Summer Rain

Många kanske inte vet att Anna Ternheim hör till redaktionens favoritartister. Den där My Secret från hennes förstaskiva är en odödlig lite sång i arkivet, och för ett och ett halvt år sen stod jag och Gustav på trägolvet nedanför lilla scenen på Paradiso och andades försiktigt. Jag andades försiktigt i alla fall - Gustav var - om jag inte missminner mig inte riktigt lika förälskad i hennes vemod som jag. Så här beskrev jag konserten på min amsterdamblogg:

På kvällens program stod konsert med Anna Ternheim, slutsålt sen en dryg vecka tillbaka. Tyvärr lyckas jag tappa biljetterna under cykelturen till Paradiso. Jag tvingas cykla tillbaka ända hem, kollar nervöst och svettigt längs vägen, blir nästan påkörd av en spårvagn och två bilar på kuppen. Hittar tillslut biljetterna på trottoaren halvvägs till Paradiso. Känner mig lättad och cyklar till en väntande Gustav. Svettas kopiöst.

Konserten var fin, Anna var ensam med sin akustiska gitarr och spelar alla de bästa låtarna från skivorna. Hennes mellansnack är fint och naturligt, och istället för att som många andra singer/songwriters som försöker lätta upp stämningen genom att skämta lite mellan låtarna, så berättar Anna lite bakgrundshistorier om låtarna. Det är ärligt, rakt, och smart och skapar precis det mervärde som en konsert borde förmedla. Vi lär känna artisten och får veta lite mer hur hon tänkt kring hennes låtar. Att få höra My Secret, som är en av mina favoritlåtar genom alla tider, var förstås oerhört fint.

Nu är Anna tillbaka med ny musik och snart ny skiva. Det låter ganska sorgligt och vemodigt, vilket ju är lite av hennes kännetecken. PSL spelade in henne och låten Summer Rain i en kyrka, det ser ni här ovan. En annan sak som är vemodigt är börsutvecklingen som slängt bort de mesta av mina sparade pengar. Så går det när man satsar på halvkommunistiska ryska oljebolag och Polska industriutvecklare. Nu: Kaffe, nässpray och framtidsscenarioskrivande.