Kanye West - Heard 'Em Say

Jag vet inte om ni brukar kolla på SVT, om ni inte gör det så tycker jag att ni ska börja göra det. Jag tänker kolla sjukt mycket, bara för att en småsvettig gubbe i träningsoverallsjacka från slutet på 70-talet knackade på och tryckte upp en räkning för public service i min rynkiga panna.

Ja tack, eftersom jag är för public service så kunde jag inte säga något, tänkt jag. Hur som helst så är denna lilla historia ganska irrelevant för syftet av den här texten.

Kanye West, ska det handla om. Och nu knyter vi in SVT i leken också, eftersom det var dom som visade en konsert med Kanye i fredag. Och precis som väntat på är ett stycke Kanye med en massa tråkar och blås, helt jäkla otroligt. Det var lite som att flyga genom en jettmotor samtidigt som man delar en milkshake med Gud och Curtis Maylield. Kanye var klädd som en naturlig enternainer, som en politisk medveten kombination av Jay-Z och Robbie. Under en halvtimme drog han igenom helt monumentala versioner av "Touch The Sky", "Jesus Walks" och inte helt oväntat hans hopplöst löjliga genombrottslåt "Through The Wire".

Men.

Allt detta visste ni ju resan, chochen att höra Jesus Walks vinna matchen mot bibieln flera gånger om var ju ändå väntad, det är ju en sån låt. Istället var höjdpukten ett lungt avsnitt, när Kanye sätter herr John Legend på pianot och låter stråkarna vila.
"Heard 'Em Say" som på skivan "Late Registration" gästas av Adam Levin från Maroon 5. Den stannar tiden, om man får säga så. Så det är inte svårare än att ni laddar ner låten eller köper skivan, för det här en låt som gör livet lite roligare och lättare att leva, som en nypressad tidning på söndagsmorgon, när Klarälven försiktigt ryker mot en klarblå himmel.

Vill ni läsa om pop istället så kan ni disikera min recension av Montt Mardié här:
http://www.revolver.nu/album/?article_id=2096

Busshållsplats och regn

Det ska studeras och det ska skrivas in tentasvar och allt är otroligt sövande. Så, igår kväll så skulle herr bloggare gå på promenad för att få lite syre till den mosiga järnan. Tyvärr regnade det, så jag ställde mig i en busskur, stod och stirrade på en reklamskylt för en ny film, och lyssnade på "Riot On An Empty Street" med Kings Of Convenience, tyckte att det kändes passande. Där stod jag helt apatiskt och stirrade på lamporna och trampade försiktigt takten mot det blöta gruset på marken, långt borta kom en krokig dam vandrandes med hennes något mer vitala hund. Sen kom bussen, så jag fick gå, tanten tittade konstigt, och precis när Feist börjar sjunga i den vackra "Know How" så fick jag återigen regnet på mig. När jag kom hem så öppnade jag inte ens boken.

Den här tentan kommer nog inte att gå speciellt bra.

Bra låtar att lyssna på när man lever i skuggan av böckerna:

Hard-Fi - Hard To Beat (låt)
Typisk brittisk postpunk, läs Art Brut, Maxïmo Park osv. fast just den här låten är ju så otroligt svängig (jag vet, vem använder egentligen det ordet?) så höfterna liksom lyfter av sig själv, och så står man där och dansar som ett fån, ensam i lägenheten, altså, perfekta låten att lyssna till precis innan du går till förfesten. Varsågod!

Seu Jorge - Rebel, Rebel (låt)
Vem kunde tro att Rebel, Rebel på Portugisiska kunde vara så bra? Jag gillar inte ens orginalet, men den här låten luktar så mycket saltvatten, sol och skvalpande vågor, hittas på soundtracket till den väldigt överskattade filmen Life Aquantic, portugisiska liksom, vilken grej.

Blink 182 - I Miss You (låt)
Det är så sött att Blink försöker att vara lite vuxna och lite sådär deppade som bara skit rika amerikanska emoband ( nu blir alla "riktiga" emoband förbannade förstås, men i den här låten är blink faktiskt mer emo än skatepunkt som man kanske skulle klassa dom som annars) kan vara. Här har dom saktat ner tempot, plockat ihop en liten pianoslinga och så sjunger dom om saknad och sånt, och jag tycker att det är fint på riktigt, trots att jag förstås försöker skämta bort det.

The Streets leker på brittisk festival

P3 Live är en trevlig grej, där kan man höra massor av bra konserter, ofta resulterar det i oväntade köp, som sådär i efterhand kan verka lite onödiga, som min Beth Orton skiva som jag köpte efter jag hört henne göra en fantastisk spelning, som P3 Live fångade. Beth är rätt så tråkig om ni frågar mig.

I dag är det The Streets som håller hov i radion, direkt från något lerigt fält på de englelska slätterna har han tagit med sig ett helt band till någon festival. Och visst låter det lite konstigt, att P3 Live var där och spelade in, på det där fältet.
Man kan ju fråga sig hur den ekonomiska politiken på SR fungerar. Eller vi skiter i att fråga det, för vi får ju faktiskt njuta av trevlig musik. Och det är rätt roligt att höra Mike Skinner häckla VIP folket, och skrika "Are We In Machester?" till publikens förtret. Visst är det lite full engelsk pubbkille mentalitet över det hela, men när han lyckas pressa in otroliga versioner av bland annat "Let's Push Things Forward" och "Weak Becomes Heroes" så gör det inte så mycket. Inte mycket alls. P3 Lives konserter kan man lyssna på genom deras hemsida, den hittar ni här:

http://www.sr.se/p3/live/

Missa inte att lyssna i en av de intressantaste artisterna som kommit fram under 2000-talet, och om ni som jag planerar ett impulsköp så rekomenderar jag cdon.com som sääljer båda The Streets skivor för 89kr/st, ruskigt bra skivor är det, så det är ju rätt givet att ni gör den investeringen.

Annars får jag huvudverk av Electrelanes malande på "Axes", men jag kan inte riktigt sluta lyssna på det, det är malande och monotont, lite som när en person som aldrig kan vara tyst håller igång, fast när det gäller Electrelane så är skillnaden att det där malandet låter intressant istället för ett nödvändigt ont för att undvika tystnaden. Mäktigt.