onsdag, november 28, 2007

Hårfrisören Manny

AT&T Park, hoe of San Francisco Giants, and, A giant Coca Cola bottle
Manny berättade att människor är mycket rakare på västkusten, inte lika uppenbart trevliga som här, men om det verkligen gäller något så vet man att ens vänner gör allt för en. Här i Kalifornien är alla schyssta och trevliga utåt, men när man inte ser så hugger dom dig i ryggen. Medan han klippte mitt hår fick jag även reda på hans son är gift med en svensk kvinna och att dom bodde i Sverige i 13 år utan att han hade chansen att besöka dem. Manny kommer från New York (flyttade till San Francisco 1978 för att hans fru förälskade sig i staden), och precis som jag har han lite svårt att komma till rätta i den Californiska kulturen.
Jag har på senare tid allt mer försökt att sätta fingret på vad det egentligen är som gör att jag känner så. Manny har helt klart en poäng (även om den är lite väl hårt dragen), många andra poänger, som mer behandlar det amerikanska samhället i stort, hittar man i Jeremy Rifkins bok The European Dream – How Europe’s Vision of The Future is quietly eclipsiong the american dream där han försöker sätta fingret på kännsan av att USA nog ändå inte är världens bästa land. Det kommer kanske inte som en nyhet för er, men det var ändå inte länge sen USA var en förebild för Europa i väldigt många avseenden. Rifkin grundar sina argument i forskning, och 60 sidor in är det väldigt intressant, och jag har fått ord på många av de funderingar jag haft hittills, ska försöka sammanfatta dom någon gång i framtiden när jag kommit lite längre.

I morgon kommer det brittiska myspacehypade Los Campesinos! hit till San Francisco och Great American Music Hall, hypotetisk ställde in alla åtagnaden och fixade biljetter. Såhär skriver Luger att bandet som även kommer till Sverige i slutet av januari låter:
Med lite Go! Team, Love is All och Architecture in Helsinki ger de oss en riktig vitamininjektion i vintermörkret!
Jag gillar egentligen inte den definitionen, eftersom det är blek gitarrpowerindie som är väldigt brittisk, väldigt indieironisk, men också fullt av hjärta och humor, utsikterna för en dansfest ligger på stadiga 82%. Låten ni ska ladda ner heter ”You! Me! Dance!”

I dag handlade jag mat på Whole Foods, kassören, som var sådär utåtriktad som bara amerikaner kan vara frågade mig helt apropå vad som hände 1945? Jag frågade om han syftade på andra världskrigets slut? Han blev lite arg, verkar ha trott att jag inte skulle ha vetat det, det kan tolkas på följande sätt:
A, jag ser ut som en idiot.
B, De flesta människor han träffar vet inte detta och han kan styla med sina kunskaper(!?).
C, han är en idiot.

Jag hoppas på de två sistnämnda alternativen, vid alternativ A skyller jag på Manny och hans klippning. Nej, jag är nöjd faktiskt.

På torsdag packar hypotetisk en väska och hoppar på en flight till San Diego där Erik och hans nya feta kamera tar emot med röda mattan, ska även hälsa på ”kammen” Larsson, finns potential för en fin helg.

söndag, november 25, 2007

Sicko


Vi väntar lite med att stå i glappet här i bloggen. Istället ska det handla om Michael Moores senaste film Sicko, som håller på att tona ut här bakom word dokumentet. Med Sicko har Michael Moore som ni säkert vet siktat in sig på det amerikanska sjukförsäkringssystemet och dess brister. Genom att belysa avsaknaden av mänsklig empati bland de giriga försäkringsbolagen, och ett system där vinstintresset för dessa bolag resulterar i otroligt sorgliga livsöden.

Michael Moore är en mästare på det här, och de livsöden han väljer att belysa rycker verkligen tag i mig. Det finns problem med Sicko, som att Frankrike målas upp som något sorts paradis, vilket blir ganska irriterande när det är ett av de länder i Europa som måste reformera stora delar i dessa system mest. Även Englad ses som ett oproblematiskt samhälle där doktorer tjänar bra och alla sjukhus är rena och fina, så är förstås inte fallet, sjukvård kommer alltid att vara en het fråga, så även i Sverige.

Men, den centrala tesen i filmen, att USA har ett system där det mesta gått väldigt fel, och drabbar människor väldigt hårt, är det svårt att argumentera emot. Att Michael Moore valt en seriösare framtoning gentemot tidigare succeer som Farenheit 9/11 och Bowling For Columbine passar Sicko bra. Det är mindre fokus på humor, men hans känsla för dramaturgi är intakt. Gång på gång hittar han vinklar som illustrerar den bisarra verklighet som USAs system innebär. Mest tydligt blir det när han stoppar en massa sjuka människor i båtar och åker till Guantanamo Bay för att se om dom kan få samma vård som Al-Queida fångar får, och även om det kanske är på gränsen till plojaktigt, så är det ändå väldigt svårt att vifta bort när man sett hur de behandlats i USA.

Jag överraskades över hur berörd jag blev av att se filmen, men eftersom det räcker för mig att gå en gata ner från det exklusiva hyreshus jag bor i för att se sjuka och hemlösa människor tigga på gatorna, så ser jag hur systemet påverkar människor varje dag. Så trots att Frankrike presenteras genom en distanslös reklamfilmsidyll, och till och med Cuba verkar vara ett riktigt nice ställe (ett ganska smaklöst förslag), så träffar Sicko rätt i magen, gång på gång på gång.

Michael Moore har återigen gjort en viktig film som berör, och som det ser ut nu kommer ”Universal healthcare” vara den viktigaste frågan i kommande presidentvalet här i USA.

lördag, november 24, 2007

Jag har varit i alla städer

Redaktionen, konst, och simglasögon.

Igår var det Thanksgiving, jag spenderade den förstås med ett gäng homosexuella karriärister. Jag bor ju ändå i San Francisco. Lynn’s vän som håller på att designa några lägenheter i ett renoverat hus var vår värd, och försökte samtidigt sälja in sina lägenheter som skulle kosta mellan $4000-6000 i månaden. Ja, dom var rätt fina och hade utsikt över hela staden i princip.

Middagen ordnades av en kille som sjunger i en känd acappellakör i San Francisco, och det var otroligt gott (This is my seventh turkey, sa han stolt när han förklarade sin komplicerade tillagningsprocess för mig). Sen spelade vi TP, jag blev värvad av ett lag som hävdade att eftersom jag var straight så måste jag ju kunna massor om sport, för det kunde de tydligen inget om (vill här flika in att jag mött flertalet (ok, några i alla fall) homosexuella här som kan mycket om sport, så deras förutfattade meningar om homosexuella bör tas med en gnutta salt). Jag kontrade skämtsamt med att dom, eftersom att dom är homosexuella borde kunna massor om konst och littaratur, vilket det visade sig att dom faktiskt gjorde, då det slog väl inte helt rätt. Mitt bidrag till laget var inget att skyta över, även om jag lyckades pricka in frågan som avgjorde spelet, det rätta svaret var Cartman i South Park. Populärkulturkunskaper är inte alltid irrelevanta.

I dag har jag varit huslig och tvättat. Hjälpte även Lynn flytta en massa böcker till hans kontor tillsammans med en mexikansk kille. När Lynn fastnade i hissen så snackade vi om Mexico och hur han måste gifta sig för att få stanna i landet, Mexico som turistland, och precis som när jag mött andra mexikaner, var bland annat god vän med en när jag bodde i North Carolina, så förstår man varför dom kommer till USA. Ofta målar dom upp en värld av korrupta poliser och obefintliga löner och arbetslöshet. USA är enda chansen till ett drägligt liv. Den här killen sa att ”problemet med oss Mexikaner är att vi inte hjälper varandra, och samarbetar som exempelvis Kineserna gör. Vi ser varandra som konkurrenter istället”.

Det är precis i dom stunderna som livet utomlands, utanför den trygga sfären i det svenska idealistsamhället är viktigast, och mest givande.

I morgon ska ni få läsa om hur man lär sig att leva i gapet mellan att titta bakåt och titta framåt. Bara på hypotetisk, den enda svenskspråkiga bloggen som sitter i San Francisco och dricker Stella Artois, lyssnar på Håkan Hellström, och funderar på om Anna Järvinen kanske gjort en av årets bästa skivor. Hypotetisk funderar även på det av Lynn flitigt använda ordet ”individuation”, men det är som man brukar säga, en helt annan historia.

onsdag, november 21, 2007

Observationer

Martin Gelins blogg på svd.se är riktigt tråkig, vilket är lite oväntat. Idén med han mamma som krogguide är väl kul på pappret, men när har skriver ner den mest fantasilösa texten den här sidan IPCCs Climate Report som presenterade i veckan, så hjälper det inte.
http://blogg.svd.se/newyork?id=5384

Eagle vs Shark är årets indiedramakomedie, förstås med en av killarna i Flight Of The Conchords i huvudrollen.

I söndags cyklade jag rakt söderut till jag kom till ett ghetto, då vände jag.

På San Francisco Giants fina basebollstadium finns det en hockeyrink, och en jättestor Coca Cola flaska.

Beirut är ett musikaliskt geni och hans låt Postcards From Italy är låten du ska ladda ner och bränna ut och skicka till någon du älskar/gillar/vill krama eller kanske till din mamma. (se video i föregående postning)

Varför, varför, varför finns det inget gott bröd i USA?

I söndags gick jag och köpte en hambrugare på en restaurang som har en kille med golfbollshuvud som maskot. Jag gick dit i pyjamasbyxor, känner att jag har anammat den Californiska laidbackstilen fullt ut.

I måndag när jag arbetade med bokföring (jag av alla!) på chefens kontor fick jag höra en massa affärshemligheter och framtidsplaner, jag låtsades som att jag inte hörde.

Igår på lunchen åt jag köttfärslimpa för första gången sen 1999. Ganska gott med ketchup till.

Jay-Z (veckans mest lyssnade artist) har gjort en skiva som effektivt lämnat årets hip hop skörd i bakvattnet, till och med Kanye West har blivit omkörd rätt rejält.

För en MKV-student gör det lite ont i själen att kolla på TV-nyheterna i det här landet, enda vettiga kanalen PBS har bestämt sig för en layout som ser direkt hämtat ur en storsatsning från Ryssland 1992, när man på allvar kunde bära neonfärgade träningsoveraller som fashionstatements.

Beirut - Postcards from Italy

02.02 in i låten kommer en trumpet långsamt blåsande, som en varm sommarvind en solig dag. En sån där vind som gör att du stannar upp, andas, och ser att livet faktiskt är vackert, trots att det är jobbigt ibland.

04.03 ni i låten åker Pingviner i en rutschkana. Fler videos borde använda Pingviner och rutschkanor.

lördag, november 17, 2007

Laakso - Västerbron

PSL kallade den en av de bästa svenska poplåtarna någonsin, eller nått sånt. Hypotetisk sträcker sig till att kalla den en av Laaksos absolut bästa låtar någonsin, och det är ju inte illa det heller. Efter lite festligheter med fri bar under gårdagen, följt att den otacksamma uppgiften att jobba med bokföring tillsammans med chefen idag, tar hypotetisk en lugn fredag.

torsdag, november 15, 2007

En liten besvikelse

När kriget tog slut samlades hela Stars i ett sovrum, dom såg alla svårmodiga ut och hoppades bli castade till en ny film noir, gärna med många scener där folk röker i vitt motljus. Det ser så snyggt ut då.

Igår gick jag och kollade på Stars, själv. Fast precis när jag kom in på Bimbos 365, så stod ingen annan än mr. Charles Bukowski från festen i fredags där. Han var på en ”kind of a first date, but not”, och en liten söt indietjej kommer och hälsar. Vi står och pratar lite om lokalen, North Carolina och hur häftig Johhny Cash egentligen var (vi är alla överrens om att han var väldigt häftig). Jag säger att jag väntar på att Frank Sinatra ska komma ut bland de djupröda heltäckningsmattorna och den tunga polerade träinredningen. Bukowski håller med, trots att han föredrar sunkigare ställen, vilket hans avklippta jeans illustrerar. Själv har jag gått till konserten som en riktig indievirtuos i smala gråa byxor, vita sneakers med sneakersmotiv, smal vit t-shirt privatimporterad från tyskland och en grå Tweedkavaj (nu när jag läser vad jag hade på mig så låter det ju oerhört pretentiöst).

Vi hör att bandet börjar och jag går mot scenen medan Bukowski med sällskap styr mot baren för ytterligare en öl. Stars är som vanligt sex personer live, scenen lyses upp av röda och rosa ljus, några tavlor är utplacerade lite här och var, men mest framstående är alla de blommor som finns på scenen.

Precis som jag fruktade så saktar de nya låtarna ner tempot jämfört med tidigare konserter jag sett med bandet. Allra värst blir det i The Ghost Of Geona Heights, då Torquil genomför ett klädbyte och kommer in med en jacka full med lysande lampor på, han går runt scenen som någon sorts vilsen alien medan resten av scenen är nersläckt. Låten är plågsamt seg det är en känsla som återkommer då och då under konserten. Stars har alltid haft problem med att låta tighta live, på låtarna från Set Yourself On Fire har det aldrig riktigt varit något problem, men de överproducerade låtarna från In Our Bedroom After The War lider verkligen av det.

Precis som på skiva blixtrar dock Stars till stundtals, speciellt när växelspelet mellan Toquil och Millan blommar ut. Bäst för kvällen låter Look Up, What I’m Tryin To Say, The Big Fight och självklart Your Ex-lover Is Dead som får igång den väldigt entusiastiska publiken rejält. Från nya skivan lyckas bandet väldigt bra med Midnight Coward och Take Me To The Riots. Men som ni kanske förstår så levde inte riktigt konserten upp till förväntningarna. För även säkra kort som Elevator Love Letter, Ageless Beauty och Sleep Tonight blir väldigt uddlösa, Personal är vacker men saknar svärtan i sin avskalade livekostym. Publiken är dock fantastisk, och bandet såg nöjda ut när dom tågade ut och lämnade Torquil ensam (han drog förstås till med den överdrivet storslagna Barricade innan även han gick av) efter drygt en och en halv timme. Men det var svårt att tvätta bort känslan av att In Our Bedroom After The War gjort Stars till ett mindre intressant liveband än tidigare, och det är synd.

onsdag, november 14, 2007

Stars

Sommaren 2005 på Münchenbryggeriet i Stockholm
November 2005, i Zürich
Våren 2006, Magnet i Berlin

13 November 2007, Bimbos 365, San Francisco

Plockade precis upp en biljett till Stars fortfarande väldigt slutsålda spelning ikväll. Tjejen hade blivit sjuk och sålde biljetten till mig för $25. Stars följer efter mig i mitt fragmenterade liv, skrev jag idag i min dagbok (ja, jag har börjat skriva dagbok) och det känns bra. Dricker en Corrs och lyssnar på Set Yourself On Fire, det är en av 2000-talets bästa skivor. Öronpropparna ligger bredvid min laptop, jag känner mig redo.

måndag, november 12, 2007

Fredag i ett garage


Jag bytte om, snabbt, och sprang ner mot L-line som skulle ta mig till festen. Får reda på att den inte går efter klockan nio, måste istället ta en buss, ingen vet var bussen går ifrån. Tillslut säger en busschaufför att jag kan hoppa på hans buss, jag går av vid Civic Center, tar en extra tunnelbana som går till gaykvarteret Castro, där sitter jag, med en massa latinos som har vattenkammat hår, tighta Jeans (det har iofs jag också) och pikéskojortor med alla knappar knäppta. Går av vid Castro, och hoppar på ytterligare en buss, vi åker upp runt Twin Peaks, jag frågar en tjej om hon vet var det är jag ska, hon säger att jag kan följa efter henne. Bussen stannar och vi springer för att precis hinna med en spårvagn. Vi pustar, efter några minuter säger hon att jag ska av.
Jag ringer April (som bjudit mig), hon säger att det bara är en massa killar på festen, jag säger att jag är på hennes gata. Jag kommer till festen, 5 svarta killar i amerikanska fotbollströjor står och hänger vid grinden, April kommer och drar in mig på festen som hålls i deras garage, hon presenterar mig för 20 personer, minst. Vi går upp för en trappa, en tjej ramlar och spiller hela sin öl på en tjej som står bredvid mig. Vi fortsätter upp till en lägenhet full med människor och marijuanarök. Den ljusbruna heltäckningsmattan flyter ut i all rum utom köket. Jag får ett glas, blir introducerad för fler människor, någon tjej gillar min t-shirt, jag säger tack, känner mig fortfarande lite full efter vinet jag drack med Lynn innan festen. Vi går ner igen, till garaget, April fyller mitt glas med öl från en Keg, det finns ingen musik men några snubbar står och spelar listhip hop på en DVD som är kopplad till en TV, det låter förskräckligt. Ser en ensam kille som står och dricker från en flaska med en brun tillskrynklad papperspåse runt, jag presenterar mig. Han är poet, med tydliga alkoholproblem, jag säger att han är en yngre version av Charles Bukowski. Vi pratar om att skriva, om kraschade förhållanden och och cyklar utan bromsar. Vi går till baksidan och röker en cigarett, han spelar en låt för mig på sin Iphone, jag säger att det låter som Red House Painters och han blir glad för det är ingen som sagt det tidigare. Vi dricker mer, jag föreslår att han ska lyssna på José Gonzalez, han går upp till övervåningen igen. Jag står kvar på innegården och kollar på stjärnorna och mår bra, några långa killar kommer ut och tror att några spelar Craps, det mest ghettoaktiga spel som finns, innefattar tärningskastande, gärna på cement in ”the hood”. Jag frågar om inte Craps är lite 1993, jag menar jag har sett videon till Regulate med Warren G, är det inte 15 år för sent? Dom tycker att det är skithäftigt att jag vet vem Warren G är. Jag förklarar hur ”down” jag var med hip hop under den tiden. Jag går upp till övervåningen, någon tjej har spytt på April, hon har bytt om. Jag tar ett glas och tigger till mig en massa Jägermeister, försöker dricka det som en drink, det är avskyvärt. Någon kille som jobbar på the Sheriffs Department gör något som endast tyskar brukar göra, nämligen att hylla det svenska försäkringssystemet. Jag säger att det är bra men vore svårt att genomföra i USA.

Tjejen som gillade min t-shirt kommer fram och säger att hon gillar min t-shirt. Jag säger tack. Hennes kompis kommer in i rummet, hon vinglar på sina små flipflops och hennes stora Hood med Cal loggan ser smutsig ut. En hårdrockare som turnerat i Holland får reda på att jag bott i Amsterdam och har en lång utläggning om hur han rökte en halv meter lång joint på en coffeshop i Utrecht bara för att visa att han minsann inte var någon turist. Sen hade han en lång utläggning om hur fantastiskt Christiania var i Köpenhamn, jag sa att dom har stängt ner det, men han sa att det bara var en myt.

Rökte en cigarett med en kille i Carolina Panthers tröja, festen började tunnas ut, mitt Jägerglas var tomt. April gick runt och sa hur mycket hon gillade alla, och frågade mig om hon trodde att två personer på jobbet hatade henne, jag sa att det gör dom säkert inte. Några omgångar senare satt jag och halvsov i en soffa. En tjej satt och bytte låt var 30 sekund, när Mr. Me Too med Clipse kom på beordrade jag henne att inte röra kontrollen. Jag hyllar Kanye West för mig själv, ingen verkar gilla honom, jag blir lite irriterad. Dricker en Corrs Light, den är blaskig.

En beställd pizza kommer, jag bjuder in mig själv och tar tre bitar. Pizzan låg bredvid en tjej som sov, en stor tjej försökte boka halva pizzan genom att fingra på bitarna, jag åt girigt. April kom med en filt och sa att ”you’ll need it”, eftersom jag inte hade en aning om var jag var, förutom att det var långt hemifrån godtog jag det. En tjej som också sov över snodde glass från frysen, vi åt den tillsammans medan vi kollade lite på Swingers, klockan var fem. Hon frågade om jag ville att hon skulle köra hem mig i morgon, jag ifrågasatte hennes pålitlighet i trafiken i mitt huvud, medan min mun sa: sure.

Vaknade upp halv nio på golvet, April kom in och tyckte att det var jättekul att jag sovit med mina skor på. Jag försökte förklara att jag trodde att det skulle bli kallt, jag gick ut till köket och tog ett glas vatten, det luktade spya och lite Jägermeister. Jag bjöd på halstabletter innan jag förklarade att jag nog borde ta spårvagnen hem, speciellt med tanke på att tjejen som skulle köra mig såg ut som en kvinnlig version av Pete Dorthey där hon låg på golvet i en hög av kuddar. Tog L-line till Powel Station, gick upp mitt i lördagens shoppinghets Downtown, gick hem, tog en dusch, åt lite, somnade, klockan kvart i tre fick jag ett SMS från Lynn där det stod ”Are U ok?”. Jag skrev att jag precis vaknat, han skrev att det fanns kaffe, jag skrev ”cool, thanks”.
På tisdag och onsdag spelar Stars här i San Francisco, det är väldigt slutsålt. Jag har dock gjort det till mitt mission att komma in.

onsdag, november 07, 2007

Hypotetisk, i sammarbete med last.fm

Som ett steg i utvecklingen av hypotetisk så presenterar redaktionen nu stolt: veckans mest lyssnade artister! Varje vecka kommer ni att kunna följa vad redaktionen lyssnat mest på under föregående vecka, kommer Britney att hamna på listan när hennes nya album laddats ner, eller kommer Petter med sin fina nya skiva att klättra?, allt detta och mycket mer, varje vecka, här på höger sida.



Idag har jag varit hemma från jobbet, halsen krånglar och huvudet värker, samtliga på jobbet tipsade om kycklingsoppa, så jag köpte två burkar. Vet inte om det har hjälpt så mycket.



I måndagens nöjesnytt (som jag kollar på ibland på svt.se) så fick vi veta att Kens barn tycker att han är Sveriges nionde bästa rappare, efter Lordi bland annat (vilket ju är ironiskt eftersom de varken rappar eller är från Sverige, men barn skiter ju i sånna småsaker).

måndag, november 05, 2007

Somewhere in San Francisco

Pa bussen till jobbet i morse, jag sitter utan hallning och laser The Great Gatsby. Bredvid mig satter sig tva pundare. Mannen ar ivrig och halsar pa busschaufforen som om han skulle vara nagon nara bekant. Dom satter sig bredvid mig, och sen foljer nagra minuter av oerhort intressanta meningar, harmed presenteras dessa exklusivt pa hypotetisk.blogspot.com

- How do you say I want to lick your neck in French?
- (hon sager vad det heter pa franska)
- Oh really, that sounds so nice.
- (hon skrattar och pillrar pa sitt halsband med ett stort rott hjarta pa.

-My feet hurt, sager mannen. Im so horny, my feet always start to hurt when I'm horny, I don't know why.
- So do you want a man? fragar kvinnan
-No
-Do you want a woman?
-No?
- So what do you want then?
- I just want my hand, sager han och ler. Then I can control it myself, it's so much nicer. We really need som halugecens, we're gonna go and eat some shrooms, aren't we.
-Yes, we are, sager kvinnan och lutar sitt toviga har mot killens bleka och smutsiga jeanjacka.

- Look at that girls hair, that is so beautiful, she could sell that hair for like $400, sager killen om en tjej som sitter en meter ifran honom.

Det kanns som att jag hamnat mitt i en Bukowski bok.

Bussen stannar vid Sutter / Fillmore dar jag ska av, dom gar ocksa av och forsvinner bort.

Idag dricker jag te, ater halstabletter och har ont i huvudet pa jobbet.

söndag, november 04, 2007

Knivar i halsen

Om man är lite negativt inställt till livet så kan man säga att en olycka sällan kommer ensam. Kanske är det därför min hals innehåller 14 knivar som kör sitt bästa för att använda min hals som skärbräda. På tips av min syster inhandlade jag lite halstabletter, så nu sitter jag här och suger på ”Closaseptic Sore Throat Lozenges”. Såldes av att den är ”#1 Pharmacist Recomended”. Frågade den Pakistanske mannen i affären om dom inte hade Fishermans Friend, men det hade han inte hört talas om. Så nu, $7.40 senare sitter jag försöker bota halsen med en artificiell smak av citrus.

Var nere på stan en kort stund idag och plockade upp senaste Rolling Stone. I detta nummer intervjuas en massa kända människor om deras syn på framtiden, förväntade namn som Al Gore och Bono kombineras med George Cloney (som gör ett väldigt seriöst och kunnigt intryck i en annars blaskig intervju) och Bill Maher (som verkar tycka att allt bli mycket roligare och häftigare om man svär hela tiden och förskjuter allt on på religion).

Lite senare, när musiker ska prata om framtiden får allas vår Kanye West uttala sig, och han gör ingen besviken när han får frågan ”How do you asses the current state of America?”
I don’t know what’s going on. I don’t even watch much TV. The only news I read is what pops up on Yahoo! When I’m checking my e-mail. Right now that news on Yahoo! Is about an underwater pumpkin carving contest I’m fine with people just being good at what they do. I wouldn’t expect a politician to be able to recite the third verse on my album.

Hela intervjun hittar ni i senaste numret.

Annars lyssnar hypotetisk väldigt mycket på Don’t Be A Stranger, som nyligen släppte skivan ”Frutti Di Mare”, jag har än så länge endast EPn ”Ho Ho”. Don’t Be A Stranger innehåller medlemmar från Honey Is Cool, Ebon Tale och Fidget bland annat. Men det är nog inte så viktigt. Det viktiga är istället resultatet, som är något utöver det vanliga. Med en kombination av det personliga uttrycket hos Jenny Wilson tillsammans med det smått världsfrånvända och trubbiga i The Concretes tidiga inspelningar, resulterar det hela i nedtonade låtar som landar djupt i hjärtat. Ibland är tonen befriande luftig, som ”No Surprise”, ibland som den perfekta kombinationen av Loney, Dear och Frida Hyvönen, som i ”Loney Together”. Bäst låter den otroligt vackra nedtonade ensamheten i ”Perfect Problem” som med sin oerhört vackra och naturliga instrumentering kanske inte botar min hals, men väl min själ. Don’t Be A Stranger har gjort några av höstens bästa låtar och jag hoppas kunna få tag på debutskivan inom kort.

fredag, november 02, 2007

Slut


I tisdags var det jordbävning, i onsdags Halloweenfest på supertrendiga Supper club i Soma. Idag tog mitt förhållande ett definitivt slut. Det händelselösa livet är inte riktigt här ännu. Det är egentligen inte till för bloggen, men jag har hört att closure ska vara bra, och att skriva på bloggen att det är slut får bli en del i den process som väl inletts redan tidigare, men som nu får sätta igång på allvar.


Lämnar er med en bild på mig på Halloween (som var en väldigt bra kväll) och en del av texten till Amy Winehouse låt Back to Black. Vi hörs snart igen, lite muntrare, lite visare, lite starkare, lite roligare.


We only said good-bye with words

I died a hundred times

You go back to her

And I go back to.....

I go back to us

I love you much

It's not enough

You love blow and I love puff

And life is like a pipe

And I'm a tiny penny rolling up the walls inside