Popaganda del 2

Dag två inleddes med sandpappertunga och ett akut behov att ett toalettbesök. Tyskarna som sovit inrullade i en matta i TV-rummet såg förhållandevis medtagna ut, den olyckliga tysken som lyckats med konststycket att kvällen innan låsa in nycklarna i bilen satt på golvet utan strumpor och bläddrade förstrött i en telefonkatalog för att hitta ett nummer till en låssmed. Med tanke på att hans svenska kunskaper sträcker sig till, vi ses och jag är hungrig så lät jag mig imponeras över hans bedrift att faktiskt hitta ett nummer till ett företag som låste upp bilar. Så efter att vi tillslut hittat en t-bana, käkat hamburgare på T-centralen och köpt tågbiljetter så stod vi vid vårt Gula ägg igen. Vi ringde nyckelmannen som kom efter en halvtimme, han stod och pillade i låset i några minuter och fakturerade den bakfulla grupp av slödder som stod runt honom (dvs. jag och tyskarna) 850kr.

När vi tillslut kom in i bilen så vilades det lite tills det var dags för dagens första musikaliska händelsen för dagen, Britta Persson och efter det Kristofer Åström och hans Hidden Truck. Tyvärr lyckades vi missa det mesta av Brittas spelning, men vi hörde de två sista låtarna där en för dagen skramlig ”Defrag My Heart” ingick. Åström, som jag såg för några veckor sedan i Örebro, funkade sådär så här tidigt på dagen. Bandet hittade inte samma flyt i låtarna som de gjorde i Örebro och den spelningens höjdpunkt ”If You Really Want To Know” funkade inte alls idag. Trots det var det en helt ok spelning. Efter det lyssnade vi lite på Firefox elektroniska flickpop på distans innan vi gick till bilen för att avnjuta en liten picknick.

Klockan fem var vi tillbaka på området, Zürich bördiga Patricks favoritband Johnossi stod för musiken. Tyvärr hade sångaren problem med micken vilket förstörde en del av spelningen (Patrick blev förbannad över den både saktfärdiga, klumpiga och kedjerökande ljudkillen som försökte fixa micken), men som vanligt imponerade bandet med sin kombination av akustisk pop och hårare rock. Duon är bekväma live och har inga problem att fylla ut scenen trots att dom bara är två. Läge för genombrott både i Sverige och utomlands för detta band.

Efter Johnossi var det dags för Florence Valentin, som jag inte hade speciellt höga förväntningar på. Hur som helst så var det riktigt dåliga, vissa låtar lät som något Lucky Luke skulle kunna lyssna på under sina strapatser genom öknen, annat lät som dåliga Håkan Hellström pastischer, vissa låtar lät mer som ratat material från neoproggaren Dungen. Mellansnacket skulle vara gulligt indiepoppigt men det lät mest som om en vilsen högstadieelev spontant försökte sätta ihop tänkvärda meningar, men det blev ungefär lika bra som samtalet i 3 reklamen.

Efter det var det dags för ett danskt band, vilket av tradition brukar vara intressant, minns lysande konserter av bland annat Mew och The Raveonettes. Figurines har en löjligt blyg gitarrist som säger att vädret är fint och sånt… vilket är ganska mysigt. Sångaren är en karismatisk person som elegant dansar omkring till musiken som låter som en kombination av Modest Mouse och före detta art rockarna i Ikara Colt, det finns flera uppfinningsrika partier i låtarna, men hittills är låtkatalogen lite väl likriktad.

Sista bandet för mig var Niccokick som äntrade stora scenen i ett solljus som fick oss på Popaganda att i alla fall för en stund överge planerna på att lämna detta vädermässiga hell hole som kallas Sverige. Niccokick är bestyckad med en sångare som har en förkärlek för att sätta en nagel i ögat på den månghövdade stockholmspubliken, idag funkar det men bäst blir det när bandet låter musiken tala, och det gör dom verkligen idag. Niccokick är så mycket arenarock som ett svenskt indieband kan bli och ungdomspubertala kännslostormar som "I drink to get thrilled", "Awake from the dead, my dear best friend" och "Love & Neon Lights" funkar riktigt bra. Visst blir ljudet lite grötigt ibland när bandet inte riktigt kan tygla de ösande gitarrerna, men de kontrastrika låtarna kombinerat med solen gör att de 45 minuter dom spelar blir väldigt angenäma.

Efter konserten var det dags att bege sig hemåt, till tonerna av Timo Räsisänens indiehit "Don't Let The Devil Ruin It All" gick stegen mot t-banan och T-centralen. På tåget diskuterades svensk ariktektur (Zürich Patrick informerade bland annat om avsaknaden av källare i Svenska hus och den allmänt dåliga isoleringen i Svenska hus. Han gick även igenom fasaden på Harvard University innan både han och jag somnade av utmattning) innan vi till slut stannade i Örebro igen.

Några kronor fattigare
Men flera upplevelser rikare.
Och jag fick äntligen se Ane Brun, Silverbullit och Niccokick. Så klaga ska man inte göra.

Idag lyssnade jag och min kompadre Jaqop på Oasis nya skiva, det lät inte speciellt inspirerande. Föresten är omslaget väldigt likt det som Black Rebel Motorcycle Club har på sin skiva "Take Them On, On Your Own", om ni tycker sånt är intressant.

Popaganda del 1

Ane Brun lockade på förmiddagen

Det var en mulen lördag då undertecknad tog cykeln och åkte in i den otröttliga motvinden som alltid ligger och lurpassar i Örebro. Resan gick till järnvägsstationen där tåget till popfesten Popaganda snart skulle avgå. Med ett trött huvud och lite ångest över att jag missat fredagen, där jag bland annat skulle vilja sett Convoj (som jag senare fick höra var jättedåliga) så åkte jag och en kort tysk den inte allt för långa resan till Huvudstaden. Resten av den tyska styrkan puttrade ungefär samtidigt iväg i den tyska Volkswagen Transport som i folkmun kallas för ”the Yellow Egg”.

Första bandet vi skulle avnjuta var Ane Brun, och trots det molniga vädret så var det riktigt mysigt, och jag som aldrig sett henne live blev ganska nöjd när jag fick sitta på en sovsäck och bli serverad lite personliga favoriter som ”To Let Myself Go” och ”Are They Saying Goodbye?”. Tyvärr började regnet som skulle förfölja lördagen falla och efter konserten så gick färden till the Yellow Egg. I bilen spenderades åtskilliga timmar medan regnet föll, vi gjorde ett försök att se [Ingenting] men regnet gjorde att vi stannade utanför och kollade under nått skumt tak, det lät dock bra, endel Kent tyckte jag personligen, utom i den där sommardängan ”julia” förstås, då lät det som en kampsång mot regnet, tyvärr lyckades den inte…

Så medan banden stretade emot regnet så retirerade vi till den tyska bilen, lyssnade på Hot Hot Heat och drack ljummen öl. Vilket ändå fick oss på ganska gott humör, och även fick oss att bli förhållandevis tankade (för att använda ett ord från min käre vän Erik). Medan några svenska vänner flytt till en pubb på Söder så vägrade jag och min tyska trupp att ge upp, för jag skulle se Silverbullit idag. Men först så skulle vi ju kolla på Bloc Partys polare i Art Brut, och ja, det lät precis som Bloc Partys polare kan tänkas låta, väldigt brittiskt, väldigt mycket attack med de brittiska gitarrerna, men avsaknaden av låtar med egen identitet blev efterhand plågsamt uppenbar och sångarens plojattityd kändes rätt seg. Ibland blixtrade bandet till och visade potential men oftast var det mycket kaxig yta och lite innehåll.

Så färden gick tvärs över området till stora scenen och Silverbullit.

Trots att regnet inte riktigt ville ge sig så stod alltså några vingliga tyskar och en svensk (som var i princip liga vinglig) framför stora scenen när Silverbullit trampade plattan genom scengolvet. Genast slungade bandet iväg sin semidemoniska och minigotiska musik ner till oss regndränka fans, och då jäklar. Reptilhjärnan började arbeta frenetiskt och övervägde diverse aggressiva akter för att få ur sig den demoniska känsla som Silverbullit tryckt ner i mig, men efter att jag lagt band på mig själv så valde jag att slita lite i min krullhåriga tyska väns luva och därefter räcka upp en black power hand lite då och då. Silverbullit var frustande och taggade och körde över den samling människor som trotsade vädrets ondska, och såhär i efterhand så var den konserten värd allt slit under helgen. Hitsen lät otroligt bra, sången desperat och riffen mörka, precis det man förväntar sig av Silverbullit.

Efter Silverbullits uppvisning så försökte vi hitta ingången till Allhuset, misslyckades och stod utanför och lyssnade på Banquet, sen låste en tysk in nycklarna i bilen, efter det åkte vi till en pub på söder där jag fick informera min kompis att hon nog fick låta fyra tyskar sova hos henne, detta ledde till t-bana och taxi ut till Alvik där jag efter en tunnbrödsrulle med kyckling (jag sänder varma tack till Erika) utmattad somnade tillsammans med min kompis i en 90 säng.

Fortsättning följer…

Pop med tofflor

The Chrysler – Cold War Classic
(Flora & Fauna / Idiotwind)

Så är det dags för ännu ett småmysigt svenskt indiepopband att presentera sig. Jaha, tänker ni kanske, är det någon som orkar bry sig när det är metrosexuella killar som spelar elektronisk popmusik (Läs: The Tough Alliance och Lo-Fi-Fnk) som är det bästa inom svensk musik just nu? Ja, ni bör bry er, för The Chrysler har knåpat ihop en förträffligt liten popskiva, helt utan trendklädselattityd eller elektropop.

The Chryslers andra skiva ges ut på skivbolaget Flora & Fauna som även ger ut en icke oansenlig mängd alster av Moder Jords Massiva. The Chrysler spelar mjuk pop, med intressanta ljudbilder som för tankarna till så skilda band som Laakso (Faliures And Sparks) och The Concretes (Blue Gold).

Låtarna byggs upp runt Pelle Lindroth, som med vackert gitarrspel och en väldigt fin röst styr The Chrysler genom en skiva som kantas av olika instrument som tillför ljudbilden och låtarna en unik känsla. Bäst blir det i inledande (When We’re All as Ugly as) St:Petersburg, First Blood där Laaksos Markus Krunegård är med och delar på sången, samt ”The Strange Is Fading” med mysdunkande trummor, försiktig tamburin och drömmande klockspel.

Chryslers stora behållning ligger i den trygghet dom verkar känna i deras musik, för att vara en debutskiva så är den ovanligt bra sammanhållen men samtidigt rik på låtar med egen identitet. Intryck blir att skivan är väl genomarbetad, med en produktion som låter musiken andas, precis som fallet var med The Plans debut t.ex. Men The Chrysler är betydligt mjukare och lugnare än så, det finns en mysig känsla i musiken, ett lugn, som gör lyssningen väldigt behaglig. Samtidigt puttrar det på lite väl bekvämt i mellan åt, och precis som Isolation Years så blir det från och till lite menlöst och uddlöst. Kanske skulle man skära ner skivan till tio spår istället för de tolv vi nu får.

Men oftast vill jag koka en kopp varm O’boy och sätta på skivan och ta det lugnt. Ett genombrott är nog mer önsketänkande en realitet dock, avsaknaden av en stark singel är för stor för det, även om First Blood har potential att bli en liten indiehit. Men det är en väldigt fin och välgjort debut, och om uppföljaren vågar utmana lite mer och bandet kan överföra känslan från skivan när dom spelar live så kanske det kan bli något stort av det här. Än så länge tassar dom dock runt lite väl försiktigt ibland.

Annars har den mesta tiden på senare tid ägnats åt den fina b-uppsats som i princip är klar. I morgon blir det fest! Jag kommer även att intervjua någon i Hellacopters, vilket kan bli intressant. Deras nya skiva "Rock & Roll Is Dead" låter, trots den löjliga titeln, riktigt bra.

Har även tilldelats Ryan Adams nya dubbelskiva och det är nästan så att ett gammalt Ryan Adams fan får en tår i ögat när cd1 snurrar i spelaren, det låter vackert och avskalat, precis som vi vill ha vår Ryan.

Några låtar som hjälper till att hålla humöret uppe:

1. Ryan Adams - Dance All Night (cd-spår från Cold Roses) Komplett med munspel och en refräng som känns i magen, eller hjärtat kanske det är...
2. Stars - One More Night (cd-spår från Set Yourself On Fire) Jag älskar konstrasten när sången delas mellan Torquil Campell och Amy Millian, till sommaren kommer dom till Sverige och Accelerator, missa ej. Enkel popmusik med härta och hjärna.
3. Tweet - Where Do We Go From Here (cd-spår från It's Me Again) Neo-soul blir ofta lite tradigt på skiva, men Tweet har lyckats enormt bra med uppföljaren till hennes succédebut. Det här är är en vacker och luftig ballad med akustisk gitarr och lite pianoklink, och vilken sång, det är lent och mjukt, soul för oss som gillar mjuka kuddar.
4. Tomas Andersson Wij - Ett Slag För Dig (cd-spår från Live På Rival) Fortfarand en av de starkaste låtar jag hört från en svensk artist någonsin.

12 bra poplåtar från Black Rooster

Kent, som ju var väldigt bra för ett tag sen, bild från www.kent.nu

Idag var det dags för radio igen, och så här såg manuset ut, nu kan det ju vara så att jag inte sa precis som det stod i manuset, men så blir det ibland. Hoppas att ni som lyssnade tyckte om det, och ni som inte lyssnade, ni kan ju ladda ner eller köpa följande låtar för att få den där härliga Black Rooster känslan i just ert vardagsrum. Om ni nu har ett vardagsrum…

Låtlistan från Black Rooster den 19 Maj utan ordning alls

TTA – Hemligt spår en hyllning till Liverpool som spelar champ league final på onsdag i Turkiet, storsint som jag är, och trots att jag är Chelsea supporter. Tillägnas Jacob och Danne, som älskar Sami Hypiää)
TTA – In The Kitchen Det är ju jäkligt störigt med killar som springer runt och pussar på varandra på scen i snygga kläder. Det bli så svårt för oss som till hälften består av HM och den andra hälften halvt illasittande band t-shirts och skjortor från Åhléns att hävda oss då. Men gör man musik med så mycket kärlek och med ett så naivt utryck så går det inte att inte fångas med, det är så löjligt bra så att det enda man kan göra är att le och nicka i takt, TTA är det intressantaste som hänt svensk musik sen Håkans debut, like it or not. Sen tycker jag att deras fascination över 50 Cent är väldigt intressant. På deras första EP finns en fantastisk cover på fithys Many Men, och i den här låten så sjunger dom ”Live Forever or Die Trying”, kanske en parafras till 50 Cent vars debutskiva ju hette Get Rich Or Die Trying. Det känns lite som om det har med deras uppväxt att göra. 50 Cent började sälja joints så fort han kunde gå, samtidigt känns det som om TTA vid den tiden satt i en sandlåda och lekte med färgglada plastbilar, uppväxten påverkar musiken. Så den här låten är till er som hulkar er över uppsatser och tentor och som funderar på att elda upp den där störiga grannen som spelar E-type på alla efterfester.
Kent – När det blåser på månen Från bandet som spelar i ett jättetält, och som faktiskt var väldigt bra när det begav sig.
NERD – Lapdance från gruppen som inte längre finns, men som med hjälp av elgitarrer och porrrap i den här låten hittade fram till ett sound som förflyttar vilken instängd radiomann som hellst till en porrklubb någon stans i Kalifornien. Typ.
The Chrysler – First Blood Markus Krunegård från Laakso hjälper till med sången, lite ironiskt med tanke på att sångaren i The Chrysler just påminner om sångaren i Laakso… så är det ibland.
Iron & Wine – Jezebel Det behövs med indianreferenser inom den samtida popmusiken, såg filmen In Good Company där flera Sub Pop band var med, t.ex. The Shins, TSOOL hade även dom med en låt. Iron & Wine låter som musik som spelas framför tipin på prärien. Fast jag vet inte hur mycket prärie det finns kvar i USA, men det låter som om det borde finnas endel i alla fall om man utgår från Iron & Wines senaste EP Woman King.
The Shins – Girl Inform Me Ett av Black Roosters absoluta favoritband, med en perfekt poplåt som är lite drygt två minuter. Så lätt det är ibland.
Wilco – Nothings´ severgonnastandinmyway (again) Tänkte först gå till radiostudion och sätta på hela Yankee hotel foxtrott och sen låta er njuta av den trasiga själ som Jeff Tweedy var då, fast det vore kanske inte så kul. Så istället bjuder jag er på lite glad Wilco, skitglad faktiskt, så att man vill springa runt ute och kasta solstolar och rycka upp betongen typ. Fast det är inget som vi som arbetar med Black Rooster står bakom.

HAL – Fools By Your Side Det är ju så att de flesta av oss gick ner i spagat av glädje när The Thrills släppte sitt debutalbum, men sen blev dom jäkligt trista, och grå. Grå är ju ingen färg en musiker vill förknippas med. Jag såg dom som förband till R.E.M. i januari och det var sorgligt att se detta stela band stappla igenom sin hårt ansatta låtkatalog, ja det var jäkligt synd. Men, misströsta icke, nu finns ju HAL här, för er med sandstrandslängtan, för er som vill springa runt med en glasstrut och tappa den i sanden, och då är det sommar i hjärtat i alla fall. Eller, det kanske inte är så mycket springa runt med glasstrut musik, utan mer sitta och mysa runt lägerelden musik, men det är ju också bra, och sommrigt.

Arcade Fire – Nigborhood # 2 (Laika) När jag var hemma och hälsade på mina föräldrar för några veckor sedan så körde min pappa mig till Örebro eftersom han skulle vidare mot världsmetropolen Trosa… eh ja. Men eftersom min far, efter att han en jul tvingats köra sträckan Gränna – Ödeshög med Foo Fighters i stereon bestämde att den som kör bilen får bestämma musiken så blev resan mellan Karlstad och Örebro en resa med Arcade Fire. Eftersom jag den som körde. Pappa var måttligt road när jag förkunnade för honom att resan skulle präglas av kanadensisk popmusik, kanadensisk popmusk!!!! Pappa muttrade och satte sig i bilen, självsäker som jag var så satte jag igång Laika. Jag började trumma på ratten och kommenterade dom riviga gitarrerna varpå pappa kollade på klockan och önskade att Örebro inte fortfarande låg 10 popmusikaliska mil bort… men hur som helst. Arcade Fire är ett fantastiskt band, det har jag sagt flera gånger i Black Rooster. Men jag kommer inte att sluta hypa det här bandet förrän alla svenskar emigrerar till Montreal och bygger ett tempel där man spontant kan offra sina gamla tråkiga Jumper och Brainpool skivor för ett ex av Funeral. Så ni får nog dras med ett här ett tag…
The Smiths – Theres A Light That Never Goes Out Kollade på Dawsons Creek under helgen, då träffade någon blond tjej med krulligt hår en kille som hade ett radioprogram på ett universitet. Genast kände jag igen mig i hans situation, förutom att han såg ut som en fotomodell och hade buskiga ögonbryn… men annars. Och han spelade Girldfiriend in a coma med The Smiths för någon student som hade ångest efter helgen. Så jag tänkte att jag också skulle spela den för alla er som har ångest, kanske inte för helgen men för uppsatser och sånt. Fast sen insåg jag hur mycket jag hatar den låten, men jag vill ju ändå spela The Smiths, så det får bli en riktigt klassiker som vi faktiskt aldrig har spelat i Black Rooster vad jag vet…

Spelades inte, men var tänkt att spelas

Joy Division – Wilderness Det var ungefär 25 år sen Ian Curtis dog. Han som med mullrande bas och desperation ledde sitt Joy Division till några framgångsrika år. Framför allt har bandet influerat mina personliga favoriter Interpol ganska mycket. Så det var någon gång efter att jag gick runt och försökte få alla att lyssna på Interpol som jag även började lyssna Joy Division. Men det var inte lika lätt, man hör att produktionen luktar mörkt sjuttiotal, och även om basen pumpar så får man inte samma mullrande och medryckande ljudbild som Interpol, det är här är mer punk än Interpol. Hur som helst så är det många som älskar det här bandet och det är väl kanske inte så jättesvårt att förstå. Även om jag personligen hellre lyssnar på Interpol. Men en sån här dag då solen faktiskt lyser så finns det väl inte så mycket bättre saker att göra än att lyssna på nattsvart ångest... eller? Så här kommer 2 min och 35 sek av, svärta.

Tomas Andersson Wij släpper Liveskiva

Foto: Adam Haglund ©

Alla dessa killar med en gitarr och ledsamma sånger, varför går det inte att sluta lyssna på dem? En plågad själ som sjunger om det svåra i livet, det förlorade, det otrygga, det deprimerande, jag kan aldrig riktigt få nog av det. Även om jag självklart blandar det med annan musik, annars skulle nog den mentala hälsan stå på spel.

I Sverige är vi bortskämda med massor av talangfulla herrar, och även kvinnor för den delen, med gitarr, en av dem är Tomas Andersson Wij och det är hans liveskiva som snurrar här i studentlyan. Wij är en av de bästa textförfattare vi har i Sverige, han har en förunderlig förmåga att ta upp svåra och stora ämnen utan att trampa fast i klichéer och urvattnade fraser. Han är antagligen den enda svenska artist som kan sjunga om kristendom utan att trassla in sig i överdrivna hyllningspsalmer, i låten ”Guds Röst” sjunger han
”Inget hjälper nu, ge mig guds röst, guds röst”
Och det låter inte pretentiöst, eller mässande, utan bara ärligt, naket, och otroligt vackert.

Live På Rival är inspelad i höstas under den akustiska turné som han var ute på. 10 låtar får vi, med endast Tomas och hans gitarr. 10 låtar som betraktar Sverige ur det villa förortsperspektiv som jag själv känner allt för väl. 10 låtar som berör och som präglas av en semireligiös stämning som ofta är väldigt gripande. De fyra sista låtarna är bäst, mellan "Guds Röst" och avslutande "Ett Slag för dig", vill man inte andas.

Enda svaga spåret är ”Där jag får andas ut (avsked till en svensk predikant)”, som känns lite för mycket som osvängig, kyrkogitarrist möter Ulf Lundell för min smak. Men som sagt, det finns ju 9 låtar till.

För er som gillar den mer rockande Wij som man kunde hitta på ”Vi är värda så mycket mer” så blir kanske sättningen med tio låtar utan pålägg eller andra instrument monoton, men för oss som gillar våra singer/songwriters avskalade och nakna, vi hör kvalitet när det kommer åkandes med en akustisk gitarr.

Återigen visar Tomas Andersson Wij att han hör till det bästa vi har när det gäller svenskspråkig musik, i höst kommer ett nytt album, men till dess så är det här en bra sammanfattning på vad han hittills åstadkommit, trots att flera av singlarna inte är med här.

Och avslutande ”Ett Slag För Dig”, det är något av det vackraste jag hört av en Svenska artist, någonsin.
”Varje cell i min kropp saknar dig, varje slag i mitt bröst är ett slag för dig/…/och vi har prövat alla vägar ut, men det fanns inget utanför, bara rymden och tomheten, sången som ingen hör.”

Skivan ges ut på Ebeneser Recordings och säljs via Tomas Andersson Wijs hemsida och i utvalda butiker. Jag säger, köp.

För övrigt tycker jag att Ameries 1 thing svänger otroligt mycket.

Britta Persson imponerade på Klubb Söndag

Britta Persson ser nästan lite rädd ut när hon försiktigt kliver upp på Klubb Söndags scen, klädd i helsvart med ett par röda skor ser hon ganska försynt ut. Hon tar en lite klunk ur sin Corona innan hon sätter igång. Britta leder oss självsäkert igenom låtar från hennes två första demo skivor och henne nya EP som hon precis släppt på Startracks. Trots att det bara är Britta och hennes gitarr så blir det aldrig tråkigt eller monotont under den halvtimme hon spelar. Publiken är som vanligt ett föredöme och är knäpptysta genom hela konserten, något som Britta tackar för. Hon berättar att hon oftast får ställa in sig på att spela så högt som möjligt för att nå fram, men den här kvällen går hennes starka röst rakt igenom lokalen och rakt in i våra hjärtan.

Britta har oss i en liten ask genom hela konserten, och när hon spelar ”I Miss” i slutet, från hennes första demo så når konserten sin absoluta höjdpunkt. Britta Persson kommer säkert gå långt, med en fantastisk röst, som inte bara är stark utan även väldigt personlig och gripande så trollband hon i alla fall publiken på Strömpis utan problem.

Kristofer Åström kommer till Klubb söndag med, i min mening, två ganska svaga album i bagaget i ”So Much For Staying Alive” och ”Loupita”. Det sistnämnda kan ni glömma bort, det spelades inget från den skivan ändå, det blev inte heller någon ”Defender”, ”How Can You Live With Yourself”, ”Poor Young Mans Heart” eller ”How Come Your Arms Are Not Around Me”. Det blev helt enkelt, en konsert utan balladerna.

Och samtidigt som bandet stoppade undan balladerna så plockade man fram basen, men visst blev dom lite väl ivriga? Behöver man en bas som vibrerar i både knäskålar och örongångar på Klubb söndag? Självklart inte, ljudet var alldeles för högt och Kristofer, vars stämma aldrig varit speciellt stark, försvann någonstans i mixen och fick bara titta fram lite då och då.

Men annars så var det väldigt kul att höra att låtarna från nya skivan funkar live, istället för den kalla produktion som präglas ”So Much For Staying Alive” så fanns det en värme i all den hopplöshet och bitterhet som präglas skivan. Låtar som ”Midnight Sun” och framförallt ”Man Of Steel” och ”Givers Of The World” växte rejält i den samspelta kostym som även innehöll Britta Persson på körsång.

Även den något oväntade ”If You Really Wanna Know” från Epn Dead End slamrades igenom med energi och frenesi som lyfte den till oanade höjder.

Så trots att inga av Åströms tårdrypande ballader spelades, och att basen löpte amok i min trumhinna så blev konserten ändå en positiv upplevelse. Nu ska jag ge ”So Much For Staying Alive” en ny chans, det förtjänar den efter den här kvällen.

Och så lite ny musik

Foo Fighters har släppt ny musik, nya singeln heter "Best Of You" och låter ganska typiskt Foo Fighters. Egentligen är det inte så mycket att hetsa upp sig för men jag har alltid varit svag för Dave Grohls orkester. Senast dom spelade i Sverige var jag och min kompadre Gustav en del av den aktivt dansande fanskaran på Hovet. Sen kan man tycka att det här är typisk musik för den semi-rebelliska tonåringen, eller rent av tråkig amerikansk rockmusik. Men jag gillar det, i lagom dos. Nya albumet heter "In Your Honour" och kommer säkert att finnas i en databas nära dig snart.

Svenska Ebon Tale skickade en fin singel till radion, den heter "The Only Version" och doftar Pj Harvey lång väg. Stark och klar röst med dunkande trummor och snygg gitarr, en av de starkaste låtar bandet fått ur sig hittils.

Och till sist så bör Tomas Andersson Wijs nya liveskiva "Live På Rival" nämnas. Inspelad under den akustiska turne som han gjorde i höstas, möter vi Tomas ensam med gitarren. Ett bra drag där flera oväntade låtar får plats, och en skiva som visar vilken bra textförfattare han verkligen är. Skivan kan köpas på hans hemsida.

Sen tycker jag att ni ska läsa den artikelserie som SvD hade för några veckor sedan, om 80-talisterna. Väldigt intressant och bra skrivet om en generation som håller på att gå förlorad... http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_9557988.asp

Sen är nya Magic Numbers singeln Forever Lost jättemysig och fin, men det visste ni säkert redan. Det är liksom deras grej lite, att vara mysiga och fina, och mysiga. Vad tror ni om att se dom på Hultsfred? Jag tror det kan bli mysigt...

Lite alt. country kanske?

Magnolia Electric Co – What Comes After The Blues
(Secretly Canadian / Border)

Jag är fruktansvärt svag för alternativ country i duettform. Kanske är det därför jag håller mitt ex av Heartbreaker med Ryan Adams väldigt nära mitt hjärta. Men på senare år har det funnits väldigt lite att hurra över i denna, ibland bespottade genre. Men när före detta Songs: Ohia, vilket betyder singer/songwritern Jason Molina byter namn till Magnolia Electric Co så är det dags att plocka fram cowboyhatten igen.

Jason Molina har varit ett stort namn inom den samtida amerikanska singer/songwriter kulturen sedan länge. Hans skivor har tidigare präglats av ett utryck som varit väldigt tungt, inte långt från Mark Kozeleks band Red House Painters. Även om jag alltid respekterat Jason Molinas låtskrivande så är det inte förrän nu som han tagit det steg framåt röstmässigt som jag letat efter. Tidigare har hans monotona klagosång blivit allt för tung och onyanserad, nu finns det ett liv i rösten och ett bredare register som gör väldigt stor skillnad. Att han samtidigt får hjälp med sången i flera låtar av Jennie Benford gör även det att musiken når högre höjder, även om det aldrig når upp till Ryan Adams klassiska duetter med Emmylou Harris och Gillian Welch.

De åtta låtarna på skivan bryter kanske ingen ny mark i den upptrampade amerikanska alt country myllan, men det är inte det alt country handlar om heller. ”What Comes After The Blues” visar upp ett band som verkar må väldigt bra, produktionen är varm och vacker, precis tillräckligt återhållsam och lugn och den där förändiska gränsen till regelrätt country trampas aldrig över, vilket jag ser som oerhört positivt. Och trippeln ”Hard To Love A Man”, ”Give Something Else Away Every Day” och ”Northestar Blues” som man hittar mitt på skivan skulle inte ens Neil Young varit besviken över att få visa upp.

Electric Magnolia Co är ett steg framåt för Jason Molina och det känns äntligen som att han fått ut all den potential som vi alla vet att han förfogar över på skiva. Så ni som letar efter en nya alt country skiva, ”What Comes After The Blues” är mitt tips hittills under 2005.

Ikväll får ni kanske läsa om Kristofer Åström och Britta Perssons besök i Örebro. Men då får ni vara snälla.

3 låtar om att säga något nytt

Brendan Benson – Them And Me (från skivan ”The Alternative To Love”)
The Concretes – Say Something New (från skivan “The Concretes”)
Red House Painters – Shadows (från skivan “Ocean Beach”)

Tre låtar, som behandlar det som är så svårt. Att säga något nytt, att inte falla in i invanda mönster, att i en relation visa att det man har betyder något, att det är viktigt. Att inte hamna i en vardagslunk utan mening. En av Red House Painters vackraste låtar heter Shadows, där sjunger Mark Kozelek gång på gång
”You ain't saying nothing that I don't already know.
When you say, Love's dimly light, won't shine on tomorrow.
You ain't saying nothing that I don't already know.
When you say, Love's dimly light, won't shine on tomorrow.”

Och det låter så tungt, när det ensamma pianot frontalkrockar med Mark Kozeleks stämma som förkunnar att han ger upp. Att det inte finns något, att det inte finns något att hålla kvar. Bara upprepade termer, som förlorat sin betydelse.

Brendan Bensons nya skiva spelas väldigt mycket här hemma, låten ”Them And Me” är en vemodig historia som trippar runt samma musikaliska landskap där The Shins var i och med sin debut ”Oh, Inverted World”.
”What can you show me that I have’t already seen before/…/What can you say now that I have’t heard a million times before/…/what can you play now that’ll move me in tears and leave me wanting more.”
En låt som kretsar kring självförverkligande, och där det finns någon slags bitterhet i Brendan Bensons röst. Som om låten handlar om någon som lyckats mer än han själv, och nu sitter han, lite halvbitter, och hävdar att den här personen ändå inte gjort något nytt…

Svenska The Concretes bäddar in sin längtan efter något nytt i en mer livlig kostym än de två föregående låtarna. Här målar man inte med lika mörka färger.
”What a strange thing to say, when you pass me on buy your way out/../Say something new, well say something new, something new”
Det intressanta med den här låten är att det oväntade inte verkar vara tillräckligt, när Victoria först sjunger “what a strange thing to say” och senare sjunger ”say something new”, som om det konstiga (som jag ändå förknippar med något oväntat, och då också kanske i viss månlite nytt) inte fyller någon funktion… som om det ovanliga blivit det vanliga.

Hur som helst, tre väldigt fina låtar som tar upp samma problem, ett problem som vi alla säkerligen ställts mot ett antal gånger.

Nu ska jag plugga, i solen.

HAL, och lite annat, men mest... HAL

Efter en vecka av tentapluggande och en blöt helg under Festivalborg så är jag tillbaka vid min bloggs sida. Under helgen fick jag njuta av att mitt Chelsea tog hem ligaguldet, Johnossi live (vilket är ganska så fantastiskt faktiskt), och diverse andra roliga saker som jag inte ämnar att förtälja på denna sida. Istället får ni hålla till godo med en recension HALs debutskiva, men det är väl inte fel heller?!

HAL – HAL
(Rough Trade / Border)

Har du gått och letat efter soldränkt popmusik från Irland och inte hittat så mycket mer än The Thrills? Nu är HAL här med sitt debutalbum, och återigen blickar några poppiga irländare österut mot den amerikanska solkusten. Hal levererar woo-körer, solsken, lite banjo och en knippe fantastiska popnummer.

HAL är inte riktigt lika West Coast kåta som landskollegorna i The Thrills var på sin debut ”So Much For The City”, här hittar du inte otaliga amerikanska stadsreferenser. Däremot hittar du musik med rötterna i sextiotalets solpopp. Men under den ofta ganska glada ytan skymtar det brittiska vemodet igenom lite här och där. Ibland är faktiskt HAL halvvägs på väg hem till Travis, som i låten ”I Sat Down”, men slinker elegant ur den fällan på nästkommande låt. Deras genombrottssingel ”Worry About The Wind” som släpptes förra året lär säkert få personer som har hela Beach Boys låtkatalog som huvudkudde en tår i ögat, för vackrare än såhär blir inte soul/pop en solig vårdag.

HAL spelar helt enkelt gullig popmusik, med vacker falsettsång, vackra pianomelodier och stämsång bäddar in låtarna i en fin sextiotals kostym. Skulle jag får välja band på en sandstrand vid lägerelden så skulle HAL säkert hamna ganska högt på listan.

Men frågan är om HAL är större än summan av de referenser man kokat ihop under den Irländska solen(?), om de långa popluggarna som i skivkonvolutet ser ut som reliker från sextiotalet verkligen ger något eget till scenen. Personligen så tycker jag det, trots att det säkert föraktfullt går att fnysa åt det och sitta och krama sina gamla The Band och Beatles skivor och hävda att det var bättre förr. Själv tycker jag att fler band borde springa ut på stranden och sjunga falsett till soldränkta pop-melodier. Något säger mig att världen skulle bli lite trevligare då. Men visst finns det stunder då HAL är väldigt nära att bli uppätna av sina egna förebilder, men så länge man pressar ur sig låtar som ”What a Lovely Dance”, ”Worry About The Wind” och ”Coming Right Over” så förlåter jag gärna det.

Hal är som en solskenshistoria som under vissa stunder går över i halvklart väder, men oftast är det bara att luta sig tillbaka i den nyinköpta solstolen och njuta av en av de mest sympatiska debuter under 2005 hittills.

3 Andra bra saker:
1. Mina skivor från USA kom idag. (Bland annat Brendans Bensons - The Alternative To Love och Death Cab four Cuties - We Have The Facts And Wer're Voting Yes.
2. Stars - Your Ex-lover is dead (låt) Jag har gått ner mer i den här låten helt, det är precis som när jag var helt nere i Anna Ternheims My Secret. Underbar popmusik.
3. Hammarby - MFF / Liverpool - Chelsea (två fotbollsmatcher, en ska jag se live i Stockholm med lite öl och vänner, den andra hoppas jag se slutet på någonstans, på en bar kanske)