Ett uppvaknande

Det är möjligt att jag är den sista personen att se Dagbok från en motorcykel, men nu är det gjort. Och det är ju inte svårt att förstå vad det var folk härjade om. Precis som fallet var med Into The Wild så äter jag upp allt: konceptet, karaktärerna, fotot, musiken, frågorna, mötena, tankarna och stämningen i filmen är fantastisk. Det är en film där sydamerikanska miljöer och människor kopplas samman med den politiska förändringen och utvecklingen utifrån Che och hans väns horisont. Det är en historia som aldrig känns forcerad eller artificiell, istället följer vi med två unga män som vill lära sig mer om sin kontinent.

Trots att det är lite svårt att koppla ihop den unge Che med den brutale revolutionär som han senare utvecklades till så får man lätt en förståelse för hans idealism, och de känslor han hyser för de olika livsöden dom träffar på genom sin strapatsrika resa. Det som till en början är en komisk resa, där Che’s kompis hoppas ligga med minst en tjej i varje stad, blir senare till ett uppvaknande för vilket håll världen är på väg, effektivt illustrerat med Amazonfloden som brytpunkt i en del av filmen. Möjligen kan man kritisera de enkelspåriga politiska undertonerna, men det är att missa poängen med filmen: det handlar om att växa upp och se andra sidor av livet, av världen och inse att det faktiskt finns mer som förenar än som skiljer människor emellan, speciellt i Sydamerikas brokiga historia. Även om det inte innebär att det förändrar min syn på vad Che Guevara till slut blev, så är det en lärdom och förståelse som gör hans idealistiska korståg mer begripligt, om än fortfarande oförlåtligt.

Walter Salles har skapat en oförglömlig film om att upptäcka världen, och sig själv. Hypotetiskredaktionen delar ut 5 penicillin piller av 5 möjliga.