Such a lack of health

Så jag blev sjuk igen, och alla säger att: du är ju jämnt sjuk! Som om det inte räknas, som om det skulle hjälpa, jäkla folk! Inte nog med att jag spenderade gårdagen i sängen, jag lyckades dessutom missa Tv On The Radios sen länge utsålda konsert här i Amsterdam. Som tur är lyckades Bertus sälja min biljett. I tisdags fick jag i alla fall se Wolf Parade och det utvecklade sig till en smått fantastiskt konsert. Efter en seg inledning, där bandet gick på en halvtimme för sent (mycket ovanligt i Paradiso där de flesta spelar på exakt utsatt tid), och där en medlem saknades av okänd anledning, kändes det inte om riktigt rätt dag att se bandet. Det lät aldrig dålig egentligen, det kändes bara lite för mycket som en tisdag i inledningen. Låtarna satt men det kändes inte riktigt, till och med bultande You Are A Runner And I Am My Father’s Son lät lite oinspirerad.

Men så någonstans i mitten så får vi höra Fine Young Canibals, en av de bästa låtarna från nya skivan, och då bränner det plötsligt till, sången har lite mer energi, trummorna är lite direktare och Isaac Brook slår lite hårdare på klaviaturen. Efter det blir det mer och mer energi både på och nedanför scenen. Efter en mördande tung California Dreamer, en energisk This Heart’s On Fire och slutligen en totalt kaotisk Shine A Light så står vi och fånler för jag har dansat och har öl över halva kroppen, trots att jag inte druckit något. En så kallad arbetsseger som Amsterdampubliken hyllade som sig bör.

Sen blev jag sjuk förstås, så nu är jag bitter, men på söndag kommer Frida Hyvönen hit, kanske är jag frisk då. Nu måste jag läsa en rapport om anledningarna till varför tjejer i åldern 12-17 år inte vaccinerar sig för någon sorts livmoderscancer. Ni borde sätta på California Dreamer och sjunga med i refrängen istället, det sägs vara ungefär tio gånger roligare än att läsa om livmoderscancer.

The Texas Chainsaw Massacre Scream-A-Long

Idag är det ju Halloween. Förra året var jag på en galen fest på en trendig gayclub i San Francisco där operasångare och dansare uppträdde medan vi åt lyxig plockmat och drack för många Dry Martinis. I år blir det något helt annorlunda, mitt favoritställe när jag bodde i västra delen av staden i somras, De Nieuwe Anita, kör följande grej ikväll:

Halloween Scream-A-Long: Texas Chainsaw Massacre

A HULKING BRUTE WIELDING A CHAINSAW IS COMING RIGHT FOR US! AAAAARRRGGHH! Now you’re in the right mindset to enjoy the newest KLIK! & Play activity. After the Big Lebowski Night, The Animation Night and the Scarface Swear-A-Long, we are proud to present The Texas Chainsaw Massacre Scream-A-Long and accompanying Halloween Party!

Det är lite oklart vad detta egentligen innebär, men ölen kostar 1,80, deras drinkar är som importerad Brasilianskt solsken och i dörren står en kille med världens coolaste mustach. Från vägen ser det inte ens ut som att det är en bar, men väl inne, bland olika soffor och bokhyllor händer det något, gå längre in och du hittar en liten klubbdel i två våningar. Efter några timmar här drar vi vidare till sunkga Doos (öl 1,30), där de som inte orkar cykla till västra delen av Amsterdam håller hov. Finns potential i den här kvällen, min kostym väntas bestå av blodig innebandyspelare.

Dagens låt heter London! och finns på Frida Hyvönens nya skiva Silence is Wild, som är väldigt väldigt fin. Hon kommer hit i december och spelar på Paradisos lilla scen. Jag såg henne där för ungefär två år sedan, då kastade hon vindruvor på oss och sjöng så starkt och bankade så hårt på sitt piano att vi alla blev lite överraskade, på ett positivt sätt.

Summer Rain

Många kanske inte vet att Anna Ternheim hör till redaktionens favoritartister. Den där My Secret från hennes förstaskiva är en odödlig lite sång i arkivet, och för ett och ett halvt år sen stod jag och Gustav på trägolvet nedanför lilla scenen på Paradiso och andades försiktigt. Jag andades försiktigt i alla fall - Gustav var - om jag inte missminner mig inte riktigt lika förälskad i hennes vemod som jag. Så här beskrev jag konserten på min amsterdamblogg:

På kvällens program stod konsert med Anna Ternheim, slutsålt sen en dryg vecka tillbaka. Tyvärr lyckas jag tappa biljetterna under cykelturen till Paradiso. Jag tvingas cykla tillbaka ända hem, kollar nervöst och svettigt längs vägen, blir nästan påkörd av en spårvagn och två bilar på kuppen. Hittar tillslut biljetterna på trottoaren halvvägs till Paradiso. Känner mig lättad och cyklar till en väntande Gustav. Svettas kopiöst.

Konserten var fin, Anna var ensam med sin akustiska gitarr och spelar alla de bästa låtarna från skivorna. Hennes mellansnack är fint och naturligt, och istället för att som många andra singer/songwriters som försöker lätta upp stämningen genom att skämta lite mellan låtarna, så berättar Anna lite bakgrundshistorier om låtarna. Det är ärligt, rakt, och smart och skapar precis det mervärde som en konsert borde förmedla. Vi lär känna artisten och får veta lite mer hur hon tänkt kring hennes låtar. Att få höra My Secret, som är en av mina favoritlåtar genom alla tider, var förstås oerhört fint.

Nu är Anna tillbaka med ny musik och snart ny skiva. Det låter ganska sorgligt och vemodigt, vilket ju är lite av hennes kännetecken. PSL spelade in henne och låten Summer Rain i en kyrka, det ser ni här ovan. En annan sak som är vemodigt är börsutvecklingen som slängt bort de mesta av mina sparade pengar. Så går det när man satsar på halvkommunistiska ryska oljebolag och Polska industriutvecklare. Nu: Kaffe, nässpray och framtidsscenarioskrivande.