2008års bästa skivor

Trots att han fick veta att han hade gjort 2008års bästa skiva oroade han sig för framtiden

Så kommer den då äntligen, årslistan ni alla väntat på. Tittar man bland top10 listor hittar man mest samma skivor. Det känns tråkigt. Hypotetiskredaktionen håller med om en del kollektiva hyllningar (Frida Hyvönen och Markus Krunegård, Bon Iver) men lägger även till några sorgligt bortglömda skivor (Lightspeed Champion och Noah And The Whale bland annat).

1. Markus Krunegård – Markusevangeliet

Det här är redan en ikonisk skiva hos mig. Ett soundtrack till en frustrerande vår i Sverige, och det var väldigt länge sen en låt som sagt så mycket om min situation som Ibland gör man rätt ibland gör man fel gjorde då. Jag har sen Laaksos första skiva vetat att det fanns något väldigt stort hos den här mannen, han levererade precis i rätt tidpunkt, en svensk klassiker som antagligen kommer återvända till många gånger i framtiden.

2. Noah And The Whale – Peaceful The World Lays Me Down

Med årets finaste textrad ‘I fell in love with the world in you’ från titellåten svepte denna Londonorkester fram med bitterljuv folkpop med luftiga arrangemang. Från söta och vackert vemodiga Mary, via sommarens kanske finaste poplåt 5 Years Time och en romantikers vädjan i Give A Little Love så sjöng Noah And The Whale så vackert om idealistisk kärlek så att Pitchfork nästan spydde. En ny röst för er som lyssnat sönder Jens Lekman och Belle & Sebastian.

3. Frida Hyvönen – Silence is Wild

Med större arrangemang, som jag till en början misstolkade som irriterandesvulstighet, fortsatte Frida under 2008 att skriva de bästa historierna, att sjunga med den starkaste rösten och hamra på tangenterna med den finaste klangen. Trots några irriterade låtar så som är Frida, som någon i DN påpekade, en totalt unik röst i dagens popvärld som gör mig lite extra stolt över att vara från Sverige, och veta vad folketshus är.

4. Ra Ra Riot – The Rhumb Line

Med årets bästa discopoplåt Too Too Too Fast visade Ra Ra Riot att det inte bara var Vampire Weekend som kunde bygga pop med solsken och melodikänsla och välavvägda stråkar 2008. Med kreativa popexplosioner som ofta gräver djupt i både 80-tal och college radio rock är det perfekta skivan för er som gillade The Shins runt Chutes Too Narrow och gillar er popmusik med stråkar. En skiva som gått allt för många förbi 2008.

5. Bon Iver – For Emma, Forever Ago

Ni har säkert hört historien förut. Dumpad kille sätter sig i en stuga i Wisconsin och gör en skiva med brustet hjärta. Jag köpte det inte till en början, men sen gav jag det en chans och vad som kom fram var den vackraste gitarrmelankoli jag hört sen Red House Painters var som bäst. Med en röst som låter som en mjuk kudde att trösta sig med och en ljudbild som luktar mossa och skog är det perfekt eskapism för den stressade urbana mannen. Re: Stacks hör till årets absolut vackraste låtar och det är väldigt roligt att en sån här skiva kan bli så uppmärksammad 2008.

6. Lykke Li – Youth Novels

Om 2008 ska definieras av en skiva så blir det nog Youth Novels. Lykke Li är en profilstark själ som vägrar hålla sig till en och samma mall. Så det blev stötig självförtroende pop i lysande Compain Department, kärlekskrank flickromantik i Little Bit och kaxig körparty i Breaking It Up. Det mesta hon försökte sig på blev lysande och den där Lykke Li frisyren hittade till och med till Amsterdam där hon spelade två gånger på Paradiso under hösten, senaste kvinnlig artist som gjorde det var Amy Winehouse om jag inte minns fel.

7. Cut Copy – In Ghost Colours

Electropop lät bäst i händerna på dessa Australiensiska killar som inte var rädda för att stoppa in lite gitarrer och ibland låta sjukt mycket 80-tal. Till skillnad från mycket annan electropop höll sig Cut Copy sig inte med påklistrad party attityd eller för mycket LSD-trippade kläder. Dom lät så att säga musiken tala för sig själv, och det blev förstås en väldig fest med redan odödliga singlar som Light And Music och Heart On Fire.

8. Wolf Parade – At Mount Zoomer

Efter en debutskiva som hamnade lite i skymundan av Arcade Fires genombrott så kom Wolf Parade tillbaka i år med en väldigt modig skiva. Med en blandning av luftig pop, mer piano, ibland lugnare tempo, ibland mer teatraliskt, men alltid med den där rastlösa nu eller aldrig känslan som jag alltid älskat med bandet. Konserten i Amsterdam under hösten visade att det här bandet förtjänar en mycket större publik. För er som gillar det här kan jag även rekommendera Isaac Brooks sidoprojekt Sunset Rubdown, ännu lite mer galet och vingligt.

9. Lightspeed Champion – Falling Of The Lavender Bridge

Stora känslor, stråkar, melodier och folkpop med pälsmössa. Lightspeed Champion gjorde en skiva som kändes personlig, som vågade bli storslagen, som visade upp ett brustet hjärta och sen snickrade ihop låtar med überdramatiska textrader som ’lick my open wound’, jag gillar det väldigt mycket och blir inte förvånad som låtarna dyker upp i lite serier och sånt för att visa någon stackars tonårings brustna hjärta.

10. The Week That Was – The Week That Was

Sunderlandbördiga Field Music var kroniskt underskattade. Så ena halvan bildade The Week That Was, som låter ungefär som Field Music, fast lite mer modernt polerat. Det handlar om kreativa trummor, vackra melodier och infall från höger och vänster. Det låter både duktigt och ambitiöst, vilket förstås kunde bli tråkigt, men The Week That Was har den där popmusikkänslan som visserligen låter som en brittisk musikskola med stråkar, men som gör att man inte kan sluta att le fånigt och fundera på hur dom egentligen kom på alla idéer. Lisa Millbergs favoritlåt heter The Story Waits For No One, hypotetisktredaktionens favorit heter Yesterday’s Paper, fast det är kanske för att vi pluggar media.

Such a lack of health

Så jag blev sjuk igen, och alla säger att: du är ju jämnt sjuk! Som om det inte räknas, som om det skulle hjälpa, jäkla folk! Inte nog med att jag spenderade gårdagen i sängen, jag lyckades dessutom missa Tv On The Radios sen länge utsålda konsert här i Amsterdam. Som tur är lyckades Bertus sälja min biljett. I tisdags fick jag i alla fall se Wolf Parade och det utvecklade sig till en smått fantastiskt konsert. Efter en seg inledning, där bandet gick på en halvtimme för sent (mycket ovanligt i Paradiso där de flesta spelar på exakt utsatt tid), och där en medlem saknades av okänd anledning, kändes det inte om riktigt rätt dag att se bandet. Det lät aldrig dålig egentligen, det kändes bara lite för mycket som en tisdag i inledningen. Låtarna satt men det kändes inte riktigt, till och med bultande You Are A Runner And I Am My Father’s Son lät lite oinspirerad.

Men så någonstans i mitten så får vi höra Fine Young Canibals, en av de bästa låtarna från nya skivan, och då bränner det plötsligt till, sången har lite mer energi, trummorna är lite direktare och Isaac Brook slår lite hårdare på klaviaturen. Efter det blir det mer och mer energi både på och nedanför scenen. Efter en mördande tung California Dreamer, en energisk This Heart’s On Fire och slutligen en totalt kaotisk Shine A Light så står vi och fånler för jag har dansat och har öl över halva kroppen, trots att jag inte druckit något. En så kallad arbetsseger som Amsterdampubliken hyllade som sig bör.

Sen blev jag sjuk förstås, så nu är jag bitter, men på söndag kommer Frida Hyvönen hit, kanske är jag frisk då. Nu måste jag läsa en rapport om anledningarna till varför tjejer i åldern 12-17 år inte vaccinerar sig för någon sorts livmoderscancer. Ni borde sätta på California Dreamer och sjunga med i refrängen istället, det sägs vara ungefär tio gånger roligare än att läsa om livmoderscancer.

Amsterdam concert watch

Dagens facebook meddelande till en grupp av 20 personer:

Except for jumping between having tonsillitis (two weeks ago) to a cold (current), I also do some music listening on my spare time. Thus, I have taken it upon me to browse through the concert calendar in Amsterdam and come up with some pop shit worth shaking some money, and ass, too.

I’ve already gotten tickets for the Wolf Parade and Tv On The Radio shows in December, and will probably get Fuijya & Miyagi tickets this week. I buy my tickets at the Waterlooplein post office (mostly because it’s nice hearing the old postal employees saying “what was the name again? Tv On The Radio?” and then shaking their head in disbelief over the “crazy youth”). There are also other locations around the city where you can buy tickets I believe, those that know can post tips in this thread.

All right, over to the music:

Fujiya & Miyagi – Paradiso – Saturday – 18th October – 8 Euro
Straight outta England; plays funky repetitive white electropopmusic with a funky touch, not too far away from the likes of LCD Soundsystem and the amazing Hot Chip. When they are good it’s super catchy, especially in songs such as Collarbone, Ankle Injuries and their new single Knickerbocker, other times they run a little on empty. Will probably be a really nice concert with some funky dancing to kick in the Saturday with, and, it’s damn cheap too. They have a new album out which is supposed to be great, listen to them here:
http://www.myspace.com/fujiyaandmiyagi

Johnossi – Paradiso – Thursday – 6th November – 8 Euro
Swedish rock duo, amazing live band. With electric or acoustic guitar and a crazy drummer they create a much bigger sound than you would think two people could manage. This is not White Stripes blues drenched primal rock, this is more poppy, especially in their outstanding song Man Must Dance from their first album, but they know how to rock out as well, in songs such as Execution Song and in their gritty Party With My Pain they actually do sound, eh, like the White Stripes.
http://www.myspace.com/johnossi

Hot Chip – Melkweg – Friday – 14th November – 15 Euro
If you see one concert this fall, this should be it. I’ve seen them two times before (in Amsterdam and San Francisco), and it’s all out dancing to one of the most interesting electropop bands around. With three great album, from the softfunky sounds of Coming On Strong - which sounds like Prince playing in a sandbox with some white nerds – via the eclectic Warning with hits such as Boy From School and Over And Over – to this years Made In The Dark, it’s all pretty much amazing. Live they turn up the danceability and shake it in front of their small audio equipments, just five nerds going nuts pretty much. Outstanding songs include, except for the already mentioned, The Beach Party, Shake A Fist, The Warning and the ballads (yes, they do those as well, not that often live though) We’re Looking For A Lot Of Love and Colours. You really don’t want to miss this, Friday night’s does not get much better in November.
http://www.myspace.com/hotchip

Wolf Parade – Paradiso – Tuesday – 2nd December – 16,50 Euro
No doubt on of the best Canadian band around. After sounding like a fiercer and more restless Modest Mouse on their excellent debut Apologies To The Queen Mary - ripping through the songs with the same energy as Arcade Fire – they just released their second album. This time they have a bit of a softer sound, making it more diverse and interesting. It’s a varied journey; from the poppy start of Soldier’s Grin through the piano riding angst chorus of California Dreamer it’s a dramatic trip into how good contemporary indiemusik can be when it wants to. The minimalist song Fine Young Cannibals also deserves mentioning. With songs like Shine A light and the stubbornly drums of You Are A Runner And I Am My Fathers Son from their first album, this has the potential to be a great live show.
http://www.myspace.com/wolfparade

Tv On The Radio – Melkweg – Wednesday – 2rd December – 12,50 Euro
Broke though in 2003 with their haunting and brilliant song Staring at the Sun, and kept it up through songs like Wolf Like Me. A New York band that plays what some people like to call arty rock. It’s not that straight forward, but the two singers make sure that you don’t stop listening. They are masters at creating this weird atmosphere in their songs which is very captivating. Their new album is their most accessible yet - sounding more positive and poppy - specially in the brilliant opener Halfway Home, which sounds better than everything Bloc Party tries on their last album. Tv On The Radio are experts at shifting from dense moods to funky Prince only to go nuts with some harmonies seconds later. It’s all very exciting. I’ve never seen them live, but rumours are they play a crazy live show. They also lived in Berlin for a while, don’t really know what affect it had on them, but judging on their new album, I would say it was a good choice.
http://www.myspace.com/tvotr

Sjuk, igen

Det är lite motvind nu. Efter att ha avslutat min penecillinkur på måndagen var det dags att testköra den pencecillinfria kroppen. Detta gjordes på diverse barer och slutade med att jag vid halv fem satt och kollade på tisdagens aktuellt på svt play. Efter en intensiv onsdag med gruppmöte och skrivar work shop blev det en lugn kväll. Torsdagens plan var att gå ut med klassen, först till trendiga Weber bar precis söder om Leidesplein och sen vidare till Paradiso. Men, efter morgonföreläsning och ett subventionerat besök på Amsterdam Zoo så kändes något fel, i halsen. Så jag sov någon timme, vaknade upp och kände att en förkylning var på intång. Så jag käkade vitlök, drack juice och käkade honung och allt det där. Men, fick ändå avstyra utgången efter en trevlig förfest hemma hos Thomas. Kvällen slutade istället med att jag och Enda kollade 5 avsnitt i rad av Entourage, han har aldrig sett serien så vi kör igenom den med energiskt tempo just nu. Jag är dock sjukt bitter över att vara sjuk igen, det ska jag inte sticka under stolen med.

Idag är förkylningen i full blom som man säger; snorig, seg i huvudet och ont i halsen. Var ändå tvungen att ge mig ut i vinden och regnet för att fixa en massa praktiska saker, som lampor till cykeln eftersom polisen tog mig och Ryan på väg mot en bar i Niewmarkt i tisdags. Jag sa att jag var en turist, Ryan var inte lika smart, så polisen sa att vi får dela på hans böter, sen tillade han att om jag tog en till klunk från den Amstelöl jag hade in handen så skulle jag få 70 Euro i böter. Ok, sorry, sa jag och ställde den på marken. Plockade även upp biljetter till Tv On The Radio och Wolf Parade i december.

Dagens bästa låtar heter That Time och Complain Department och kommer från sexiga och kaxiga Regina Spektor och Lykke Li. Starka kvinnor, näsdukar och Fishermens Friend är the shit här i studentrummet just nu.

Dom kallar det tisdag

Så vaknar man upp till första dagen utan penicillin. Regnet är tillbaka i staden efter två veckors frånvaro, ett bananskal ligger på golvet i mitt rum och här sitter jag på min obekväma stol och läser lite nyheter och käkar frukost. Ikväll får jag dricka öl, det känns lite ovanligt, speciellt, och roligt. Innan det måste jag dock ta mig igenom en oroväckande stor mängd litteratur samt betala hyran, sånt man gör på regniga tisdagar helt enkelt.

Dagens låt hämtar vi från Spencer Kruegs (en av sångarna/låtskrivarna i Wolf Parade) lilla sidoprojekt Sunset Rubdown. Den heter The Mending Of The Gown och har en jättefin gitarrslinga som för tankarna till70talsbandet Television, och så låter det lite Wolf Parade över det också, inte fel alls. Skivan heter Random Spirit Lover och är inte helt oväntat en väldigt omtumlande och levande popskiva.

Idag avslutar vi med ett citat från Miranda Julys short story Ten True Things.
I laughed and said, Life is easy. What I meant was, Life is easy with you here, and when you leave, it will be hard again.

Korta iakttagelser i verkligheten

Hannah takes the stairs är en väldigt dålig film. Dialogbaserad och spontan och med dåligt ljud. Det är definitionen av den nya våg av DIY-filmer i USA som går under parollen mumblecore. Det behöver inte bli dåligt, men Hannah takes the stairs lyckas med att missa i princip alls, karaktärerna är tråkiga, tycker tråkiga saker och gör tråkiga saker. Någon sorts kontorshumor försöker man sig på, det blir väldigt pinsamt, sen är det rent berättartekniskt pinsamt enkelspårigt och övertydligt. Efter 1 och en halv timme så vill man helst kliva in i filmen, sno deras kamera, hoppa på den och gå därifrån, ingen av karaktärerna skulle göra något åt det.

Bra, eller till och med briljant, lågbudgethumor står dock Jake And Amir för. Men en ny video nästan varje dag lyckas man med humoristiska samtal i kontorsmiljö skapa något väldigt eget och roligt, kan nog utvecklas till en riktig serie det här. Kolla in här:
http://www.jakeandamir.com/

Wise Up med Aimee Mann är fortfarande en sån där låt som man stannar till för, så att man verkligen hör Aimees röst, och så tänker man på all fina människor i filmen Magnolia.

Varje gång jag går upp till min lägenhet så är det någon som steker ägg, oberoende av tidpunkten. Vem gillar ägg så mycket?

Haschrökande skogstrollen i Brightblack Morninglight har släppt en ny skiva, undrar om det låter lika mycket mossa, soldis och droger som den förra? Jag hoppas på det.

I veckans Charlemange i The Economist sätter författaren fingret på EU’s största problem: Att folk helt enkelt inte bryr sig om EU: http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=12263166

Penicillin är ändå rätt häftigt, att man kan gå från att känna sig döende till en hyfsat funktionell människa inom loppet av 24 timmar. Respekt åt han/hon som kom på det.

Och så till sist, den där maffiga väggen av ljud som dunkar igång som en molande tandverk i Tv On The Radio’s Starring At The Sun är fortfarande helt fantastisk. Ibland sätter jag på den när jag promenerar, testa det du med. Empowerment tror jag man definierar det känslan som.

Wolf Parade 2 december, Tv On The Radio 3 december. Live, bara i Amsterdam.

Årets största positiva överraskning

Det regnade igår också. Vi hade introduktion, en superinternationell skara studenter från alla delar av Europa, några utanför också. Direktören pratade om Universitetet, och en professor berättade att det kommer bli ett tufft år och att de flesta av oss inte kommer att klara av att bli klara under ett år: ”ett år är en löjligt kort tid för allt ni måste lära er” sa han under sin vita buskiga mustasch. Där satt vi och tittade lite nervöst på varandra. Sen berättade han om vilka jobb folk hade efter utbildningen och det lät mycket bra, men i slutet förklarade han att det nog inte kommer se likadant ut för oss eftersom världsekonomin håller på att haverera. Vi tittade lite nervöst på varandra igen. Sen blev det gruppfoto, drinkar, tilltugg och mingel innan vi, i regnet hoppade in i en kanalbåt som stannat utanför den storslagna lokalen vi samlats i. I båten fick vi plockmat och fri alkohol medan vi sakta kryssade runt staden under närmare två timmar. Så här skulle mitt hemuniversitet aldrig göra, sa vi samtliga. En något mer synisk åsikt kom från en tjej från Luxemburg som antog att det var det här vi betalade 1565 Euro för.

Efter detta tog vi oss hem för lite middag innan vi begav oss till Studio K, ett kulturcentrum i östra delarna av staden, där firade man ett års jubileum med jazzband, två dansgolv med trendig remixhouse och så en biograf där man visade kortfilmer, och ”sweded movies”, ni som sett roliga filmen Be Kind Rewind vet vad det handlar om… en film var en remake på 2001: A Space Oydyssey med potatisar, fantastiskt. Vid ett tillfälle under kvällen dansade jag och en tjej synkroniserad diskborstedans.

Jag lovade ju att skriva om en ny skiva också. Den heter At Mount Zoomer och kommer från kanadensiska Wolf Parade (omslag ovan). Deras förra skiva blev rätt så omtalad, jag gillade den mycket och skrev bland annat så här i min fina (personligen tycker jag att det är en av mina bästa) recension på revolver.nu:
Det finns en liknande energi i låtarna, en jäktighet, rastlöshet, som inte riktigt vill fångas på skiva, det låter som om låtarna försöker smita ut, sången hoppar energiskt omkring bland slamriga gitarrerna och nyfikna syntar, resultatet blir ofta ganska kaotiskt. Ibland vill man att dom ska sakta ner, trycka lite på bromspedalen, som Modest Mouse ofta gör.
http://www.revolver.nu/album/?article_id=2057

Och se där, nu har bandet saktat ner lite, och producerat själva. Det är mer melodier, mindre Modest Mouse. Mer avslappnat, men fortfarande brinnande energiskt. Mer dynamiskt och ibland mäktigt utan att bli Snow Patrol. Det är dramatiskt på det där oerhört lockande sättet som Arcade Fire var på Funeral.

Det är en krossande omedelbar skiva och jag blev totalt knockad av det här: satt vid mitt skrivbord med hörlurarna på och bara log. Från inledande Soldier’s Grin som tar vi där förra skivan slutade, via det drivande pianoklinkandet i Language City till finaste låten på skivan, California Dreamer med den typiskt akopolyptiska textraden
And I think I might have heard you on the radio
But the radio waves were like snow

Men det är förstås inte vad man sjunger, utan hur man sjunger det som betyder något, och den energi som Wolf Parade pressar I sina låtar är så omedelbar. At Mount Zoomer är årets hittils största positiva överraskning, Fine Young Canibals är den mest nyskapande låten, och den 2:a december står bandet på Paradisos scen, hypotetiskredaktionen köper biljetter i veckan.