En omskriven popprincessa

Det känns som att jag växt upp lite. Insparken är över för den här gången, och det känns ganska bra att det inte var som förra gången jag sparkades in. Då, 2006, var jag redo att kasta mig ut i en okänd stad efter en tid i Örebro där jag aldrig riktigt kom till rätta. Jag gjorde allt väldigt stort och energiskt, och det var fantastiskt. Den här gången avstod jag från en hel del aktiviteter, åkte till Vondelpark och läste tidningen i lördags istället för att delta i någon sorts ”skattjakt”. Struntade i att följa med ut efter att vi sett en av få bra holländska filmer, Simon, för att istället gå hem och sova.

Detta betyder självfallet inte att jag kommer sluta festa, eller umgås med folk, men jag kommer helt enkelt vara lite mer selektiv, köra på det jag verkligen gillar, och våga strunta i en fest där jag uppenbarligen inte är målgruppen. Det känns väldigt bra faktiskt. Som när jag och Andreas kollade upp konst och diskuterade ett dokumentärprojekt istället för att få gratis öl med en massa packade Erasmusstudenter, om det inte tyder på ett visst mått av mognad så vet jag inte hur jag ska tolka det?

Annars väntar jag på en lista från Andreas så att jag kan försöka sammanfatta Paris, just nu känns det som ett lite för stort berg att bestiga, men någon gång ska jag försöka publicera något om det. Till veckan inleds mina studier, vilket dag detta sker är fortfarande oklart, men senaste budet var torsdag, ska försöka få klarhet i detta inom kort.

Dagens musiktext handlar om Lily Allen, en omskriven popprincessa från de Engelska öarna. Och en artist som mitt ex fick mig att upptäcka efter att jag som så många gånger tidigare förkastat en skiva allt för snabbt. Favoritlåten från ojämna men fina debuten Alright Still heter Everything’s Just Wounderful och det är en fantastiskt smart låt om utseendefixering och samhällstryck. Kanske en låt som tjejer i högstadiet borde fångas av mest, men även jag uppskattar den bitska ironin. Nu har Lily börjat släppa ifrån sig ny musik på sin myspace, som bland annat ständigt klädrefererande SvD journalisten Kristin Lundell noterat. Låtarna kommer inte att få plats på hennes nästa fullängdare, men möjligen på ett kommande mixtape om jag förstått det hela rätt. Hur som helst så är det väldigt fina låtar, lite mer traditionella än på Alright Still. Samtliga tar avstamp i ganska traditionella pianokostymer, men det låter väldigt fint och ärligt: Hypotetiskredationen ger tummen upp.
http://www.myspace.com/lilymusic

Then he will turn into a bat

Helt plötsligt stod jag på en scen, som ensam kille, tillsammans med nio Skandinaviska kvinnor och sjöng Dancing Queen och dansade. Det var så vi representerade vår nordiska härkomst.

Roligaste artikeln om det demokratiska konventet och det demokratiska partiet i allmänhet står Dave Barry på International Herald Tribune för. Så här skriver han om vad Barak måste visa under sitt megatal, som är idag eller i morgon:

His goal will be to show, with no disrespect to the Muslim socialist vampire lesbian community, that he is a regular person just like you, except he has Vision and Leadership. After that, he will lay out his specific policies for building a brighter future. Then he will turn into a bat.

Mer av denna lysande politiska satir hittar du här:
http://www.iht.com/articles/2008/08/25/opinion/edbarry.php

En kreativ sida

There's just not enough time for time out

Så säger en karraktär i Me And You And Everyone We Know när han tänker på hans förhållandes nergång och fall. Så dramatiska ska vi inte vara här, men, jag har helt enkelt inte tid att skriva ner min jättefina Franska historia just nu, väldigt mycket som händer, bollar i luften och så. Blir så när Andreas hälsar på, han är bra på att få fram min kreativa sida, så nu har jag en massa kreativa uppslag. En handlar om busschaufförer i Europa. Sen har en New York-kontakt läst igenom ett hittils ganska hemligt skrivprojekt också, mycket spännande!

Och så håller ju en introduktion på här också. Ikväll är det kareoke, något som jag verkligen ogillar, om det inte der ut som i Lost In Translation, och ärligt talat, hur ofta gör det det? Men eftersom jag och Andreas skippade gårdagens fest och istället läste och kollade på några nya konstnärer (Hej Sophie Calle (mer om henne snart)!) som vi introducerats till i Paris, så får jag nog se till att försöka gå dit. Andreas är en person som gärna lyssnar på mina ideer, och sen kommer med intelligenta frågor och kommentarer kring dem, det är något jag verkligen gillar, det är rent egoistiskt väldigt utvecklande.

Så, snart ska jag försöka ta mig tid till att skriva ner lite om Paris, för det är en sån vacker stad, och jag gick verkligen ofta runt och kändes mig upprymd över att få promenera omkring i den.

Ikväll lyssnar jag på Fever Dream med Iron And Wine innan jag cyklar ut i Amsterdamkvällen.

Blur - Out Of Time

En av Blur's absolut bästa låtar heter Out Of Time och handlar kanske om att man ska försöka uppleva livet och inte fångas upp i allt runtomkring, som introduktion i Amsterdam och sånt. Därför sitter jag och Andreas och kör musiknostalgi med Blur. Så är det, ikväll blir det en öl, eller någon til.

Tangentborden i Paris

Tangentborden i Paris är helt galna, så också diverse Parisare. Men nu är man tillbaka i blåsiga Amsterdam igen, efter 7,5 timmar i en Eurolinesbuss. I morgon börjar någon sorts inspark som jag känner både för vis och för gammal för, men, jag kör på den ändå. Snart kommer en djupdykning in i den franska själen här på bloggen, missa inte det.

Med Paris i sikte

Språkstudierna är slut, det firades med Universitetsfinansierad öl vid Herengracht i centrala Amsterdam. Det var muntra miner och jag fick skicka ett svensk sms till en rysk tjejs flickvän från Karlsborg. Igår spelade Little Dragon på någon sorts designstudio för skomärket K-Swizz, skjukt mycket hipsters, aldrig sett något liknande i Amsterdam. Men, gratis Heineken och Duvel gjorde det ändå till en trevlig tillställning. Idag tar vi det lungt, laddar inför 8.56 tåget till Bryssel i morgon, där ska vi kolla på Grote Markt (mitt absoluta favorittorg i världen) och sen tre timmar senare till Paris där vi ska inhuseras hos en kompis morföräldrar i någon förort. Köpte föresten en lite tavla med ett kort på, vad jag tror är, Andy Warhol för 2 Euro på Waterloopleinmarknaden, av en av dom där kedjerökande och kaffedrickande iranierna, kommer "really tie my room together".

Munköl

Så Andreas kom och vi drack lite kaffe i mitt kök utan fönster, tog cyklarna ner mot Leidesplein för lite wok. På restaurangen träffade vi Caroline (PhD-student i konsthistoria på Princeton University) i min språkklass, hon hade precis sett en incestfilm med Juliae Moore, så vi bestämde oss för lite belgisk öl på De Spuit. Under kvällen ändrades planerna och klockan var väl ungefär tre när vi vinglade oss hem med lite för mycket munköl i kroppen. Tog sovmorgon idag och ramlade in i klassrummet vid halv tolv, LondonMatthew gjorde narr av mig och sa till läraren att jag undrade hur man säger "please be quiet i have a hang over" på hollänska. Detta lockade till många skratt, och där satt jag med glansiga ögon och ja, jag förtjänade det kanske.

Nu står Andreas i köket och lagar mat, och jag sitter och lyssnar på Kaah och skickar sms agående konserten med Little Dragon vi snart ska iväg på. Och sedär, nu lyser plötsligt solen i mina ögon. Inte illa.

Perspektiv på det egna språket

Många har frågat, och frågar fortfarande, varför jag valde att spendera större delen av sommaren med att försöka lära mig tyska och holländska. Det är kanske en rättfärdig fråga, det är trots allt ganska ovanligt att någon ger sig på en sådan uppgift, trots att språken är ganska lika varandra. Jag kan väl inte riktigt ge något bra svar, mer än att jag vill lära mig tyska om jag i framtiden bestämmer mig för att försöka mig på en EU-karriär och holländska eftersom jag kommer att bo i Amsterdam i minst ett år framåt. Sen hade jag ett ganska stort behov att att komma från Karlstad också förstås. Men, det finns också ett naturligt intresse för språk hos mig, jag vet inte riktigt varför.

I Göran Hägg’s bok Nya författarskolan, som min syster gav till mig i present, beskriver han hur viktigt det är för författare att lära sig andra språk:

Nästan alla goda författare är duktiga på främmande språk, även i den annars föga språkkunniga anglosaxiska världen. Det är givetvis inte så konstigt att en språkbegåvning även tar sig utryck på det viset. Men det ger också, som vi sa inledningsvis, perspektiv på den egna språket och ökar möjligheterna att observera stilarter och egendomligheter.

Så, nu har jag ytterligare ett bra argument för att intressera mig för språk. Boken är förövrigt väldigt intressant både för dig som är intresserad av skrivande och för dig som intresserar dig för olika skrivtekniker och hur bokvärlden fungerar.

Nu är Andreas på ingång till Amsterdam Centraal, han välkomnas av stark sydvästlig vind och spridda skurar.

You blew through me like bullet holes

Cocoroise är ett omdebatterat band bestående av New York syskonen Sierra Rose Casady och Bianca Leilani Casady. Kanske såg jag dem på en Acceleratorfestival i Stockholm, gjorde vi det Gustav? Eller så var det kanske bara Devandra Banheart, dom är inte helt olika, även om Devandra förstås är en hippieman. Även om Cocorosie är mer nutidshippieaktiga (läs, mindre skägg, för att använda sig av svenska musikjournalisters favorit-hår-referens), med hip hop referenser och så. Nu bor systrarna i Paris och verkar arbeta med konst och Sierra spelar med ibland med bandet Metallic Falcons, som jag inte har en aning om hur det låter.

Cocorosie är omdebatterade eftersom dom av många anses vara provocerande ”arty”. Lite som Björk. Pichforkmedia har exempelvis totalsågat deras senaste två skivor och raljerat över saknaden av låtar, löjligt drömlika texter och de har blivit lite av symboler för ”NY-konstnärlighet gone bad”. Jag höll nog med om det ganska mycket utan att egentligen har lyssnat så mycket på deras musik, tills jag hörde förkrossande låten Warefoolf från 2007års The Adventures of Ghosthorse and Stillborn (omslagsbilden ser ni om ni tittar upp).

Visst är det lite konstigt ibland kanske, men det finns också något väldigt djupt och vackert med Cocoroise, en känsla av att det här är det enda uttryckssättet som passar dem. Om folk tycker att det låter pretentiöst, eller osammanhängande, så får det vara så. Jag ser inget konstal i deras utryck. Jag numer upp det mesta de gör. Och det där med Pitchforks textklagande ter sig faktiskt väldigt löjligt, speciellt i mina två nuvarande favoritlåtar Sunshine och Warefoolf. För att illustrera detta kommer här två textrader ur dessa. Sen kan ni ladda ner dem, koka en pretentiös kopp kaffe och bara sitta där och skapa er egen uppfattning.

Sunshine
Why don’t you come and fly with me
I’ll show you why I ran away
The other day from my mom and dad
All the boyz and the girls outside
I know you’ve got crazy things inside
And that’s why I’ve got to show you
How I do the things I do best
/…/
If you don’t know why you shine
You have to go into the sun
You’ll have to go inside

Warewolf
I don't mean to close the door
But for the record my heart is sore
You blew through me like bullet holes
Left stains on my sheets and stains on my soul
You left me broke down begging for change
Had to catch a ride with a man who's deranged
He had your hands and my father's face
Another western vampire
Different time same place
I has dreams that brings me sadness
Rain much deeper than a river
Sorrow flow through me
Tiny waves of shivers
Corny movies make me reminisce
They break me down easy on this generic love shit
First kiss frog and princess
I'm a shake you off though
Get up on that horse and
Ride into the sunset
Look back with no remorse

I morgon förklarar Göran Hägg varför det är bra att jag studerar hollänska.

Det där regnet

Då har jag fått nya nycklar och nu sitter jag återigen i studentrummet på Prins Hendrikkade. Tittar på regnet som kastar sig ner mot gatan utanför. Det regnar mycket i Amsterdam. Nästan jämnt den senaste veckan känns det som. Förutom i lördags då jag åkte till parken och tappade mina nycklar. Det visste jag förstår innan (det med regnet, inte nycklarna), men det är svårt att inte sucka lite över faktumet. Speciellt en dag som denna, då jag tvingades korsa hela staden två gånger för nyckelhämtning och holländskalektion. Då är det lätt att bli arg över den där vinden, och det där regnet, som alltid blåser emot dig. Men nu har jag kastat av mig de blöta kläderna, kokat en kopp kaffe och tagit en liten powernap, och då är det faktiskt helt ok att sitta i pyjamasbyxorna och titta ut på det där som kallas för sommar.

På onsdag flyger El Merro Merro ner till denna regniga plats, på torsdag kommer Göteborgsbandet Little Dragon hit och spelar, en mycket trevlig portugisisk popnörd som Simone introducerade mig för i lördags tipsade, gratis ska det vara också. Sen är det språkprov på fredag och på lördag drar vi till Paris. Lite gay att två killar åker till Paris, tyckte någon, och det kan man ju tycka, men jag är sjukt pepp på Paris faktiskt. Om Hemingway gillade så borde jag också gilla. Ni som varit där på senare tid är förstås oerhört välkomna att komma med bra tips på vad man kan göra där.

Kan nog bli ett Whopper Meal i eftermiddag

Började läsa Philip Roth’s American Pastoral igår i Vondelpark. Fortsätter med den idag i sängen medan jag återhämtar mig från all swingdans under gårdagskvällen. Den verkar riktigt bra och otroligt välskriven. Varje mening känns laddad och levande. I ett avsnitt refererar huvudpersonen till Leo Tolstoy’s karaktär Ivan Lynch. Tolstoy ville exponera det ordinära livet och beskriver Lynch liv som a decorous life approved of by society, av många sett som perfekt. Med hög lön, fint hus i St. Petersburg och vänner i societetseliten hade han nått dit man förväntades i ett framgångsrikt liv. Men på sin dödsbädd så beskriver Tolstoy hans liv som:
Had been most simple and most ordinary and therefore most terrible.

Det är en intressant tanke, inte bara för att det illustrerar hur det politisk och samhälleligt perfekta livet inte nödvändigtvis är intressant, utan också att det finns en tristess i den lätta framgången, något platt i en ständig framgångssaga. Det kan vara bra att ha i åtanke när man själv kryssar fram i livet, som ju är fyllt av både missöden och fantastiska tillfällen för de flesta av oss.

Själv tappade jag bort min nyckel till mitt nya studentrum igår, så jag är tillbaka i tvåvåningslägenheten jag lämnade i fredags kväll, men när jag läser den där meningen av Tolstoy så kan jag i alla fall tänka att trots att det varit mycket upp och ner det senaste året så har mitt liv verkligen inte varit most simple and most ordinary. Som en äldre herre sa till mig under en middag i San Francisco: det är motgångarna och svårigheterna som gör dig till en intressant person. Det kanske inte gäller borttappade nycklar, men andemeningen ligger det mycket i.

Ja, sånt här funderar jag på ibland när jag bullat upp täcket mot väggen och sitter med krökt rygg i sängen, i en lägenhet i västra delarna av Amsterdam, en molnig söndag i augusti 2008. Det är lite vackert ändå, tycker jag. Kan nog bli ett Whopper Meal i eftermiddag.

och där kom Youtubegrejerna

Mycket märkligt, tre dagar efter min Tiga-post, och över en vecka efter min Yeasayer-post så dyker dom plötsligt upp på bloggen, mitt i natten. Hur som helst, kolla gärna in dem över helgen, speciellt Yeasayer-videon, något av de bästa jag sett på internet.

Tiga - Hot In Here

Lektionen är slut, ut i stormvindarnas Amsterdam. Jag, min cykel och vägen. Sätter på mig mina solglasögon. Sen mina hörlurar, trycker på play, Hot In Here med Tiga pumpar igång. Jag placerar vänsterskon på pedalen och rullar iväg.

#87.2 - YEASAYER - 2080 / Tightrope

Gåshud

Mot studentlägenheten

Snart packar jag en av mina väskor, går ut och tar spårvagnen mot mitt nya lilla rum. Förbi alla turister kring Dam rak och Amsterdam Centraal, förbi vägarbetet på Prins Hendrikkade och in på den där innegården jag lämnade för ett drygt år sedan. Det känns lite vemodigt, men ändå roligt att få en fast plats för mer än några veckor. Solen kom hit till Amsterdam idag och nästa lördag åker jag och El merro merro till Paris för några dagar i romantikens högborg. I helgen blir det nog mycket Vondelpark om solen håller sig kvar. Mer om det senare. Nu: gepacken!

The comback

...heter en bra Shout Out Louds låt. Det är också vad Martin Gelin försöker sig på gällande den där artikeln om USA-korrar som jag länkade till i måndags. Tydligen, och inte helt oväntat, kände han sig lite påhoppad där. Så, jag hoppades förstås på en ganska fyndig comeback av honom, men kära nån, vilken tandlös historia det här blev. Läs själva här:
http://blogg.svd.se/newyork?id=8598

Nu, nu, nu, nu, nu ska jag försöka plugga språk.

Sexyback

Det skulle ha kommit en Youtube-video med Tiga här, men det verkar inte gå så bra att posta Youtube-grejer längre. Den handlade om att cykla i Amsterdam, med musik. Istället bjuder jag på ett stycke sms konversation. Bakgrund: Jag och Simone har blivit bjudna på middag hos Gail, som flyttat in i en väldigt fin och väldigt central lägenhet i Amsterdam:

Simone:
Gails 8.30!

Patrik:
Great, me and my sexyback are looking forward to it.

Simone:
I hope you meant sixpack

Dom har lite humor, dom där norrbaggarna. Vi har föresten sjukt mycket öl efter helgens Hej då Denis fest. En Irländsk kille kom med ett koppel spanska tjejer och två kassar öl, sånt gillar vi. I morgon får jag tillgång till mitt lilla studentrum och tvingas lämna denna fina tvåvåningslägenhet, jag har redan hittat en secondhandmatta på Waterloopleinmarknaden. Sitter föresten i detta nu barfota och lyssnar på Live Forever med Oasis, och ja, klart jag sjunger med i den där oh-så vackra refrängen.

Vi glömmer bort att leva

Arsenalfanet Matthew har inte riktigt koll på saker och ting, matchen Twente – Arsenal var inte igår, utan idag. Så det blev ingen fotboll på Tara’s. Istället tog jag min kraftigt träningsverkskadade kropp och cyklade hem och kollade på This is England och åt laxpasta med Simone. Filmen var precis lika bra som första gången jag såg den, kanske till och med ännu bättre, utan tvekan är det redan en modern klassiker med sina mångbottnade karaktärer och ett foto som verkligen fångar England i början av 80-talet (inbillar jag mig i alla fall).

Sen såg jag halva Into The Wild, som jag såg för första gången för en dryg vecka sedan. Tänkte skriva något om den då men glömde bort det. En otrolig film är det i alla fall, kanske rent av den bästa film jag sett faktiskt. För en kringflackande person som mig så är denna On the road liknande historia obeskrivligt stark. Jag känner igen mig i mycket av huvudpersonen Christopher McCandless sökande och funderande. I hans känslor kring hur meningslös den vardagslunk som präglar de flesta människors liv är, hur vi glömmer bort att leva, och uppleva, eftersom vi är så upptagna av materiella saker. Det är inga nya tankegångar egentligen, men sättet Sean Penn har handskats med denna fantastiska, och tragiska historia är fenomenal.

Allt, från de makalösa naturbilderna till alla de människor Christopher möter innan han når sitt slutgiltiga mål, fyller en funktion. Lägg på ett fantastiskt soundtrack med akustiska sånger från Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder och Into The Wild slukar dig lika aggressivt och oförlåtande som Alaska tillslut slukar Christopher. En film att inspireras av, om man vågar. Jag har i alla fall en nyfunnen önskan för naturupplevelser och natur i allmänhet, lite synd när man bott i Sverige en massa år och nu flyttat bort från allt vad natur heter. Skulle jag sett denna film när jag var runt 20 vågar jag inte ens gissa vilka effekter det skulle kunna få.

Sådär, två filmer som båda var väldigt nära att få mig att gråta, och som jag faktiskt tycker är absolut omistliga.

Idag, blir det då äntligen lite fotbollstittande och öldrickande. Träningsverken från igår har eskalerat ytterligare och jag betraktar mig själv som handikappad idag, kan inte böja mig framåt eftersom baksidan av mina lår är totally fucked, det är inte kul.

Hon såg förbannad ut

Så jag åkte och spelade badminton igår. Gick in i en svettig hall och kollade på några tjejer som spelade Volleyboll. Sen kom badmintongänget, och jag fick bolla in med en malaysier som flyttat hit från Arnhem, han spelade ut mig totalt. Funderade på att åka hem. Stannade och spelade dubbel med några holländare och en superfit finne. Gick bättre, förlorade båda setten knappt. Sen pustade jag ut innan en tjej frågade om vi skulle spela. Hon såg mig nog som ett enkelt nordiskt byte där jag satt i min genomsvettiga vita t-shirt. Hon inledde också med att ta ledningen med 5-0 samtidigt som jag försökte få bort min svettiga lugg från mina ögon. Men sen började hennes servar krångla medan mitt fruktade nätspel kom igång (ni kan omöjligt förstå den tekniska kvaliteten som präglar mitt nätspel) och van första set ganska klart.

Hon såg förbannad ut, men visade det inte. Andra sett började liknande, men nu var det jämnare, mina fötter orkade inte riktigt längre, och hon van med 21-19.

– I can’t play more, my feet are totally fucked, sa jag och skakade hand med henne och smög iväg ut. Sen kom jag hem som ett nordiskt svettoväder och åt skitmycket ris och drack en Jupiler (öl), allt medan norskan som jag bor med nu tittade på mig och skrattade.

Idag har jag sjukt ont i kroppen. Men jag fick komplimanger av Henk idag på lektionen för att mitt uttal blivit så bra, då blev jag glad som en liten pojke, men visade det inte. I Holland visar man inte sina känslor offentligt, ungefär som i Sverige alltså.

Conor Oberst (bilden), a.k.a. Bright Eyes har ju släppt en soloskiva under eget namn ganska nyligen. Den är stundtals väldigt fin, ibland är det lite för mycket countrystamp för min del, men låtarna Lenders in the Temple och Milk Thistle är sådär otroligt vackra akustiska ballader som bara Conor kan skriva. I början av september kommer han hit till Amsterdam och spelar på Melkweg, funderar på att gå och kolla. Hur som helst, det får bli dagens musiktips.

Nu: studier på biblioteket.
Sen: Twente – Arsenal på en irländsk pub med några snubbar från språkkursen.

Bra krönika, dålig krönika

Det hänger lite mörka regnmåln över Amsterdam idag igen, var ett tag sen jag kunde sitta på taket med en kopp kaffe och läsa en så kallad god bok. Idag kollade jag på lite simmning på tysk tv efter min hollänskalektion . Kommentatorerna var bistra över vad som verkar vara en riktig simmningsflopp för landet. Det roliga var att jag förstod vad kommentatorerna sa, på tyska! Mycket stolt satt jag i soffan med en kopp kaffe.

Idag har jag mycket att ta itu med, det ska bokas klippningstid, postas brev, det ska fikas med en tjejkompis till Luis som kommit hit för att plugga engelska, det ska studeras holländska och så ska jag försöka hinna iväg och spela lite badminton också. Känns som att det kommer gå sådär att knyta ihop allt detta, men, jag gör ett försök.

Föresten, en krönikör som jag aldrig hör någon hylla (eller såga för den delen) är SvD:s Martin Aagård som skriver radiokrönikor. Han är alltid intressant och egensinnig i sina kolumner, i dennna skriver han om de olika typer av journalister som på olika sätt fastnat för USA, mycket roligt, och visst har han en poäng:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1545623.svd

Kristin Lundell skriver däremot blekt om att 50 är det nya 20, och försöker dra väntade paraleller med trötta skäggreferenser och Duffy. Inte speciellt genomarbetad, det räcker liksom inte att droppa några band och sen sätta en trend över det (något svenska musikjournalister trots att gärna gör), men man kan kanske förlåta henne eftersom säkerligen haft fullt upp med Way Out West bevakningen, här kan man läsa:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1547345.svd

451

I Amsterdam kan man göra mycket, exempelvis kan man ta sin nylagade cykel, ta vägen söderut, förbi Leidesplein, och sen lite norrut, på den där gatan med alla antikvariat, och sen vänster, och stanna, och gå ock kolla på Fucking Åmål på De Uitkijk. Så det är det vi gör, trots att det är storm. Jag pluggar ju holländska också, det går sådär får man nog säga, är mer än lovligt förvirrad bland kombinationen av tyska, engelska och ja, ibland ser en halv mening faktiskt svensk ut. Att försöka stava är än värre, speciellt om man som jag har analfabetiska anlag. Men min lärare Henk är helt fantastisk, trots att han hånar mig för att jag ständigt blandar ihop svenska och tyska nummer. Han använder inte mobiltelefon, Henk.

Nu kanske ni undrar, men hur skriver man 451 då?

vierhonderedeenenvijftig

fyrahundrafemtioett, är lite kortare, men inte mycket.

Way Out West: Facit del. 2

Lördag
Dag två på en festival kan kännas lite sådär till en början, benen värker, tungan känns om ett torrt sandpapper och dina festivalConverse som du plockat fram är inte så sköna som du trodde. Men, med en stabil frukost i magen beger du till ändå till Slottsskogen förhållandevis tidigt, för när en av USA:s roligaste R&B-divor kommer till stan så ska man minsann inte sitta hemma. Då kör vi!

15.00 Kelis
Otroligt häftig bokning, värt att se bara för att få höra moderna poppärlan Trick Me, eller varför inte Milkshake, en låt som som med sin minimalistiska Pharellproduktion och utmanande attityd är lite av definitionen av en bra Kelislåt. Det här är en given kopnsert för alla er som gillar Pharrell och vill ha era divor lite mindre svulstiga och lite mer minimalistfunkiga.

18.00 N*E*R*D
Ok, nya skivan suger, och deras rockflörtar är ständiga magplask som måste raderas från mp3listan. Undrar om Pharrell fortfarande tycker att Nickleback är bra? Men, här finns ändå potential. Inte bara för att dom kommer leverera en fin Provider, en porrig Lap Dance och säkert en massa annat fint, utan för att Prarrell också är en av hip hop världens riktigt stora. Och ibland, som i hundintrospeedade She Wants To Move så är det faktiskt rent briljant. Sen har ju bandet en helt del material att plocka ifrån även utanför N.E.R.D-konstelationen, och jag skulle inte vara jätteförvånad om även Kelis dyker upp på scenen.

20.00 Håkan Hellström
Håkan i Göteborg, det är väl alltid bra vad jag har förstått. Nu har han ju gjort ytterligare en svensk klassiker också, med låten För Sent För Edelweiss. Det är kanske den vackraste svenska låt sen Nu kan du få mig så lätt. Han slutar aldrig att förvåna mig, Håkan.

21.15 The Flaming Lips
Ballonger, uppstoppade djur, den där fantastiska atmosfäriska låten Do you realize?, rymdreferenser, ja, Flaming Lips är mycket mer kända för sina konserter än för sin popmusik, en gång åkte Langhoe (Erik, jag vet inte riktigt varför du dyker upp så ofta i mina referenser) från North Carolina ända till New Orleans för att kolla på spektaklet. Ett definitivt måste på Way Out West, speciellt om du gillar färgglada ballonger, eller färgglada djur. Och ärligt talat, vem gör inte det?

23.15 Lykke Li
En av året bästa skivor står Lykke Li för med egensinniga och bångstyriga Youth Novels. Nu är hon återigen aktuell som Sverigehatare, vilket jag som expatSvensk förstås finner oerhört lustigt, även om det hela känns lite uppblåst. Jag har också ett komplicerat förhållande till Sverige, men oj va farligt det verkar vara att säga det till någon. Hon är en utmanande och sexig livefigur med ett rörelsemönster som kommer att göra den här konserten till något väldigt fint, det är jag övertygad om. I oktober (eller var det september?) kommer hon till Amsterdam, hypotetiskredaktionen bevakar förståss detta.

01.25 Holy Fuck
Jag trodde att det var Holy Ghost! som skulle spela, och inte Holy Fuck. Jag har ingen aning om vilka Holy Fuck är, men det blir säkert bra, ni får läsa om Holy Ghost! Istället. Dom är bra!

Om Holy Ghost altså:
För att dom har gjort en väldigt fin danslåt i och med Hold On, för att dom ligger på skivbolaget DFA, och för att den del av Stockholms pop och medieelit som gör resan ner till Göteborg borde vara där, men kanske inte är det ändå.

Hederos & Hellberg spelar ungefär samtidigt, i en kyrka. Det blir säkert helt fantastiskt, men, precis som med Sigur Ros så faller dom på att spela på fel tillfälle, för klockan 1 på lördag vill man faktisk dansa till en mycket intressant utländsk dansakt, och inte sitta i en kyrka, vara tyst, och gråta en skvätt till deras fantastiska cover av Signed D.C. Men det är ju individuellt det där.

The Way Out West: facit

Då är det äntligen dags för hypotetiskredaktionen att presentera årets Way Out West guide, I folkmun känd som “guiden”. Att gå på musikfestival är inte helt enkelt, mycket ska ses, det ska ätas, och så ska man försöka att vara klädsamt onykter under större delen av dagen, mest för att orka med diverse illaluktande kids men också för att musik är så roligt när man är full (fråga exempelvis Langhoe, som plötsligt blev världens största Casears fan med några öl under västen en Festivalborgsafton). Nu blev den här guiden, på grund av tidsbrist, inte lika omfattande som planerat. Men skit i det, du får det nog bra på den där festivalen ändå. Del två kommer på fredag.

Torsdag
Klubbdag där redaktionen väljer Kajskjul 8 där de elektroniska akterna Four Tet och Kleerup spelar, inget sådär jättespännande men Four Tet har ändå den utomordentliga skivan Rounds i bagaget och vem vet, Kleerup kan kanske piska upp sina rätt sega albumspår live. De trendängsliga (och de som tycker att distade och fuzzande gitarrer är the shit) hänger på Pusterviksbaren där hyllade L.A bandet No Age spelar.

21.30 Four Tet

23.00 Kleerup

Fredag
På fredagen öppnar då den riktiga festivalen i Slottskogen. Det gäller att ta sig dit tidigt eftersom ett av festivalens finaste bokningar kliver på scen redan 13.30, tolv timmar senare rundar du av med The Doodos…

13.30 Lightspeed Champion
Brittiska Lightspeed Champion står för en av årets hittills bästa skivor med Falling Of The Lavender Bridge. Med grunden i singer/songwriter- och folk-myllan hoppar Devonte Hynes, som han heter, runt mellan stråkar och plockande gitarrer. Alltid med en osviklig känsla för melodier och nyskapande arrangemang. Han arbetar med välbekanta ingredienser men när allt faller på plats så finns det något väldigt unik och säreget med Lightspeed Champion. Det säger jag inte bara för att en av hans låtar heter Everyone I Know It Listening To Crunk. Den låter inte som du tror.

18.10 Franz Ferdinand
För att man kan hoppa runt och sjunga it’s always better on holiday. Det är föresten lite av min och Jacobs specialitet, speciellt på Arvikafestivalen.

18.45 Okkervil River
Här kommer det bli mycket känslor, Okkervil River är ett sånt band. Med massor av dramatik och stora arrangemang kan man tro att detta blir något sorts nu-emo, eller ännu värre, Muse. Men Okkervil River har så mycket bättre smak än så. På senaste skivan, fantastiska The Stage Names, lyckades bandet perfekt med instrumenteringen. Det är en skiva fylld av anthems och drivande indierock. Hypotetiskredaktionen tror att Our Live Is Not A Movie Or Maybe kan bli en av höjdpunkterna på årets festival. En stor del av charmen hos Okkervil River ligger i sökandet efter dramatik, efter känslor, efter att få riva och slita tag i lyssnaren, sånt gillar jag när det görs rätt. Kan bli lite av en renande upplevelse det här.

20.15 The National
Redaktionens absoluta favoritband verkar bara få 45 minuters speltid, det är kriminellt. Jag har lite svårt att peka på vad som är så fantastiskt med National. Det har nog mycket med sångare Matt Berninger att göra, eller att dom gjort fantastiska skivor som Boxer och Alligator, och texterna, och ja, jag lyckas aldrig riktigt förklara vad det är som är så bra med The National, men mest lyssnade bandet på min last.fm är det, om det nu säger något.

21.45 Yeasayer
Ett av de mest intressanta banden från USA. Dundrade fram förra året, främst med nutidsdystopiska 2080. Såhär skrev jag om deras skiva när jag listade deras skiva All Hour Cymbals som nummer 7 av alla skivor 2007:
Det är inte helt enkelt att förklara Yesayers musik. Ibland låter det som medeltidsmusik spelat av Fink Floyd, andra gånger som en korsning mellan en hednisk kör och Sufjan Stevens, och stundtals som en busig orientalisk lillebror till TV On The Radio. Trots denna eklektiska blandning lyckas Yeasayer knyta ihop de olika musikstilarna till ett album som har en helt egen röst 2007, precis som Beirut så skapar Yeasayer musik som färgats av musikstilar som tidigare inte fått plats inom den nutida popmusiken. Resultatet blir något som saknar tydlig kulturell förankring men är fylld av en genuin upptäckarkänsla, som att läsa en riktigt bra historisk novell.

Sigur Ros spelar ungefär samtidigt, och även om jag gillar deras valsångspop väldigt mycket så är inte en innestadsfestival rätt forum för dem, så därför, våga skita i dem och se Yeasayer istället, det kommer bli stort!

22.50 Broder Daniel
Det här kan bli oerhört stort, men jag är inget större fan, så det får räcka med 20 minuter…

23.15 Buraka Som Sisterna
… för nu har klockan passerat 23 och då är det förstås dags att dansa, det gör man bäst till Buraka Som Sisterna, en kakafonisk kombination av electro, M.I.A och Portugisisk undergroundrap, det låter inte bara roligt och intressant på pappret, live ska det tydligen vara fantastiskt, en av de akter jag sett fram emot mest att få se. Om du inte hört talas om det här tidigare, och du tycker att Broder Daniel är sådär, då är det här din räddning.

24.00 Fanfarlo (Storan)
Melodisk brittisk pop, lite som Coldplay lät på Parachutes, väldigt fina melodier, lyssnade väldigt mycket på det är bandet under hösten, tror dom har potential att växa sig ganska stora, så ni som gillar att ha sett band innan dom slår, det här kan vara ett av de bästa korten på festivalen. En konsert att kramas på.

01.00 The Dodos (Pusterviksbaren)
Det här är AmsterdamDavids nya älskningar, mycket mer vet jag inte, har inte haft tid att kolla upp detta. Men han har bra smak, det vet ni som sett hans låtlistor här på bloggen, så vi litar helt enkelt på honom.

anteckningar

In library.
Europes biggest library for that matter.
Will use blog as ett anteckningsblock.
So I will remember all of the things I've looked up.

Interesting course in Short story writing:
http://www.crea.uva.nl/cursussen.php?coursegroup=8&subcoursegroup=180

Article concerning why the males need to be saved:
http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/books/book_extracts/article4448371.ece

Badminton club that might be interesting to join (have e-mailed)
http://www.us-badminton.nl/english/

A Swedish column that explains the effects of the high oil price without all the fluff and rumours:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1518659.svd

Also, choosing to join the beginner group instead of the absolute beginner group was a mistake. My homework is totally fucked. Need to do something about that.

Det kostar att ligga på topp

Ibland när man cyklar i Amsterdam får man vänta på en bro för att någon flyttar sin husbåt.

En olycka kommer sällan ensam. Så brukar personer med mindre positiv livssyn säga. Men, visst ligger det något i det. Här kommer en uppräkning av mindre roliga saker som inträffat under senaste tiden och som kört min ekonomi i botten:

Tappar en kasse böcker (kostnad: 50 Euro)
Punka på cykel (kostnad; oklart, c:a 10 Euro)
Favoritjeansen har fått hål i grenen (kostnad: 1000kr för ett par nya jeans)
Kursbok till holländska kursen (kostnad: 92 Euro)
Tuition fee för masteråret (kostnad: 1565 Euro)
Hörlurar går sönder under joggingtur (kostnad: 50 Euro för ett par nya av samma modell)
Denis kompisar fyllekäkar upp all min mat (kostnad: ingen frukost, c:a 5 Euro)

Så, det var nog tur att det regnade så mycket igår kväll så att jag struntade i att gå ut och gick och la mig och sov istället. I morse hade jag holländska test, det var kul, jag gjorde mitt bästa, sen diskuterade jag mitt prov med en språklärare, hon tittade på det och sa:
This is German.
I know, sa jag.
Men jag lyckades snacka in mig I “beginners” gruppen istället för “absolute beginners”, ska bli mycket spännande att se hur det här kommer att gå.

Nu ska jag gå till den lilla turkiska gubben på hörnet, köpa en kebab och titta på avsnitt 23 av In Treatment. Det bor föresten två irländare, en brasilianska och en svensk i den här lägenheten just nu.

huvudont

Broken Man, så heter en Von Bondies sång. Det är också så jag känner mig. Drick inte whiskey som sista drink efter 5 Belgiska Trapistöl, och cykla inte hem på en cykel som har en kejda som hoppar hela tiden, och, om en söt bartender tror att du är en konstnär, säg inte att du är en punkare då...

Ikväll blir det Wicked Jazz på Sugar Factory, i morgon 09.15 är det dags språkprov. Feels good to be home baby, feels good to be home som Kanye West sjunger.

sågningen

Jag kan föreställa mig hur du vandrar runt kring Dam Square med senaste The Economist under armen, stannar till vid en tiggare, plockar upp en euro ur din Filippa K-kavaj, räcker den till tiggaren, utbrister ”here you go brother”, går därifrån, tänder en cigg, smakar lite på röken i gommen, ler förnöjt och tänker: Jag har nog rätt hög EQ ändå.

Så här skrev Erik i en kommentar till mitt förra inlägg, och jag läste det helt oförberedd på biblioteket, började skratta så mycket så att jag fick gå ut. Otroligt välskrivet Erik, och ja, du kanske inte är så långt ifrån sanningen ändå, trots att Filippa K-kavajen faktiskt befinner sig i Sverige för närvarande.

Däremot har jag lite svårt att följa ditt tidigare stycke där du hävdar att jag försöker skapa en retuscherad bild av mig som "svår" och "elitistisk", så hoppas jag inte att det ser ut, det är ju lite svårt för mig att sluta tänka på saker som vad arbetslösa gör och förortkids bara för att det ses som elitistiskt... men, det var en fantastisk sågning, och sånt respekterar jag!

Idag är det fredag i Amsterdam, och för att illustrera min icke-elitistiska livshållning så ska jag laga curry och dricka burkHeineken till det, och så ska jag titta på min nya Moleskinkalender också (vilket ju iofs. känns lite elitistiskt och nördigt).

Guilty Pleasure

Det känns lite pinsamt faktiskt, men jag gillar verkligen No Air med Jordin Sparks och Chris Brown. Det känns som en såndär riktig klassisk R&B-ballad, skitmycket känslor, passion och allt det där som gör R&B till en sån porrig musikgenre. Jag utgår att det är mycket förortskids som lyssnar på det här och drömmer sig iväg någonstans, till ett sånt där R&B-förhållande som faller i sär så vackert, och dramatiskt, så att det blir till en ballad. R&B style som vi brukar säga.

Idag cyklade jag till Schiphol, ja, det är en flygplats.