2008 del 2

2008 var året jag såg Lykke Li i Karlstad inför olagligt få personer i publiken, det var året jag väntade länge på Cut Copy i Göteborg och fick en dansfest när dom väl kom. Det var året sångaren i The Futureheads fick en el-stöt i munnen på en festival utanför Bonn, det var året då Death Cab For Cutie hade alla rätt inför en svettig publik i en före detta industrilokal i en förort till Köln. Det var året då Andrew Bird stod ensam i en kyrka i Amsterdam och lät som en orkester av välartikulerad poplyrik och infallsrika låtar med stråkar. Det var året då Frida Hyvönen kom tillbaka till Amsterdam och spelade Valerie som sista låt så vackert så att det kändes ok att gå ut i det snöblandade regnet på en söndag.

2008 var året då mitt första halvår var en enda lång vandring åt fel håll i livet, då jag skrev saker som gjorde mig deprimerad, då jag kände att Amsterdam var mitt ända val och att det tog för lång tid. Det var en tid av halvhjärtade jobbsökar försök, några fantastiska dagar i Amsterdam/Stockholm med mitt ex, några fina veckor i Tyskland då jag började känna att jag var på väg och rätt håll, och sen, den fina känslan av att vara tillbaka i Amsterdam och känna sig hemma men veta att det ändå är en ny upplevelse. Senare sedvanlig oro inför framtida beslut.

I morgon åker jag till Småland, jag har bränt två skivor med titeln: 'parent proof car cd 1' och 'parent proof car cd 2'. Låtlistor kommer kanske senare.

Live från Karlstad Sweden

Precis som Gustav påpekade i kommentaren till förra inlägget så blev det inget Magic Numbers igår, det kändes snopet och det ända positiva är väl att jag har 300 kronor mer än beräknat. Efter en middag tillsammans med Langhoe och hans Asienturnéhemkomna flickvän så gick jag och Kajsa ner till Strand och fick beskedet, så vi tog några öl, lyssnade på en DJ som gjorde sitt bästa för att folk inte skulle kunna dansa och gick hem igen. Det var en ganska trevlig kväll trots allt, men lite myspop skulle inte suttit fel i Sverigemörkret.

Idag börjar en special om året som gått här på hypotetiskbloggen försten, den kommer att fokusera på mig och diverse kulturella strömingar som jag stött på. Fast mest handlar det om mig och hur jag förhåller mig till ett av de tuffaste och konstigaste år jag stött på. Följ med under julen när jag går igenom vad som egentligen hände.

Del. 1

2008 inleddes i San Francisco, hamnade i Karlstad, körde söderut mot Rheinfloden och Düsseldorf under sommaren, i slutet av juli tog året en tur två timmar nordväst, till Amsterdam. Där huserade året med kortare utflykter till Paris och diverse innebandy orter som Utrecht, Enschede och Amersfoort. Avslutningen sker i Sälen med stopp i Stockholm, Karlstad och Småland.

Det var ett år med fina samtal, mycket ångest, en skön sommar i varma fina Düsseldorf, med återvändning till Amsterdam och känslan av att känna sig hemma, sen bli överarbetad av studier men gå och se Andrew Bird och i vissa stunder berusas av livet så som endast en eskapistisk romantiker kan. 2008 var året jag på allvar började skriva mer än bloginlägg och fåtalet frilansartiklar, det var året jag började skriva på en roman och kom 100 sidor in, och sen blev en enorm röra som antagligen aldrig blir klar, och som gör mig deprimerad så fort jag tittar på den.

Det var året jag gick med i min första skrivarkurs och träffade en italiensk småbarnsmamma som levt i ett hippiekollektiv, en homosexuell kompositör med en förkärlek för minimalism, en rysk konstnär som ville skriva en barnbok och en frilansare från South Carolina som beskrev sin egen röst som ’Mickey Mouse on crack’. Det var året jag arbetade fram ett konsultprojekt och träffade Lindex HR-chef för att diskutera det. Det var året jag kom på 6-10 plats i en stor skrivartävling i Vagabond efter att ha suttit och skrivit på Starbucks i Düsseldorf och druckit temuggar med kaffe och sen gåt ut i den varma kvällen och vetat att jag skulle hamna på topp10.

There will be snacks

Ok, jag hade väldigt höga förväntningar på Andrew Bird. Men, det var ingen av oss som var redo för den förbluffande uppvisning i musikalisk talang som anspråkslöst basunerades ut i kyrkan De Duif. Vi kom dit tidigt, drack rött vin och fick bra platser nära scenen. Sen gick han på, och det samplades fioler, handklapp, visslingar och gitarrer till höger och vänster och jag satt där och var totalt uppslukad av musiken, med en fånigt leende på läpparna. Vi tittade på varandra och skakade på huvudet ibland mellan låtarna, vad fanns det att säga?

Bird blandade nya och gamla låtar och allt lät helt otroligt, hans förmåga att arrangera om gamla favoriter som Plasticities, Oh Sister och Weather Systems med alster från hans kommande skiva Noble Beast gav oss känslan av att vi såg något unikt, något som jag ofta saknar på konserter. Och så har vi den där rösten också, som är så säker och vacker och det låter otroligt till och med när han mumlar (vilket inte var hel ovanligt). Det var inte en i raden av konserter, nej, nu stod Andrew Bird ensam på scenen i en kyrka i Amsterdam, några kvarter söder om Rembrandtplein, då ska man utnyttja det.

Allra finast blev det mot slutet när det han spelade Gails favoritlåt tables and chairs. När vi gick ut i den stjärnklara Amsterdamnatten hade vi den där känslan som man får ibland efter en fantastisk konsert, som att man blev påmind om vilken enorm kraft musik faktiskt kan ha. Det var vackert, och när Andrew Bird själv kom ut på kyrktrappan så gick jag fram, som ett fån, och sa att ”that was totally amazing”, han sa ”thank you very much” och sen gick han in igen, som om han just sett en galning. Sen förstörde vi kvällen lite genom att gå till en pub med kass musik och något kort idiot från Barcelona försökte få oss alla att gå och dansa. Man dansar inte efter att man sett Andrew Bird i en kyrka, ville jag säga till henne, men jag stod där och försökte glömma bort verkligheten. Sufen filmade en av låtarna så det är inte omöjligt att ni kommer att få ett smakprov här på bloggen inom kort.

3 låtar

Andrew Bird – Cataracts
Jag har ingen aning om vad han sjunger om, men sättet han gör det på är så förkrossande vackert. En låt för alla er som älskade sönder Damien Rice skiva O, och gillar lite stråkar, visslingar och plockande akustiska gitarrer. Är fortfarande lite tagen av att jag kommer få se honom spela om två veckor.

Modest Mouse – Steam Engenius
Min favoritlåt från skivan We Were Dead Before The Ship Even Sank är fortfarande Missed The Boat med sin fina refräng och mjukhet. Steam Engenious är punkigare, hårdare och lite mer obstinat, den börjar lite jobbigt men runt 2.10 blir det väldigt fint och tillslut mynnar låten ut i den fantastiska textraden Stasisity's what you brought Like a rickshaw getting pulled around by another rickshaw
Gillar folk som sjunger om rickshaws, det händer inte tillräckligt ofta i popmusik.

Throw Me The Statue – Lolita
En indierökare med handklapp, och studsande tempo, lite som om Conor Oberst och Shout Out Louds skulle sätta sig vid en stubbe och komma på en låt som både vuxna och barn skulle gilla. Plus för refräng med många taktbyten.

Andrew Bird kommer!

Så har man skrivit klart en uppsats. Ute är det friskt och kallt och vi cyklade för att lämna in våra nytrycka ex och det kändes som att vara i Sverige en sån där kall, frisk solig höstdag. Åt precis väldens största portion med köttfärssås och spagetti och kollade på The Daily Show som hade Barak Obama som gäst och visade det där roliga klippet när ”Joe the Plumber” säger att han tror att Israel kommer att förintas om Barak Obama vinner valet nästa vecka. Joe alltså, vilken kille.

Annars njuter jag av att inte behöva göra något speciellt fram till måndag då jag ska opponera på en uppsats och tisdag då jag ska presentera min egen uppsats. Innan det blir det lite Halloweenfest, en Malaysisk film (Denis har hittat en Malaysisk filmfestival i stan, och jag som bott i den Malaysiska palmolivdjungeln kan förstås inte missa detta) och några öl med delar av klassen på någon bar vid Neuwmarkt. Idag ska jag köpa skor, posta bok till min syster, posta skiva till Düsseldorf, köpa ketchup och ge mig ut och jogga.

Igår fick jag föresten reda på att Andrew Bird kommer hit och spelar i en kyrka i slutet av november. Jag blev så uppspelt att jag glömde bort min uppsats och satt och lyssnade på hans makalösa skiva Armchair Apoctypha och sen kom Enda hem och var avundsjuk för att jag kunde bli så glad över en kommande konsert. Och det är väl en av de mest positiva sakerna med mitt musikintresse, att jag kan bli så sjukt lycklig över en låt, eller i det här fallet, en kommande konsert med den artist jag lysst näst mest på av alla artister de senaste året enligt last.fm. Så bra tycker jag att han är, han är aktuell med en ny skiva i januari, här kan ni ladda ner första låten från skivan, en ganska typisk Andre Bird låt med vissel, stråkar och sånt fint. Oh No heter den.
http://www.fantasticweapon.com/mp3/andrew-bird-noble-beast-mp3