söndag, januari 30, 2005

inför vecka 5

R.E.M..bmp
De ser ut att bli en spännande vecka för min del. Det är väl på tiden att jag får lite spänning i mitt liv också, eller nu överdriver jag, så spännande ska det inte bli. Och mitt liv innehåller faktiskt en tillräcklig dos spänning. Hur som helst så ska jag kolla in The Thrills och R.E.M. i morgon i Globen och sen bär det av till Helsingfors och bland annat en konsert med revolt mot allt nissarna i The (International) Noise Conspiracy. Det är lite charmigt att dom norrländska veganerna fortfarande orkar vara så aggressiva mot allt och fortfarande drömma om revolutionen. Tyvärr visade det sig att deras senaste skiva, Armed Love, inte alls var speciellt rolig. Det låter tristare än på länge, och att dom tappat sin mysiga klaviaturspelare Sara Almgren gynnar inte ljudbilden. Nej, det låter som om bandet kollar lite mycket i den historiska backspegeln, visst har det alltid gått att dra tämligen enkla paralleller bakåt i musikhistorien när det handlar om noise conspiracy. Men tidigare kändes det lite roligare. Varför ska det vara så stelbenta riff egentligen, hur som helst så är jag säker på att herr Lyxén som vanligt kommer att vara den överdramatiska-kvasipredikant-som-spottar-på-”systemet”-killen som vi alla älskar på scen.

Och visst är det vackert att det finns band som sjunger ”Let’s all share all our dreams under a communist moon” i låten ”Communist Moon” och verkligen mena det. Eller är det måhända sorgligt, hur som helst, även om jag inte delar deras politiska ståndpunkter så ser jag fram emot att höra ”Breakout 2001”, ”Bigger Cages, Longer Chains” och die moderne kommunist athem über alles ”Capitalism Stole My Virginity”. Tavastia torsdag kommer koka.

När det gäller R.E.M. så har jag inte några högre förväntningar, hoppas väl att dom spelar Daysleeper som jag tycker är en av de bästa moderna låtarna om den nedbrytande likgiltighet som många kontor präglas av. Men det ska bli kul att se The Thrills som förband, undrar om sångaren kommer att sjunga på samma sätt som han gjorde på Accelerator 2003 i Göteborg. Mycket vackert, men ärligt talat, killen kommer få nackspärr av att sjunga sådär i längden. Men får jag höra dom vackra pianoballaderna ”Deckchairs & Cigarettes”, ”Till The Tide Creeps In” och förra årets vackraste pianomelodi ”Not For All The Love In The World” är är jag mer än nöjd. Måndag i Globen blir nog en trevlig tillställning, det är ju alltid intressant att se hur fula kläder R.E.M. killarna kommer att ha på sig, ”it's a fashion massacre” som Bono en gång sa, då visserligen om sig själv, men ändå…

Bra saker:
Low - The Great Destroyer (cd) (lite hårdare, lite mer nyanserade, lite modigare, lite vackrare)
Wilco – Wilco EP (gratis EP som man kan ladda ner från: http://www.wilcoworld.net/ep/helper.html )
Annie – Heartbeat (cd-singel) (oväntat att personen bakom den störiga bubbelgum låten fick ur sig något såhär vackert)
David Fridlund – Circles (låt)(fantastisk låt från en skiva som var en besvikelse, men här målar David med precis rätt pensel och med precis rätt färg, synd att resten av skivan inte når samma höjder.

måndag, januari 24, 2005

"So Here We Are", årets låt i Januari

bloc party.bmp
http://www.highroadtouring.com/artists/blocparty/gallery/promo/BlocParty,jpg.jpg

Att hypa band är det inte många som mår bra av. Man läser en heliuminfluerad text och tror att den musik man ska få höra är av gudar benådad. Så sätter musiken igång och kvar står man och drar lite obekvämt foten i sanden, jaha… det var ju inte värst så kul.

Men, det är ju ändå känslan av den där smällen som man vill åt. När man som minst anar det. När man måste sätta sig ner och klia sig i öronen för att försäkra att man hör rätt. Så här kommer ännu en hyllning, i mängden kanske, men viktig för mig. För nu har Bloc Party gjort den igen, jag slutar aldrig att förvånas över detta bands låtar. I somras släpptes deras EP och visst var det mycket jag gillade (Banquet var ju en riktig indepoprökare t.ex.), men jag blev inte lika knockad som många andra. Men efter det så har jag gång på gång förvånats, mellansingeln ”Little Thoughts” med vackra ”Tulips” som B-sida fick mig på fall direkt. När sen Helicopter kom så var alla väggar nedrivna, och nu kommer då spiken i kistan, den låt som kommer ta Bloc Party till en helt ny nivå.

”So Here We Are” är så förkrossande vacker, det är våren som föds. Eller ett hopp i alla fall, gitarrslingan ligger och skaver mot hjärtat och sångaren Gordon Moakes sjunger mer innerligt än någonsin. Det låter inte längre som ett smutsigt New York utan som en solig engelsk äng vars blommor precis slagit ut, det är en otålig låt som gradvis stegras mot slutet, som om den är på väg någonstans, till något bättre. Och så tar den slut, och det är bara att börja om, för man vill ta sig dit, till det där stället som Bloc Party är på väg mot.

Det här kan mycket väl vara årets låt, redan i januari.

Fast det där med årets låt kommer jag säkert att hävda flera gånger under året. Just nu gör dock Bloc Party allt så mycket bättre, så mycket vackrare och så mycket snyggare och med så mycket mer känsla. Jag vill nästan slänga bort min skivsamling, fast jag är för mycket materialist och för lite impulsiv för att göra det.

Snart kommer skivan ”Silent Alarm”, det kan bli hur bra som helst, innan dess så lutar jag mig tillbaka och trycker på play igen och igen, ”So Here We Are” där har ni årets bästa låt i januari.

Föresten är det lite roligt att indiemusiken börjar befolkas av afroprydda sångare nu för tiden, Gordon Moakes i Bloc Party och Tunde Adebimpe i TV On The Radio är två exempel. Indie goes afro? Gärna för mig.

lördag, januari 22, 2005

Radio Dept. - This Past Week

this past weel.jpg

Min vecka har varit ett getingbo av möten och saker att göra, Radio Dept. verkar dock inte vara lika stressade. Dom har i alla fall en lugnande effekt på mig när Johan sjunger: ”This past week has been a strange one/.../ feelings come and go and changing”. Som vanligt är förväntningarna höga på bandet som förbryllade hela musiksverige i och med debutskivan Lesser Matters. Senaste EPn Pulling Our Weight levde med råge upp till förväntningarna. Men nu? Jag vet inte riktigt.
Inledande This Past Week är en typisk Radio Dept. låt, men det känns som man hört det förut. Det knastrar och puttrar på som vanligt, visst är det vackert när Johan Duncansson försiktigt viskar sig fram över en försiktig melodi som smälter samman med distorsion som låter som havsvågor som sköljer in och ut, men vi har som sagt hört det förr. Inledningsvis är det vackert men efter fem minuter så får i alla fall jag en liten eftersmak av tomgång. Kanske har dom känt av pressen och inte riktigt vågat förnya sig, att hitta nya vägar.

Jag har utvecklat ett lite ambivalent förhållande till Radio Dept. verkar det som. Jag gillar verkligen det sound som de har och som dom uppenbarligen trivs bra med. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att dom står och stampar på samma ställe med den här skivan. Det blir inte bättre av att Khonnors fantastiska debut Handwriting kom förra året, en skiva som jag tycker påminner mycket om vissa Radio Dept. alster. Men där Khonnor kryper ner under huden i nästan varje låt som kommer inte Radio Dept. lika nära längre. Förutom i den förkrossande vackra ”Let Me Have This” som avslutar Epn, där är Radio Dept. är fortfarande ett av Sveriges intressantaste band, men det krävs nog att bandet inte kollar ner så mycket på skorna nästa gång utan vågar släppa upp blicken och titta framåt lite.

Dagens låt:
Athlete – Wires
Ett ensamt piano, det andas engelsk luft. I väntan på en ny skiva från Coldplay kommer säkert britterna omfamna den här låten. En vacker vemodig, väldigt brittisk ballad. Men visst är det bra, riktigt bra. Videon är en vacker kombination av Colplays – Yellow och Travis – Why Does It Always Rain On Me, alltså ungefär som bandet låter.

onsdag, januari 19, 2005

Dagen låt: Phantom Planet - Big Brat

phantom planet.bmp
http://ffmedia.ign.com/filmforce/image/PPWHbw1_sm.jpg

Om någon skulle sagt till mig att amerikanska indierockarna i Phantom Planet skulle försöka leka The Rapture för ett år sen och komma undan med det så skulle jag skrattat. Phantom Planet är bandet som slog igenom med sin arena anthem ”California”, låten som återfinns i reklamen för TV-programmet OC och som var med i den inte helt poänglösa filmen Orange County (med bla. Jack Black). Hur som helst så har Phantom Planet kramat ur sig en låt som knappast går att koppla till bandet när man hör den för första gången. Big Brat inleds med ett knastrande elektroniskt trummbeat innan en basflåsande gitarr dyker upp och styr låten framåt i ett frenetiskt tempo. Det är över huvudtaget en kaosartad låt som sprudlar av energi och självförtroende, det ska blir väldigt intressant att se hur bandet går vidare efter det här. Det är ruskigt mycket in-your-face mentalitet i låten och skulle det här vara ett debuterande band från Manchester så skulle den engelska presskåren antagligen kissa på sig av förväntan. Fast nu är det ju Phantom Planet vi snackar om, ingen trendbomb precis, så någon jättehit lär det väl inte bli. Men för oss som ger bandet chansen så kommer en lite poprockpärla att uppenbara sig.

Helt plötsligt blev detta one-hit-wounder-band intressant igen, och det med en låttitel som ingen skulle höja på ögonbrynen om man hittade på en Blink 182 platta. Ibland är världen konstig, det är tur det…

tisdag, januari 18, 2005

Carla Bruni, för stressade människor

carla bruni.bmp
http://www.hifi.nl/gfx/carla-bruni-2.jpg

Det är mycket ibland. Livet springer på och på något sätt så ska man själv hänga med i det furiösa tempot som ibland uppstår. Det är uppenbart att jag har snarat mig in i lite för många uppdrag på Universitetet. Folk pratar om hur ambitiös jag är, det låter ju jättekonstigt, jag sitter ju mest hemma och lyssnar på musik. Hur som helst så har de senaste dagarna sprungit iväg och jag har knappt lyckats stanna upp och hämta andan. Jag vet inte om man ska gråta eller skratta när man känner sig utbränd efter två dagars arbetande med diverse saker…

Hur som helst så var det som vanligt ett stycke musik som fick mig att koppla av och sjunka ner i min missfärgade kontorsstol. Som vanligt var det en lugn låt… men ovanligt nog var den på franska. Eftersom mitt involverande i radion innebär att man får tag på massor av rolig musik som man annars skulle ha missat så hittade jag Carla Bruni på en sampler (The V2 Music Alphabet) från skivbolaget V2. Musiken påminner lite om Sophie Zelmanis senaste alster, vacker och varm gitarrmusik med lugna stråkar i bakgrunden. I mitten är Carla Bruni, med en röst som förmedlar både hopp och längtan, trots att jag inte har någon aning om vad hon sjunger. Men det låter som om hon sitter i en vacker park i Paris när träden just bestämt sig för att klä sig själva i vackert gult och orange, där vandrar nyförälskade par sakta hand i hand vid Seine. Hennes franska dansar försiktigt fram på den lugna musikmattan och under 2 minuter och 44 sekunder så står livet på hold. Låten heter ”Auelqu´un m´a dit”, försök hitta den om du också känner att du behöver en paus.

Tänkte försöka att uppdatera min sida lite oftare från och med nu, tänkte t.ex. lägga upp låtlistor från mitt radioprogram Black Rooster som sänds på Örebro Universitets studentradio, mellan 15-16 på torsdagar är det du som lyssnar och jag och Jacob som spelar. På torsdag är det tema liveskivor då du kan se fram emot band som Oasis, The Roots och Radiohead bland annat.

I dag fick jag nya Radio Dept. Ep:n, recension på den kommer till helgen. Då får ni även läsa om senaste släppet från Trail Of Dead, ”Worlds Apart” som släpps i slutet av januari. Bandet kommer även till Skandinavien för en kortare turné. För mer information gå in på Lugers hemsida, www.luger.se

23 februari Göteborg, Sticky Fingers
24 februari Malmö, KB
25 februari Oslo, Rockafeller
26 februari Stockholm, Mondo
27 februari Helsingfors, Tavastia
1 mars Köpenhamn, Loppen

Annat som värmer i snålblåsten
The Office Julspecial (TV serie som nästan fick herr Edvardsson att fälla en tår i Söndags)
Trail Of Dead – Worlds Apart (kommande cd)
Bloc Party – Helicopter (cd-singel från kommande albumet Silent Alarm)
Kelis feat. Andre 3000 – Millionare (lyckat samarbete mellan no-anger-management-bruden Kelis och klädvirtuosen Andre 3000)
Embee feat. José González – Send Someone Away (Looptroop dj möter den nylonsträngarridande Göteborgaren och det hela utmynnar i en sån där perfekt låt som man vill höra en söndagsmorgon när solen skiner och huvudet inte lider av gårdagens händelser)

lördag, januari 08, 2005

Sakta men säkert vaknar 2005

Världen börjar återgå till sitt normala jag, regnet piskar mot rutorna och hösten vill inte lämna över stafettpinnen till vintern ännu. På Universitetet är det fler och fler som vandrar omkring med ett orosmoln av tentor och pm arbeten över sig, det är nu popmusiken ska rädda oss, låta oss smita iväg ett tag. Det är popmusikens viktigaste egenskap, att låta oss fly det verkliga livet, att följa med i vackra ljudlandskap och i berättelser som inte handlar om hur man utför en korrekt kvantitativ innehållsanalys. Musik är terapi. Och efter en jul där jag råkade ut för någon slags skivköp hybris så har nu paket efter paket dimpit ner hos den närmaste ICA affären.

Kanske är det tur att dom kom nu. Flodvågen i Sydostasien sköljde inte bara bort massor av människor och hus, även i Sverige sköljdes mycket av den sköna ledigheten bort när massmedia bombarderade oss med bilder på föräldralösa barn och Svenskar som letar efter sin familj. Istället för den där vanliga, små behagliga, lite illamående känslan efter några dagars överkonsumtion av kaloririk mat så blev den riktiga världen plågsamt uppenbar. Fortfarande saknas en tjej i min kurs och hela hennes familj.

Därför tror jag att musik är det som behövs nu. Som tur är har jag ju (kolla Markus, jag använder ordet ”ju”) det i överflöd nu.

Cdons cd rea fick mig att äntligen inhandla Håkan Hellströms debutskiva (59kr) och det är en fantastisk skiva, fast det viste ni säkert redan. Kan bara notera att det är ganska intressant att två medlemmar från ett band som låter som ett självmord skulle göra om det skulle tonsättas (Broder Daniel) lyckas skapa dom två bästa och mest drömmande poppskivorna på evigheter. Jag talar förstås om The Plans självbetitlade debut och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det är ganska otroligt när man tänker på det, har ni inte dessa skivor i er samling så råder jag er att skaffa dem, skivor som kan kombinera ungdomsdepressiva texter med luftiga och busiga gitarrslingor växer inte på träd. Och för er som belåtet tänker att ni växt ifrån sånt där: popmusik växer man inte ifrån, den lever man i.

Annat som flitigt spelats på Tybblegatan 108B:
The Night Keys – Poster (cd)(påminner en del om Tindersticks, mycket piano och vacker sång)
Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg (klassiker)
Wilco – Being There (cd)(mästerlig dubbel-cd med snygg paketering)
Ed Harcourt – Something In My Eye (låt)
Dasboard Confessionals – The Brilliant Dance (låt)(akustisk amerikansk indiepop ångest)
Black Belt – Fuzzbox (låt)