En hyllning till åttiotalisten

Vampire Weekend, åttiotalisternas första nostalgitripp i akademisk kostym?

Att vara åttiotalist är inte lätt för någon. Vi som föddes på åttiotalet har så många val, så mycket att fundera över, vi kan flyga vart vi vill, plugga vart som helst, och samla på oss hur mycket CSN-lån som helst. De flesta föräldrar till denna generation känner inte igen sig alls i denna valmöjlighetsöken, snabbt plockar dom fram en gammal Televerketkatalog och försöker förklara Sveriges halvkommunistiska förflutna medan du, jag, och alla andra åttiotalister sitter på Facebook och kollar på kompisar i Guatemala City.

Hårt arbete var sättet för våra föräldrar att komma framåt, min far jobbade sig från potatisfälten till en professorshatt, ibland sitter han uppspelt hemma hos farfar och berättar om sina resor och seminarier runt om i världen. Farfar bläddrar mest i tidningen Land och berättar om kossan som förra veckan hoppade över det slitna vita staketet utanför köksfönstret.

Vår generation, åttiotalisterna, vi har ju inte behövt jobba så mycket för alla våra erfarenheter. Jag, som personligen representerar den sökande åttiotalisten ganska bra, har mest plockat på mig studieskulder och arbetslivserfarenhet genom mina tvära kast genom världen. Jag har inte stått på något potatisfält i två år och samlat pengar. Klart att det kan vara svårt för det äldre gardet att acceptera att sådana möjligheter erbjuds sina förslappade avkommor som går på popkonserter, ifrågasätter hårt arbete och vill ”bli inspirerade” och ”jobba med något som stämmer överens med mina värderingar”, det låter ju som LiLeva mumbojumbo för 9-5 arbetaren.

Jag älskar oss åttiotalister, våra krav på livskvalitet och vår idealistiska livssyn, vi vågar drömma och göra verklighet av dem, men nästa gång du träffar dina föräldrar så kan det vara värt att tänka på att det inte alltid varit så. Och om du inte har förverkligat dina drömmar, så gör det, för som en vis man sa till mig vid en middag efter nyår: ”när du blir äldre är det inte alla gånger du tog chansen som du grämer dig över, det är alla gånger du inte tog chansen.”

I SvD har Anders Parment skrivit en bra artikel om vad som händer när åttiotalisterna stiger in i företagsvärlden på allvar med våra krav och antihierarkiska inställning:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_813843.svd

EXTRA EXTRA EXTRA

Ryktena har varit många angående Patriks framtid. Efter att ha skådas på The Donnas konsert i SOMA under fredagen, och senare på en obskyr punkbar där han försökte köpa tvivelaktiga saker av en bartender i Valencia-halsduk visst ingen riktigt var det skulle sluta. Grannar har även rapporterat att det hörts danssteg till Vampire Weekends låt Boston klockan fyra på lördagsmorgonen. Efter att åtskilliga gånger vridit och vänt på begreppet framtid så står det nu klart att Patrik stoppar svansen mellan benen och återvänder till Sverige och Karlstad.

Efter en imponerande arbetsinsats under sommaren så har Centrum För Tjänsteforskning valt att knyta an forskningstalangen på ett tvåmånaders kontrakt, Patrik har avböjt att kommentera dessa uppgifter med enligt ett internetfan av hypotetisk.blogspot.com så kommer Patrik att försöka lägga in en stöt på Lykke Li under hennes uppträdande i Karlstad i mitten av februari.

Således är en stormig period på fyra månader över i San Francisco när har lämnar den gråa betongen på SFO nu på lördag kväll. Tiden i San Francisco innehöll det mesta som kan sorteras in under rubriker som ”kärleksbekymmer”, ”dramatik”, ”personlig utveckling” och Patriks egna favorit ”dekadent beteende med högutbildade homosexuella män”. Efter att ha spenderat tiden i en lyxlägenhet i centrala San Francisco är det dags att återigen inta pojkrummet, något som Patrik tidigare sagt ”sannolikt kommer att leda till en depression modell Big Mac plus meny”, McDonald’s har avböjt att kommentera detta uttalande.

Analytiker som författaren av denna artikel varit i kontakt med hävdar dock att tiden i Karlstad sannolikt inte kommer att överstiga två månader, och att Patrik siktar på att precis som Langhoe, ”dricka trendiga drinkar på Riche” inom en snar framtid. Bakom sig i det halvklara vädret i San Francisco lämnar han sin personliga mentor, Lynn som enligt Patrik ”sannolikt varit en av de viktigaste personerna i mitt liv så här långt” och kanske historiens mest komplicerade kärleksrelation som nu tar time out på obestämt tid.

Patrik, en sann motståndare av logik, rationella beslutsvägar och folk som inte våga följa sitt hjärta kommer att avsluta veckan i San Francisco med att se Vampire Weekend, samt att välta ett eller flera dansgolv.

Juno

Juno har växt sig väldigt stor här i USA, så det var förstås på tiden att hypotetiskredaktionen ägnade lite tid åt att studera detta fenomen. Juno klumpas helt korrekt ihop med den våg av indiefilmer som blivit crossoverhittar även bland den bredare publiken. Juno handlar om en tjej som blir gravid och bestämmer sig för att låta ett välbärgat par adoptera barnet. Ellen Page spelar Juno, och hon gör det med sån träffsäkerhet att det är omöjligt att slita sig, det finns så många tillfällen den här filmen skulle kunna hamna i massa klichéfack, hela Junos karaktär kan med cyniska ögon säkert ses som klassisk indiefilmstjej. Jag håller inte med om det, istället njuter jag av en film med en smart, rapp och självsäker High School tjej som inte såsar ut i moralkakor. Musiken i filmen är löjligt träffsäker, oftast består den av några av Modly Peaches eller Kimya Dawsons allra sötaste sånger, en fantastisk Cat Power-låt som jag aldrig tidigare hört susar också förbi.

Jason Bateman gör en oförglömlig roll som en pojke i vuxna kläder, medan Michael Crea gör precis samma roll som i Superbad, dvs. söt och försiktig gymnasiekille med popfrisyr (se även: Death Cab hyparen i The O.C.). Och även om jag har väldigt svårt att relatera till hennes roll som karriärkvinnan med mammadrömmar så är Jennifer Gardner även hon lysande. Juno (träffsäkert Ellen Page karaktärs förnamn, taget från namnet på den mäktiga guden från grekisk mytologi: http://en.wikipedia.org/wiki/Juno_%28mythology%29 ) är på många sätt en klassisk Amerikansk indiefilm, men precis som Garden State och Little Miss Sunshine (för att nämna de mest framgångsrika exemplen) så lyckas även Juno beröra på ett sällsynt sätt, och just nu känns den som den bästa av de tre (jag tycker för övrigt att samtliga är fantastiska på sina egna vis, trots att jag inser att det både är politiskt korrekt och förutsägbart tråkigt).

Idag är det söndag och Au Revoir Simone spelar i en skivaffär i Haight Asbury om drygt två timmar, i morgon kommer en pressrelease om min framtid, missa inte det.

The number of the day...

...is the inflation in Zimbabwe, thought to be, hold on, yes: 50,000%!!! If there is a Nobel Price for totally killing an economy, I think the animated and all round crazy Robert Mugabe should be pretty high up on the short list.

According to The Economist the government has stopped counting the inflation (yes, the 50,000% is just a ball park figure, so don't get all upset if the actual number is a mere 42,000%), it's just lost all it's fun. And seriously, who can blame them?

Luckily for the ruling party, democracy is only something exotic that people read about in books (those that can read, that is) and not anything remotely connected to reality in a country which not too long ago was considered to be a role model for many other countries in the region. I would like to see the party going into an election trying to explain that inflation number, Bush got nothing on this man!

Live the brand, or die trying

Jag haller ju pa med marknadsforing, tyvarr ar varat foretag inte speciellt bra pa de intressanta bitarna, dvs. strategi och det sa 2001-doftande 'branding', men det betyder ju inte att man inte borde lara sig de bitarna. Har kommer en bra artikel om hur viktigt det ar att 'live the brand' och att man maste farsta att det ar manga olika bitar i ett foretag som kommunicerar de varden som man vill sta bakom.
http://adage.com/cmostrategy/article?article_id=123169

Hypotetisk - torraste bloggen sen bildandet av Saharaoknen

Republikaner

Jenny Norberg pa SvD har skrivit en bra kronika som nyanserar bilden av den amerikanske republikanen, som ofta forlojligas i Svenska medier. Jag skulle aldrig rosta pa en republikansk kandidat, men det ar viktigt att forsta att folk som gor det inte ar inskrankta idioter, en bild som manga verkar halla som sanning:
http://www.svd.se/opinion/kolumnister/jennynordberg/artikel_793551.svd

Hypotetisk - bloggen som gillar journalistik som bryter sig ut ur likriktning och tradig medielogik.

Ain't no sunshine

På väg hem från Berkeley, Oaklands industrihamn i bakgrunden

Idag var planen att åka ner till Stanford University tillsammans med min tweedkavaj. Gå runt och låtsas att vara en student stod högst upp på schemat, kanske ta en kaffe och läsa en bok. Eftersom det är Martin Luther King Jr Day här så var vi lediga från jobbet. Jag begav mig därför till the CalTrain station samtidigt som regnet började falla på det energiska protesttåget som parkerat utanför stationen. Jag i egenskap av vit europé tog några kort och noterade ett energiskt följe Obamaanhängare innan jag hoppade på tåget. Väl i Stanford började det genast regna, jag tog skydd i Stanford Mall, testade 6 par Levis jeans som inte passade, köpte en hamburgare, himlen blev mörkare och mörkare så istället för en campusvandring tog jag lite snopet tåget hem eftersom inget i den mörka himlen tydde på något så kallat ”väderombyte”. Nästa gång kollar jag väderleksrapporten innan jag planerar en exkursion, men eftersom jag på lördagen låg i en park på Berkeley och tänkte att det kändes som sommar så trodde jag inte det var nödvändigt.

Här kommer ytterligare tre låtar från 2007 som du under inga omständigheter bör missa:

Kanye West – Good Life (feat. T-Pain)
Vissa personer tar läkemedel när dom mår dåligt, 2007 satte jag på Good Life, och precis som tv-serien Entourage, så får man intrycket av att livet är fyllt av möjligheter, solsken och badande i polen när man lyssnar.

Band Of Horses – The General Specific
Många svenska musikkritiker tyckte att skägget var det viktigaste 2007, det tycker jag är löjligt på många olika sätt, men om vi ska forma oss i denna analogi så passar nog Band Of Horses in där. Med Neil Young och My Morning Jacket som bofasta referenser spelar Band of Horses ofattbar vacker och melankolisk musik, The General Specific är favoriten hos hypotetisk, mest för att det är så otroligt vackert när sångaren Ben Bridwell sjunger ”I can’t look at you any other way, any other way”.

Laakso – Västerbron
Jag har nog alltid gillar Laakso mer i teorin än i verkligheten, men Västerbron är den vackraste melodramatiska svenska låten sen Nu kan du få mig så lätt. Jag har svårt att ge en finare komplimang än så.

Spend your energies on your story

Många tycker mycket när det gäller hur man ska leva. Ibland låter det som att det finns en regelbok som alla ska följa, som om det finns en speciell röd tråd som man bör leta upp och hålla fast vid. Vi tittar oss över axeln och kollar vad andra gör, vi kommer på regler för vad som kan betraktas som framgång och vi är snabba att förklara hur man bör leva. Det finns en ängslighet över att följa sin egen väg, men det gäller att försöka tro på sin egen väg, även om det kan vara svårt. I Marisha Pessl’s Special Topics In Calamity Physics säger huvudkaraktärens pappa något som alla pappor borde säga till sina söner/döttrar:

Never try to change the narrative structure of someone else’s story, though you will certainly be tempted to, as you watch these poor souls in school, in life, heading unwittingly down dangerous tangents, fatal digressions from which they will unlikely be able to emerge. Resist the temptation. Spend your energies on your story. Reworking it. Making it better. Increase the scale, the depth of content, the universal themes. And I don’t care what those themes are – they’re yours to uncover and stand behind – as long as, at the very least, there is courage. Guts. Mut, in German. Those around you can have their novellas, sweet, their short stories of cliché and coincidence, occasionally spiced up with tricks of the quirky, the achingly mundane, the grotesque. A few will even cook up Greek tragedy, those born into misery, destined to die in misery. But you, my bride of quietness, you will craft nothing less than epic with your life. Out of all them, your story will be the one to last”

Dagens bidrag till listan över 2007års bästa låtar är:

Of Montreal – Cato As A Pun (från skivan Hissing Fauna, Are You the Destroyer?)
Skivan är lite för spexig för min smak, men den omruskande och dramatiska ljudbilden kombinerat med sångarens Kevin Barnes närvaro gör Cato As A Pun till en av förra årets absolut starkaste låtar. När han sjunger: What has happened to you and I, and don’t say that I have changed, cause man of course I have, är det som att åka baklänges till alla de där samtalen som lett till uppbrott och besvikelse. Dramatik? check.

beauty and success go hand in hand

The combination between beauty and success is something that have been debated forever, many times us intellectual people (yes, I consider myself to be somewhat intellectual) try and claim that this is superficial theories that really can’t be measured since beauty is ‘in the eye of the beholder’, while I guess we all kind of new that this might be a weak argument on our part, The Economist has punched a nail in that balloon with this article, that claims:
Most beholders agree what is beautiful—and modern biology suggests there is a good reason for that agreement. Biology also suggests that beauty may, indeed, be a good rule of thumb for assessing someone of either sex. Not an infallible one, and certainly no substitute for an in-depth investigation. But, nevertheless, an instinctive one, and one that is bound to redound to the advantage of the physically well endowed.

Read the whole story here:
http://www.economist.com/science/displaystory.cfm?story_id=10311266

Los Campesinos! - You! Me! Dancing!
Regarding the best songs of last year, we have come to the quirky indiehipsters in Los Campesinos! A British band with youthful driving guitars, a thumping drumbeat, and probably pimples. And yes, they do sound like Bloc Party, Art Brut, the Cure and all those bands, but fortunately that does not mean that that this dance party anthem is any less likable. Sure it may apply to thin white indiepop hipsters, but I bet anyone with a urge for some dancing would shake down to the angly (that might not be a word) guitars, the speedy handclaps and that light, almost annoyingly quirky guitar line that carries the songs momentum. You! Me! Dancing! Is not only the title, but also the effect.

Lykke Li for President

Sorry for never holding my promisses (big list over 2007, in Swedish), but there are others things (read: life) in the way (mor on that, life, in the coming weeks). The chair I use at home is really unconfortable, which is ironic since i live in a mansion, which makes me less likely to sit infront of the computer at home, after doing it for eight hours at work. And, there are not Swedish letters on the keyboard at my office. So that's why it makes for sense to go with English now.

Anyways, as you know the US voters might select a female President (they might also elect a crazy Republican, but for the sake of the argument, let's hope not) for the first time in history. In Sweden we have a bald Prime Minister, we don't need hair in Sweden. Fortunately, we also have Lykke Li, and her 'Little Bit' is on my list of best songs last year. Little Bit is a sparsely orchestrated song about falling in love or as Lykke Li put's it, with her sexy whispery and a bit mysterious voice, 'think I'm a little bit, a little bit in love with you'. It may not sound like much on paper, but if you've ever been in love (which I hope you have, it's a wounderful, hurtful and magical thing) you understand precisely what she is talking about.

Lykke Li is releasing her debut album Youth Novels in Sweden in the end of January, the first single from that album is Im Good Im Gone, and it's, like most things she has made so far, just short of amazing.

Listen, indulge, and fall in love here:
http://www.myspace.com/lykkeli

SvD gar i hypotetisk fotspar

For nagra dagar sedan lankade jag till en artikel om hur man bedommer ett vin utifran det pris man tror det kostar, nu, sahar tva dagar senare har aven SvD hittat till artikeln, se har:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_779139.svd

Hypotetisk, ditt ankare i mediebruset

Go Places

New Pornographers 2.0 - complete with umbrellas

Soon, very soon, you will read about some of my favourite songs of last year, in Swedish. But for now, when I'm waiting for some important mails to arrive before I continue work I present to you a sneak peak of what will come later.

This song is about following your heart, which is what my 2007 was all about, and even though it can cause pain and trouble, it's the only way to live for me. The New Pornographers knows this:

Yes a heart will always go one step too far
Come the morning and the four corners I see
What the moral of the back story could be
Come with me, go places

And a heart will always stay one day too long
Always hoping for the hot flashes to come
For the glue to dry on our new creation
Come with me, go places
The New Pornographers - Go Places (from the album Challangers)

If you didn't last year, make sure to trust your heart in 2008, it might take you places you would't dream of, GO PLACES!

Headline news

Idag ar det mandag, och jag har inga svenska bokstaver, men jag ska klippa in lite saker jag last idag.

Karoline Eriksson pa SvD hypar Eagle vs. Shark
Eagle vs Shark hade lätt kunnat stelna i en trött Napoleon­ Dynamite-pose och bara vara nördig yta, men istället blir den en liten film om ­ensamhet, döden och kärlek. Se den.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_769387.svd

Martin Jonsson, sverigest basta mediebloggare, skriver om Paste Magazine, som precis som Radiohead lat folk bestamma sjalva hur mycket dom ville betala for en prenumeration:
Musiktidningen Paste gjorde också nyligen som Radiohead och lät nya prenumeranter betala vad de ville . I deras fall blev det succé: det ledde till en upplagehöjning på 28 000 ex och en enorm PR-effekt.
http://blogg.svd.se/reklamochmedier?id=5728

Nicolas Anelka har gatt till Chelsea och imponerade i helgen, han tror, foga forvanande att han kommer att lyckas bra tillsammans med Drogba, och drar paraleller till hans tid i Arsenal och hans sammarbete med Bergkamp:
I am willing to adapt my game to make sure we are a good partnership. When he comes back it's going to be very good for us together.
http://www.teamtalk.com/football/story/0,16368,1773_3045850,00.html

BBC presenterar en studie dar man kommit fram till att njutandet av vin ar kopplat till det pris som presenteras, sager nagon att vinet ar dyrare sa uppskattar man aven smaken mer, aven om det inte ar sant:
Twenty-one volunteers were asked to sample different bottles of Cabernet Sauvignon and rate the ones they preferred.
The only information they were given was the price of the wine - but in a number of cases, they were not told the real price. In one case, the volunteers were given two identical red wines to drink and were told that one cost much less than the other.
Most described the "higher priced" wine as much more enjoyable.
Researchers also managed to pass off a $90 (£46) bottle of Cabernet Sauvignon as a $10 bottle and presented a $5 as one worth $45.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/7187577.stm

till sist avslutar vi med nyheten att kondomer av internationell standard ar for stora for indiska man:
The study found that more than half of the men measured had penises that were shorter than international standards for condoms.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/6161691.stm

2007års bästa konserter

Ok, då är det dags att titta tillbaka även här på hypotetisk, de närmaste inläggen kommer att handla om musikåret 2007, det kommer bli låttips, konserter, PSL, om skägg egentligen var en trend 2007, och vilka artister som var hetast utan att släppa en skiva. Välkommen till en sammanfattning av det som fick oss älska, gråta, hoppas och dansa de där året då inget riktigt blev som man tänkt sig. Idag kollar vi vilka konserter redaktionen njöt mest av förra året:

The Shins @ Paradiso, Amsterdam
Från inledande Sleeping Lessons via alla klassiska pop hits så stod jag i den före detta kyrka som Paradiso är och nöp mig själv i armen då och då för att kolla att det var på riktigt.

Kanye West @ Way Out West, Göteborg
På en festival som bjöd på många bra, men få lysande spelningar kom Kanye West med storhetsvansinne och blev överkörd av så mycket kärlek som det är möjligt att få av en publik i en skog i Göteborg. Det var dans också.

Jens Lekman @ Koriander, Karlstad
Det var varmt och trångt, och i mitten stod Jens Lekman, med sitt leende och sin gitarr och sjöng de vackraste sångerna som någon spelat in under året, efter konserten sjöng han Pocket Full Of Money i baren, och vi knäppte med fingrarna och log mot varandra, vi visste hur stort det var.

I’m From Barcelona @ Melkweg, Amsterdam
En bakfyllesöndag kan vara mycket, men det är sällan ett balongparty med ett gäng övertända Jönköpingsbor och en massa popmelodier, men det var precis det I’m From Barcelona skapade en söndag våren 2007 i Amsterdam.

Anna Ternheim @ Paradiso, Amsterdam
Ensam på Paradisos lilla scen stod Anna Ternheim ensam och sjöng hennes vackraste sånger samtidigt som vi knappt vågade andas. Anna Ternheim har förmågan att få varje textrad och gitarrsträng att gå rakt igenom våra bröstkorgar. Folk kramades och svalde tungt, och framförallt så klappade vi så högt vi kunde mellan de historier som berör oss alla.

Ni får förstås gärna berätta om era personliga favoritkonserter om ni vågar det.

Friday delights

Friday is not only casual friday, which is the reason I can flash my 2005 Frank Lampard Chelsea jersey in the office environment. Friday afternoon is also the only time it is actually accepted to not get that much done, East Coast people have already moved into the weekend, and seriously, who have time to work when we all need to get the plans for the weekend straight? Thus, I've been spending some time on viceland.com, where you will find a serious selection of fashionistas gone wrong, complete with hilarious comments, here is todays favourite:
http://www.viceland.com/int/dd.php?id=1215&country=us

This is another example, of a tatue gone wrong, over board, and just become a great stain on a persons back.
http://www.viceland.com/int/dd.php?id=1208&country=us

This weekend holds a Kate Nash concert, and possibly, a Lupe Fiasco concert, the question is if it's worth $40 to hear Lupe rip up the glossy multimillion dollar rap scene in his excellent track Dayreaming live?

Now come on everybody, let's make cocaine cool
We need a few more half naked women up in the pool
And hold this MAC-10 that's all covered in jewels
And can you please put your titties closer to the 22s?
And where's the champagne? We need champagne
Now look as hard as you can with this blunt in your hand
And now hold up your chain slow motion through the flames
Now cue the smoke machines and the simulated rain
But not too loud 'cause the baby's sleepin

I think, yes!

2007års bästa album och lite visdom

En vecka lider mot sitt slut, jag har drömt om att ha en bäbis som är genomskinnlig, en vän har fått en riktig bäbis, det har regnat mest hela tiden, och jag har haft lite Woody Allen-maraton. Diskuterade med en kollega om man är ”under influence of alkohol” när man är bakfull på jobbet. Vi kom fram till att man nog oftast är bakfull på grund av att tidigare varit påverkad, således är bakfyllan en effekt av påverkan, och inte påverkan ”per se”. Jag föreslog att det borde vara ok att arbeta om man får köra, men eftersom gränsen är 0,8 här så kanske det inte låter som en speciellt bra ide. Vi kom dock på att om man är så dedikerad så att man går till jobbet, trots en rejäl bakfylla, så borde man se det som en positiv sak, eftersom det visar dedikation till arbetet… eller?

Jag har även listat 2007års bästa album på den eminenta webbsidan Lösnummer.se, där även Flo Mo räknat upp sina bästa album, han har även fått med sig fjortismaffian när det gäller kommentarer, medan popPatriks inlägg står ensamt och ledsamt med Jens Lekman på plats nummer ett. Min lista hittar ni här:
http://www.losnummer.net/article.php?a=296&s=kultur

Och Flo Mo, vars musiksmak blir mer och mer lik min egen hittar ni här:
http://www.losnummer.net/article.php?a=295&s=kultur

Flo Mo hade den goda smaken att ta med skivorna från Band Of Horses och Common, som hamnade precis utanför min egen lista.

Sen har jag, på arbetstid, läst en massa citat från allas vår The Office boss, David Brent, här kommer tre som jag skrattade pinsamt högt till på jobbet:

If you treat the people around you with love and respect, they will never guess that you're trying to get them sacked.
David Brent

Put the key of despair into the lock of apathy. Turn the knob of mediocrity slowly and open the gates of despondency - welcome to a day in the average office.
David Brent

Statistics are like a lamp-post to a drunken man - more for leaning on than illumination.
David Brent

Sist men inte minst, har ni tröttnat på M.I.A. , men vill ha lite mer, då är det här precis vad doktor Edvardsson ordinerar:
http://www.myspace.com/santogold

Musik för kontorsvardagen

Idag satt jag i kontoret, kala vita väggar. På en post-it lapp på min monitor står det ”you smell swedish”, en söt liten påminnelse om en av de interns som var här under hösten. Jag kör den vanliga turen på internet: Hotmail / jobb mail / Ad Age’s nyhetesbrev / SvD / DN / Teamtalk / min egen blogg / några andra bloggar. Uppdaterar en orderrapport som ingen längre bryr sig om. Jag närmar mig ett definitivt beslut om min framtid, men jobbPatrik visar upp en stabil front, skjortan och den v-ringade grå tröjan ger inget sken av ambivalens. Lyssnar på P3 pop på sr.se, samlar ihop information om CPA-networks som vi kan använda för en kund, chattar lite, arbetskamrater kommer förbi och hämtar vatten i ”the water cooler” bakom mig.

En vanlig arbetsdag helt enkelt, det finns två låtar som jag tycker beskriver denna gråa vardag lite extra vackert. Det är giganterna R.E.M., med den i deras katalog väldigt underskattade Daysleeper, som vackert sätter ord på den opersonliga företagskulturen…
I cried the other night

I can't even say why

Fluorescent flat caffeine lights

Its furious balancing

… och så Kent med deras Musik Non Stop. Som väl mer speglar resultatet av att man ger sig ifrån denna värld och helt plötsligt känner livet igen, det som förut mest seglade förbi bland urdruckna kaffekoppar och artighetskonversationer.
Jag sa upp mig för att fånga lite sol

och jag flyttade mitt skrivbord och min stol

till nattgaraget under vårat hus

När jag sluter mina ögon ser jag ljuset

Och när du tillslut rättat dig i ledet, kammat dig, köpt slipsen, och ställt in dig på att livet inte kommer att förändras nämnvärt den närmaste framtiden, då lyssnar du på Telepopmusic och deras oerhört varma och vackra Breath
Just breathe.

Another day.

Another day, just believe.

Another day.

I’m used to it by now.

I’m used to it by now.

Just breathe. Just believe.

Just breathe. Just believe.

Just believe. Just breathe.

Just believe.

Woody vs. Godard

Feber har krypit fram och flyttat ner ont i halsen som nummer två bland sjukdomar. Pannkakan från Holland tycker att det låter typiskt mig, och undrar om mina svenska gener egentligen håller vad dom lovar (dom lovar tydligen att vi ska kunna stå emot vinter bra). Kollade på Woody Allens film ”September” från 1986, väldigt bra och ganska tungt drama som utspelar sig i ett hus i Vermont. Som vanligt är det många hoptrasslade människor och relationer i denna film, men det som gör den extra sevärd är prestationerna från Dianne Wiest och Miah Farrow som är brillianta. De lyckas båda gestalta sina karaktärer med en känslomässig fingertoppskänsla som lyfter den annars något begränsade historien.

Efter filmen kollar jag på en intervju som Jean-Luc Godard (en av fransk films allra största) gjorde med Woody Allen precis efter att han spelat in ”Hannah & Her Sisters”. Den är helt bisarr, för det första är den klippt stolpigt och ibland avbryts Woody Allens svar av någon bildruta med konst och frijazz i bakgrunden. Samtalet kretsar mest kring deras totalt reaktionära åsikter om TVs influens på filmen. Woody Allen pratar om hur han älskade att i sin ungdom gå på matinéfilmer för att komma ifrån solen värmen under New Yorksommaren, han liknade bion vid ett ställe där han kunde resa till en massa olika platser i världen.

Godard presenterar teorin att TVn är som ett virus som hämmar kreativiteten och tycker samtidigt att bilderna på New York i Woody Allens ”Hannah & Her Sisters” inte skulle sett ut så om en person i ett land utan TV gjort filmen. Woody tycker dock att frågan är för hypotetisk för att kunna svara på. Ibland får vi se bilder när Godard mysigt röker en cigarr, en annan då han sitter på ett golv i färgglada strumpor och vilt hår och plockar med Woody Allen-filmer på VHS-band. På slutet berättar Woody om hur han aldrig kollar på sina filmer när han är klar, och hur besviken han alltid är i slutet på en film, så här beskriver han det bland annat:

When you get to the editing room inevitably the film looks terrible and you’re always disappointed, one is disappointed, and then you do the best you can in editing and, you know, for me they are all a big struggle, but they fact that they are struggles helps me, I’ll rather struggle with film than struggle with other things

Woody Allen är även känd som hypotetiskredaktionens favoritregissör, Manhattan är mästerverket du ska se om du ännu inte sett någon film av honom.

Storm, Grub och Roger Sanchez

Det är storm i San Francisco ( http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_742753.svd ), sjukdomen efter nyår har inte försvunnit och våran maid håller på att städa och jag känner mig i vägen vart jag än är. 2008 kunde kanske fått en bättre start. Har hittat fram till Mia Skäringers blogg ( http://www.mama.nu/blogg/mias-blogg/ ), hon som är ena halvan i Mia & Klara. Egentligen är den nog riktad till 30-åriga kvinnor, mammor, och personer som kämpar med självkänslan (könsneutralt för visso) men gillar jag den. Mia vågar vara djup, ärlig, och självutlämnande utan en massa klichéer. Hittade den genom Carolina Setterwalls blogg (http://nojesguiden.se/schmarro/) som jag också gillar väldigt mycket. Så där har ni två bloggtips. Den här ( http://www.youtube.com/watch?v=k9Xtvj_JVSM ) videon nämndes i ett inlägg på Mia’s blogg, och jag hade glömt bort hur fantastisk vacker den var. För er som inte vågar klicka utan att veta så är det videon till Roger Sanchez låt Another Chance, nu kan ni klicka!

Annars läser jag Elise Blackwell’s bok Grub, som SvDs New York-bloggare Martin Gelin tipsade om i en artikel, hittills fantastiskt bra om hur det är att vara författare i New York. Mycket blogg i bloggen idag. Nu är det dans for mandelcroissant, kaffe och senaste dubbelnumret av The Economist. Lördag i San Francisco kallas det visst.

Pancake Song of the Year - part !!

Our Amsterdam friend returns to the blog with a few more songs you need to download illegaly, run around with naked and have sex with from that wounderfull year of 2007. Enjoy and don't forget to put a condome on, pure passion coming your way!

8. TTC – Quand je claque des doigts / De Jeugd van Tegenwoordig - Shenkie

If you try hard enough, you can just about see a common theme in any bunch of things, or songs in this case. Indeed, TTC’s ‘Quand je claque des doigts’ is not only congruent with my Ai Aso review, in the sense that my French is so appalling that I have no idea what these dudes are rhyming about, and it supports the previous song in that it’s as good a hip hop song as anything made this year. No wait, it’s better than anything made this year that features MCs.

To say the lyrics are complete rubbish is a bit harsh, though. Phrases such as ‘petit string’, ‘charmeur’, ‘voluptueuse’ and, er, ‘calories’ pretty much give an indication of this song’s content. But wait, this the twenty-first century, can’t we do better than that? Of course we can! Let me find the lyrics somewhere, babelfish them, and copy/paste them into this already badass review. Yay!

(intro 2x) me I am the guy who makes you smell well in your body in your tete in your heart in your arteries (refrain 2x) opera hat your buttocks when I opera hat your fingers, wets your lips when you speak about me, all your ex do not make the poid, opera hat your buttocks when I opera hat your fingers tito: hey woman, Ca goes my hind? I answer yes yes Ca goes L artist I answer yes well on and then gives the north wind to him, one night more or I will not sleep I tells him mask baby my nonC is cuizicuizi you is convened has a disciplinary board how to say, including all taxes xy on the track heureusment that your dad N it on the track I did not etais am the guy here the hottest step J have ideas in the tete J would like that T takes part in it you want to go there one go there one go there one over D hotel of luxury I takes load above. gives your soutif and one embarks your pincots, known as theirs that J have the receipt to lose kilos, known as theirs which I am a boy well as him fauts go ahead bulge your thighs by crossing like scissors stp. (refrain 2x) tito: in spite of my bad habits J résté simple I knew hide behind you and under besses your centres you wonders who C are and push a small cry and then you while making bind your small string finally you recognize me your rappor favourites is turned over you voil reassured and heats as a ravioli come bruler a few calories while dancing under neons tekilathek C is has the fashion every season, and I know that you know my normal name come here the moment to give me your portable. I will say you what everyone thinks low T is Roman when your buddy is in cansva you T amuses with the graçon you know all their sentences and make green you stirs up the glaçcon end of your page and that made (refrain 2x) you have this smile as a jaunor you likes this is delirious of charmer the pleasure carnal the skirts and Porsche jartelles you scents himself to make me enjoy your good odor you look at me very sinçere for me let T epanouir shown as you tremble you know what I thus speak give to me this chance and one recommençe when you want because your red lips m it are culpeuse ton body of reve m attracts you evolutueuse and C is marvellous when you opera hat of the buttock that I crac above if you plates your guy you directs me C is on (refrain 2x) (refrain 2x)

…Right, that doesn’t look exactly reader-friendly, but didn’t I already say that foreign-language lyrics are a good thing? I just love rhetorical questions. Also, misinterpretations like ‘ton body of reve’ are quite hilarious, to be honest.

But wait, what’s all that ‘Shenkie’ stuff next to this song title? Oh, you know what it is: me blatantly cheating by counting two songs as one. Hey; call me post-modern if it comforts you. I included what is probably the most annoying hip hop collective ever to surface this planet, not only because this minimalist electro-with-a-hint-of-reggeaton-and-whatnot is more addictive than crack cocaine; not only because the ‘yor krayzie for dis wan’ intro is the most hilarious song intro in years, but for a large part because ‘Shenkie’ is ridiculously similar to TTC’s ‘Telephone’ (go on, youtube it). Coincidence? I don’t give a fuck when the results are this good. Oh, those ‘Shenkie’ lyrics kind of resemble Dutch, but are really completely indistinguishable and incomprehensible rubbish. Don’t let them fool you.

7. Animal Collective – For Reverend Green / Fireworks

I know, I know: it’s virtually impossible for a young Western European male to be so damn multicultural for a whole top ten list, and not include any of the usual indie suspects – as far as the previous peeps do not apply for that already. But I must say: I have always tried very hard to not at all like these Animal Collective dudes. It was hard at times: ‘Leaf House’ from 2004’s Sung Tongs was quite a challenge to dislike, but not impossible because of the all-too-abstract nonsense they kept putting on each of their albums (check out ‘Visiting Friends’ for a reminder) as either filler or none too tolerable statements.

But fuck, Strawberry Jam, their latest album, really caught me struggling to maintain my position. In fact, I find that album so convincingly awesome that I again force myself into breaking the most obvious rule concerning top ten lists (that’s putting ten songs in the actual list, dickheads). Really, I tried flipping a coin or asking others to pick one for me, but alas, I just have to include both ‘For Reverend Green’ and ‘Fireworks’.

I mean, let’s face it: both songs are fucking awesome. ‘Green’ has such a fucking powerful undercurrent in its stuttering guitar riff, all-over-the-place badass vocals, high-up leader guitar and subtle yet utterly psyched rhythm, shifting the emphasis from the first and third to the second and fourth count after every measure – I still don’t completely get it. The great thing about ‘Fireworks’ nearly seamlessly following, though, is that it ups the tempo a few notches, going all melodic and euphoric and shit, and thus slams home the energy that ‘For Reverend Green’ builds up. I guess that is the main consolation for putting both songs in the list: together, it is more than the sum of its parts.

And by the way, I even took it easy on myself by omitting the solo efforts of Panda Bear, one of AC’s members, and especially ‘Bros.’, which not only reminds me of the greatest duo in computer gaming history, but is also a spectacularly good song worth of inclusion.

6. !!! – Heart of Hearts

One of the most infuriating things I have read all year was some shitty ‘worst band name ever’ contest, which in itself is not a bad thing at all if it depletes this world of one more Nickelback or Limp Bizkit – amen to that. The horrible thing about it was that !!! was actually number one in the list, for large part because you cannot search it on google. I was both baffled and furious at the lack of appreciation for !!!’s wonderful invention of a band name that can pronounced however one pleases, as long as it comprises of the same monosyllable thrice. Still, I amazingly managed to restrain myself from flying to Alabama, buying an AK-47 or whatever weapon creates plenty of carnage and let loose around the first shopping mall in sight, after posting about five suicide notes on youtube of course, and realised that in spite of this whole episode, what really owns about this band is that they’re the closest thing to a rightful heir to the Happy Mondays – amen, again.

Think about it: the mindbogglingly instant groovability, the spacey guitars, Nic Offer’s mumbling vocals, the soulful backing vocals (think ‘Kinky Afro’); it’s all there. Moreover, this band has managed to be consistently amazing, not only live but also on record, since 2001, and since 2003’s amazing single ‘Me and Guiliani Down by The Schoolyard (A True Story)’, which indeed would’ve probably been my number one single in any year this decade.

This is the number six in the list already, and to be that far up, a song has to include some sort of icing on the cake. Unmistakably, ‘Heart of Hearts’ has this in the shape of one of the greatest New York City music traditions: a restart. Holy smoke, how I love restarts since first listening to Television’s ‘Marquee Moon’. If only more bands would acknowledge the holy restart’s strengths, the world would be a far better place.

Speaking of restarts, I’m about to pull one myself. In concreto: I’m putting my already stupendously enjoyable list on hold for a short while, and continue with the best five songs of 2007 later. That’s right: I’m cliffhanging you like Sly Stallone. To make up for this utterly unpleasant surprise, I will add a little bonus as well, to unequivocally emphasise that your taste in music is suboptimal, to put it nicely.

Who made the best song of 2007? Is the best band in the world still from Oxford? Is Jimmy Page really possessed by the devil? Whatever the fuck happened to Kofi Annan? What the hell is global warming anyway? Find answers to these questions and more, in the Pancake Song of the Year Top 10 – part three.