söndag, februari 27, 2005

Moody Alan har gjort helgens låt

Moody Alan.bmp
Ibland är det riktigt svårt att hitta dom där guldkornen, när det gäller svenska Moody Alan får man ta sig igenom fyra ganska ointressanta indiepowerpoplåtar, tänkt tidiga Brainpool och Wannadies, för att komma fram till något som verkligen är värt att uppmärksamma. För på den femte och sista låten på Epn ”Every Sense Of You” hittar en akustisk gitarr fram, borta är dom tråkiga gitarrmattorna som man hört hundratals gånger tidigare, istället blir det avskalat med vacker stämsång. Låten ”Way Back Then” avslutar skivan med att våga sakta ner tempot. Låten handlar om att blicka tillbaka på tiden som var, då man bodde hemma och livet var bra, en betraktelse över en falnande relation till sina föräldrar. Det är nästan chockerande att höra hur väl bandet lyckas förmedla den där känslan av saknad efter det som varit, speciellt med tanke på de tidigare spåren på skivan. Bandet håller just nu på att arbeta på sitt andra album, med den här Epn i bagaget så är det svårt att veta vad man har att förvänta sig, men vågar dom gå åt det mer avskalade och känslosamma så kan det blir riktigt bra. Det troliga är dock att dom fortsätter på den poppigare vägen, och visst finns det väl potential där också, den maffiga trumpeten i ”Stumble” har sina poänger, men i det stora hela behöver nog bandet hitta sig egen stil för att få ett genombrott.

Brittiska Stereophonics på gång med nytt material också, ett band som jag har haft väldigt svårt för, samtidigt som jag tycker att sångaren Kelly Jones har en av de bättre rösterna jag hört. Nu ska bandet ta en mer modern approach på sin musik, första smakprovet är singeln ”Dakota” och visst låter det bra. Inledningen är riktigt skön med en lätt gitarr och skön sång, det låter som en perfekt låt för en vacker vårdag. Det låter lite som Bloc Party faktiskt, och mer modern än så kan man väl knappast vara inom popmusiken. Men visst borde man inse att även om inledningen är bra så kommer bandet att fläska till det rejält tillslut, och visst är det så. När refrängen kommer så pampas det till rejält, och en enerverande gitarrslinga glider runt och irriterar, och sen tillbaka till den sköna versen. Så där håller det på men efter några lyssningar så är det faktiskt ganska skönt att ha den där gitarrslingan där… hur konstigt det än verkar. Det känns som om Stereophonics är på väg åt rätt håll. Nya skivan Language.sex.violence är ute i mitten av mars.

I går hade jag föresten allvarlig ”post party depression”, så det blev mest ledsam musik och svart kaffe, inte så kul som det låter, eller, det låter ju inte alls kul. Men om ni skulle befinna er i samma situation så kommer här några låtar som funkar:

Josh Rouse – Under Your Charms (från skivan 1972)
Mister Rouse har nog den bästa rösten för dagen efter lyssning, den här låten är en favorit från hans 70-tals inspirerade skiva.
Timo Räisänen – Don’t Let The Devil Ruin It All (cd-singel)
En ganska glad poplåt med ledsam text, precis som det ska vara. Det finns något väldigt skönt i Timos smått desperata röst. Kanske försöker han vara lite väl känslig och desperat ibland, möjligen på grund av hans samarbete med Håkan Hellström, i den här låten passar det dock utmärkt.
Athlete – Vehicles & Animals (från skivan Vehicles & Animals)
Jag fick upp ögonen för dessa brittiska herrar genom nya singeln ”Wires”, från deras kommande skiva ”Tourist”, deras tidigare släpp "Vehicles & Animals" är en ganska trevlig historia, även om den bitvis känns lite menlöst. Det här låten är en vacker avskalad historia om att hitta sig själv, kanske inte speciellt originell men den är en vacker bagatell att lyssna till, och slutet med mysig körsång är riktigt bra.

Men bäst av allt är Moody Alan – Way Back Then, den går om och om igen här.

fredag, februari 25, 2005

Velvet Underground projektet till ända

velvet underground.bmp

Under en veckas tid har det pågått, att försöka uppskatta några av de coolaste catsen som någonsin vandrat på New Yorks rykande gator. Det gick inte speciellt bra, efter lite förseningar presenteras härmed mina intryck från försöket.

Velvet Underground har alltid varit en svår nöt att knäcka för mig. Det började med min stora Strokes psykos under början av 2000-talet, dom coola New Yorkarna svepte bort alla mina tvivel om att street-smart New York pop var svaret på livets gåta. Jag dammsög internet och tidningsstånd efter intervjuer och recensioner med The Strokes, desto mer jag letade desto oftare dök namnet Velvet Underground upp. Det enda jag visste om bandet då var att dom hade gett ut ”den där bananskivan”.

Velvet Underground, känn på det, det är ju ett fantastiskt bandnamn.

När man läste recensionerna av The Strokes så verkade detta ”late sixties band” vara ett av de bästa banden någonsin, vissa energiskt maniska internetmänniskor spädde på mina förhoppningar. (Ni vet vilka jag menar, dom där som listar hela låt katalogen när man försiktigt undrar var man kan tänkas börja)

Efter noga övervägande fick jag till slut Transformer i min hand, som ju inte är en Velvet skiva utan en av frontsångaren Lou Reeds verk. Jag fastnade direkt för två låtar, klassikerna ”Perfect Day” och ”Take A Walk On the Wild Side”. Resten tycker jag dock var ganska jobbigt och lite väl skumt.

Det är något som jag riktigt fattar med det här bandet, det är precis sådär nonchalant som The Strokes, när jag lyssnar på ”White Light /White Heat” så får jag bilder av världens coolaste band i huvudet. Det är därför det är så enerverande att inte fastna i musiken. Jag vill svepas med på dom smutsiga bakgatorna där knarket flödar och dom psykedeliska historierna berättas med nonchalanta arrangemang och snofsig attityd. Men jag känner mig mest som en bortdribblad turist som står där med khaki shorts och rutig skjorta som uppenbarligen gått av på fel t-bane hållplats. Jag vill verkligen älska det här bandet, deras image, deras stilrenhet, den omedelbara attityden i musiken. Men det går inte, visst är det så jäkla rätt att sjunga som Lou Reed gör i ”Waiting On The Man”, så jäkla New York liksom. Men fan, jag är student i Örebro, det är svårt för mig att följa med på haschpsykoser som blir hur långa som helst. Ta ”The Sister Ray” till exempel, jag orkar liksom inte. Visst påminner denna låt mycket om The Fiery Furnaces skogsgalna syskonpop. Men när det låter som om Fiery Furnaces leker med mjukglasspinnar så ser jag läskiga bakgator i något getto där Lou Reed ligger på asfalten, sådär lugn och självsäker som bara en New York rockare kan vara.

Och när Nico sköter sången så blir det bara konstigt, ärligt talat, hennes röst är fruktansvärd.

Velvet Underground är punk.
Jag är student.
Kanske är det där kombinationen brister. Eller så ger jag bandet en chans till, för visst fan kan man förstå om band vill influeras av The Velvet Underground. Jag skriver det här på engelska för det låter mycket coolare så:

”If cool had a sound It would be Velvet Underground”

Det är så självklart egentligen. Och ”Pale Blue Eyes” är ju något av det vackraste som spelats in.

Förutom Velvet Underground har det spelats:
Doves - Some Cities (cd)(den växer, väldigt pampig och pompös och så, men jag tror på den)
The Shins - Chutes To Narrow (cd)(fortfarande en av de bästa popskivorna jag hört)
David & The Citizens - I've been floating upstreem since we parted (EP)(har böjar komma tillbaka till detta trevliga popband, deras tidiga EPs är riktigt bra, den här inehåller en av deras bästa låtar "Your Cool Entrance")

Hoppas att ni alla får en trevlig helg, själv ska jag göra staden osäker med några tyska utbytesstudenter.

tisdag, februari 22, 2005

Ani DiFranco klar för Hultsfred

Ani DiFranco.bmp

Det får väl bli en reaktion på alla de här banden som Hultsfred har bokat. Följande band är alltså klara för några dagars festande i den småländska myllan anno 2005:

SLIPKNOT [US] SYSTEM OF A DOWN [US] MARILYN MANSON [US] THE HIVES [S] SLAYER [US] THE ARK [S] LE TIGRE [US] THE DONNAS [US] LOOPTROOP [S] MONEYBROTHER [S] THE HAUNTED [S] ANI DIFRANCO [US] THE HIDDEN CAMERAS [CAN] FLOGGING MOLLY [US] SON KITE [S] ANA INTERNATIONAL PENETRATOR [S] JOHAN NETZ [S] JASON RINGENBERG [US] HANS APPELQVIST [S] CONVOJ [S] JOHNOSSI [S]

Om man ska se en trend så är den ganska tydlig, det bli mycket rock på Hultan i år. Jag kan förstå det resonemanget, rockfolket är ett hängivet festivalsläkte som åker och festar i ur och skur. Det negativa med rockfolket är att dom ofta inte är speciellt gamla, vilket borgar för en ännu yngre Hultsfredsfestival, något som jag personligen inte ser som positivt. Samtidigt kommer det säkerligen att bli bra spelningar, för det känns hittills som om man prickat in väldigt bra liveband. Den intressantaste bokningen är nog Ani DiFranco som med sin fanatiska utgivning och egensinniga låtkonstruktioner hittat många fans i Sverige, en person som säkert lever ut på en scen. Även The Hidden Cameras och Le Tigre känns som bra bokningar, band man kan snubbla in och se lite på måfå och bli jäkligt glad av.

Sen är det ju inte oväntat eller konstigt, men varken Looptroop, The Ark eller Moneybrother känns speciellt spännande. Fast dom är alla fantastiska live och lockar säker massor av folk till spelningarna.

Det som saknas hittills är dom där oväntade korten, det där bandet som man inte ens vågade hoppas på. Men det är många platser kvar att fylla, men det verkar helt klart som att Hultsfred kommer att bli en rockfestival i år, vilket nog blir ganska kul ändå. Fast samtidigt känns det som om dom tar det säkra före det osäkra, förra årets fantastiska line-up kommer man säkerligen inte i närheten av.

Vilka band hoppas jag på? The Shins vore trevligt, jag hoppas även på Bloc Party och Death Cab For Cutie och eftersom jag de senaste dagarna lyssnat mycket på danska Efterklang så hoppas jag att dom kommer också. Fast egentligen vill jag se Oasis och White Stripes, men det är kanske lite mycket att hoppas på.

I morgon berättar jag hur det gick när jag skulle lära mig lyssna på Velvet Underground. Missa inte det! Under tiden råder jag er att lyssna på Bloc Partys Silent Alarm, för skivan är precis så bra som recensenterna vill få er att tro.

söndag, februari 20, 2005

Garden State kommer nära livets små nyckfullheter

Garden State.bmp
Det svåraste projektet i livet är att försöka hitta sin egen plats. Att försöka komma på vad man själv ska göra. Jag utgår ifrån att det är ett projekt man aldrig bli klar med, att man alltid ifrågasätter sin plats i livet och vad man håller på med. Men om man ställer sig apatisk och känslolös till de flesta händelser så är det svårt. Det är ett sånt liv Andrew Largeman i Garden State har haft. Efter att hans mamma dog beger han sig till sin hemstad för första gången på flera år. Väl hemma slutar han ta den medicin han tagit under hela sin uppväxt. Resultatet blir att hans känslor sakta växer fram, till tonerna av bland annat The Shins och Nick Drake. I Garden State behandlas klassiska dilemman och identitetsproblem med en befriande omoralisk och utvecklad syn. Den till synes drogromantiska stämningen dämpas av vetskapen att huvudpersonens långvariga droganvändande har hindrat hans känsloliv.

Precis som Paul Thomas Anderson gjorde i Magnolia använder Zack Braff musik som en viktig del i berättandet. Där Magnolia hade Aimee Manns fantastiska låt ”Wise Up” har Garden State The Shins ”New Slang”. Låten blir som en inledning till Andrews nya liv, ett liv med Sam, ett liv med känslor. Även den övriga musiken i filmen är infogad på ett lysande sätt, bland annat hörs låtar från Remy Zero, Coldplay och Iron & Wine.

Det är en smart film som på ett smidigt sätt lämnar taktpinnen till tittaren. Natalie Portman visa återigen vilken fantastisk skådespelare hon är, hon fyller sin karaktär med så mycket pondus och liv att hon griper tag i mig i varje scen, som tur är visar Zack Braff att även han har skådespelartalanger som sträcker sig förbi den komiska JD från Scrubs. Tillsammans skapar dom en film som är full av värme och omtanke, med en dialog fri från rappa replikskiften och överdramatiska känslostormar. Det känns som om Jack i sin regidebut kommer nära livets små nyckfullheter på ett elegant sätt.

Garden State är för dig som fortfarande letar, och inte känner att du orkar svälja en Hollywood moralkaka. Eller för dig som helt enkelt vill se en bra film. Med bra musik.

andra bra saker en söndag i februari.
Jens Lekman - Pocket Full Of Money (dagens trevligaste låt, inledning med fingerknäppande, piano och ståbas. Jens Lekman är kung de här lite segare söndagarna)
Jay-Z - Like I Love You (gårdagskvällens bästa danslåt)
Gillian Welsh - Revelator (dagens bästa låt att somna in till, när Gillian Welsh lyckas så är hon helt fantastisk, en talangfull låtskrivare som lyckats skapa ett unikt sound med hennes röst i centrum.)
Kebabpizza (måltid)

fredag, februari 18, 2005

New Order kopierar Kent

New Order - Krafty.bmp

New Order är tillbaka, med låten "Krafty", som jag tycker låter som ett dåligt namn på en müslisort för överdrivet funktionella människor eller folk som tror att lite naturlig müsli på morgonen ska förändra dom som människor. Men, man ska inte döma låten utifrån det. I ärlighetens namn är det inget större fel på den, det låter ganska småmysigt sådär. Lite tråkigt kanske, men mysigt. Fast nu skriver jag inte den här texten på grund av att New Order har släppt en småmysig låt. Nej, det är på grund av videon till ovannämnda låt jag reagerar. Inte för att jag är något stort Kent fan. Men för att det New Order gjort är så överdrivet tydligt att dom numer lite småfeta gubbarna borde skämmas, lite i alla fall…

Det är nämligen så att New Order har kopierat det svenska megabandet Kent.

För er som kommer ihåg Kents video till "Kärleken väntar", den där två svettiga indiepoppare har sex med varandra, så har New Order kopierat den totalt. Till och med den där scenen när tjejen tar sitt tuggummi ur munnen är med. Visst är New Order videon snyggare gjord, dom engelska indiepopparna är lite snyggare och lite mindre svettiga men temat på videon är identiskt. Det spelar ingen roll om det finns lite nyskapande kameravinklar och annat visuellt godis, New Order har gjort en sminkad version av "Kärleken väntar" videon helt enkelt. Två osäkra människor har sedan sex och blir efter det vansinnigt lyckliga och hoppar runt på något höghus tak i någon engelsk förort. Indiepopromantik är bara förnamnet, frågan är hur bandet tänkte när dom gjorde den här videon.

Nu kommer det intressanta.

Regissören är ingen mindre än Johan Renck, a.k.a Stakka Bo. Det är nog inte helt orimligt att tro att han har sett Kent videon vid något tillfälle, musikvideoregissör som han är. Killarna i New Order har säkert inte sett Kents video, men det vore onekligen intressant att höra deras kommentar på den här grejen. För Stakka Bo torde det här bli en ganska pinsam historia, eller är det bara jag som tycker att dom är lika?

Bedöm själv vad du tycker om videostölden:
http://www.animero.com/warner/neworder/cdon/neworder.html

Nu ska jag återgå till mitt projekt, dvs. att försöka uppskatta Velvet Underground. "It´s a dirty job but someones got to do it". ¨Något som även slyngelpunkarna i 80s Matchbox B-line Distaster skrålade i låten "Celebrate You Mother". Då med hänvisning till att någon måste ha sex med din mamma.... eh, trevlig helg på er.

torsdag, februari 17, 2005

Black Rooster 2005-02-17

black rooster 014.jpg

För er som inte vet det så har jag och en kollega ett radioprogram i Örebro Universitets studentradio. I dag var det dags igen, den här gången körde jag själv eftersom Jacob hamnat efter i studierna efter långvarig sjukdom. Jag själv led även av sviterna från en förkylning och var inte lika het som vanligt. Det blev dock en hel del fin musik, mest lugn sådan eftersom jag spelade sånt som jag trodde sjuka människor som låg hemma skulle uppskatta. Låtlistan såg ut såhär:

Tomas Andersson Wij – En vän till mig
The Smiths – Asleep
Ani DiFranco – Independence Day
Gillian Welsh – The Revelator
Anna Ternheim – My Secret
Something Corporate – Konstantine
Her Majesty – Cut Me
Shout Out Louds – Shut You Eyes (November Recordnings)
Alicia Keyes – If I Ain´t Got You
Strip Music – Plastic Doll

Dagens tips var att ringa hem till föräldrarna när du blir sjuk eftersom man då garanterat får sympatier.

Om du är intresserad av vad vi spelat under tidigare program så kolla gärna in den officiella Black Rooster sidan: http://hem.passagen.se/blackrooster/
Det är Jacob som har snickrat ihop denna vackra skapelse, där man bland annat kan läsa mer om oss som sänder programmet. Varje torsdag mellan 15-16 på Örebros Närradio 95.3. Snart kan du även lyssna på vår internetradio, om vi nu får den att fungera...

Föresten så håller jag på att försöka lära mig att uppskatta Velvet Underground. Det går sådär, mer info kommer inom kort.

dagens bästa låt är föresten: Tomas Andersson Wij - En vän till mig

onsdag, februari 16, 2005

Something Corporate - Konstantine

Something Corporate.bmp
Vilket jäkla fluffigt hår.

Det här är den mäktigaste pianoballaden som någonsin spelats in, 9 minuter och 35 sekunder av plågsamt vacker pompös pianoballad. Keane och halva brittpop England kan försöka, det kommer aldrig att göras en sån här låt igen, helt otroligt magiskt och plågsamt. Ni som väntar på nya Coldplay eller gillar Athletes senaste, kolla upp den här låten. Tyvärr är resten av bandets material inget att hänga i granen för, men har man gjort en låt som den här så har man skrivit in sig i herr Edvardssons pophistoria. En låt om det där förhållandet, en låt om den där tjejen som du verkligen gillade men inte kunde vara tillsammans med, en låt som handlar om allt det amerikanska serier som Dawsons Creek och OC försöker beröra med aldrig lyckas med. Something Corporate brinner starkare än en Majbrasa. Visst är det kanske pretentiöst och pompöst, men har man som jag lyssnat sönder Khonnors – Handwriting där det viskande och försiktiga knastrandet dominerar är det skönt att lyssna på något som brinner, som inte döljer budskapet i sparsmakade formuleringar, någon som lägger hjärtat på pianot och med fullt ös gör upp med sitt innersta. Vissa personer klarar inte av sån här musik, jag tycker själv att det ofta kan bli för mycket, men i och med att instrumenteringen är sparsmakad, och pianot får dominera ljudbilden så blir det inte för mycket. Something Corporate har lyckats skapa den bästa episka pianoballaden och på något sätt känns det som om en väldigt stor del av världen har missat det totalt.

Så nu är det dags för er att kolla upp denna låt och låta er svepas med, nu!

Här kommer tips på andra vackra låtar med vemod som genomgående tema:

Magic Numbers – Hymn To Her (popmagi, med lite flöjt)
Annie – Heartbeat (vacker-fet-ljudväggs-pop från norskan som gjorde succé med sin tuggummi låt i höstas, nu är det vackrare, innerligare och mindre fånigt.)
Ani DiFranco – You Had Time (ett ensamt piano, en ensam Ani, en akustisk gitarr, en betraktelse över ett förhållandes slut, ”How can I go home with nothing to say and know you´re going to look at me that way /.../ you said you needed time, you had time”, en av de vackraste låtat Ani skapat.
Kings Of Convenience – Homesick (så löjligt likt Simon & Garfunkel, och när Erlend sjunger ”I’ll lose some sales and my boss won´t be happy but can’t stop listening to the sound, of two soft voices rendered in perfection” så kan man inte undgå att le åt hela grejen, en fantastikt vacker pastich.)
The Veils – Vicious Traditions (Kanske förra årets mest bortglömda band, det är något med The Veils som gör att jag tror dom kommer bli stora. På debutskivan från förra årets, The Runaways Found visar bandet prov på fina ballader som ”Vicious Traditions”, ”The Leaves Dance” och ”The Nowhere Man”. Frontmannens röst påminner en hel del om den där Kelly som frontar dom brittiska tråkrockarna Stereophonics…
Stereophonics – Maybe Tomorrow (…som föresten i princip bara gjort en bra låt, den är dock ganska så fantastisk med sin dagen efter känsla och ovannämnda Kellys skönt hesa stämma blir ”Maybe Tomorrow” den självklara låten en söndag då munnen känns som ett sandpapper och kläderna luktar som en cigarettfabrik)

söndag, februari 13, 2005

Anna Ternheim - en vemodig prinsessa

Anna Ternheim.bmp
Jag trodde Anna Terheim var lite som Bo Kaspers Orkester när hennes singel ”To Be Gone” kom, många hyllade men jag placerade raskt in henne i samma singer/songwriter-tråk-fack som Elin Sigvardsson. Det visade sig dock att jag hade ganska fel, eller väldigt mycket fel till och med. Efter covern på Broder Daniel låten ”Shoreline” så hittade även jag fram till denna vemodiga prinsessa. Nu kan jag inte sluta lyssna, nya favoritlåtar smyger sig fram, först var det ”I’ll Follow You Tonight”, sen ”Better Be” och ”I Say No” och nu har jag slutligen fallit handlöst för nya singeln ”My Secret”. Annas röst har en förmåga att suga åt sig all uppmärksamhet när hon sjunger, som att hon verkligen har något att berätta, en levande människas historia. Det är sällan långt bort till tårarna, det är svårt att förklara vad det egentligen är, men Anna Ternheim blåser liv i den svenska singer/songwriter traditionen med små medel. Mycket av storheten återfinns i rösten som både är vacker och passionerad, något som ytterst få musiker har förmånen att få förfoga över.

Anna Ternheim lockar fram känslor på det mest oväntade ställen, när medelålders krönikörer i SvD nämner henne trots att det aldrig står något om musik i de spalterna, så börjar man förstå det. Hon har en förmåga att locka fram känslor man inte visste man hade, att locka fram tysthet och tanke. Det är musik för eftertanke och lugn, en paus i en stressig vardag, därför tror jag att så många människor har tagit till sin Annas musik. Hennes cover på ”Shoreline” är ett lysande exempel, att göra om en tonårs-revolt-anthem till en eftertänksam ballad i långsamt tempo. En tillbakablick på något som var, en reflektion över dåtiden, för att orka med nutiden. Där hittar man Anna Ternheim.

"My Secret" är det vackraste du kan lyssna på just nu.

fredag, februari 04, 2005

R.E.M., The Thrills och T(I)NC

R.E.M. och The Thrills - Globen (Stockholm) 31/1
The Thrills värmer upp sina idoler i Globen, det låter kanon på pappret men ett tröttare band från dom engelska öarna får man leta efter. Trots att jag gillar The Thrills låtkatalog så slänger dom bort den totalt under den halvtimme dom spelar på Globen. Ljudet är riktigt dåligt i början och inte ens popdängorna "Don’t steal our sun" och "Santa Cruz (You´re not that far)" lyfte The Thrills ikväll. Det finns ingen dynamik i framträdandet och när man väljer bort låtar som "Deckchairs & Cigarettes" och "Till the tide creeps in" så blir resultatet platt.

När R.E.M. kliver på till publiens stora ljubel så märker man genast att dom är taggade till tusen. Efter några lite svagare låtar från senaste skivan så bränner konserten till på riktigt i den överspelade men vackra "Everybody Hurts". Det är fantastiskt hur Michael Stripe som säkert sjungit låten tusentals gånger kan brinna så mycket i sitt utryck, det låter som om det är första gången han sjunger den. Under konserten blandas det friskt mellan nya och gammla alster. Bäst blir det i "Electrolite", "Drive", "Leaving New York" och den för kvällen enastående "Walk unafraid".
REM Globen 013.jpg

Jag imponeras av framträdandet, Michael Stripe är en fantastiskt frontperson, han trollbinder hela Globen med sin starka röst och självsälvsäkerhet. Scenen är hans plats, det är där han får lysa. Det finns ju ingen risk att någon av hans mysfarbröderkollegor skulle kunna ta den rollen. Bandet håller på i ungefär två timmar och när säcken knyts ihop med "Man on the moon" så är den bara att konstatera att R.E.M, fortfarande är väldigt stora, i alla fall live. Låtkatalogen är imponerande och trots att jag inte fick höra personliga favoriter som "Nightswimmer", "Lotus", "Daysleeper" eller "I’ll take the rain" så var det kvalitet rakt igenom. Imponerande.
REM Globen 014.jpg


The (International) Noise Conspiracy – Tavastia (Helsingfors) 3/2
Att se T(I)NC live är som att flytta tillbaka i tiden. En tid då folk fortfarande brann för kommunismen och då samhällsengagemanget bland ungdomar var på topp. Nu har kanske apatin drabbat många ungdomar, men det finns fortarande folk som brinner för revolutionen. T(I)NC gör definitivt det. Jäklar va dom brinner. På den utomordentliga rockklubben Tavastia i centrala Helsingfors gör bandet sin första spelning i den finländska huvudstaden sen dom bildades för sex år sedan. Dom hade uppenbarligen bestämt sig för att visa var skåpet ska stå. Bandet öppnar med en furiös och tung "Black Mask" och fortsätter sedan med "’Up For Sale" och publiken såg nästan chockade ut. Med ett fruktastvärt engagemang och stilrena rockposer kryddade med den klassiska kommuniskhanden är det ett väckelsemöte, model energiskt, som vi får ta del av. Det är mest låtar från senaste skivan "Armed Love". De har visserligen har en tendens att påminna om varandra, men i kväll spelar det ingen roll, för sångaren Dennis Lyxén är överallt. Han manar till kamp, kastar sig från högtalare och ålar sig på golvet som en boaorm på speed, man börjar misstänka att han varit inlåst i något faschist fängelse någonstans men nu kommit ut och ska visa oss den rätta vägen. Det är en otrolig upplevelse att se detta fägkordinerade band leva ut på scenen som dom gör, varje medlem gör sitt och bildar ett gungande rött hav som smittar av sig på publiken. T(I)NC håller hela vägen ut och efter att på slutet fått höra fantastiska versioner av "Armed Love" och "Capitalism Stole My Virginity" så lämnar jag Tavastia i ett lyckorus som det var länge sen jag känt. T(I)NC är ett av Sveriges absolut bästa liveband, det visade dom återigen i torsdags.

Fast frågan alla ställer är förstås, vad tycker Lyxéns kiropraktor om hans liveframträdanden egentligen?