måndag, mars 31, 2008

Mot Bad Gestein!


Det började som en vanlig söndag, jag gick upp och satt och surade framför söndagstidningen och funderade som vanligt på hur jag lyckats hamna hemma hos mina föräldrar. Mamma satt vi köks-ön och kollade som vanligt in reseannonserna. Plötsligt lade hon sin annons över den text om Ebay jag läste i Näringslivsdelen och sa: ”kolla här, en vecka i alperna för 5000kr om man åker på lördag”, jaha, tänkte jag och tänkte inte så mycket mer på det.

Mamma kunde dock inte släppa denna lilla annons och satte igång ett projekt som bestod av diverse telefonsamtal, först till researrangören, sen till min syster, som är mer känd för sin noga planering än spontana utlandsresor. Och nu, lite drygt 24 timmar senare ringer mamma och säger att det är bokat. Så på lördag morgon flyger hypotetiskredaktionen med mamma och syster till Salzburg med vidare transport till Bad Gestein, som enligt färska rapporter har ungefär 4 meter snö på toppen. Flo Bo kommer tyvärr inte att följa med eftersom han i egenskap av arbetsnarkoman absolut inte kan ta ledigt med så kort varsel, han stödjer dock helhjärtat denna utflykt genom att säga saker som ”det kommer säkert att regna” och ”det här måste jag försöka sätta stopp för” och ”jag får aldrig göra något roligt”. Flo Bo talade för övrigt på bomässan i Stockholm i helgen och hävdade att det nog var något för mig eftersom det var väldigt ”alternativt”.

Innan jag drar till de Österrikiska alperna jag försöka klippa mig (så att jag kan försöka leta upp "Lady in Red", en mytomspunnen kvinna jag och några vänner skådade när vi var i Mayerhofen för ungefär tio år sedan), så jag frågade VF-bloggaren Hanna om tips, eftersom det verkade vara en bra arena för lite lokal information. Hon tog sig an uppgiften storstilat och ägnade ett helt inlägg åt frågan, sånt gillar hypotetiskredaktionen väldigt mycket:
http://www.vf.se/Bloggstart/Hanna.aspx

Planera för det oväntade var sensmoralen i filmen Dan in real life (väldigt bra!) som jag såg i lördags, tänk att det skulle visa sig vara sant så tätt inpå.

fredag, mars 28, 2008

You gotta spend some time love


The Annuals är så fattiga att dom bara har råd med en säng

Ännu en vecka som vi kan vända blad på i våra mentala kalendrar, snön på taken gör sitt bästa för att dölja våren, men visst börjar det bli lite ljusare? Idag har redaktionen småhaltat omkring på Universitetet på grund av vad jag tror är en sträckt stortå. Synnerligen obehagligt är det. Dagens mest irriterande är att posten försvunnit och intagit formen av en flottig bensinmack. Det är INTE kul att skicka expressbrev utomlands, utan några marginaler, när den bensinmackskille med illasittande slips som ska hjälpa dig kliar sig i sitt flottiga hår och ringer fem samtal för att klura ut hur man egentligen gör. Är det inte väldigt konstigt att man ska behöva lita på besinmackssnubbar när man ska skicka brev? Jag ingen tilltro till detta system och utgår från att allt kommer fallera.

Så, för att glömma bort detta bokade jag en weekendresa till Eindhoven sista helgen i april. Jag som tidigare var en väldigt principfast människa (jag ska aldrig köpa en Apple produkt!) har nu brutit mot ytterligare en princip: Jag ska aldrig åka med Ryanair! Så, jag betalade 670kr till bolaget utan moral eller människosyn för en tur/returresa till Eindhoven. Där ska jag sätta mig på en buss och tillslut hamna i Amsterdam, den där staden som har en speciell plats i mitt hjärta, det ska bli fantastiskt att få komma dit igen.

Värt att notera:
Stuff White People Like har skrivit roligt om San Francisco här:
http://stuffwhitepeoplelike.wordpress.com/2008/03/23/91-san-francisco/

North Carolinas finaste poporkester, the Annuals, ska släppa en split-EP, med sig själva! Första låten kan ni ladda ner här, och det är smäktande vacker akustisk popmusik:
http://www.pitchforkmedia.com/page/forkcast/49536-annuals-sore-mp3stream

Arvika har bokat M.I.A. och Cut Copy, och den där festivalen börjar se löjligt intressant ut, hypotetiskredaktionen vägrar utesluta ett besök under sommaren.

Medan redaktionen skickar förföriska blickar mot dekadensens Amsterdam så drömmer Holländarna om natur och frihet i Sverige. Po Tidholm på DN har skrivit en väldigt bra artikel om hur svenska småstäder försöker locka Holländare till Sverige med stereotypa Svenska bilder. Läser gör ni här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=754285

Sist men inte minst. Vi popnördar har förstås redan lyssnat på Death Cab For Cuties förstasingel I Will Possess Your Love från kommande skivan Narrow Stairs många gånger. Men för er som inte ligger med huvudkudden på popmusikpulsådern rekommenderas låten varm av hypotetiskredaktionen. Den långa monotona inledningen är självsäkerhet definierad och låten har definitivt gjort mig mer nyfiken på deras kommande skiva. Lyssnar gör ni på via Murdochs lekstuga, dvs. myspace:
http://www.myspace.com/deathcabforcutie
Dom kommer förstås också till Arvika...

torsdag, mars 27, 2008

dagens morgonlåt


Det var några dagar innan jag hoppade in i minibussen till flyget under en regn tung San Franciscohimmel. Jag försökte uppleva staden så mycket som möjligt, så jag strök omkring i Haight Ashbury, gick in och ut ur Second Hand affärer. Lät vinden blåsa sönder frisyren. Det är möjligt att jag vara något bakfull. Gick in på skivaffären Amoeba för att lyssna på Brooklyntrion Au Revoir Simone som var på besök. Ställde mig bredvid ett ekologiskt par som hade hemmastickade kläder på sig. Au Revoir Simone's långsamma och snälla elektroniska popmusik är ungefär lika mjuk som deras kläder säkert var. På scenen vickade de långsamt på sina smala höfter och berättade att dom stannat uppe och spelar Guitar Hero kvällen innan, det var en fin stund. Dagen låt kommer från deras fina, men stundtals lite tråkiga skiva, Bird of Music, den heter Don’t See The Sorrow. Det är en sån där låt som blir mycket bättre i hörlurar. Redaktionen önskar alla en god morgon.

Don't see the sorrow
Don't let it creep up through your skin
Cause I read somewhere
That what you like you'll find again
You'll find it again

onsdag, mars 26, 2008

The Last Shadow of Puppets



Många tror att livet på hypotetiskredaktionen mest går ut på att rulla tummarna, hänga med Flo Bo och beklaga sig över det ambivalenta vädret. Denna uppfattning saknar kanske inte helt grund, men, det jobbas även en hel del. Igår var en sån där dag då man får finansiell ersättning för jobbet, och trots att det är förenat med väldigt många positiva känslor, så kom jag idag på att det faktiskt är någon som betalar för det jag gör. Detta fick mig att börja svettas lite och ifrågasätta hela den rapport jag nu satt mitt namn på och som jag presenterade inför några forskarkollegor i förmiddags. Jag ifrågasatte så mycket att jag aggressivt började flytta om, omstrukturera och omformulera det mesta, efter några timmar satt jag med glansiga ögon och funderade på om jag råkat kasta ut den röda tråden i snöovädret. Jag sprang ner för trappan och ut på gården medan snön yrde omkring mig, ingenstans kunde jag hitta den där tråden, trots att jag till och med tittade i den lilla snuskiga koppen där folk fimpar. Så jag gick in igen, tog min femte kopp kaffe och kollade in den här videon, där Alex Turner (Arctic Monkeys) och Miles Kane (The Rascals) ser väldigt mycket 60tals brittiska ut där dom knallar omkring bland all Sovjetretorik. Jag skulle inte bli förvånad om det kom fram att Liam Gallagher är pappa till dem båda. Väl värd att lyssna på är den dock, speciellt för ni som gillar Arctic Monkeys (jag gillar Arctic Monkeys sådär sjukt mycket som egentligen bara 15-åriga britter i stuprörsjeans får)

Igår kom äntligen The Economist, och det kändes som att öppna dörren till världen igen, tyvärr var jag så trött efter innebandyn att jag inte ens orkade läsa den första ledaren, men vetskapen om att jag har möjlighet att nörda ner mig i utrikespolitik känns bra.

Snart kommer jag tokhylla nya Cut Copy skivan, håll utkik!

söndag, mars 23, 2008

Mot naturen

Som en spark i skrevet på växthuseffekten har redaktionen tagit Flo Bo och direktörsAudin och kört upp till Sälen. Vi åt ckoklad i (Flo Bo åt förstås i princip allt) och skrattade åt naturen som låg stilla medan bilen rullade igenom insomnade värmländska byar, P1 på radio (vi lärde oss bland annat att man kastar vatten på varandra i Polen under långfredagen, de vackraste kvinnorna skulle bli blötast tydligen) och med idylliska bilder av snö fast förankrade i våra hjärnor. Inte ens våra diskussioner om världekonomin, där jag intagit en syn utan hopp, sänkte stämmningen. Nu sitter vi här med familjen Larsson och kollar på någon pissdålig barnkör som sjunger påsklåtar på SVT2. I kväll åker vi tillbaka till verkligheten igen. Igår åkte vi till Trysil för att leta efter Erlend Oye men det enda vi hittade var välpreparedade backar, sol, och en iskall vind.

I detta nu står sportfamiljen Larsson i köket och vallar skidor, medan Flo Bo sitter och arbetar och hypotetiskredaktionen sitter utan strumpor och bloggar i soffan. Pappa Larsson har nämligen tagit med sig mobilt bredband till naturen, vi är således sjukt on-line för att sitta mitt i naturen.

Glad Påsk önskar redaktionen

tisdag, mars 18, 2008

Flo Bo


Idag fyller pappa, eller Flo Bo, som Flo Mo kallar honom för, 56 år. Enligt onitierade källor är det nu två år sedan han blev tillfrågad om han ville sitta med i Karlstads Schlagerjury men av oklara grunder tackade nej (kanske på grund av att han konsekvent väljer P1 framför all form av musik?). Jag skickade ett sms till honom eftersom han är i Stockholm och hävdade att ”en pissdyr present väntar i Karlstad”. Nu känner jag lite panik inför detta uttalande med anledning av att jag inte ens har köpt en ”liten anspråkslös present”. Men ni som följer bloggen vet att eskapism är något som varje människa bör använda sig av så mycket som möjligt. Därför sitter jag på arbetstid och lyssnar på King Of Conveniences myspacesida istället för att oroa mig. För även om det är snö ute, och det är vackert, så är Kings Of Convenience som en mjuk solig vårdag, och jag tycker att det har känts som vår idag.

Idag är det Kings Of Convenience som förstår mig lite bättre:

lean back and let my eyes just go
floating now where they want to float.
They seem to take to the horizon.
Now I know there is a world beyond
the small place I was coming from.
I feel at home here
in the middle of nowhere.
I will never know the names
of these places that I travel through
to reach the coastline.
I've been told I will be there in time.
Summer On the West Hill heter låten som ni hittar på den vackra skivan Quiet Is The New Loud från 2001, en sån där skiva som aldrig riktigt försvinner.

måndag, mars 17, 2008

med flaxande armar

Som tidigare aviserats på bloggen drog redaktionen till staden där alla är rika och snortar kokain på toaletterna, där avgaserna från lyxbilarna luktar lite starkare och där det sen årsskiftet är lag på att ha minst en svart trenchcoat i garderoben (no pun intented Erik:). Vissa kallar den vid dess småborgerliga namn ”den kungliga hufvudstaden”, medan vi lantisar kallar den för "storstaden". Hur man är ser på saken så är Stockholm den enda internationella centrum vi har i Sverige, och jag måste säga att jag gillar känslan av att komma fram till staden, då tåget långsamt rullar ut ur tunneln under Söder och Gamla Stan breder ut sig vid vattnet. Det finns något väldigt vackert med den bilden. Och när jag nu sitter i Karlstad och lyssnar på trädkramara/ harshrockarna i Bright Black Morninglight och funderar på vad det egentligen var som hände under helgen, så får nog svaret bli att jag uppslukades lite av Stockholm.

Någonstans då jag aggressivt plockade ner medieprofilErik (”vi släpper inte ut honom så ofta”) inför en norsk kille med tändare vid Universitetets tunnelbanestation valde jag att släppa den riktiga världen och låta mig förföras av staden. Någonstans bland röken på klubben Ace dansade jag med flaxande armar till the Opposite Of Hallelujah med några Örebroexpats och tyckte nog att livet, just precis då, var allt det där som man vill att det ska vara. Att jag förutom detta lyckades med second hand shopping, årets bild utställningen, förfest i studentkorridor, häng på någon löjligt trendig bar på söder, promenad på Skeppsholmen (dock med uteblivet besök på Andy Warhol utställningen) så kändes det ganska ok att kollapsa på Säfflebussen under söndagseftermiddagen efter lite ”slaskpizza” med Flo Mo och Langhoe. Redaktionen tackar samtliga inblandade för en väldigt lyckad helg, extra tack till Langhoe Travels som vanligt styrde upp förstklassigt boende med gratis transport under helgen, han har rutin på sånt, den gode medieprofilen.

Idag har redaktionen jobbat väldigt dåligt och känt sig lite deprimerad. För att förgylla denna känslan presenterar jag ett nytt inslag i bloggen: DAGENS FAKTUROR!

(incert: trumpet trudelutt)

Prenumeration av The Economist 52 nr 825 kr
Prenumeration av Offside 3 nr 99 kr
Återbetalning av bostadsbidrag 2006 1813 kr
Slaskpizza (skuld till Flo Mo) 110 kr

Dagens låt:
Los Campesinos! – Broken Heartbeats Sounds Like Hearbeats (från skivan ”Hold On Now, Youngster”)
Det slutet av november i San Francisco, vi hade druckit Dry Martini, ”levt i nuet” och Los Campesinos! var så glada för att spela, och deras sprattligt aviga brittiska danspop gjorde att det liksom inte gick att stå till. Great American Music Hall med sin gamla klassiska inredning skapade en så vacker inramning att vi fick blinka lite extra. Den här låten är en hyllning till ungdomlighet, förälskelse och förnekelse.

torsdag, mars 13, 2008

Frosseri


Normalt drabbas jag inte av oförklarliga socker sug, eller ett överdrivet behov av att på fyllan stå och köa på något kebabbhak för att få ”svulla”. Jag har till och med sett ner på människor som på jobbet skuldbenäget stoppat händerna i diverse godispåsar för att dämpa suget. Men så bytte jag under gårdagen temporärt kontor. Hamnade istället ett kontor som en forskare från Schweiz normalt använder, där låg en påse med en massa minitoblerones han köpt på Taxfree, fint individuellt förpackade i förföriska minitrianglar. Jag tänkte att jag nog kunde ta en, vem skulle märka liksom?

Tänkte inte så mycket på det, började läsa i någon artikel och gjorde mitt bästa för att släppa den där påsen som låg på skrivbordet och kastade förföriska blickar mot mig. Alarmklockan som väckt mig 06.25 gjorde att ögonlocken var extremt tunga, så jag hämtade en kopp kaffe, godiset låg kvar. Sen hände något. Jag kunde inte hålla mig, började äta minitoblerones som om det var ett avsnitt av ”Du är vad du äter”, artikeln fick choklad på sig men det sket jag fullständig i. Små tobbleronepapper började nu spridas i rummet, magen kurrade. Så jag tog lunch.

Efter lunchen hade jag ett möte som höll mig borta från godiset i drygt en timme, men genast när jag kom tillbaka så var mina hungriga fingrar där och öppnade igen. Det hela slutade i extrema magbesvär. Eftersom min normala chokladkonsumtion är i princip obefintlig blev det ett blodigt inbördeskrig inom mig, samtidigt samlade jag ihop alla spår från min frossa och dumpade i en toalett.

Om två veckor kommer forskaren från Schweiz tillbaka. Frågan är hur han kommer att reagera på att hans en gång stolta privatimporterade alpchokladpåse nu endast innehåller två bitar med mörk choklad kvar.

Som en avledande manöver kommer redaktionen att gömma sig i Stockholm över helgen.

N.E.R.D., Kanye West, Lupe Fiasco och Rihanna åker på turné i vår. Den kommer nog bli maxad, dom har till och med släppt ett mixtape till turnén som är riktigt bra. Bland höjdpunkterna hittar man International Swagger, klassisk Pharrellpop, Rihannas mördarhit Umbrella i en vacker akustisk version, och Kanye West och Mos Def som gör vaggvisehiphop som bara Kanye och Mos kan göra Good Night. Laddar ner helt gratis gör ni exempelvis här:
http://lupefiasco-lupend.blogspot.com/2008/02/glow-in-dark-mixtape_14.html

tisdag, mars 11, 2008

Lösa bitar

Fota i ett vattenfall 1979 är sjukt indie

Det är bråda dagar för hypotetisk, jag har inte bara fastnat i serien Gossip Girl (som inte ens är bra), jag försöker även lappa ihop de lösa bitar som jag spritt ut över golvet, och som bör bilda ordet ”framtid” om alla delar faller på plats. Just nu är den dock förhållandevis splittrad (framtiden, bitarna, golvet, allt) men det ordnar sig nog.

Har insett att det här med att jobba heltid, klura ut framtiden, kolla på dåliga tv-serier, tömma diskmaskinen hos föräldrarna, ojja sig över kvartslivskrisen, hålla sig uppdaterad i musikvärlden, se Chelsea åka ur FA-cuppen på ett så pinsamt sätt så att till och med Ben i Kosovo undrar vad det är som händer, tar tid. Summan av detta är väl att jag inte kommit så långt i de planerna som egentligen skulle vara lite mer handfasta vid det här laget. Så tänkte jag i alla fall när jag satt på en mexikansk restaurang i The Mission i San Francisco och lyssnade på bajomusik med några byggnadsarbetare utan grönt kort. Jag vet inte hur jag ställer mig till detta faktum, men jag tröstar mig själv med att jag var riktigt het på innebandyn i söndags, ikväll är det dags igen, 18.30, gymnastiksalen på Karstad Universitet. Inte ens ”bolltrollaren” skulle känna sig säker.
Bästa musiken senaste veckan kommer från Club 8 och deras skiva The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming. Den kom 2007 och den är faktiskt helt fantastisk, lite konstigt att jag missade den med tanke på att dom ligger på Labrador. Otroligt vacker och söt skiva, och Karolina Komstedt röst är sval och varm på samma gång. The Guardian tyckte att dom inte riktigt lyckades kliva ur Belle & Sebastianskuggan, dom har fel. Jag tycker dom lyckas perfekt med att stå där precis bredvid hela den snälla nedtonade indiescenen och skapa något både eget och angeläget. Bra morgonskiva.

torsdag, mars 06, 2008

sökandet efter mening

Som jag påpekade tidigare under veckan så har SvD haft en artikelserie om "kvartslivskrisen" hos åttiotalisterna. Jag gick igenom lite frilandsidéer jag kom på i slutet av december, så här lade jag upp ett artikelförslag:

Rubrik: Vad letar vi efter? – 80talisternas sökande efter mening
Kontakta: psykolog, andra åttitalister i samma situation, personer i den akademiska världen som kan ge något slags ramverk för denna utveckling.

Bakgrund: Jag känner mig som en ganska typisk åttitalist. Växte upp i Karlstad, åkte på Språkresa till Torquay efter gymnasiet, lärde mig att pratar engelska via Seinfeld. Åkte till USA efter tvåan i gymnasiet som exchange student. Började plugga lösa kurser på Karlstad Universitet efter gymnasiet, jobbade och reste lite, flyttade till Jönköping för att plugga ekonomi. Fick en livskris och åkte till Malaysia i fem månader för att arbeta som volontär. Kom hem till Sverige, började plugga Medie- och Kommunikationsvetenskap på Örebro Universitet. Spenderade sista året på utbildningen som utbytesstudent på Universiteit Van Amsterdam. Träffade en tjej, flyttade till San Francisco och gjorde praktik på en marknadsföringsfirma. Relationen krachade och nu är jag tillbaka i Sverige.

Frågeställning: Vad ska man göra nu? Vem man är? Vilken plats man har i världen? Vad ska jag arbeta med? Jag skulle vilja undersöka varför, och om detta är något unikt för vår generation, och i såna fall varför. Jag vill undvika slentrianmässiga påståenden som ”vi har mer valmöjligheter”, ”resande blev billigare”, ”globalisering” osv. Jag vill försöka hitta några djupare anledningar, eller så är det kanske bara en myt, varje generation går kanske igenom detta, och det skulle också vara ett resultat. Vi kanske inte är så unika som vi tror.

SvD har gjort ett utmärkt arbete med att svara på många av de här funderingarna (och samtidigt förstås tagit hela min artikelidé) och förklarat att det inte nödvändigtvis är fel att ha de här känslorna, dagens (sista?) del hittar du här:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_942619.svd

onsdag, mars 05, 2008

Lisa Lampanelli: Pamela Anderson Roast

Lisa Lampanelli tog med sig en ångvält och körde som vanligt omkring och plattade ner alla i hennes omgivning. Helt fantastiskt.

tisdag, mars 04, 2008

2007 revisited


Någon gång i december satt jag i San Francisco tillsammans med uppgiften att sammanfatta musikåret 2007. Det gick inte så bra, hade mycket annat att tänka på, men nu, när dramatiken i mitt liv gått från stadiga 92% ner till pentionärsstadiet 14% så plockar jag fram lite gammal skåpmat och kastar ut till er hungriga läsare som hela tiden vill ha mer, mer, mer av hypotetisk. Så, rulla lite på axlarna, plocka fram all den där Omega3 berikade maten du trodde var så bra, för nu är det dags att bege oss bakåt, till 2007, året som jag personlige aldrig kommer att glömma.

Årets låttitel
Interpol – There Is No I In Threesome
Los Campesinos – We Throw Parties, You throw knives

2007 års svar på Electrelanes The Valley (dvs. en kör som låter hedniskt medeltida)
Yeasayer – No Need To Worry

Årets internetmedia:
PSL – kanske den mest revolutionerande händelsen när det gäller musikjournalistisk i Sverige på 2000-talet, jag är inte överraskad att det är Per Sindging-Larsen som gjorde det här, redan när vi satt inne i en kvalmig studio på Radio Campus i Örebro stod det klart att han delade min åsikt när det gäller svensk musikjournalistik. Många klagar, PSL förnyar och gör nytt. Aktiv kritik är det enda rätta.

2006års bästa låtar som jag upptäckte 2007:
Beirut – Postcards From Italy
Annuals - Fair

2007års bästa band utan skivor ute:
Arms
Fanfarlo
Lykke Li
Los Campesinos!
Black Kids
Days
Vampire Weekend

2007års cover
Franz Ferdinand – All My Friends (LCD Soundsystem)
2007års Arcade Fire
Ravens & Chimes, och, Arcade Fire

2007års Håkan Hellström:
Anna Järvinen

2007års roligaste:
Flight Of The Conchords – The Distant Future

2007års besvikelser:
Stars – In Our Bedroom After The War (album)
Architecture In Helsinki (album)
Clap Your Hands Say Yeah! (album)
Att jag missade Whitest Boy Alive i Amsterdam

2007års musikupplevelser:
Regina Spektor sjunger Samson på Way Out West i Göteborg.
Kanye West och Peter Bjorn & John på Way Out West i Göteborg.
Att höra Tonight I Have To Leave It med Shout Out Louds för första gången på Myspace och spela den 33 gånger i rad en helgmorgon i Amsterdam.
Att säga hej då till Amsterdam i bassolot på The Hives – ”Hate To Say I Told You So”
Clap Your Hands Say Yeah sjunger Details Of The War på Paradiso i Amsterdam
Lyssna på Chemical Brothers låt Do It Again i en lila Peugeot 206 på Spanska sydkusten när augustisolen sakta försvinner bakom bergen.

När Matt i The National sjunger ”You know I dreamed about you, for 29 years, before I saw you” i låten Slow Show.

måndag, mars 03, 2008

Kvartslivskris

Jag jobbar för närvarande på ett Universitet. Här har jag fått låna ett kontor av en pappaledig doktor. Ibland sitter det folk och väntar på föreläsning utanför mitt kontor när jag kommer tillbaka med en kaffekopp efter förmiddagsfikat/lunchen/eftermiddagsfikat. Då låser jag upp dörren och går in och tänker att dom tänker: Undra vem den där snygga/intressanta/smarta personen heter, han som precis gick in på sitt kontor. Inget tyder på att dom tänker så, tyvärr.

Idag fanns det en väldigt intressant artikel i svenskan om "kvartslivskris":

Grundfrågan för den här gruppen som också kallas för ”tjugonånting” eller ”generation Vad?” är förstås: Vem är jag? Inte längre barn, inte ännu vuxen och utan någon självklar plats i samhället. Vem behöver en ung kvinna med färska gymnasiebetyg och ingen arbetslivserfarenhet? Vem behöver en ung man med strökurser på universitetet och konstnärliga ambitioner?Allt gungar, och de roller som tiden erbjuder är alldeles för många, alldeles för pretentiösa och alldeles för osäkra. Kvartslivskrisaren tycker sig stå helt ensam inför hundratals små och stora beslut som han upplever alla är livsavgörande.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_933209.svd

En väldigt bra artikel som beskriver den oro som jag vet att många i min ålder präglas av, som ni säkert förstår så är jag själv inget undantag.