag tog av mig skjortan så gick solen i moln, men vi badade ändå, och så åt jag Pommes med Majonnäs, har hört att det ska vara optimalt vid badande. Det rullar på med aktiviteter mellan lektionerna och det är sällan jag har tid att sitta och hänga framför datorn, som jag ju blivit ganska van vid. Eftersom jag behöver försöka boka in Holländska undervisning och välja kurser inför hösten så kommer regnet således perfekt. Sent ikväll finns det en chans att Tobias, min Adidasälskande (Hej Tyskland!) Berlinpolare, dyker upp här i Düsseldorf. Han ska tydligen till Holland på en svensexa och svänger då förbi denna pärla, det ryktas om flertalet bägare öl någonstans i staden. På lördag planeras ett besök på den gigantiska gratisfestivalen Rheinkultur i Bonn, upp till 170,000 pers räknar dom med, känns lite väl stort, inte så mycket kända band, men den verkar intressant, kolla här:
http://www.rheinkultur-festival.de/index.php

Annars rullar det på med tyskastudier och nu har jag även köpt ett respass så jag kan resa runt hela Düsseldorf gratis, mycket bra efter de första veckornas extrema gående. Det åker sjukt mycket gamla människor på spårvagnen föresten, jag undrar varifrån dom kommer, och vart dom ska, gamla och svettiga är dom i alla fall. Kanske tar jag ett kort snart, ett kort på en gammal tant i blommig klänning kanske.

Dagens låt: Common – The Food (feat. Kanye West), från Commons lilla mästerverk Be. Såndär flytande rap som Common är så bra på, och så Kanye då, blir ju lätt bra med honom.

tisdag, juli 01, 2008

Hova kör över Oasis

Det ryktas om regnskurar och lite sådär vanligt dåligt Sverigesommarväder. Här i Tyskland känner vi inte av något sånt, idag var det runt 30 grader, och efter lektionen och lite fotbollstrixande med fotbollen vi inhandlat så kolapsade vi i solen, sen drog vi våra trötta, sotiga fötter till en Biergarten, satt och hängde över våra kalla öl och såg Reinfloden med sina pråmar och turistbåtar långsamt flyta förbi. Sen kom jag hem, tvättade, käkade, och nu sitter man här, men en brännande nacke.

Men, det gör ju inte er som sitter i Sverige speciellt mycket gott. Så, för er har redaktionen hittat något riktigt saftigt: Jay-Z, live från årets Glastonbury Festival, en spelning som föregicks som mycket debatt, där bland annat Noal Gallagher gått ut och sågat valet av JAy-Z som festivalavslutare på en annars väldigt gitarrorienterad festival. Jay-Z står förstås över sånt larv och ger svar på tal i den fantastiska inledningen som absolut inte bör missas, efter det är det show hela vägen... börja titta på länken här och klicka dig sen vidare:
http://www.youtube.com/watch?v=M-xFoiQGFRA