The Texas Chainsaw Massacre Scream-A-Long

Idag är det ju Halloween. Förra året var jag på en galen fest på en trendig gayclub i San Francisco där operasångare och dansare uppträdde medan vi åt lyxig plockmat och drack för många Dry Martinis. I år blir det något helt annorlunda, mitt favoritställe när jag bodde i västra delen av staden i somras, De Nieuwe Anita, kör följande grej ikväll:

Halloween Scream-A-Long: Texas Chainsaw Massacre

A HULKING BRUTE WIELDING A CHAINSAW IS COMING RIGHT FOR US! AAAAARRRGGHH! Now you’re in the right mindset to enjoy the newest KLIK! & Play activity. After the Big Lebowski Night, The Animation Night and the Scarface Swear-A-Long, we are proud to present The Texas Chainsaw Massacre Scream-A-Long and accompanying Halloween Party!

Det är lite oklart vad detta egentligen innebär, men ölen kostar 1,80, deras drinkar är som importerad Brasilianskt solsken och i dörren står en kille med världens coolaste mustach. Från vägen ser det inte ens ut som att det är en bar, men väl inne, bland olika soffor och bokhyllor händer det något, gå längre in och du hittar en liten klubbdel i två våningar. Efter några timmar här drar vi vidare till sunkga Doos (öl 1,30), där de som inte orkar cykla till västra delen av Amsterdam håller hov. Finns potential i den här kvällen, min kostym väntas bestå av blodig innebandyspelare.

Dagens låt heter London! och finns på Frida Hyvönens nya skiva Silence is Wild, som är väldigt väldigt fin. Hon kommer hit i december och spelar på Paradisos lilla scen. Jag såg henne där för ungefär två år sedan, då kastade hon vindruvor på oss och sjöng så starkt och bankade så hårt på sitt piano att vi alla blev lite överraskade, på ett positivt sätt.

Andrew Bird kommer!

Så har man skrivit klart en uppsats. Ute är det friskt och kallt och vi cyklade för att lämna in våra nytrycka ex och det kändes som att vara i Sverige en sån där kall, frisk solig höstdag. Åt precis väldens största portion med köttfärssås och spagetti och kollade på The Daily Show som hade Barak Obama som gäst och visade det där roliga klippet när ”Joe the Plumber” säger att han tror att Israel kommer att förintas om Barak Obama vinner valet nästa vecka. Joe alltså, vilken kille.

Annars njuter jag av att inte behöva göra något speciellt fram till måndag då jag ska opponera på en uppsats och tisdag då jag ska presentera min egen uppsats. Innan det blir det lite Halloweenfest, en Malaysisk film (Denis har hittat en Malaysisk filmfestival i stan, och jag som bott i den Malaysiska palmolivdjungeln kan förstås inte missa detta) och några öl med delar av klassen på någon bar vid Neuwmarkt. Idag ska jag köpa skor, posta bok till min syster, posta skiva till Düsseldorf, köpa ketchup och ge mig ut och jogga.

Igår fick jag föresten reda på att Andrew Bird kommer hit och spelar i en kyrka i slutet av november. Jag blev så uppspelt att jag glömde bort min uppsats och satt och lyssnade på hans makalösa skiva Armchair Apoctypha och sen kom Enda hem och var avundsjuk för att jag kunde bli så glad över en kommande konsert. Och det är väl en av de mest positiva sakerna med mitt musikintresse, att jag kan bli så sjukt lycklig över en låt, eller i det här fallet, en kommande konsert med den artist jag lysst näst mest på av alla artister de senaste året enligt last.fm. Så bra tycker jag att han är, han är aktuell med en ny skiva i januari, här kan ni ladda ner första låten från skivan, en ganska typisk Andre Bird låt med vissel, stråkar och sånt fint. Oh No heter den.
http://www.fantasticweapon.com/mp3/andrew-bird-noble-beast-mp3

"We don't lease we buy the whole car"

Tidspress;, artikelhögar, ont i nacken, på golvet resterna av ett Whopper Meal som jag konsumerade framför datorn, snart kommer killen vars bil jag cyklade in i förra fredagen. Kaffet kokar, Jay-Z rappar och ute är det mörkt, fuktigt och kallt. I morgon efter 12.00 är allt annorlunda: då breder en helg ut sig igen och jag kan packa ihop alla artiklarna och lägga i min byrå. Snart, snart. Nu: back to work

Journalism as a process

In middle of paper writing, and no Swedish keyboard. But, I found this article that I think describe where journalism needs to go. And, since I know some of you are a bit interested in journalism and media, I thought you might be interested in Jeff Jarvis suggestion that journalism needs to step away from the foundation of it all: the story:

I want a page, a site, a something that is created, curated, edited and discussed. It will include articles. But it's also a blog that treats a topic as an ongoing and cumulative process of learning, digging, correcting, asking, answering. It's a wiki that keeps a snapshot of the latest knowledge and background. It's an aggregator that provides curated and annotated links to experts, coverage from elsewhere, a mix of opinion and source material. Finally, it's a discussion that doesn't just blather but tries to add value. It's collaborative and distributed and open but organised.

I think he is on to something very important, read the whole post here:
http://www.guardian.co.uk/media/2008/oct/27/digitalmedia

Now I will return to final paper writing.

Bike towards the night

Måndag och jag deltog i en debatt angående ett framtidsscenario gällande ”freedom of thought”. Med slips, kavaj och ljusa chinos försökte jag hävda att ”freedom of thought will be the new corporate social responsibility in 2050”, det gick väl ganska bra. Annars susade helgen förbi ganska så snabbt.

Fredagen spenderades först på Kriterion’s bardel där några av oss samlats för att staka ut kvällen. Min engelska vän Saki som ser ut som en hipstertaliban (han har aldrig rakat sig) lockade med fest ute vid ett studentområde vid ett kryssningsfartyg med ”a bunch of Danish women”, medan resten av gänget planerade att cykla ner till en bar i De Pijp där en massa norskor tydligen hängde. Eftersom jag inte varit på en hemmafest på länge cyklade jag norrut genom Amsterdamnatten, helat iden på Marningsstraat, ända tills jag skulle svänga vänster och lyckades cykla in i en bil som plötsligt stannade mitt i svängen. Jag brakade in med cykel och allt och skrapade upp baksidan av bilen ganska rejält. Detta var inte populärt hos föraren, en typisk holländsk kille med långt blont vågigt hår i 30-års åldern. Han hade dock inga försäkringspapper med sig, så i morgon ska vi mötas så får vi se vad som händer. Annars var festen bra, en italiensk bartender försökte hävda att man inte kan skaka Bombay Saphire, en amerikansk kille i Obama t-shirt försökte få mig att stöta på tjejer med en apelsin och en tjej from Litauen försökte få mig att åka dit eftersom de har så vackra sanddyner där (?). Sen förklarade jag varför alla danskar är terrorister för en dansk kille och en tysk tjej, de var båda övertygade om att jag var galen, jag lämnade dem med att säga att jag skulle ”bike towards the night, cause if you don’t bike towards the night, what’s left is morning, and no one want’s to see the morning after a party like this”. Sen cyklade jag hem med ett snett styre.

Lördagen förtjänare egentligen ett eget inlägg, men vi säger såhär. Kaffe på ett soligt Nordemarkt med Denis och Gail, cykel ner till Overtoomb Sluss för vidare färd i bil mot Amersfoort. Innebandymatch, vi förlorar med 4-5, målvakten kastar hjälmen i backen och två spelare kastar klubborna i väggen. Stämningen är tryckt, jag gör en hyfsad match men återigen lämnar vår kejda planen mållös, jag blir nästan utvisad efter att jag blir galen när jag gör en perfekt dribbling men får en handflata i bröstkorgen så hela chansen försvinner. Öl i omklädningsrummet efter lugnar något. Hem i bil med mörka fält utanför, Enda har lagat mat, softar en timme, cyklar till en födelsedagsfest, vidare till en annan fest i en tvåvåningslägenhet mitt i Red Light District, en tvåvåningsfest där en tysk går runt som en Beduin och någon spelar två sekunder av Yeasayer, och alkohol från Prag som smakar anis snurrar omkring. Denis och Gail är där, och några från klassen och allt är perfekt, och jag cyklar hem med två fransmän och vi krockar med varandra och jag lägger mig fem och går upp åtta för jag måste analysera webbsidor mellan 08-20, och sen förlorar Chelsea mot Liverpool, men Eva hade med sig pannkakor med smält choklad till matchen så det var ok, och Thomas lagde pesto med pasta i köket och sen somnade jag i mina artiklar.

The National - About Today

Det var nästan exakt tre år sedan jag stod bakfull på Rote Fabrik i Zürich en söndag och hörde The National spela den här låten. Det är fortfarande ett av de starkaste konsertögonblicken jag haft. Bra för dagens bakfylla/ Chelseaförlust/ rapportskrivande/ ösregn

Att sticka ut hakan, del två

korv.

Att sticka ut hakan

Per, Marcus, Rikke, Eva, Erik's kompis Danne, Jacob och alla ni andra Liverpoolfans, idag kommer ni se ert lag falla samman på Stamford Bridge. Det var allt.

klä ut sig till Jay-Z

Ett foto på mig efter helgens innebandymatch ledde till en rad kommentarer på Facebook under gårdagen. Hypotetisk visar nu exklusivt historien om den sårade innebandyspelaren som klär ut sig till Jay-Z:

Simon wrote at 3:11pm yesterday
Quite a sweat worked up there, considering you were only on the bench....

Florian wrote at 3:46pm yesterday
he probably had chilli for breakfast.

Jussi wrote at 4:32pm yesterday
Obviously you'll get sweaty warming the bench. It's implied in the terminology.

Patrik wrote at 4:41pm yesterday
I'm gonna quote Jay-Z on this one: Ain't no love, in the heart of the city/.../What's all the fucking fussing for? Because I'm grubbing more and I pack heat like I'm the oven door? Niggas pray and pray on my downfall/.../Males shouldn't be jealous that's a female trait

word.

Simon wrote at 4:44pm yesterday
I translate that as; 'I'm can't even get in a floorball team in Holland. And I'm sexist.'

Patrik wrote at 4:46pm yesterday
"Nigga respect the game, that should be it. What you eat don't make me shit - where's the love?"
Simon wrote at 4:48pm yesterday
Now: 'I'm racist, homosexual and constipated.'

Jussi wrote at 4:49pm yesterday
I can vouch for the second part.

Patrik at 4:53pm yesterday
Jay-Z - Say Hello
"Before I go to work and feel my pain, Saying, I'm a bad guy, why's that?/.../Secretly though, I know you admire that You wish you had the balls to fire back/Look around and see what 'ordinary' gets ya"

Jussi wrote at 4:55pm yesterday
Abba - Dancing Queen
"Friday night and the lights are low / Looking out for the place to go / Where they play the right music, getting in the swing / You come in to look for a king / Anybody could be that guy"

Florian wrote at 4:56pm yesterday
i'm chocking of laughter here, please don't stop!

Simon wrote at 5:03pm yesterday
Ask any politican and they'll tell you its true,
Its a fact music makes you violent,
Like Michael Jackson telling little Timmy to be silent,
You don't believe me? Heres my hype,
Offer me the record and i'll show you the type,
Of criminal this rap shit is breedin,
Its a fact that MC Hammer left me bleedin,
Vanilla Ice made my mother say 'Fuck',
If I stuck with UB40 then I woulda been in luck,
But I didn't I got it wrong,
Cypress fucking Hill told me to make a fucking bawng,
I should've stuck with floorbawwll.

I think this discussion is now well and truly over.

Patrik wrote at 5:08pm yesterday
This is that ignorant shit you like
Nigga, fuck, shit, ass, bitch, trick, plus ice C'mon,
I got that ignorant shit you love
Nigga, fuck, shit, maricon, puta, and drugs C'mon,
I got that ignorant shit you need
Nigga, fuck, shit, ass, bitch, trick plus weed
I'm only trying to give you what you want
Nigga, fuck, shit, ass, bitch, you like it don't front (Simon)

Simon wrote at 5:09pm yesterday
Fair point. You win.

Om Düsseldorf

I somras deltog jag i en reportagetävling som tidningen Vagabond arrangerade. Eftersom jag under denna tid insöp tyska avgaser i Düsseldorf så blev det staden jag skrev om. Ganska bra tyckte jag själv och utgick ifrån att jag skulle vinna. Nu visade det sig att dj Drake Ramoret's krulliga vän Martin tog hem segern istället, men er hypotetiskredaktör hamnade i alla fall på plats 6-10 av 325 inskickade bidrag. En glad tjej från Vagabond ringde upp mitt i min tonsillitismardröm för några veckor sedan och sa att jag hamnat på plats 2-10, och att jag skulle få veta den slutgiltiga platsen dagen efter. Jag var oerhört otrevlig eftersom jag både hade feber och knappt kunde prata, därav tror jag att jag förlorade några platser, och ingen från Vagabond har ringt eller svarat på mina mail sen dess. I have a beef with them!

Men, texten finns på deras webbsida tillsammans med de andra bidragen som hamnade på plats 1-10. Så, medan jag cyklar iväg till Lidl i höstsolen så föreslår jag att du går in här och läser mitt fina reportage, en text jag faktiskt själv är väldigt nöjd med, vilket inte hör till vanligheterna:
http://www.vagabond.se/Tavlingar/Resereportagetavling-2008/6-10-Dusseldorf---en-stad-med-sjalvfortroendeD/

Om att plugga

Skillnaden mellan att plugga och jobba, förutom att man tjänar pengar på det ena, och skuldsätter sig genom det andra, är att man har en arbetsdag: den har en början och ett slut, för de flesta i alla fall. Så är det inte när man pluggar, projekten och uppgifterna går alltid runt i huvudet när man har för mycket att göra. Detta diskuterade jag med mitt ex under helgen, hon gillade den definitiva friheten efter att hon lämnar sitt jobb, känslan av att hon inte måste tänka på något som har med jobbet att göra förän nästa arbetsdag börjar. Jag förstå det, speciellt nu när jag försöker staga upp ett ”final paper”. Bytte ämne en gång, trots att min professor tvekade. Idag bytte jag tillbaka, fick skicka ett mail till honom där jag ursäktade mig för min beslutsångest, har ännu inte fått något svar. Min nya tanke gick helt enkelt inte att genomföra, detta gjorde att jag sov extremt dåligt under natten eftersom jag inte visste hur jag skulle lösa detta problem. Trots att jag och några vänner gick och såg Garden State på en studentpub under gårdagskvällen, en film jag normalt sett blir väldigt lugn av att se, var det ångest. Hur som helst, nu är bytet gjort, vilket innebär att jag under morgondagen (och på söndag) kommer spendera hela dagen mellan 08-20 framför The Guardian och Svenska Dagbladets webbsidor. Det känns sådär. Så ni som sitter och tänker att det där studentlivet inte var så dumt, visst det är det inte, men det finns mycket positivt med att komma ifrån det också. Men jag köpte ett par chinos på H&M för 15 Euro idag, alltid något.

Har börjat kolla på Mad Men också, väldigt bra serie om man är lite intresserad av reklam och kommunikation och sånt, men det visste ni kanske redan.

Jonathan Johansson

Fel Johansson

Vi är väl sällan först med något på den här bloggen. Så därför passar det väl bra att även vi sällar oss till den allt större skara människor som gillar Jonathan Johansson, och då pratar jag inte om den finske fotbollsspelaren i Malmö FF (se bild). Nej, Jonathan Johansson spelar svensk pop någonstans mellan Tomas Andersson Wij’s vardagsrealism och Markus Krunegård’s ”coming of age” berättelser, lägg till lite mjuka elektroniska element och ni håller på att hitta fram till Innan Vi Faller, som sparkar igång veckan fint här på bloggen. PSL spelade in honom akustiskt, och det blev fint, kolla här:
http://blogg.svt.se/psl/2008/10/17/musik-med-jonathan-johansson/

Men allra finast låter ändå Innan Vi Faller i sin myspacekostym som ni hittar här:
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=120412551

Om någon vet var man kan hitta en mp3a med låten så vore jag mycket tacksam. Annars i Amsterdam? Jodå, tack som frågar. Jag har precis lämnat i ett 40-sidigt grupparbete som ockuperat min hjärna den senaste veckan, så nu är det dags att börja tänka på de två arbeten jag måste skriva klart de närmaste två veckorna. Känner mig dock sjukt omotiverad just nu, kanske har något med att jag spillde ut mitt kaffe över veckans Economist. Kanske har något att göra med hösten.

Träningsmatch mot landslaget

Söndagen kom och plötsligt skulle man cykla ut för att spela träningsmatch mot Holländska Landslaget (som av oklara skäl importerat en kedja med Schweizare). Det visade sig att jag sovit under en sten när jag missat att Amsterdam Marathon gick av stapeln idag, vilket spärrade av stora delar av staden. Blev riktigt mekigt att ta sig ner till De Pijp men tillslut kom jag fram, svettig men med The Cool Kids Black Mag i lurarna. Det visade sig att vi bara var åtta utespelare, av dem var majoriteten från tvårt andralag, så det stod klart att det skulle bli en tuff match. Precis innan matchen startade tågade då nummer 88s egen supporterskara upp; en tio man stark delegation där Singapore, USA, Rumänien, Frankrike, Italien, England, Grekland och Finland representerades. Det var den mest internationella supporterskara som innebandyvärlden sett.

Matchen då? Jo, vi fick som väntat problem men höll uppe spelet väl, jag assisterade till vårat 1-1 mål efter fint passningsspel med vår center. Jag låg bakom de flesta av våra farligheter men vi hade svårt att skapa klara chanser; samtidigt hade landslaget svårt att sätta press på oss, trötta ben efter en helgs träningsläger märktes. Matchen slutade 4-1, ett något missvisande resultat då vi skapade i princip lika mycket som de gjorde sett över hela matchen, men med endast en ordinarie back och två kvinnliga målvakter (som förvisso skötte sig bra, förutom en riktig tavla) så blev det svårt.

Överlag var det en ganska trevlig match där mina fans fick se en godkänd insats från min sida, men inte så mycket mer. De verkade dock imponerade av sporten och det utbrasts saker som ”there was much more action that I thought” och favoriten ”I didn’t realize that you used sticks” och jag var mycket ödmjuk inför faktumet att dessa personer trotsat Amsterdam Marathon och tagit sig ner till sporthallen i De Pijp. En seger för innebandyn, kan man kanske säga.

Sigur Rós - svefn-g-englar

5:05 in i den här videon ser ni allt som är vackert med världen. Någon skrev att hon smälte när hon såg den här videon, och ja, vi på hypotetiskredaktionen skriver under på det med en fet röd penna. Ikväll stannar vi hemma och youtubar och dricker Leffe Blond.

Sverige 1-0 Norge

Så här såg det ut när jag piskade hela norska samhället i Super Mario Cart. It's just a game hävdade Norge, men det lyssnade jag inte på och sköt iväg ytterligare ett sånt där rött sköldpaddeskal.

Dagens facebookmedelande

So, it is time for what some people call "the game of the year" (ok, no one calls it that) between Amsterdam Agents (where I play) and the Dutch national team in Floorball. Since no one really knows what floorball is (sort of a combination of ice hockey and field hockey the Dutch like to say), and my futile attempts to explain it is always met with confusion I invite you all to the wonderful Sporthall De Pijp to experience a truly nordic sport. It's a practice game and it's free, and it's the only game my team will play in Amsterdam, so this is the time to come and indulge in nordic culture.

The game begins at 13.30 on Sunday in Sporthall De Pijp (Lizzy Ansinghstraat 88), and it will be the perfect opportunity to get that hang over in check by watching me and some other foxy gentlemen running around after a white plastic ball with holes in it. I personally can't think of a better way to spend your Sunday:)

One

Jag skrev den igår, och läste upp den idag. En liten historia om ensamhet och ett. Ni som orkar läsa till slutet får gärna kommentera, om den var kul, konstig, svår, oklar osv. Men, det är ju internet, så majoriteten av er kommer nog aldrig till slutet. Vill ner ha mer action kan ni ladda ner M.I.A. - XR 2 (Diplo Turbo Remix), hård!

One

He bought one six-pack of Leffe Blond and one pack of Lucky Strike. Everything in his life was singular. He had one car with one seat. When he drove he listened to one song: Nas – One Mic. He had one apartment with one room. He put his one six-pack in his one refrigerator. He turned on his one TV with his one remote control; he had taped over all the buttons except for the button that had the symbol 1 on it. He only watched one channel, one newscast and one drama show (Desperate Housewives) and then he turned it off. He had to go to the TV and push the only button on it: the on/off button. If he had more than one six-pack before getting up he sometimes hit his only leg on his only glass table. Then he used to hit his one head with his one arm and yell: fuck, one time. Sometimes his one neighbour would bang on the wall one time when this happened. Before he went to bed he read one sentence in the only book he had (The book of one – the spiritual path of advaita). The main idea behind the book was that “in reality there are no two things”. This was the one quote he had in his head. When he woke up he had a hangover, this happened exactly one time a day and lasted between 11 and 111 minutes, this one hangover seemed destined to last for 111 minutes.

He drove to work in his car, it had one wheel, but he called it car anyway. At work he had one computer, it was the number one slow computer in the company, and while he waited for it to load he drank a cup of coffee in the one office kitchen. It was here he had the only conversation during the day; He asked the coffee machine if it would brew him one really shitty, or one moderately shitty cup of coffee today. The one coffee machine in the office though about this question for a while before it began to make a mechanic sound that resulted in a pouring of a really shitty cup of coffee. This was the only time of day he combined two singular words into one; he said: fuck, you. He returned to the number one slow computer that was still struggling to load. He poured the really shitty cup of coffee into his only plant, it had died four years ago from a caffeine overdose. He had not noticed this since his only eye was on the left side of his head. He only saw one side of the world, the left one.

When he had worked for one hour he had completed one task and felt that this was enough for the day. He walked straight to his car. He drank one six-pack. Then he saw the reflection of himself in the only window of the car, the left side window. He threw his only full beer bottle through the one window. It landed on one red shoe. He looked up and someone threw one bottle of whiskey in his head. The red shoe and the one man were silent; one string of blood slowly made it’s way down his singular face. The person in the red shoe said:
- You should not throw beer bottles through the only window you have. Someone might throw a whiskey bottle at you.
- In reality there are no two things, he said, since this was his only thought, and since he already has used his line: fuck you, once today.
- I know, I am one and you are one, she said while the rain kept falling down on her already soaked body, showcasing one breast under her one-armed sweater.
His one dick usually got hard one time a day, when he saw the weather girl on the news. His dick did not care about this scheduled activity so he now had one Eiffel tower inside his pants.
- Your dick is hard, she said while wiping away one wet lump of hair from her one forehead.
- Fuck, he said, realizing that he just used his only fuck for the day, and now had to make sure to not walk into his coffee table tonight.
She walked towards his one car, with one wheel, and one cd, but no window.
- I can only fuck you one time, she said.
- All we could ever do is fuck one time, he said.
- Yes, she said as she took off his only pair of pants and kissed his one bellybutton. She kissed his one mouth and there was no longer two one people in one car, with one wheel. There was one existence, one life, and singularity was just a word, and individuation was just semantics, and fuck was not just a world, and when it was over there were one bottle of beer in the street and one bottle of whiskey in his car.

And when the first morning opened it’s one eye - and the only sun that has ever brought life to this planet spread over the one city where these two one people existed – they are no longer there. They are here, and if you don’t see them, they will not see you.

Sweden Heaven and Hell

SvD:s ledarblogg lånar Strages youtube concept och kör sin egen topplista, här är ett riktigt mästerverk från den här posten: http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=9365 se även Al Jazeeras inslag från Rosengård, väldigt intressant.

Formsvacka i Amersfoort

Det var fint väder i helgen. Jag spenderade lördagen i en sporthall i Amersfoort. Där spelade jag min andra match för säsongen för Amsterdam Agents, en inte helt lyckad match för min del, vilket jag skyller på bakfylla (vilket jag i sin tur skyller på Ben) och tennisspelande med Enda under fredagen. Nummer 88 var en mycket seg högeranfallare som aldrig riktigt kom in i matchen, benen fungerade inte som de skulle och jag förlorade i princip varje närkamp, en gång ramlade jag över sargen. Som tur var skötte sig vår andra kedja bättre och vi van tillslut med 4-1. Jag tillhörde dock de sämsta spelarna på planen, så det gäller att det blir bättring till nästa helg då vi möter Holländska landslaget i en träningsmatch i trendiga Amsterdamstadsdelen De Pijp.

Lördagskvällen spenderades på Studio K som hade Balkanfest, svettigt och med en massa människor från Balkan som dansade, i trappan satt två killar och spelade dragspel och i rökrummet visade dom Youtubevideos med en balkanfokus, en intressant upplevelse. Söndagen ägnades åt studier innan jag mötte upp Ben och Denis, vi cyklade till Amstelfloden och satt och dinglade med benen över vattnet medan solen gick ner framför våra ögon. It’s a damn fine city, sa Ben innan vi cyklade ner till The Taco Shop för världens största burrito, sen blev det lite Big Lebowski innan jag var tvungen att bege mig hem för att öva på den presentation jag höll i morse. Intensivt och hektiskt, så känns livet just nu, vet inte om jag gillar det så mycket, men, det är bara att köra på, som någon sportfåne skulle säga. Så, jag kokar en kopp kaffe och så ska jag vinkla om min innebandyklubba (som jag inför laget skyllde min svaga insats på) innan måndagsträningen som börjar klockan 21.

I morgon får ni kanske läsa en short story jag skrev förra veckan.

Nånting hände

I ett land, i en värld utav glas, nånting hände men ingen vet vad/.../ vi vär där när alla ropade lev, världen var vacker och så underbart skev/.../ var det bara så det var när våran dröm försvan /.../ Nu står jag kvar här och vet ingenting alls /.../ vad vi har druckit/.../ jag glömmer aldrig hur du sjöng när du brann, jag glömmer aldrig när min rädsla försvan.

Parken - Vi som visste

Har inget mer att tillägga.

Så kom solen

Vi får njuta av några fantastiskt fina dagar i Amsterdam just nu, värme sol, och gatorna fulla av harmoniska människor. Och så jag då, stressad på min cykel på väg mot morgonlektionen, där presenterar jag min idé till final paper innan jag cyklar hem igen för att sova. Jag och Enda vill kolla på The Daily Show men gårdagens avsnitt funkar inte, så det blir The Colbert Report, men det har tappat lite senaste veckorna. Sen börjar jag på min presentation till måndag, somnar två gånger mitt i artikeln jag ska argumentera utifrån. Cyklar ut i solen för att lämna in en skrivuppgift, vidare söderut till Lidl, där alla bara vill bort, men jag hittar billig Mango och Brieost. När jag börjar tjäna pengar ska jag aldrig handla där mer.

Hem igen, över Amstelfloden och stekarna som sitter i solen vid teatercaféet på andra sidan Amstel Hotel och dricker Espressos. Mer läsande, byter till American Pastoral som jag ännu inte tagit mig igenom, han skriver så omständligt (eller detaljrikt om man vill se det positivt), den Nobelpristippade Philip Roth, lika bra att en fransman fick priset i år. Enda ville spela tennis men min kropp är mör efter första innebandyträningen på en dryg vecka, lyckades springa in i en ribbstol också, gjorde ont. I morgon kommer Ben från Prag för att hälsa på, så det är viktigt att allt jag måste göra inför måndag är klart innan det. Ikväll ska jag käka chips, dricka cola och läsa David Sedaris Me Talk Pretty One Day, den är ungefär 14 gånger roligare än American Pastoral, fast också 12 gånger mindre djup. Vad betyder det? Jag vet inte, fråga någon som kan matte. Det är torsdag i alla fall, hoppas ni mår bra.

Dagens låt: Glasvegas – Geraldine (storslagen höstpamp)

Hur ser ditt liv ut på Facebook?

Det här med Facebookfoton är lite intressant. Hur ser ditt/mitt liv egentligen ut om man utgår från Facebook? Det finns för närvarande 98 foton på mig på Facebook, jag har inte lagt upp ett enda av dem. De flesta är suddiga festbilder med glansiga blickar och halvfulla ölglas, är det så mitt liv ser ut utifrån? En enda lång rad mer eller mindre suddiga kvällar på olika platser i världen, i dunkla barer, i plastiga studentrum?

Igår var en sån kväll, svartklubben The Doose hade ölprovning, 5 öl för 5 Euro. Ni kan säkert räkna ut resten, men vi kan säga såhär, Wolf Man och Anderson Cooper på CNN snackade så mycket skit i sin ”post-debate analysis” att jag och Enda bara kunde sitta och skaka våra huvuden åt det när vi varvade ner med lite politik vid femsnåret efter en mycket spännande cykeltur hem från The Doose. Dagens projektmöte klockan tio var en utmaning, cyklade nästan in i en vägskylt på väg dit. Snart ska jag träffa min superkonstiga Short Story Workshop grupp och sen blir det innebandyträning.

Steven Millhauser har skrivit en rollig essä om The Ambition of the short story för International Herald Tribune. Den är lite luddig (Jacob skulle absolut kalla den pretentiös) men han har ändå flera fina poänger när han bland annat skriver:
The short story concentrates on its grain of sand, in the fierce belief that there — right there, in the palm of its hand — lies the universe. It seeks to know that grain of sand the way a lover seeks to know the face of the beloved. It looks for the moment when the grain of sand reveals its true nature. In that moment of mystic expansion, when the macrocosmic flower bursts from the microcosmic seed, the short story feels its power.

Läs hela artikeln här: http://www.iht.com/articles/2008/10/07/arts/millhausert.php

Summer Rain

Många kanske inte vet att Anna Ternheim hör till redaktionens favoritartister. Den där My Secret från hennes förstaskiva är en odödlig lite sång i arkivet, och för ett och ett halvt år sen stod jag och Gustav på trägolvet nedanför lilla scenen på Paradiso och andades försiktigt. Jag andades försiktigt i alla fall - Gustav var - om jag inte missminner mig inte riktigt lika förälskad i hennes vemod som jag. Så här beskrev jag konserten på min amsterdamblogg:

På kvällens program stod konsert med Anna Ternheim, slutsålt sen en dryg vecka tillbaka. Tyvärr lyckas jag tappa biljetterna under cykelturen till Paradiso. Jag tvingas cykla tillbaka ända hem, kollar nervöst och svettigt längs vägen, blir nästan påkörd av en spårvagn och två bilar på kuppen. Hittar tillslut biljetterna på trottoaren halvvägs till Paradiso. Känner mig lättad och cyklar till en väntande Gustav. Svettas kopiöst.

Konserten var fin, Anna var ensam med sin akustiska gitarr och spelar alla de bästa låtarna från skivorna. Hennes mellansnack är fint och naturligt, och istället för att som många andra singer/songwriters som försöker lätta upp stämningen genom att skämta lite mellan låtarna, så berättar Anna lite bakgrundshistorier om låtarna. Det är ärligt, rakt, och smart och skapar precis det mervärde som en konsert borde förmedla. Vi lär känna artisten och får veta lite mer hur hon tänkt kring hennes låtar. Att få höra My Secret, som är en av mina favoritlåtar genom alla tider, var förstås oerhört fint.

Nu är Anna tillbaka med ny musik och snart ny skiva. Det låter ganska sorgligt och vemodigt, vilket ju är lite av hennes kännetecken. PSL spelade in henne och låten Summer Rain i en kyrka, det ser ni här ovan. En annan sak som är vemodigt är börsutvecklingen som slängt bort de mesta av mina sparade pengar. Så går det när man satsar på halvkommunistiska ryska oljebolag och Polska industriutvecklare. Nu: Kaffe, nässpray och framtidsscenarioskrivande.

Amsterdam concert watch

Dagens facebook meddelande till en grupp av 20 personer:

Except for jumping between having tonsillitis (two weeks ago) to a cold (current), I also do some music listening on my spare time. Thus, I have taken it upon me to browse through the concert calendar in Amsterdam and come up with some pop shit worth shaking some money, and ass, too.

I’ve already gotten tickets for the Wolf Parade and Tv On The Radio shows in December, and will probably get Fuijya & Miyagi tickets this week. I buy my tickets at the Waterlooplein post office (mostly because it’s nice hearing the old postal employees saying “what was the name again? Tv On The Radio?” and then shaking their head in disbelief over the “crazy youth”). There are also other locations around the city where you can buy tickets I believe, those that know can post tips in this thread.

All right, over to the music:

Fujiya & Miyagi – Paradiso – Saturday – 18th October – 8 Euro
Straight outta England; plays funky repetitive white electropopmusic with a funky touch, not too far away from the likes of LCD Soundsystem and the amazing Hot Chip. When they are good it’s super catchy, especially in songs such as Collarbone, Ankle Injuries and their new single Knickerbocker, other times they run a little on empty. Will probably be a really nice concert with some funky dancing to kick in the Saturday with, and, it’s damn cheap too. They have a new album out which is supposed to be great, listen to them here:
http://www.myspace.com/fujiyaandmiyagi

Johnossi – Paradiso – Thursday – 6th November – 8 Euro
Swedish rock duo, amazing live band. With electric or acoustic guitar and a crazy drummer they create a much bigger sound than you would think two people could manage. This is not White Stripes blues drenched primal rock, this is more poppy, especially in their outstanding song Man Must Dance from their first album, but they know how to rock out as well, in songs such as Execution Song and in their gritty Party With My Pain they actually do sound, eh, like the White Stripes.
http://www.myspace.com/johnossi

Hot Chip – Melkweg – Friday – 14th November – 15 Euro
If you see one concert this fall, this should be it. I’ve seen them two times before (in Amsterdam and San Francisco), and it’s all out dancing to one of the most interesting electropop bands around. With three great album, from the softfunky sounds of Coming On Strong - which sounds like Prince playing in a sandbox with some white nerds – via the eclectic Warning with hits such as Boy From School and Over And Over – to this years Made In The Dark, it’s all pretty much amazing. Live they turn up the danceability and shake it in front of their small audio equipments, just five nerds going nuts pretty much. Outstanding songs include, except for the already mentioned, The Beach Party, Shake A Fist, The Warning and the ballads (yes, they do those as well, not that often live though) We’re Looking For A Lot Of Love and Colours. You really don’t want to miss this, Friday night’s does not get much better in November.
http://www.myspace.com/hotchip

Wolf Parade – Paradiso – Tuesday – 2nd December – 16,50 Euro
No doubt on of the best Canadian band around. After sounding like a fiercer and more restless Modest Mouse on their excellent debut Apologies To The Queen Mary - ripping through the songs with the same energy as Arcade Fire – they just released their second album. This time they have a bit of a softer sound, making it more diverse and interesting. It’s a varied journey; from the poppy start of Soldier’s Grin through the piano riding angst chorus of California Dreamer it’s a dramatic trip into how good contemporary indiemusik can be when it wants to. The minimalist song Fine Young Cannibals also deserves mentioning. With songs like Shine A light and the stubbornly drums of You Are A Runner And I Am My Fathers Son from their first album, this has the potential to be a great live show.
http://www.myspace.com/wolfparade

Tv On The Radio – Melkweg – Wednesday – 2rd December – 12,50 Euro
Broke though in 2003 with their haunting and brilliant song Staring at the Sun, and kept it up through songs like Wolf Like Me. A New York band that plays what some people like to call arty rock. It’s not that straight forward, but the two singers make sure that you don’t stop listening. They are masters at creating this weird atmosphere in their songs which is very captivating. Their new album is their most accessible yet - sounding more positive and poppy - specially in the brilliant opener Halfway Home, which sounds better than everything Bloc Party tries on their last album. Tv On The Radio are experts at shifting from dense moods to funky Prince only to go nuts with some harmonies seconds later. It’s all very exciting. I’ve never seen them live, but rumours are they play a crazy live show. They also lived in Berlin for a while, don’t really know what affect it had on them, but judging on their new album, I would say it was a good choice.
http://www.myspace.com/tvotr

All of them lost souls

It shames me to no end,
To feed poison to those who could very well be my kin
But where there's demand, someone will supply
So I feed them their needs at the same time cry
Yes it pains me to see them needness
All of them lost souls and I'm their Jesus
Deepest regret and sympathy to the street
I see no pity for they fix when they kids couldn't eat (so sorry)
And with this in mind, I still didn't quit
And that's how I know, that I aint shit (I aint shit)
My heart bleed but that's aside from the fact,
I live from my kids and theirs and them youngins after that

Malice i Clipse berättar om sitt yrke i fina I’m Not U från debutskivan Lord Willin’. Det är en fantastisk skiva rakt igenom - inte bara för att Pharrells minimalistfunk passar Malice och Pusha T’s flow som en välsmord läderhandske på en Lehman Brothers anställd en kall höstnatt - utan också för att det är en skiva fylld med historier från ett liv på andra sidan samhället. Här följer vägen ut inga lagar och Toyota Camrys fulla med knark i listerna och pistoler i baksätet är vardag. Här finns få, eller inga, moraliska regler; hip hos som den började, som en kommentera på ett ojämlikt samhälle. Våldsglorifierande? Ja, men avfärdar du det på den nivån missar du allt.

Clipse är bäst när dom är förbannade. Nu är dom tillbaka med sin tredje skiva och äntligen har dom fått den uppmärksamhet som de förtjänade redan efter debuten, och kanske är det inte så konstigt då att första låten från kommande skivan, Fast Life, låter så tandlös. För vad kämpar dom mot nu? Nu när de nått ditt dom hela tiden ville nå? Ladda ner gratis här:
http://www.pitchforkmedia.com/article/download/51364-clipse-fast-life-mp3

Annars har förkylningen inte gett vika och jag fick precis ställa in min medverkan i dagens innebandymatch i Haag, och det efterföljande besöket på någon sorts hippieklubb i södra delen av Amsterdam. Istället blir det alltså drug dealer rap, nya The Economist och lite kurslitteratur.

You got a big ass bell? Lemme see you jingle it baby

Sjuk, igen

Det är lite motvind nu. Efter att ha avslutat min penecillinkur på måndagen var det dags att testköra den pencecillinfria kroppen. Detta gjordes på diverse barer och slutade med att jag vid halv fem satt och kollade på tisdagens aktuellt på svt play. Efter en intensiv onsdag med gruppmöte och skrivar work shop blev det en lugn kväll. Torsdagens plan var att gå ut med klassen, först till trendiga Weber bar precis söder om Leidesplein och sen vidare till Paradiso. Men, efter morgonföreläsning och ett subventionerat besök på Amsterdam Zoo så kändes något fel, i halsen. Så jag sov någon timme, vaknade upp och kände att en förkylning var på intång. Så jag käkade vitlök, drack juice och käkade honung och allt det där. Men, fick ändå avstyra utgången efter en trevlig förfest hemma hos Thomas. Kvällen slutade istället med att jag och Enda kollade 5 avsnitt i rad av Entourage, han har aldrig sett serien så vi kör igenom den med energiskt tempo just nu. Jag är dock sjukt bitter över att vara sjuk igen, det ska jag inte sticka under stolen med.

Idag är förkylningen i full blom som man säger; snorig, seg i huvudet och ont i halsen. Var ändå tvungen att ge mig ut i vinden och regnet för att fixa en massa praktiska saker, som lampor till cykeln eftersom polisen tog mig och Ryan på väg mot en bar i Niewmarkt i tisdags. Jag sa att jag var en turist, Ryan var inte lika smart, så polisen sa att vi får dela på hans böter, sen tillade han att om jag tog en till klunk från den Amstelöl jag hade in handen så skulle jag få 70 Euro i böter. Ok, sorry, sa jag och ställde den på marken. Plockade även upp biljetter till Tv On The Radio och Wolf Parade i december.

Dagens bästa låtar heter That Time och Complain Department och kommer från sexiga och kaxiga Regina Spektor och Lykke Li. Starka kvinnor, näsdukar och Fishermens Friend är the shit här i studentrummet just nu.

En soffa

Så vi satt i en soffa igår, på en bar där röken långsamt slingrade sig mot det smutsiga taket. Klockan passerade tre för en kvart sen. Jag ställer en fråga:
Do you ever feel like your not taking advantage of life, that you really could be doing something more meaningfull, something that makes you feel that this is what life is about?
No, säger dom båda.
Vi cyklar hem.

Nu åker jag och diskuterar reglering på internet.