fredag, april 28, 2006

The Cardigans - Don't Blame Your Daughter (Diamonds)




















Det här med riktigt duktiga band är spännande. Eller inte. Eftersom jag i sann indieanda ofta letar efter ny musik så blir det mycket lite skev och ibland ofärdig musik, oftast är det just där man hittar de finaste låtarna, när banden inte har lärt sig allt perfekt. Man kan undra hur bra Clap Your Hands Say Yeah kommer att vara på sin tredje skiva, risken är att det oborstade och stökiga polerats upp och att sångaren faktiskt lärt sig sjunga.

Sen finns det band som åldras med värdighet, de är inte många, men de finns. Ett av dem är The Cardigans, som började sin karriär med glad pop i pastellfärger i mitten av nittiotalet. Nu har man utvecklats till en otroligt talangfull orkester som jämförs med The Band och andra viktiga amerikanska reliker.

När jag var i Berlin för några veckor sedan lyckades min vän fixa in oss på deras konsert gratis. Och jag blev förvånad när jag insåg att jag kunde sjunga med i nästan varje låt, är The Cardigans ett av mina favoritband i skymundan, som jag inte ens själv märker att jag faktiskt gillar, jättemycket? Det kan mycket väl vara så. På nya skivan finns en låt som jag lyssnat väldigt mycket på senaste tiden, Don’t Blame Your Daughter (Diamonds) heter den, och ni har säkert hört den flera gånger. Om ni inte bott under en sten, eller vägrar att lyssna på P3.

På flera sätt visar den låten alla The Cardigans bra sidor på samma gång, en snygg gitarrslinga som vaggar Ninas sång, som växer med åren, eller som ett årgångsvin om man vill använda en trött parallell. Inför en utsåld konsertlokal i Berlin utstrålar hon en säkerhet som jag aldrig tidigare sett hos henne, och precis som fallet är med R.E.M. så vore The Cardigans lika förlorade utan Nina som R.E.M. vore utan herr Stipe. Till skillnad från ett fotbollslag så finns det endast positiva sidor med att ha en klart lysande stjärna i ett band. Tidigare trodde jag inte riktigt att Nina kunde bära den rollen, men efter bandets mästerverk (lyssna en gång till om ni inte tror mig) Long Gone Before Daylight så finns det ingen anledning att tvivla. Att hon nu kan föra sig även på scenen, det gör att Cardigans går från en gäspning till ett väloljat maskineri som agerar med självsäkerhet och pondus.

På konserten i ett bastuhett Postbahnhof är ljuset fantastiskt snyggt och Eraze / Rewind, som har varit en låt som jag verkligen hatat, blixtrar till med energi och känns otroligt bra helt plötsligt. Mest får vi låtar från de två senaste skivorna, självklart är bandets paradnummer You’re The Strom, med sin karaktäristiska cowbell, och den där refrängen som gör att hela världen borde pausa och kramas eller nått.

The Cardigans är varken nyskapande, eller speciellt häftiga, nästan lite gubbiga faktiskt. Men precis som med R.E.M., så finns det en ton i frontfiguren som skapar ett band till oss som lyssnar som är väldigt svårt att klippa av.

Föresten...

...Emil Jensens nya skiva är fantastiskt bra, speciellt de tre sista låtarna.

...The Concretes är klara för den eminenta gratisfestivalen Popaganda som går av stapeln sista helgen i Maj på Stockholms Universitet, där kommer även Shout Out Louds att spela, bör ej missas! läs mer på www.popaganda.se

...Det fantastiska göteborgsbandet Ziegeist, som gjort den ultimata kombinationen av The Knife och Embassy har fått sin mp3a Tar Heart recenserad av självaste Pitchforkmedia, läs mer här:
http://pitchforkmedia.com/tracks/06-04-11.shtml#song2

...Standing In The Way Of Control med The Gossip bör spelas jäkligt högt på varje förfest i helgen.

...Gnarls Barkley är precis så bra som alla säger.

...Mr. Suitcase, som är musikjournalisten Billy Rimgards namn när han skapar electronisk musik är på G med sin första EP, releasefest i Örebro av alla ställen den 12 maj, det blir nog fint. Inte hört på den manliga resväskan? Ladda ner en fin låt för helgen här:
http://www.shaktar.nu/songs.php?id=10

fredag, april 21, 2006

Alf - Som Tomtebloss

Ibland blir jag lite nedstämd när jag hör en riktigt bra b-sida.
För det känns som om alla kommer att missa den.
För egentligen, hur många tror ni köpte Alfs singel ”Söttsalt”?


Iofs, verkade många medelålders journalister i stockholmstrakten gilla låten, och visst, så dålig är den inte.
Men, skulle inte jag ha förmånen att få ta del av en massa bra musik genom Radio Campus, då skulle jag aldrig hittat fram till ”Som Tomtebloss”.
Och det tråkiga är att de flesta andra inte heller kommer att göra det.
Så, därför gör jag en insats, ett slag för en god sak, med den enorma förkärlek för gitarrballader som låter en ensamt piano försiktigt vandra runt i musiken kan jag liksom inte riktigt motstå.

Alf har alltid haft något som vittnat om ett stort musikhjärta, men ofta känns det som om han inte riktigt når ändra fram. Någonstans går den där själen vilse i det svenska poparvet, eller kanske är det vi som skriver om musik som förtvivlat famlar efter referensramar, vilket ju inte är så svårt när det gäller Alf.

Så, kanske är det därför jag slås så hårt av en avskalad historia, som inte egentligen behandlar något nytt, utan den där känslan av att man inte räcker till, att det inte går längre, att felet ligger hos en själv och inte hos motparten, hur plågsamt det än är att erkänna det för sig själv.

Det låter kanske inte så kul.
Det är det inte heller.
Fast det är inte heller så tungt som man fruktar. Inledningen med ett brus och sen gitarren, och sist så sitter Alf där, helt ensam, och låter ljudet av betongen eka i instrumenten, som låter hjärtat viska i vinden.

Vill inte ha nån början, inga vackra slut
du kan väl stanna mest på kul
jag flammar upp i en röd sekund men faller till marken med aska i mun
mitt känsloliv är ett tomtebloss
och allt som du vill ha kan jag inte längre ge
det som får dig att må bra är inget jag kan se

Han har några år på nacken, inte så många så att han blir gubbig, vilket är skönt. Men insikten som kommer med åldern, den känns ärlig, slående och uppgiven. Och slutet med stråkar, piano och gitarr är perfekt för en stunds reflekterande över sin egen verklighet. Sen kan man stänga av och leva, för ännu är jag inte där, och kanske kommer jag aldrig dit.
Men att Alf låter den här låten vara en b-sida.
Det är nästan taskigt.

Ladda ner, köp, steeema, podcasta, eller vad ni nu gör.

tisdag, april 18, 2006

Radio Dept. på MSN

Så här lät det på MSN när jag försökte ge löpande info över mina intryck under första lyssningen på Radio Depts nya skiva "Pet Grief":

Patrik:
Sitter för övrigt och lyssnar på Radio Depts nya för första gången nu
gustav säger:
och den låter hur bra?
Patrik säger:
satt precis på, första låten har ett riktigt fint intro... lite dystert, men jäkligt fint.
gustav säger:
att radio dept. är dystra är rätt väntat
Patrik säger:
visade sig att det inte var någon sång alls på första låten... men den var väldigt fin ändå.
Patrik säger:
Andra låten Pet Grief, väldigt mjuk och fin, lite som Strange Things från första skivan, fast med lite öppnare ögon, och med Johan på sång.
gustav. säger:
"fast med lite öppnare ögon", ojdå
Patrik säger:
Låt tre "A Window", typisk radio dept trummmaski, mindre knaster, snyggmelodi... lite som your Father kanske...
gustav. säger:
Your Father, m, låter bra
Patrik säger:
nu fjärde låten, "I Wanted You To Feel The Same", dystra syntar, ganska avskalat, väldigt väldigt bra, nog bäst hittils.
Patrik säger:
väldigt fint piano, det märks att dom användt mer 80-tals syntar på den hät skivan.
Patrik säger:
och mer piano, lite som Death Cab gjorde på Plans
gustav. säger:
låter ju lovande det här!
Patrik säger:
nu låt 5, "South Side" instrumental låt, händer inte så mycket, endast 1.16 lång.
Patrik säger:
hoppar låt sex, den har du redan hört, låt sju "Every Time" lite mer knaster och gitarrer, som tidigare en vacker undangömd gitarrslinga som trippar runt i bruset, över huvud taget är det mycket Lesser Matters över skivan hittils.
Patrik säger:
Låt sju "What Will Give", ovanligt piano i början, känns som en ny väg att få för Radio Dept, mycket 80-tals synthar i mitten, men dom tar aldrig över och där är väldigt mycket vårsol och gröna budskar över det här. fint.
gustav. säger:
du låter ju oerhört positiv så här långt
Patrik säger:
jo, det låter bra, some sagt, mycket som tidiga Radio dept, det kan man tycka vad man vill om, men jag tror att jag gillar det.
Patrik säger:
Låt nio "Gibraltar", ensamt piano och skvalpande vågor i bakgrunden... kort instrumental låt.
gustav. säger:
mkt instrumentalt verkar det som
Patrik säger:
Låt tio, "Sleeping In", snygga gittarrer som går lite som vågor över den ganska snabba (för att vara Radio Dept.) trummaskinen, händer dock inte så mycket i den monotona, men rätt fin ändå.
Patrik säger:
Låt 11 "Tell", påminner också om Your Father (som ju enligt mig är en av deras absolut bästa låtar, kommer ihåg Arvika 2003, då var den helt magiskt), även här har man fått med ett väldigt snyggt piano.
Patrik säger:
Sista låten nu, "Always A Relief", lite Logh aktig inledning med ganska torra gitarrer, fin basgång, mynnar ut i en typisk Radio Dept låt, känns som om det finns ganska många "typiska" låtar såhär efter första lyssningen, men dom blir nog mer egna efter några lyssningar, men första intrycket är positivt, får mig att vilja damma av Lesser Matters, var länge sen jag lyssnade på den.

Förra veckan Berlin, denna vecka Örebro.
Livet är fullt av kontraster.
Ibland mer eller mindre abrupta och tydliga.

måndag, april 03, 2006

Familjen - Första / Sista

Vad är grejen med alla dessa studsande electropopsinglar som dyker upp lite här och där? Varför sitter jag i ett kök med en kjol på mig och äter minipizza klockan halv sju på morgonen? Frågan är om det ens finns något svar på dessa frågor, och frågan är väl om vi behöver något. Påstående ett är vad denna text handlar om, påstående två är resultatet av helgens efterfest då jag av någon anledning satte på mig min kompis kläder och sprang runt och hånade folk, ungefär som den där britten i American Idol.

Men vi lämnar det nu.

För Adrian Recordings som tidigare släppt fina svenska popband som David & The Citizens och Laakso har nu hittat ett enmansband som heter Familjen. Visst är det helt crazy, eller nått. Vad som gör Familjen värd att kolla upp är den fantastiska förstasingeln Första / Sista som låter som om Tiga vore Malmöbo och käkar fyllekebab. Baslinjen är som gjort för dangolvet och minimalismen firar återigen stora triumfer i electropoppens kostym. Det som gör det hela ännu trevligare är att du kan ladda ner låten från Adrian Recordings, här gör du det:

http://www.adrianrecordings.com/Forsta_Sista.mp3

Som om inte det vore nog så har Familjen även remixat Fine Arts Showcase finaste låt hittils, Chemical Girl, den laddar du ner här:

http://www.adrianrecordings.com/4.Chemical%20Girl_(Familjen_remix).mp3

Med hopp om att måndagen bli lite ljusare för er som läser.