News from our Kosovo korrespondent

This blog is a wounder of internationalism, so after our Amsterdamkorrespondent gave us some music tips, it's now time for a special report on Kosovo. You have probably all seen the action, the fighting around the U.S Embassy in Belgrade and most of all, the biggest party in Kosovo since Will Smith made the video to his smash hit "Miami" (the roumour has it that at least 72% of the population owns the 1997 Will Smith album "Big Willie Style" containing that very song). Hypotetisk own correspondent, deep in the Will Smith loving Kosovo send us this special report:

"The Balkans are a little crazy, but I guess that is just the way things are here. People are pissed-off about battles with the Ottoman empire in 1389, this is just how things are and in 700 more years, they will still be pissed. There are some activists about here, there was a protest last week in downtown Vranje. I am continuing my practice of stealing posters related to my travels, I stole a campaign poster of the pro-Milosevic presidential candidate a month or so back and I have my eyes on this "Kosovo is not for sale" (in Serbian of course) poster that is near my house. This one is a little tricky, I am afraid someone may say something to me if they see me trying to take it down, and if they speak to me then discovering that I am a foreigner they will have no choice but to conclude that I am working for the CIA and trying to take down Serbia from the inside (though the Serbs seem to be doing a fine job of this on their own)."

If you wounder what kind of poster our correspondent stole while in Sweden, I can let you in on the secret: Scissor Sisters live in Stockholm.

Dagens bloggtips

Idag kissar Gud på Karlstad. En blogg som man kan läsa istället för att försöka skjuta ner Gud med en kärnkraftsmissil från Pakistan är den här:
http://stuffwhitepeoplelike.wordpress.com/

Den handlar om vad vita människor i USA gillar och det är otroligt roligt, tänkte klippa in ett exempel, men jag kan inte välja, ni får gå dit och läsa om exempelvis varför vita personer hotar med att flytta till Canada, gillar Mos Def och Michael Gondry.

sjuk a.k.a. what's the weight of the world worth to you kid?

Redaktionen har åkt på en förkylning. En rapport från vår personliga detektiv härleder den till Göteborg och dess ohälsosamma inflytande på reaktionens beteende. Det kommer således inte att handla om den där filmen jag grät till idag, det går nämligen inte att skriva sånna texter när man är sjuk, det vet alla författare, speciellt Balzac, tror inte Balzac skrev ett skit när han hade feber. Jaha, en av de mest produktiva författarna någonsin skrev inte när han var sjuk, tänker ni kanske. Skit samma, jag svamlar, det är sånt man gör när man är sjuk.

Ni får hålla till godo med ett låttips. Powerpopparna i New Pronographers gömde Mutiny, I Prommise You ganska långt bak på sin skiva Challengers från förra året. Kanske var det därför jag missade den lite, men nu är jag fast, om Sverige någonsin ser en solig dag igen så är det här låten som borde akompangera den. Funkar bra på en buss. 2.21 så blir det tyst, och så tar den fart i gen, precis som våren, och schlagerlåtar. F A N T A S T I S K T, enkelt.

Jag har även skrivit om The Embassy, lera, revolution och Festivalborg här:
http://festivalborg.blogg.se/

The Pancake final

Då har det blivit dags för de sista två låtarna från vår Amsterdamkorre, två låtar som betydde lite mer än allt annat under förra året. Visst är det fantastiskt att musik kan få människor att bli så lyriska och skriva såhär initierade texter bara för att några få några svenskar som snubblat in på min blogg ska få möjligheten att kanske upptäcka något nytt, eller se en vinkel man missat, ge en låt ännu en chans osv.

I morgon ska jag berätta om den andra filmen någonsin som fick fått mig att gråta.

2. Radiohead – Bodysnatchers
Writing about Radiohead is not an easy task: evading clichés is about as simple as not getting your ass kicked after calling Vinnie Jones’ mother a prostitute in his face. Still, Bodysnatchers is a fantastic song, and deserves a try to say the least.

When I saw these dudes live the day after my birthday, the very riff of this song alone – as far as I remember, that was all there was to it at that time – was just about the best birthday present I could imagine. For the record, I say ‘just about’ because Patrik fainting before my eyes the day before is the undisputed highlight of my recent birthday history. Kudos, homie.

Anyway, I’m dead serious when I say that once I heard the new Radiohead album was coming, this magical guitar riff was all I could dream of. Of course, I was completely psyched when I discovered that the second song on the album started with it, and turned out to develop into something gloriously up-tempo. Try sitting still to this one, I ask you: even Stephen Hawkins gets his rocks off to this song.

For their standards, Radiohead have made Bodysnatchers a fairly conventional rock song, guitar solo and all, and like most of the album it is stripped of the most experimental tendencies of their previous outings. Obviously, this has led to criticism here and there, but I have to disagree with anything in that direction: when all your experimentalism is taken for granted, it is actually way more ballsy to simply rock the fuck out. And let’s face it, this song does so more than anything in a long, long time.

1. I’m From Barcelona – We’re From Barcelona
How could I not put any Swedes in the number one spot? The cliché goes that all good art comes from feeling fucked-up, and although Pete Doherty tries to uphold it, reality laughs him in the face. Most of the artists high up in this list seem to be having a ball, really – although M.I.A. never actually seems happy with anything. In a time when getting rich from being in a band is more of a utopia than anything else, I guess people join one just to have a great fucking time.

I’m From Barcelona surely does: their live performances are more of a religious experience than simply another gig. In an endless sea of balloons, these twenty-odd oddballs are quick to just invite the audience into the band during gigs, become the audience themselves, and in the end manage to nearly eradicate any boundary between those two. After all, most of them just stand around dancing and singing backing vocals – and the crowd does exactly the same.

This is mainly possible because of their talent for laying insanely catchy, bizarrely uplifting pop songs out on the table: my impression is that their main objective is to write songs that can be sung and clapped along with within the first minute. We’re From Barcelona is the absolute highlight of their work up till now – getting there is about ten seconds – intertwining marvellously massive vocal harmonies, glockenspiel playfulness and Van Morrison-ish brass section into an irresistible, heavenly three minutes. I’m definitely not kidding when I say I can listen to this song all day and still fail to not sing or dance along to it.

As mentioned before, every moment of musical greatness needs some interpretive quality and opportunity for consistent fascination. For I’m From Barcelona, it’s not only the immensely intricate orchestration, subtly hiding amazing guitar licks and trumpets in the background, but mostly the message they spread. At first, the songs on their album Let Me Introduce My Friends seem rather trivial and nonsensical: they seem to deal with, well, goldfish, being ill, tree houses, and stamps. These are of course only illustrations they use to make their real point: whatever the fuck happens, sooner or later you’ll be hanging out with your friends, travelling to sunny locations, or whatever the fuck, and things will be okay again. Sometimes, small things like a collection of stamps or a comforting word are all it takes to lift you up.

I can’t really think of any artist since the Happy Mondays at least who has managed anything remotely as jubilantly positive, and unlike the Manc boys, they don’t even need any pills to get there. This band might just be the best live act I’ve ever seen, and has shaped 2007 for me like nothing else. I’m From Barcelona is a revolution. If that isn’t convincing enough for the number one position, I guess nothing is.

Göteborg by day

Redaktionen tog tåget till Göteborg för att fly verkligheten. Det visade sig att verkligheten följde med till Göteborg också dock, speciellt vädret som gjort sitt bästa för att hålla mig inne. Efter att ha dragit ett kokainskämt i toalettkön på Nef vid 04.30 stämplade jag in under fredagen efter att någon uppmärksammat mig om att endast ordvitsar fungerar i den här staden. Nu är det snart dags för Tottenham - Chelsea och sen tillbaka tillbaka norrut. I morgon stänger vår Amsterdamkorrespondent musikåret 2007, men innan det blir vi djupa och flyr tillbaka till den där fantastiska filmen Me And You And Everyone We Know, aven känd som nummer 1 på listan över hypotetisks favoritfilmer. Leva livet så mycket som det går är kanske sensmoralen, Göteborg tar ingen hänsyn till sånt.

If you really love me, then lets make a voul, right here, together, right now, ok?
Ok
All right, repeat after me.
I’m gonna be free
I’m gonna be free
And Im gonna be brave
Im gonna be brave
Good
I’m gonna live each day as if it were my last
Oh that’s good
Oh, You like that?
Yeah
Say it
I’m gonna live each day as if it were my last.
Fantastically
Fantastically
Courageously
Courageously
With grace
With grace
And in the dark of the night, and it does get dark
When I call a name
When I call a name
I’ll be your name
What’s your name? Never mind, lets go
Say it
Let’s go
Everywhere
Everywhere
Even though
Even though
We’re scared
We’re scared
It doesn’t matter
Cause its life
It’s life
And it’s happening, it’s really really happening, right now
Från “Me And You And Everyone We Know”

Pancake list is closing down on no. 1

We we're all hoping that Frog Eyes would actually have, well, frog eyes. Instead they look like your average US indieband. Fortunatelly for them Mr. Pancake is way to deep to care about superficial things like that.

Då var det dags för ytterligare två låtar från förra året från Amsterdamkorren Mr Pancake.

So it's time for two more songs from the past year, courtesy of our Amsterdam correspondent Mr Pancake.

Yes, we do love his writing up here in the north, and any white Amsterdam male dropping Dizzee lines while praising Frog Eyes just a few lines later does give the name "open your fucking mind" a new sort of realness, don't you think?

4. Jens Lekman – A Postcard to Nina
Ah yes: a Swede. Finally. Did it really have to take so long? Jens Lekman, in any case, is one brilliant artist, and surely delivered one of the absolute highlights of 2007, album-wise, with Night Falls over Kortedala – it was on top of my Christmas wish list, illustratively. What I find so staggeringly fascinating is the intimacy Lekman manages to put into his heavily orchestrated indie tunes. Actually, ‘heavily orchestrated’ is rather euphemistic in his case, making the average Rat Pack rip-off (Michael Bublé, are you listening?) look like a Steve Albini fan club member. The most amazing thing about this nearly corny overdose of violins, flutes and dreamy major seventh chords is nowadays pretty much the most innovative musical landscape anyone respectable and not-retired can come up with, in an era when every half assed singer is pussy enough to drop things like they’re hot.

This song is not so much musically overwhelming as the rest of that album: it is relatively modest in its orchestration, sporting a few keyboards, a humble brass section, and hey, let’s throw in a harp just for the hell of it. What puts this song in my list, and rather high up, is its lyrical content: in a much appreciated example of that ‘old skool storytellin’ shit’, to quote Dizzee Rascal, Lekman brilliantly describes the awkward situation of a protagonist having to pretend being a lesbian’s boyfriend, to comfort her religious father. In Berlin. Really, this guy should try writing novels: he effortlessly racks up amazing details, putting on record some of the most hilarious situations in any song I’ve heard this century – the Team America: World Police soundtrack notwithstanding.

The sweetest thing however is something lurking in the background, and like in every legendary pop song, one can only guess as to what it means exactly. I can’t say this with certainty, but the protagonist, himself really, seems to like this Nina chick a bit more than he is admitting: firstly, he followed this girl he’s just met to her dad’s apartment, and when it is all over, he still thinks of her every second. In any case, Jens is cool with it, being the nice guy that he is, hoping she’ll let nothing stand in her way. It is quite a relief to know that somewhere, nice guys still exist, putting the wellness of others before their own shitty needs. If any of you Swedes ever run into this guy, give him a cuddle for me. He deserves it.

3. Frog Eyes – Bushels
Sometimes, one just sits and thinks stuff like, whatever happened to David Bowie? What is that guy up to nowadays? But then, it needn’t last very long, because sooner or later you run into a band like Frog Eyes, who with this song completely own what Bowie used to be doing god knows when, even emulating his vocal style marvellously. This song, gladly, is much more than that though: if you like the energy of The Arcade Fire, you’re gonna love this. Turn it up to eleven, and soon you and these band members are happily sharing straitjackets at the local institution: stopping and starting, halting and restarting, much like a whirlwind, or whatever is the tropical storm of your fancy, this song has energy, emotion, and sheer madness coming out of its pores. And oh, there’s over nine minutes of this blissful swivelling.

What that singer is blurting out, no one knows, but between those chiming piano notes, psycho blues guitar, and thumping rhythm section, it doesn’t really matter what the words are. This dude sings them like he means it, and that’s far more important.

After seven and a half minute – it’s not as bad as it sounds, trust me – the most magical moment of all happens: the song finally seems to drop dead, but no. Staccato guitar strumming comes out of nowhere, and the whole bunch suddenly rise out of the ashes gloriously – only to fall back down and grind to a jingle-bells led halt a minute later. This is music at its most epic, energetic, frantic, and fucked up, and I take off a very large hat to that.

sentence of the week

Does someone have a fucking clue what this means!?

"Additional factor analyses subsequently were performed using principal
components followed by quartimax rotation and principal-
axis factor analysis, followed by varimax rotation."

I don't...

thus, time for lunch

EXTRA: Nu är det även klart att en av de mest intressanta böcker jag någonsin läst: Mästaren & Margarita blir filmatiserad, DN skriver om det här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=744278 EXTRA

Nigerias Samuel L Jackson

Just nu på Karlstad Universitet: Tittar ut från mitt kontorsfönster och ser vad jag tror kan vara min lärare i Globaliseringens Konsekvenser, en kurs jag läste hösten 2003. Han ser ut som en Nigeriansk Samuel L Jackson, där han står med svart skinnrock, vit skjorta och en svart hatt som lutar svagt framåt. Det låter kanske som en pretentiös herre, men Nigerias Samuel L Jackson skiter i det, han vill bara röka sin cigarett under det stripiga trädet. Jag tar en klunk av maskinkaffet jag precis hämtat och läser att The National är klara för Way Out West.

200

Enligt blogger är det här inlägg nummer 200. Vi firar genom att ge priset "dagens citat" till Sepp "jag fuskar till mig ordförandeposten i FIFA" Blatter som beskriver FIFA på följande sätt "vi är som FN, fast mäktigare". Tydligen vill han sparka ut Spanien från EM i fotboll, storhetsvansinne har en ovanligt flintskallig ton idag.

Vår Amsterdamkorre har äntligen vaknat ur sin dvala, greppat tag i sin second hand krage och slutligen gjort klart listan över 2007års 10 bästa låtar. Under veckan kommer plats 1-5 att presenteras här, i nordeuropas internationella spjutspetsblogg. Paper Planes med M.I.A är dagens låt, så att vi får med lite Afrika också.

David, take it away!

Sup noobs, mr. Pancake here. You may have started to wonder what has been taking me so long to finish my top ten list of the greatest songs of, as it is now, last year. Well, you ought to realise that making up such a list is a tough job, and a pinnacle of self-sacrifice. Indeed, I have so far more or less completely missed out on all stupendous lack of change 2008 has brought us so far, in spite of Barack Obama’s attempts: there’s still no such thing as actual winter anymore, the Chinese government is still filled with assholes, and every new band with even an ounce of talent is still hailing from Brooklyn. Luckily, this meant I could take the whole first month to be a total recluse to meditate, doubt, self-persuade, remove and add songs to the holiest of holy top fives: the second half of my Top Ten Songs of the Year 2007 list. If that’s what I called it in the first place.

5. The Arcade Fire – No Cars Go
About one year ago, before even hearing The Arcade Fire’s sophomore album Neon Bible, I read reviews of it being the best album since OK Computer. Granted, although Kid A is actually better than its predecessor if you ask me – you might as well – I must say that is quite a statement, one issued way too often and equally often completely untrue. And yes, in the case of this steadily increasing number of multi-instrumental Canucks, this is also the case.

Don’t get me wrong: Neon Bible is still a good album, at times incredible even, doing very well to make the band’s immeasurable ambition not sound like a grandiose joke. It does tend into a bit of a slur in the middle section, stagnantly sticking to the same tempo for a few songs – I like to call it the Wincing the Night Away-syndrome. What saves this album from being a slight disappointment is the ending salvo of epic closer My Body is a Cage, and even more significantly, No Cars Go.

When it comes to climaxing a song in slam-dunk fashion, this lot really takes the Mogwai crown (whatever happened to those guys?). This song may be the zenith of their output so far, or at least, the highlight of their second album. Starting out reasonably energetic to begin with, including staccato shouts, escapist lyrics and immense orchestration, the song really slams its way into this chart with the breakdown after three minutes, and the climactic accordion based finale that follows: little babies, women and children, old folks – let’s go, even if only god knows where. And hey, let’s chant some more after that, and why not bring on the flutes and army-marching drums? Thanks, guys. Let’s start a cult, shall we?

Bland partypinglor på Arena

Vänta er magi sa Lykke Li i den här menlösa intervjun på nwt.se (http://www.nwt.se/ArticlePages/200802/14/20080214173002_687/20080214173002_687.dbp.asp)
och visst glimmrar hon till på Arenas lilla scen på lördagen. Jag, som förväntat mig en storm av trendmedvetna Karlstadsbor som likt hyenor runt ett kadaver på savannen skulle flockas runt Sveriges mest intressanta skivdebutant på flera år, blev överraskad över den klena uppslutningen. Det var mest 18-åriga partypinglor med Lena Ph-attribut som sannolikt förfestat med Melodifestivalen som var där, plus några änglsliga indiekids (samtliga med digitalkameror i högsta hugg) som försökte släppa loss med samtidigt vara medvetna.

Tur då att Lykke Li varken berörs av den klena uppslutningen, eller alla de fotoblixtrar som under hela konserten smattrar mot hennes ögon. Någon skrev att om det var något som präglade Lykke Li's debutskiva så var det självförtroende. Det ligger mycket i det, hennes musikskapande har trots de många olika influenserna en tydlig tråd och fokus som samlas runt känslan av att det hon gör är både okonstlat och självklart . Precis som Robyn gjorde på sin senaste skiva hoppar Lykke Li obehindrat mellan olika genrer, alltid med samma omedelbarhet och med samma bestämda blick. I hennes största hit Little Bit spänner hon ögonen i en kille i publiken och tar hans hand medan hon lyckas vara självsäker och sårbar på samma gång. Det är som en europeisk feministversion av vad Bono brukar göra på U2s konserter i With or without you.

Precis som på skiva är det tempoväxlingarna många, och ännu lyckas hon inte riktigt hålla uppe intensiteten rakt igenom, men över lag visar hon att lovorden inte kommit utan anledning. Att hon lyckas väl både med de tunga beatsen i Breaking It up som hon gör i utlämnande balladen Tonight, visar att den här liveuppsättningen kan växa till något som verkligen blir magiskt. Nu är det bara väldigt väldigt bra.

Tonight in Karlstad

Akademiska texter all over the place

För närvanrande sitter jag djupt nedgrävd i artiklar om kundinvolvering i tjänsteutveckling och hur detta ska gå till, om det är bra eller dåligt, och vilka metoder man bör använda beroende på vilket resultat man vill uppnå. Idag har jag bland annat läst om hur Volvo använde sig av karriärskvinnor i Los Angeles under utvecklingen av sin XC90-modell. De flesta av de artiklar jag tvingas plöja igenom är minst sagt trist skrivna, så jag blev lite lycklig idag när jag fick läsa Anders Lundkvist och Ali Yakhlef's Customer involvement in new service development: a conversational apporach. Det låter kanske inte så kul, men det är en artikel som innehåller några så kallade godbitar, som exempelvis detta citat:

Conversation is not a medium for talking about the world, but it is the very fabric out of which social processes, such as customer involvement, are made, and is, at the same time, the vehicle for acting upon that world. (p. 250)

och det här som är min personliga favorit:

Conversation is to be seen as an attempt at adapting the word to the world and the world to the word. (p. 256)

Till och med ekonomer från Stockholm University School of Business får till det ibland, hypotetisk säger "respect" och lämnar tillbaka micken till Ali G.

I Maradonas fotspår

Diego Maradona, eller Fat Joe, som hypotetisk ibland kallar honom

Vad många kanske inte vet om hypotetiskt är att han, förutom att vara en första klassens kulturkännare och numer inneboende hos sina engna föräldrar (till skilland från hos en homosexuell konstsamlare i San Francisco), är att han är en lysande Innebandyspelare. Jo, det är sant, ett sällan skådas spelsinne, kombinerat med något som sportjournalister nog skulle kalla för "kattlika reflexer", gör honom till en elegant spelare.

Idag, efter två års frånvaro från sporten gjorde han comback i skymmundan. På Karlstad Universitet, i en svettig sporthall med anor från 70-talet stegade han självsäkert in (efter att ha gått vilse 14 gånger och tvingats springa i vredesmål i fem minuter för att komma i tid). Många trodde nog inte att denna pustande individ skulle göra ett sånt intryck på planen, men likt en Fredrik Ljungberg på Rohypnol stod det genast klart att hypotetisk inte gjorde någon besviken. Efter 1 och en halv timmes svettande och två monumentala soloprestationer som säkerligen skulle platsat där uppe med Maradona 1978 (fel år?) så stegade en svettig hypotetisk av, efter att ha dunkat sina tappra lagkamrater på ryggen likt den pappagestalt han kände sig dom.

Vissa skulle nog kalla uppvisningen för kärnan i allt det som är vackert med idrott, och hypotetisk kan bara hålla med.

Dagens låt heter Good Day Sunshine med The Beatles, den är till alla er som inte får knulla på alla hjärtans dag. Ja, och till mig då förstås (som inte heller får knulla på alla hjärtans dag)

In Context

Det är möjligt att det kommer att gå till historien som "floppen i Stockholm", den intervju som jag skulle ha försvan någonstans på vägen, och där stod jag i Kista Science Tower med en Ramlösa, exklusivt smaksatt av någon konstig frukt, och kollade ut över det platta landskapet. Tog svansen och en personlavetare som också hamnat lite fel och hoppade på pendeltåget. Hon kände en barndomskompis till min syster, sen ringde hennes telefon och vi gick mot våra liv, åt olika håll på T-centralen.

Åkte till Flo Mo vid Universitetet och åt filmjölk och macka istället. Det är väl synd att säga att allt går på räls just nu, men Okkervil River släppte om tur är en fantastisk skiva förra året som heter "The Stage Names", den ligger här bredvid mig och kurrar sådär mysigt som katter gör ibland. Kaffe dricker jag mycket av också. Flo Mo jobbar för övrigt på en väldigt trendig byrå, nu väntar jag på bilder från Erik och Kajsa, it's all about context!

Här är en låt om det, context altså, från Englands mest underskattade popband:

Field Music - In Context

All of the thoughts you had were not your own

Even the time you came was somebody else's time

But you're alive between the lines

Did you know that I would have done

If I would say anything

And you take away the context

And our lives weren't the same since

Co-opting customer Competence

Det är lite kulturkrock här på redaktionen, därav den sparsamma uppdateringen. För att klara av den bitande kylan i Sverige fick jag köpa en varm rock på Myrorna, varpå mina vänner rynkade på sina små näsor och mumlade något om att jag blir mer och mer lik min far. Jag köpte även en Hemingwaybok, tyvärr var det bara andra delen. Har ni sett en del ett av en Hemingwaybok, kontakta mig genast på hansomtrorattdetstårslumpmässigatvåorpåbokomslag@hotmail.com

I morgon åker jag till Stockholm för en intervju på ett företag som ekonomer och ingenjörer gillar, hypotetisk är dock tveksam eftersom det verkar präglas av ”vi är stenhårda och jobbar 80 timmar i veckan” mentalitet. Därför har redaktionen under helgen på egen hand börjat fila på ett eget så kallat projekt, under en av flikarna står det ”Baltikum + tåg”.

Jag har för övrigt ett Hillary For President klistermärke i min plånbok, det sista min chef i USA gjorde innan jag gav mig iväg på nya äventyr var nämligen att sätta det på min bröstkorg och börja härja om hur ambitiös hon är, och hur många timmar hon jobbar. Då frågade vår Office Manager hur hon kunde veta det, då sa hon bara, I know, I know medan hon plockade bland sina spridda pappershögar.

Så jag antar att kontentan av dagens inlägg är att arbetsnarkomani är något som verkar omsluta mig på alla sidor, tur då att jag inte drabbas så lätt.

Nyligen kändes det som i princip alla jag känner lagt ner sina bloggar, och även om hypotetisk förstås inte räds av att hålla fanan högt i träsket av bloggar som handlar om självömkan, tv-kvällar och ofullständiga argumentationstekniker så är det lite roligt att både Jacob och Flo Mo återigen börjat blogga. En har blivit pappa till ett barn, och en annan till en festival som numer kan stoltsera med ”jag kommer att öppna för Riahnna i Stockholm” Adam Tensta.

Bloggarna hittar ni här:
http://eltonochjag.blogg.se/
http://festivalborg.blogg.se/

Dagens artikel är för övrigt ”Co-opting Customer Competence” skriven av Prahalad & Ramaswamy i Harvard Business Review January-february 2000.

Karlstad, Sweden

Jo, det är här jag sitter nu. På min höger hand syns fortfarande spåren av den stämpel jag fick på Vampire Weekends galna spelning i San Francisco i torsdags.

Det gick omtumlande snabbt, ett beslut följt av ett avslutat jobb. På lördagen hoppade jag in i en shuttle bus i ösregnet efter två hej då som kändes i hela kroppen, ångesten på motorvägen då jag övervägde att hoppa av och vända om var oroväckande stark. Det var kanske det svåraste beslutet jag tagit, och när jag nu sitter i min pappas kontor så vet jag forfarande inte om jag gjorde rätt. Att lämna två personer som satt så djupa avtryck i mitt liv var oerhört svårt, och jag måste säga att jag har lite svårt att smälta den brutala kontrasten mellan att bo i down town San Francisco och gå och lägga sig i samma säng som jag hade i högstadiet.

Hur som helst, hypotetisk kommer att komma tillbaka, fast övertygad om att det finns en plats där alla pusselbitarna lägger sig sjäv.

Dagens låt heter "Talking Shit About a Pretty Sunset" och är gjord av Modest Mouse, en väldigt speciell person tycker att den beskriver min situation på ett bra sätt, och jag måste hålla med om det.

And I'm trying to understand myself
and pinpoint where i am
When I finally get it figured out
I've change the whole damn plan
Oh noose tied myself in, tied myself too tight
Talking shit about a pretty sunset
Blanketing opinions that I'll probably regret soon
I've changed my mind so much I cant even trust it
My mind changed me so much I cant even trust myself