Like an angel from a bedtime story

Så vi kastade om hela veckan. Stod och diskuterade medan nummer från olika delstater flög förbi på CNN. Jag förklarade hur otroligt jag tyckte att det var att North Carolina kanske skulle kunna bli demokratiskt. Anderson Cooper och Wolf Blitzer bollade nummer och biografdelen var full av studenter som tagit med sig vinflaskor och vi käkade "Obama burgers" och någon skrek McCain ibland, och folk buade. Det hela var rörigt och omtumlande och så precis när vi funderade på att åka hem, sådär vid halv fem, så blir hela salongen en ända stor karneval när det står klart att han faktiskt vann. Sasha från New Jersey börjar gråta av lycka, och även jag, som aldrig riktigt tivlat på Obama under senaste månaden var ytterst nära att börja gråta. Så stort och starkt var det, sen cyklade vi hem och kollade lite mer på CNN som visade McCains fina tal, sen gick jag och lade mig vid halv sex. Idag har allt förstås varit upp och ner, men det var det värt, inte varje natt man upplever en historisk händelse i en biograf i Amsterdam.

Red House Painters - Have You Forgotten är dagens låt, en såndär oerhört vacker och vemodig dagenefter låt.

On the threshold of new times

Click here for more videos from Vote For Change

På tisdag inträffar det mest hypade politiska valet under min livstid. Jag har läst, lyssnat, diskuterat bussar, i fikarum, på barer, sett Obamafans i protesttåg i San Francisco, fått ett Hillary Clinton klistermärke från min före detta chef, sett youtubevideos, läst långa essäer i The New Yorker, gått igenom drivor av svenska bloggar, streemat Meet The Press, sett Anderson Cooper på CNN leda paneldebatter och The Daily Show och The Colbert Report trippa över allt blabber med sin klarsynta politiska satir.

På tisdag tar det slut, jag har ända sedan John McCain plötsligt blev galen och först utvalde Palin till sin vice president kandidat och senare försökte stoppa en debatt för att åka till Washington DC för att ”rädda ekonomin”, sagt att Obama kommer att vinna. Mycket tyder på att jag kommer få rätt. Och det går nog inte att underskatta vikten av att han faktiskt vinner, för vad många kanske inte vet är att många unga människor i USA tappat tron på politiken, inte för att dom inte bryr sig, utan för att de inte tycker att det spelar någon roll, det står alltid mellan två äldre vita män, och i kongressen lyder alla efter sin egen partipiska och plånbok. Jag har hört det om och om igen. Den här gången händer något helt annat, och även om risken är stor att även Obama kommer att mynna ut i en politiker som inte skiljer sig så mycket som folk kanske vill och hoppas, så skulle det vara en viktig symbolisk händelse som skulle uppmuntra unga människor att fortsätta engagera sig så som de gjort för Obama. Vinner han inte däremot, då kommer det leda till en både internationell och nationell baksmälla modell jättestor.

Saul Williams är en arg svart politisk rappare och performance artist. Hans två bästa låtar heter Black Stacey och List of Demands och ryker av sylvass samhällskritik fjärran bling bling och glassiga produktioner. I videon ovan ser ni hans bidrag till valdebatten, en energisk skottsalva som är överdramatisk, pretentiös och adlelses fantastisk. I USA handlar val alltid om så mycket mer än de politiska idéer som de olika kandidaterna står för, och Obamas spinndoctors har verkligen lyckats banka in ett enda budskap som kommer slungas runt världen någon gång under onsdagen, nämligen: Change.

Hypotetiskbloggen stämmer in i rubriken i senaste The Economist och säger: It’s Time

Andrew Bird kommer!

Så har man skrivit klart en uppsats. Ute är det friskt och kallt och vi cyklade för att lämna in våra nytrycka ex och det kändes som att vara i Sverige en sån där kall, frisk solig höstdag. Åt precis väldens största portion med köttfärssås och spagetti och kollade på The Daily Show som hade Barak Obama som gäst och visade det där roliga klippet när ”Joe the Plumber” säger att han tror att Israel kommer att förintas om Barak Obama vinner valet nästa vecka. Joe alltså, vilken kille.

Annars njuter jag av att inte behöva göra något speciellt fram till måndag då jag ska opponera på en uppsats och tisdag då jag ska presentera min egen uppsats. Innan det blir det lite Halloweenfest, en Malaysisk film (Denis har hittat en Malaysisk filmfestival i stan, och jag som bott i den Malaysiska palmolivdjungeln kan förstås inte missa detta) och några öl med delar av klassen på någon bar vid Neuwmarkt. Idag ska jag köpa skor, posta bok till min syster, posta skiva till Düsseldorf, köpa ketchup och ge mig ut och jogga.

Igår fick jag föresten reda på att Andrew Bird kommer hit och spelar i en kyrka i slutet av november. Jag blev så uppspelt att jag glömde bort min uppsats och satt och lyssnade på hans makalösa skiva Armchair Apoctypha och sen kom Enda hem och var avundsjuk för att jag kunde bli så glad över en kommande konsert. Och det är väl en av de mest positiva sakerna med mitt musikintresse, att jag kan bli så sjukt lycklig över en låt, eller i det här fallet, en kommande konsert med den artist jag lysst näst mest på av alla artister de senaste året enligt last.fm. Så bra tycker jag att han är, han är aktuell med en ny skiva i januari, här kan ni ladda ner första låten från skivan, en ganska typisk Andre Bird låt med vissel, stråkar och sånt fint. Oh No heter den.
http://www.fantasticweapon.com/mp3/andrew-bird-noble-beast-mp3