Träningsmatch mot landslaget

Söndagen kom och plötsligt skulle man cykla ut för att spela träningsmatch mot Holländska Landslaget (som av oklara skäl importerat en kedja med Schweizare). Det visade sig att jag sovit under en sten när jag missat att Amsterdam Marathon gick av stapeln idag, vilket spärrade av stora delar av staden. Blev riktigt mekigt att ta sig ner till De Pijp men tillslut kom jag fram, svettig men med The Cool Kids Black Mag i lurarna. Det visade sig att vi bara var åtta utespelare, av dem var majoriteten från tvårt andralag, så det stod klart att det skulle bli en tuff match. Precis innan matchen startade tågade då nummer 88s egen supporterskara upp; en tio man stark delegation där Singapore, USA, Rumänien, Frankrike, Italien, England, Grekland och Finland representerades. Det var den mest internationella supporterskara som innebandyvärlden sett.

Matchen då? Jo, vi fick som väntat problem men höll uppe spelet väl, jag assisterade till vårat 1-1 mål efter fint passningsspel med vår center. Jag låg bakom de flesta av våra farligheter men vi hade svårt att skapa klara chanser; samtidigt hade landslaget svårt att sätta press på oss, trötta ben efter en helgs träningsläger märktes. Matchen slutade 4-1, ett något missvisande resultat då vi skapade i princip lika mycket som de gjorde sett över hela matchen, men med endast en ordinarie back och två kvinnliga målvakter (som förvisso skötte sig bra, förutom en riktig tavla) så blev det svårt.

Överlag var det en ganska trevlig match där mina fans fick se en godkänd insats från min sida, men inte så mycket mer. De verkade dock imponerade av sporten och det utbrasts saker som ”there was much more action that I thought” och favoriten ”I didn’t realize that you used sticks” och jag var mycket ödmjuk inför faktumet att dessa personer trotsat Amsterdam Marathon och tagit sig ner till sporthallen i De Pijp. En seger för innebandyn, kan man kanske säga.