Flo Mo and Langhoe show

Erik och Markus hälsade på mig för två helger sedan, Erik påpekade detta i mitt förra blogginlägg, och eftersom mina vänners besök i Amsterdam ofta resulterade i detaljerade historier så kan jag förstå hans uppenbara besvikelse när jag väljer att raljera over illa sminkade kvinnor och inte deras besök. Därför är det på plats för en liten genomgång av vad som hände, i alla fall det som jag kommer ihåg, tyvärr är jag utrustad med ett väldigt dåligt minne så vi får se hur bra resultatet blir.

Det var en fredagseftermiddag, och min första vecka på min praktikplats började lida mot sitt slut. Vi hade precis käkat tårta för att fira några som fyllde år. Det kändes väldigt amerikanskt, folk drog korta skämt som vi skrattade ansträngt till, vår Office manager fick löjligt många positiva kommentarer angående hans duktiga skärande av kakan. Och även om jag vid flera tillfällen misslyckats med precis detta så hade jag svårt att godta de överdrivna hyllningarna.

Jag skulle precis fortsätta mitt arbete när mr Langhoe och Flo Mo snubblar upp för trappan, varpå min franske handledare något konfunderat säger att det är några som är här och träffa mig. Som ni hör på de maxade namnen så är det ungefär som att släppa in en komplett circus på kontoret. Erik och Markus (som de egentligen heter) är glada och uppspelta och Flo Mo vill av någon anledning ha glass. Jag blir genast lite osäker på hur mina arbetskamrater egentligen ser på denna oväntade utveckling då det tysta kontoret förvandlas till Flo Mo and Langhoe show. Jag försöker att få ut dem ur kontoret. Min franske handledare säger att jag kan gå för dagen och jag stänger genast ner datorn och eskorterar mina maxade vänner ner på gatan.

Eftersom framförhållning inte existerar i herrarnas vokabulär så har dom tvingats ta in på ett riktigt sunkhotell mitt i det sämsta området i hela San Francisco, Tenderloin, men på ett mirakulöst sätt överlever båda herrarna helgen.

Kort summering av vad helgen bjöd på:

Konsert med The Go! Team på Mezzaine, ungefär lika maxad konsert som Markus nyinköpta Guldjacka (finns på American Apparel)
Såg pissdåliga filmen We Own The Night, jag sov igenom halva filmen.
Flo Mo eller Erik (minns inte vem) pajar nästan Cheryls toalett genom en så kallad ”nr. 2”
Hotellägaren försöker få mig att betala $30 för att få komma upp på deras hotellrum.
Käkade brunch i Haight Ashbury.
Gick fel tre gånger men kom tillslut upp på Twin Peaks.
Erik låtsas ta självmord på Twin Peaks, en amerikanska blir chockad.
Vi liftar med en kille vars bil skulle kunna vara med i Pimp My Ride, han försöker sälja Marijuana till oss, han skriver ner sitt nummer på en tändsticksask.
Gå till en bar i North Beach där Flo Mo försöker styra medan jag och Erik dricker Rom & Cola (eller det kanske bara var jag) och diskuterar viktiga saker, Hilary Clinton kan ha varit ett samtalsämne.
Erik och Markus äter Kinamat 14 gånger.
Vi cyklar över Golden Gate Bridge till mysiga Sosalido.
Erik fotar det mesta.
Flo Mo går hem till hotellet för att gå på toaletten när vi är på Westfields Mall.
Flo Mo och Erik tvingas leka psykolog lite då och då när jag försöker komma undefull med min egen verklighet.
Jag flyttar in i mitt nuvarande rum, det hela är komiskt och konstigt.

Slutkommentar: En väldigt trevlig långhelg, och med tanke på inledningen på resan så var det oerhört skönt att ha några att snacka med, som känner mig bra även om dom föreslog en något tveksam aktivitet under fredagsnatten.

För bilder och rapporter från Flo Mo och Erik, besök följande adresser:

http://california2007.blogspot.com/2007/10/frisco-fire.html (flera fina bilder)

http://flomo.blogg.se/ (Markus om misären i SF)

29 oktober i San Francisco

Åkte hem från jobbet med bussen som vanligt. Satt mig bredvid en kvinna med djupröda träningsbyxor och knubbiga anklar som tryckts ner i ett par slitna ljusbruna vinterstövlar. Hon lukade McDonalds pommes och läste någon sunkig pocketbok med en löjlig titel som jag glömt bort. Hennes bak svällde över på mitt säte, jag lutade lite, som lutande tornet i Pisa satt jag på en buss i San Francisco och tänkte, vad håller jag på med egentligen? Jag har ställt den frågan ganska många gånger på senare tid, tyvärr rinner svaret ut i sanden varje gång jag försöker att samla ihop den. Det är svårt att samla en sandhög, ungefär som att hitta en nål i en höstack, fast frågan är vem som egentligen letar efter nålar i höstackar.

Köpte gymkort idag, $153 fick jag betala, gick dit och sprang en halvtimme, kollade på staden utanför, en mexikanare slängde sopor i en smutsig vit container, några tjejer i överdimensionerade Collegetröjor gick förbi och försökte teckna något till mig när jag sprang. Jag fattade inget och fortsatte att lufttrumma till Hate To Say I Told You So med The Hives. På jobbet började tre nya personer idag, käkade lunch med två av dem. En kille från England som ska leda vår division, verkade nice och rolig. Och en tjej som ska ha hand om kundkontakt, hon pratade högt och nervöst och hade misslyckats kapitalt med sminkningen som landade någonstans mellan Britney Spears droglook och en karriärkvinna som tvingat sminka sig i bilen på väg till jobbet. Den tredje personen har jag knappt träffat, men första intrycket är att hon är söt och verkar gilla te. Våran office manager visade någon löjlig bok där hans katt poserade, kvinnan med sminkningskatatrofen på ansiktet tyckte att det var jätteroligt. Vår office manager, som är mer gay än Marc Levengood blev jätteglad. Jag satt och muttrade lite framför datorn.

Om ni missat Lykke Li (vilket vore något av en bedrift) så beger ni er genast till hennes myspace och lyssnar på Little Bit.
http://www.myspace.com/lykkeli

Hunter S. Thompson om journalister

Mina arbetskamrater i San Francisco vinner väl inga sociala pris såhär i inledningen, vet inte riktigt vad det är, kanske är dom rädda för den där svensken som sitter där i sin Melka skjorta och sina H&M kostymbyxor, eller så är det för att jag blivit placerad med en 80-årig tant. Hur som helst så fick jag äta lunch själv idag, vilket är väldigt vanligt i USA. Det är ju rätt tråkigt att äta själv, så jag läste i min inköpta Fear And Loathing In Las Vegas, där Hunter S. Thompson provar i princip alla droger som finns, och ändå lyckas få ner en förvisso totalt ofocuserad kommentar på den dåvarande samtida amerikanska verkligheten, i sin mest bizarra form, just det, i Las Vegas. I ett stycke skriver han följande om journalister:

...Why bother with newspapers, if this is all they offer? Agnew was right. The press is a gang of cruel faggots. Journalism is not a profession or a trade. It is a cheap catch-all for fuckoffs and misfits - a false doorway to the backslide of life, a filthy piss-ridden little hole nailed off by the building inspector, but just deep enough for a wino to curl up from the sidewalk and masturbate like a chimp in a zoo-cage.

Det kanske verkar lite aggresivt, men det är lite av poängen, Hunter är inte så mycket för mellanlägen, antigen är han en paraniod svettfläck på väggen, eller så står han längst fram, viftandes med den största röda flagga du någonsin sett, så att du öppnar ögonen. Sånt gillar vi på hypotetiskredaktionen.

Jag har fixat boende också föresten. Mer om den en annan gång.

ARMS och Google

Arms spelade på PSL för inte så länge sedan, och det är en av de finaste upptäckterna på väldigt länge, det här är en sorglig låt. En fin låt.

Då har väskorna anlänt till San Fran, efter mammas tips gick jag på en aggressiv shopping spree under måndagen då det framkommit att min försäkring på VISA-kortet (som jag betalade resan med) hade en försäkring som täckte skäliga utgifter för upp till 6500kr om bagaget är mer än 24 timmar sent, så det inhandlades kavaj, skjorta, skärp och några t-shirts.

Den första tiden i San Francisco har varit dramatisk av flera anledningar, som tyvärr är lite för privata för att vidareutveckla i detta forum. Men nu tror jag att det kommer att bli lugnare. Prio nr.1 är fortfarande att hitta boende, det kan ha löst sig idag, om det har gjort det så kommer ni få läsa ett extremt intressant inlägg, men jag ska suga lite på den innan jag vet att det är klart.

Praktiken inleddes i måndags, och Bleu Marketing Solutions håller till i The Marina, där en massa juppies sitter och dricker drinkar och åker runt i Europeiska lyxbilar. Det är lite av en småstadsfeeling där och det är ett betydligt gemytligare ställe att arbeta på är New York-look-a-like Down Town, även om det är begränsat med billiga lunchalternativ. Jag har ju ingen direkt erfarenhet av marknadsföring i praktiken, speciellt inte på Internet, så jag har varit någon konfunderad hittills. Jag har blivit placerad i ett rum där vår accountant sitter, hon är typ 80-år gammal och ägarens mamma(!) Idag somnade hon på sitt skrivbord, och igår klagade hon över att hon inte vet hur hon kan lyssna av sina meddelanden på sin mobiltelefon.

Det jag kommer att arbeta med är Search Engine Marketing (SEM), där jag ingår i ett team tillsammans med en fransk kille och en tjej(kvinna) från Pakistan. Idag har det inneburit att jag suttit och skapat ”keywords” (alltså möjligt ord som användare kan tänkas använda när dom söker efter produkten i Google) till en kampanj vi arbetar med, jag har även fått lära mig Googles marknadsföringsprogram Adwords som jag också kommer att arbeta med. Hittills är det väldigt mycket siffror, och killen som ska lära mig verkar mer intresserad av MSN-konversationer än om mina frågor, som nog ter sig rätt så banala på ett företag med en massa högutbildade, drivande människor, då kommer man inte så långt med MKV-C… men jag kommer att lära mig väldigt mycket, det står klart, även om jag nog har svårt att se mig arbeta med detta under någon längre period.

På fredag kommer Flo Mo och Langhoe, det ska bli väldigt trevligt, och får jag ett eget place snart så kommer nog bloggen att inta en mer vanlig ordning och inte bara innehålla såna här löjliga ”resedagboken” inlägg.

Babyshambles nya skivarekommenderas till alla som går igenom svåra eller stormiga stunder i livet, det känns verkligen som Pete ved vad han snackar om, och det behövs ibland. Trovärdighet bör aldrig underskattas.

I San Fran utan bagage

Jag ville aldrig flyga över London för att ta mig hit, till San Francisco. Ni som rest endel vet att Heathrow i västra London är en flygplats som man gör mycket för att undvika. Jag hade inget val när jag bokade min resa, och det blev förstås rörigt. En kompakt dimma gjorde att vi blev stående på Arlanda i två timmar innan vi kunde flyga iväg, väl över London fick vi cirkulera i 40 minuter innan vi kunde landa.

Planet till San Francisco taxade ut samtidigt som vi anlände. Terminal 1 var ett getingbo av människor som missat sina connections, någon hade suttit två timmar i Frankfurt, en annan fick vänta en timme i Milano. Jag stod i kön med två svenskar som skulle till L.A, Efter att vi stått en timme i kön ringer en svensk kille British Airways i Sverige för att försöka få reda på vad som händer, han kollar då upp min biljett och där står det att jag blivit ombokad med American Airlines via Chicago istället. Jag rusar iväg och hoppar på bussen till terminal tre, står i kö igen, kommer fram till en BA anställd som är vansinnig eftersom han jobbat non stop sen nio (klockan är nu halv två), men han fixar nya biljetter till mig och jag springer iväg och åker till Chicago. Väl där (efter åtta timmars flygning) får jag springa igen för att hinna med min flight till San Francisco, sitter bredvid en tjock man som sväller över sätet (4 timmars flygning). Landar i San Francisco klockan nio (jag skulle varit där halv två). 26 timmars resa avrundas med att mitt bagage inte lyckats hänga med.

Så nu sitter jag i Cheryls lägenhet utan mitt bagage. Har redan kollat på två rum, ett var inte aktuellt, det andra var centralt men skulle innebära att han jag skulle dela lägenhet med skulle behöva gå igenom mitt rum för att komma till hans, han hade intervjuat 12 personer för lägenheten och skulle göra intervjuer till tisdag, så jag ska kanske inte vara allt för hoppfull.

Efter ett besök i staden för lite klädinköp ska vi ikväll gå på någon poetgrej i The Mission, verkar något suspekt men Cheryls kompis har hypat det, fast amerikaner hypar rätt mycket så vi får väl se vad det blir av det. Igår var det afterwork med Cheryls arbetskamrater på någon pisstrendig lounge bar där vi köpte Dry Martinis för 12 dollar styck. Efter det blev det live jazz någonstans vid China Town. Har även fixat ett SIM-kort så nu kan jag ringa och ta emot samtal, sehr gut.

Nu ska det köpas deodorant och lite mat. Radio Dept. – Lesser Matters spelar i bakgrunden, solen skiner och någonstans hör man ljudet av ambulanssirener, så är San Francisco just nu.

Anonym: Leavers Dance med The Veils är nog egentligen det enda jag fastnat för (det är iofs en fantastisk låt), men det var ju intressant att du hittade till hypotetisk den vägen. Filmen Mr. Books har jag inte sett, men eftersom jag fuskade om kollade på Imdb då vet jag nu viken låt som är med…:)

Hej då Karlstad, och tack för fisken!

Väskorna är packade, Mästare & Margarita är färdigläst, tågbiljetten är bokad. Det har blivit dags för hypotetisk att återigen kasta sig ut i världen och se vad som väntar. Efter en ganska händelselös tid i Karlstad är det återigen dags att möta en ny kultur. Hur kommer jag att regera på det, kommer jag att gå med i Ronald McDonaldklubben, kommer jag äta hashbrownies till frukost, kommer jag köpa en Toyota Prius för att smälta in bland de miljömedvetna? Det är många frågor som kommer få sina svar när jag nu skriver i San Francisco, California som min Hometown på Facebook.

Kalifornien, det känns ju väldigt mycket surfare och laid back över det, vi får se om det stämmer på min praktikplats också. Annars ska det bli skönt att få sätta tänderna i något som inte innefattar forskningsartiklar om IKEA eller tvätt av föräldrarnas bil. Fast mest har jag ju suttit och kollat på Flight Of The Conchords, men det kan vi ju hålla tyst om.

Hypotetiskbloggen kommer antagligen att fortsätta sitt liv, har inte riktigt bestämt mig om jag kommer att göra en San Franciscoversion av Amsterdambloggen eller inte, läser ni här så vet ni det. Nästa inlägg kommer skrivas på andra sidan atlanten i alla fall, även om det endast gör marginell skillnad vi vår globala tidsålder där det väl egentligen inte spelar så stor roll om jag sitter i Karlstad och hyllar ny Beirut-skivan, eller om jag gör det i San Francisco, så kanske det känns lite mer exotiskt. Hur som helst är nya Beirut-skivan väldigt bra, oberoende var i världen du är.

skor i tvättmaskinen

Nu börjar ju USA-äventyret närma sig med stormsteg och den selektiva processen av "vad ska jag ta med mig för skit?!" har så smått inletts. Just nu tvättas dessa svenska skönheter i tvättmaskinen, inget går ju upp emot att åka till USA med ett par Svenska sneekers på fötterna. Känner att jag kommer att iakta en riktig nationalistisk hållning i USA, åka till IKEA och käka köttbullar och muttra över det blaskiga amerikanska ölet och istället punga ut med överpris för en trendig Heineken då jag alltid kommer tillägga "I actually lived in Amsterdam for a year", det finns stora möjligheter för svinaktig beteende:)

På lägenhetesfronten inget nytt, men pappa som befinner sig på en konferens i staden ringde till mamma och frågade om jag insett hur svårt och dyrt det kommer att bli för mig att bo där. Pappa, han vet hur han ska uppmuntra sin son i denna svåra stund.

I folkmun heter det Götet

Hypotetisk är i Göteborg, här skiner solen och i Nordstan står Harald Treutiger och säljer rosa band mot cancer eller nått. Allt är precis som det ska, alltså. Gatorna i staden är överfulla med en massa välmående människor i trench coats och seglarskor, och där någonstans i mitten går jag, försjunken i Babyshambles nya skiva och den smygande huvudverken från gårdagen. Skivan är oväntat bra och rak, huvudverken mindre bra. Gustav dukade upp till fest i Frölunda under gårdagen och jag levererade massa finöl. Det blev blött, sent, någon lämnade en sko i dörren, någon kissade på en vägg (inte i lägenheten...) och efter flera turer så landade jag i min systers soffa någon gång efter klockan sex. Det är så hypotetisk gör det i Göteborg, det är alltid lite övermod som möter honom, och som förföljer honom dagen efter. Men det känns bra.

Jag har skrivit en recension av Kate Nash nya skiva på Revolver, Mattias tyckte att det var den bästa text jag skrivit hittills, skaffa dig en egen uppfattning här:
http://www.revolver.nu/album/?article_id=2218

Nu blir det pizza.

Looking for a place to live

On en vecka ungefär landar jag i San Francisco. Därför är det hög tid att kolla efter bostad. Även om det i princip är en omöjlighet att hitta något när man sitter på Västra Gärdesgatan 11 i Sverige så måste man ju lägga ut några krokar, så att säga.

Vad jag märkt när jag kollar igenom USAs svar på Blocket, Craigslist.com är:

A, det kommer verkligen bli pissdyrt, allt under $700 i månaden är intressant.

B, det är MYCKET lättare att få en lägenhet om man är kvinna.

C, det verkar finnas mycket katter i San Francisco (jag är allergisk)

D, Det finns väldigt komiska ställen att bo på, eller vad sägs om detta place:

We are 4 gay males in a 5 bedroom flat in the lower haight. Looking for someone to fill the 5th room. In addition to the bedrooms there are 2 bathrooms, living room and kitchen. There is a communal back yard that all the flats in the building share. There is coin operated laundry on the ground floor. Very laid back house hold. Open nudity is ok. Please call Isaac for more information at 415.503.0435. Don't email, I won't respond. No roaming pets. Rodents, reptiles and other small, quiet caged animals are ok.

Open nudity, hypotetisk tycker att det låter onödigt. Och quitet caged animls... känns inte heller helt rätt.

Den kommunistiska ambassaden

För andra veckan i rad var Stockholm målet när jag rullade ner mot Central stationen i Karlstad. Efter en måndag med lite middag och Roy Anderssons nya film (som är helt fantastiskt rolig och konstig) tillsammans med hypotetisk gamle If-kollega Hannes så stod jag, och en massa andra personer och småfrös i en kö utanför ambassaden på tisdagsmorgonen. Ironiskt nog ser den amerikanska ambassaden ut som en relik från en tid då kommunistisk architectur (dvs, går betong, och inte så mycket mer) var något av en statussymbol. Detta är förstås ironiskt med tanke på landets fruktan för just denna ideologi. Bakom mig i kön stod tre killar som arbetade med När & Fjärran, dom skulle till LA och filma med vad jag förstod det som, Carolina Gryning. Samtliga såg ut som övervintrade rockers som likt Rolling Stones verkar glömt att rocken är en uttrycksform för kids, och inte medieprofiler på Sverigest snart största TV-kanal.

Väl inne i Ambassaden så fick man återigen vänta, denna gång på en stol. På TVn som visade CNN (duh) kunde vi se att Britney Spears förlorat vårdnaden av sitt barn, vi log lite konstigt mot varandra, kanske för att vi tänkte att ”dit ska vi åka snart” eller så var det bara lite skadeglädje.

Efter tre timmar släpptes hypotetisk fri igen och efter lite strosande och en kaffe i Vasastan var det dags för återresa.

Hypotetisk skådade följande "kändisar" i Stockholm:
* Han den tjocka i Idol juryn
* Niklas Vikegård
* Nån snubbe som varit programledare på ZTV


Om en vecka inleds resan mot USA, med tanke på flera faktorer känns det minst sagt nervöst.

Till sista är det på sin plats med ett stort GRATTIS till min syster LINDA som fyller 24 år idag. 24 år, inte illa för en lillasyster.