Amsterdam will break your legs

96 procents luftfuktighet väntar Erik när han landar på Schiphol Airport om en timme ungefär, tänk dig tropiskt klimat i 10 gradig värme så förstår du ungefär hur det känns. Blåser lite gör det också, men det gör inte så mycket för 19.30 möter jag och Enda upp Saki, Rachel och en tysk med rastaflätor och går till Denis och Gail för några öl, sen hämtar jag Erik på Amsterdam Centraal och ger honom en sån där manlig kram som vi män ger varandra när vi inte setts på länge. Sen dricker vi burkAmstel innan vi tar cyklarna och styr söderut på Singel, korsar det lilla torget Spui och sen vidare ner mot Leidesplein där turisthorderna är fulla och höga, och in på ett slutsålt Melkweg och där någonstans kommer fem nördar från England som kallar sig för Hot Chip spela funkig electro och det kommer att dansas och spelas luft cowbell. Efteråt kanske det blir en squat klubb söder om Vondelpark men då har vi redan lämnat verkligheten för det är fredag och jag har lagt alla mina rapporter om oljebolag och internationella regelverk för företag i en liten hög i hyllan. Det är helg i Amsterdam, vi tar en bolognese och kollar på Daily Show (där Papa Bear är gäst) på det!

On the threshold of new times

Click here for more videos from Vote For Change

På tisdag inträffar det mest hypade politiska valet under min livstid. Jag har läst, lyssnat, diskuterat bussar, i fikarum, på barer, sett Obamafans i protesttåg i San Francisco, fått ett Hillary Clinton klistermärke från min före detta chef, sett youtubevideos, läst långa essäer i The New Yorker, gått igenom drivor av svenska bloggar, streemat Meet The Press, sett Anderson Cooper på CNN leda paneldebatter och The Daily Show och The Colbert Report trippa över allt blabber med sin klarsynta politiska satir.

På tisdag tar det slut, jag har ända sedan John McCain plötsligt blev galen och först utvalde Palin till sin vice president kandidat och senare försökte stoppa en debatt för att åka till Washington DC för att ”rädda ekonomin”, sagt att Obama kommer att vinna. Mycket tyder på att jag kommer få rätt. Och det går nog inte att underskatta vikten av att han faktiskt vinner, för vad många kanske inte vet är att många unga människor i USA tappat tron på politiken, inte för att dom inte bryr sig, utan för att de inte tycker att det spelar någon roll, det står alltid mellan två äldre vita män, och i kongressen lyder alla efter sin egen partipiska och plånbok. Jag har hört det om och om igen. Den här gången händer något helt annat, och även om risken är stor att även Obama kommer att mynna ut i en politiker som inte skiljer sig så mycket som folk kanske vill och hoppas, så skulle det vara en viktig symbolisk händelse som skulle uppmuntra unga människor att fortsätta engagera sig så som de gjort för Obama. Vinner han inte däremot, då kommer det leda till en både internationell och nationell baksmälla modell jättestor.

Saul Williams är en arg svart politisk rappare och performance artist. Hans två bästa låtar heter Black Stacey och List of Demands och ryker av sylvass samhällskritik fjärran bling bling och glassiga produktioner. I videon ovan ser ni hans bidrag till valdebatten, en energisk skottsalva som är överdramatisk, pretentiös och adlelses fantastisk. I USA handlar val alltid om så mycket mer än de politiska idéer som de olika kandidaterna står för, och Obamas spinndoctors har verkligen lyckats banka in ett enda budskap som kommer slungas runt världen någon gång under onsdagen, nämligen: Change.

Hypotetiskbloggen stämmer in i rubriken i senaste The Economist och säger: It’s Time

Andrew Bird kommer!

Så har man skrivit klart en uppsats. Ute är det friskt och kallt och vi cyklade för att lämna in våra nytrycka ex och det kändes som att vara i Sverige en sån där kall, frisk solig höstdag. Åt precis väldens största portion med köttfärssås och spagetti och kollade på The Daily Show som hade Barak Obama som gäst och visade det där roliga klippet när ”Joe the Plumber” säger att han tror att Israel kommer att förintas om Barak Obama vinner valet nästa vecka. Joe alltså, vilken kille.

Annars njuter jag av att inte behöva göra något speciellt fram till måndag då jag ska opponera på en uppsats och tisdag då jag ska presentera min egen uppsats. Innan det blir det lite Halloweenfest, en Malaysisk film (Denis har hittat en Malaysisk filmfestival i stan, och jag som bott i den Malaysiska palmolivdjungeln kan förstås inte missa detta) och några öl med delar av klassen på någon bar vid Neuwmarkt. Idag ska jag köpa skor, posta bok till min syster, posta skiva till Düsseldorf, köpa ketchup och ge mig ut och jogga.

Igår fick jag föresten reda på att Andrew Bird kommer hit och spelar i en kyrka i slutet av november. Jag blev så uppspelt att jag glömde bort min uppsats och satt och lyssnade på hans makalösa skiva Armchair Apoctypha och sen kom Enda hem och var avundsjuk för att jag kunde bli så glad över en kommande konsert. Och det är väl en av de mest positiva sakerna med mitt musikintresse, att jag kan bli så sjukt lycklig över en låt, eller i det här fallet, en kommande konsert med den artist jag lysst näst mest på av alla artister de senaste året enligt last.fm. Så bra tycker jag att han är, han är aktuell med en ny skiva i januari, här kan ni ladda ner första låten från skivan, en ganska typisk Andre Bird låt med vissel, stråkar och sånt fint. Oh No heter den.
http://www.fantasticweapon.com/mp3/andrew-bird-noble-beast-mp3

Så kom solen

Vi får njuta av några fantastiskt fina dagar i Amsterdam just nu, värme sol, och gatorna fulla av harmoniska människor. Och så jag då, stressad på min cykel på väg mot morgonlektionen, där presenterar jag min idé till final paper innan jag cyklar hem igen för att sova. Jag och Enda vill kolla på The Daily Show men gårdagens avsnitt funkar inte, så det blir The Colbert Report, men det har tappat lite senaste veckorna. Sen börjar jag på min presentation till måndag, somnar två gånger mitt i artikeln jag ska argumentera utifrån. Cyklar ut i solen för att lämna in en skrivuppgift, vidare söderut till Lidl, där alla bara vill bort, men jag hittar billig Mango och Brieost. När jag börjar tjäna pengar ska jag aldrig handla där mer.

Hem igen, över Amstelfloden och stekarna som sitter i solen vid teatercaféet på andra sidan Amstel Hotel och dricker Espressos. Mer läsande, byter till American Pastoral som jag ännu inte tagit mig igenom, han skriver så omständligt (eller detaljrikt om man vill se det positivt), den Nobelpristippade Philip Roth, lika bra att en fransman fick priset i år. Enda ville spela tennis men min kropp är mör efter första innebandyträningen på en dryg vecka, lyckades springa in i en ribbstol också, gjorde ont. I morgon kommer Ben från Prag för att hälsa på, så det är viktigt att allt jag måste göra inför måndag är klart innan det. Ikväll ska jag käka chips, dricka cola och läsa David Sedaris Me Talk Pretty One Day, den är ungefär 14 gånger roligare än American Pastoral, fast också 12 gånger mindre djup. Vad betyder det? Jag vet inte, fråga någon som kan matte. Det är torsdag i alla fall, hoppas ni mår bra.

Dagens låt: Glasvegas – Geraldine (storslagen höstpamp)