Whitest Boy Alive

Elrlend Öye är kanske det mest sympatiska popgeniet, av alla popgenier. Med solen som bakgrund hoppade Erlend och hans tyska vänner upp på den näst största scenen på Popaganda igår. En festival som låter oss som håller popmusik varm om hjärtat, hålla den ännu lite närmre, gratis. Som vanligt är vädergudarna emot alla utomhusarrangemang i Sverige, men efter två dagars regnande så får vi äntligen njuta av lite sol.

Det är inte överdrivet mycket folk som lyckats masa sig över festivalområdet efter Hello Safrerides mysiga, men lite högstadienaiva tillställning (Hello Saferide hade plockat med sig både Niccockiks frontfigur och Firefox AK för övrigt). Men det spelar inte så stor roll. Erlend kliver upp i sin bruna kavaj och pumpar igång Promise Less Or Do More med den där mysfunkiga basslingan som förenar The Rapture med Lusekoftan och det blir snabbt tätare i raderna framför scenen. Erlend ser oförskämt lycklig ut när han får stå och dra lite torra riff på sin gitarr medan hans band lyhört viker sig runt denna norrman. Det finns något lite lyxigt över den lounge funk som Whitest Boy Alive levererar, den finns något bildat i det där torra som fångar mig totalt. Första singeln Burnin (lyssna här: http://www.myspace.com/thewhitestboyalive) sätter fart på publikens höfter. Många verkar tränat in sina dancemoves framför Kings Of Convenience video till ”I’d Rather Dance With You” (titta här: http://www.youtube.com/watch?v=2iDNMUtw_CQ&search=rather%20dance%20with%20you), det är otroligt fint att se. Den korta konserten avslutas med ett oväntat samarbete med Cat5 som kommer in och kör sin Sexy i Whitest Boy Alive funkversion, ett spännande möte mellan två olika sidor av dagens indiemusik som vill få oss att försöka röra oss lite.

På onsdag släpper Whitest Boy Alive sin debutskiva på Service.

Phoenix - It's Never Been Like That

Hittade den här bilden när jag sökte på "Phoenix music", och även om solen håller på att gå ner utanför den amerikanska staden, Phoenix, så känns det som en passande bild för det franska popbandet Phoenix också, snart i en Hultsfredsfestival nära dig. I dag har det inhandlats en biljett, så nu är det spikat att herr Edvardsson kommer att se The Strokes live för första gången i sitt liv. Det är stort, i det lilla. Nåväl, här kommer en rapport om hur Phoenix nya skiva låter, den var tänkt för Revolver, men en annan kille han före, men han skrev fint tycker jag, så det gör inte så mycket...

Så, Phoenix from the ears of Patrik, eller nått:

Phoenix – It’s Never Been Like That
(EMI)

2004 var bussresor från Waxholm till Bergshamra. Dag efter dag, åt båda hållen, sommarjobbet och sommarboendet kopplades samman med främst två skivor. Den första var Phoenix ”Alphabetical”, den andra The Shins ”Chutes To Narrow”.

2005 var tågluffande i Östeuropa, lågpriskebab och mystiska ölsorter. Det var även Phoenix låt If I Ever Feel Better från deras skiva United.

2006 och Phoenix återvänder i takt med att uteserveringarna öppnar. Det är ingen slump att mina Phoenix minnen kretsar runt en årstid, sommaren.

2006 är Phoenix lite rakare än tidigare, lite mindre mjuka sjuttiotalsfunkiga sommardängor, det är mer gitarrer, och kanske en ambition att slå igenom på allvar. Ibland låter det nästan som Shout Out Louds, ibland som The Strokes runt deras ”Room On Fire” period. Mest mest av allt så låter det nog ändå Phoenix. Visst har dom tagit ett steg från den där sammetslena poppen som med neon och mörkröd sammet satte fransk pop på kartan tillsammans med Tahiti 80. Ok, fransk pop var kanske på kartan innan den (nej Tommy, du måste inte maila och förklara att Daft Punk är den ulitimala lösningen på den vita mannens problem bredvid Pet Shop Boys), men för mig öppnade Phoenix och Tahiti 80 många dörrar.

Ur ett demografiskt perspektiv är det mindre Frankrike, och kanske mer New York, om man ska använda sig av kulturella stereotyper. Efter den ambitiösa och stundtals överarbetade känslan i Alphabetical så är Its Never Been Like That mer rak, mer spontan och mer fylld av en känsla där atmosfären fått sa några steg bakåt.

De mer spontana och enkla låtarna medför dock en mer likriktad skiva, det är aldrig så att man blir irriterad, men visst önskar man sig mer av låtar som Courtesy Laugs och Sometimes In A Fall.

Men, eftersom det är Phoenix det handlar om så finns det självklart poplåtar som även denna sommar kommer att definiera de där varma dagarna i solen, Consolidation Prises är sprudlande lekfull Belle & Sebastian pop med attityd, Rally är taktbyten i en fransk galleria och avslutande Second To None är den bästa låten The Shins ännu inte gjort. Även om bäst-före-datumet kanske inte stäcker sig så långt efter sommaren så låter Phoenix väldigt bra just nu.

The Concretes behöver kärlek

The Concretes – A Way Of Life (cd-spår från skivan "In Colour")
Förra veckan blev bandet bestulna på deras instrument i New York, och Victoria blev så sjuk att bandet tvingades ställa in vad som var kvar av USA turnén. Det borde vara förbjudet att stjäla från ett band som gör så fin musik. Nu verkar det som om de ställt in sina spelningar på Popaganda och Hultsfred också… livet är inte rättvis! Spelningen på Hultsfred bandet gjorde 2003 var möjligtvis den allra mysigaste konsertupplevelse jag tagit del av, tillsammans med Granadas spelning på Arvikafestivalen 2002, visst är det härligt att festivalerna börjar närma sig föresten! Jag önskar The Concretes all lycka i framtiden och ser fram emot den dina digipack utgåva av andrasinglen "On The Radio" som släpps inom kort.

The Whitest Boy Alive – Burnin (cd-singel från kommande skiva)
Erlend Oyes tyska band släpper snart debutskivan på Service, första smakprovet Burnin låter fantastiskt fint, lite som att Erlend vill spela minimalistisk pop med försynta elgitarrer, visst låter det som den perfekta kombinationen. Det är det också.

[Ingenting] – Släpp In Solen (cd-spår från helt nya, och väldigt billiga EPn, Sommardagboken)
Få band har samma förmåga att skriva titlar som beskriver exakt hur låten låter, Släpp In Solen låter precis som den där känslan som du får när du drar upp persiennerna en morgon och finner dig själv mitt i sommaren. Det kanske känns långt borta, egentligen är det bara några klick som fattas.

För övrigt sitter jag också och spänt väntar på The Tough Alliances nya EP, i slutet av veckan vet vi vad som hände!

[Ingenting], Snow Patrol och Imogen Heap

Oväntade saker kan hända om man låter dem, så sjunger [Ingenting] på sin nya EP Sommardagboken, där man bland annat gjort en väldigt Ingentingsk cover på den ooootroligt vackra Strange Things Will Happend med Radio Dept. EPn kommer i butik i veckan och enligt pressreleasen kommer den att kosta under 20kr i butiken, så det finns verkligen ingen anledning att inte gå att köpa den här skivan, de första två låtarna kommer att vara soundtracket till din sommar, jag lovar.

Om ni gillar regn, och pampighet så gillar ni säkert nya Snow Patrol skivan, det gör jag i alla fall, här kan man läsa en färsk recension på revolver.nu som jag skrivit:
http://www.revolver.nu/album/?article_id=2131

Föresten, fick en jättefin låt skickad till mig för några dagar sen, Imogen Heap är tjejen bakom numer mer kända Frou Frou (som man kan hitta på soundtracket till fina filmen Garden State). Hide And Seek är som acapella, fast i electronisk form (jag vet att det låter som en motsättning om något), fylld till bredden med röster som försvinner in i ett elektroniskt filter, och sen kommer tillbaka, som en havsbris som leker med en vacker flickas hår. Det är väldigt väldigt nära gränsen till att bli enerverande, istället är det en låt som gör att du stannar, jag lovar, du kommer att släppa det mesta när du hör det här.

4 minuter och 16 sekunder av koncentration kan man kalla det. Imogen Heap kallar det som sagt för Hide And Seek, och nu när jag tänker på det, så är det en helt perfekt titel, ni kommer att fatta varför när ni lyssnar.

Jag säger tack till Kajsa för denna pärla.

Emil, Maximilian och Kuryakin

Veckans uppdatering innehåller musiktips från Hanna Fahl (bilden) och en ny recension av mig på Revolver, det här med musik är fint.

Jodå, bakfyllan har långsamt sinat efter en helg som präglades av diverse mer eller mindre tvivelaktiga aktiviteter som innebar lera, kyla, grillning, öl, sprit, för en kort stund Petter, och även lite dans.

Kontentan av detta blev att jag lyckades spotta ur mig en text till revolver, den handlar om eMil Jensens nya skiva Orka då, redan förra veckan skrev jag att de tre sista låtarna var rikigt bra. Efter att ha synat den gode skåningen lite mer så kan jag konstatera att det är en av årets hittils bästa skivor, läser gör ni här:
www.revolver.nu/album/?article_id=2129

Under veckan har jag även återupptäckt det mycket fina radioprogramet P3 POP, som ju leds av Hanna Fahl (som jag faktiskt för lite drygt ett år sen försökte ragga på i Örebro när hon spelade skivor genom att håna mina tyska vänner för att dom önskade Mando Diao, det gick, som väntat, inte alls bra) och även om det känns som om hon vart programledare för evigt så lyckas hon i nästan varje program hitta artister som jag känner mig tvingad att söka upp, veckans program var förstås inget undantag.

Hanna snackade med en mycket timid tysk vid namn Maximilian Hecker. En tysk kille som skapar fantastiskt vacker musik som svävar någonstans mellan tidiga Coldplay, Sigur Ros och Khonnor, med vissa mer elektroniska delar. Mest är det dock ett piano och Maximilian, som har en röst som borde kunna stoppa krig. Skivan Rose från 2003 är tipset för er som blir sugna att kolla upp, själv har jag fastnat för låten "I Am Falling Now". Vill ni höra intervjun med Maximilian på P3 POP så gör ni det här, i alla fall fram till måndag:
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/index.asp?ProgramID=953

Ett annat band som jag upptäckt genom Hannas program är Stockholm/Uppsala bandet Kuryakin som verkar vara något av Sveriges svar på Postal Service genom att skicka låtprojekt fram och tillbaka. Musiken låter som ett mer elektroniskt Loney, Dear och låter väldigt väldigt fint, ladda ner låtar gratis på bandets hemsida:
http://www.lostminds.com/~kuryakin/
Mitt tips är låten "I fought A War", om du sitter på en dålig uppkoppling och inte kan ladda ner alla låtar dvs, annars gör ni förstås det.

Håll även utkik efter min intervju med Martha Wainwright som kommer att komma upp på revolver inom en inte allt för avlägsen framtid, jag håller även på med en recension av Snow Patrols nya skiva, vad som händer med den vet man inte riktigt ännu...