2008års bästa skivor

Trots att han fick veta att han hade gjort 2008års bästa skiva oroade han sig för framtiden

Så kommer den då äntligen, årslistan ni alla väntat på. Tittar man bland top10 listor hittar man mest samma skivor. Det känns tråkigt. Hypotetiskredaktionen håller med om en del kollektiva hyllningar (Frida Hyvönen och Markus Krunegård, Bon Iver) men lägger även till några sorgligt bortglömda skivor (Lightspeed Champion och Noah And The Whale bland annat).

1. Markus Krunegård – Markusevangeliet

Det här är redan en ikonisk skiva hos mig. Ett soundtrack till en frustrerande vår i Sverige, och det var väldigt länge sen en låt som sagt så mycket om min situation som Ibland gör man rätt ibland gör man fel gjorde då. Jag har sen Laaksos första skiva vetat att det fanns något väldigt stort hos den här mannen, han levererade precis i rätt tidpunkt, en svensk klassiker som antagligen kommer återvända till många gånger i framtiden.

2. Noah And The Whale – Peaceful The World Lays Me Down

Med årets finaste textrad ‘I fell in love with the world in you’ från titellåten svepte denna Londonorkester fram med bitterljuv folkpop med luftiga arrangemang. Från söta och vackert vemodiga Mary, via sommarens kanske finaste poplåt 5 Years Time och en romantikers vädjan i Give A Little Love så sjöng Noah And The Whale så vackert om idealistisk kärlek så att Pitchfork nästan spydde. En ny röst för er som lyssnat sönder Jens Lekman och Belle & Sebastian.

3. Frida Hyvönen – Silence is Wild

Med större arrangemang, som jag till en början misstolkade som irriterandesvulstighet, fortsatte Frida under 2008 att skriva de bästa historierna, att sjunga med den starkaste rösten och hamra på tangenterna med den finaste klangen. Trots några irriterade låtar så som är Frida, som någon i DN påpekade, en totalt unik röst i dagens popvärld som gör mig lite extra stolt över att vara från Sverige, och veta vad folketshus är.

4. Ra Ra Riot – The Rhumb Line

Med årets bästa discopoplåt Too Too Too Fast visade Ra Ra Riot att det inte bara var Vampire Weekend som kunde bygga pop med solsken och melodikänsla och välavvägda stråkar 2008. Med kreativa popexplosioner som ofta gräver djupt i både 80-tal och college radio rock är det perfekta skivan för er som gillade The Shins runt Chutes Too Narrow och gillar er popmusik med stråkar. En skiva som gått allt för många förbi 2008.

5. Bon Iver – For Emma, Forever Ago

Ni har säkert hört historien förut. Dumpad kille sätter sig i en stuga i Wisconsin och gör en skiva med brustet hjärta. Jag köpte det inte till en början, men sen gav jag det en chans och vad som kom fram var den vackraste gitarrmelankoli jag hört sen Red House Painters var som bäst. Med en röst som låter som en mjuk kudde att trösta sig med och en ljudbild som luktar mossa och skog är det perfekt eskapism för den stressade urbana mannen. Re: Stacks hör till årets absolut vackraste låtar och det är väldigt roligt att en sån här skiva kan bli så uppmärksammad 2008.

6. Lykke Li – Youth Novels

Om 2008 ska definieras av en skiva så blir det nog Youth Novels. Lykke Li är en profilstark själ som vägrar hålla sig till en och samma mall. Så det blev stötig självförtroende pop i lysande Compain Department, kärlekskrank flickromantik i Little Bit och kaxig körparty i Breaking It Up. Det mesta hon försökte sig på blev lysande och den där Lykke Li frisyren hittade till och med till Amsterdam där hon spelade två gånger på Paradiso under hösten, senaste kvinnlig artist som gjorde det var Amy Winehouse om jag inte minns fel.

7. Cut Copy – In Ghost Colours

Electropop lät bäst i händerna på dessa Australiensiska killar som inte var rädda för att stoppa in lite gitarrer och ibland låta sjukt mycket 80-tal. Till skillnad från mycket annan electropop höll sig Cut Copy sig inte med påklistrad party attityd eller för mycket LSD-trippade kläder. Dom lät så att säga musiken tala för sig själv, och det blev förstås en väldig fest med redan odödliga singlar som Light And Music och Heart On Fire.

8. Wolf Parade – At Mount Zoomer

Efter en debutskiva som hamnade lite i skymundan av Arcade Fires genombrott så kom Wolf Parade tillbaka i år med en väldigt modig skiva. Med en blandning av luftig pop, mer piano, ibland lugnare tempo, ibland mer teatraliskt, men alltid med den där rastlösa nu eller aldrig känslan som jag alltid älskat med bandet. Konserten i Amsterdam under hösten visade att det här bandet förtjänar en mycket större publik. För er som gillar det här kan jag även rekommendera Isaac Brooks sidoprojekt Sunset Rubdown, ännu lite mer galet och vingligt.

9. Lightspeed Champion – Falling Of The Lavender Bridge

Stora känslor, stråkar, melodier och folkpop med pälsmössa. Lightspeed Champion gjorde en skiva som kändes personlig, som vågade bli storslagen, som visade upp ett brustet hjärta och sen snickrade ihop låtar med überdramatiska textrader som ’lick my open wound’, jag gillar det väldigt mycket och blir inte förvånad som låtarna dyker upp i lite serier och sånt för att visa någon stackars tonårings brustna hjärta.

10. The Week That Was – The Week That Was

Sunderlandbördiga Field Music var kroniskt underskattade. Så ena halvan bildade The Week That Was, som låter ungefär som Field Music, fast lite mer modernt polerat. Det handlar om kreativa trummor, vackra melodier och infall från höger och vänster. Det låter både duktigt och ambitiöst, vilket förstås kunde bli tråkigt, men The Week That Was har den där popmusikkänslan som visserligen låter som en brittisk musikskola med stråkar, men som gör att man inte kan sluta att le fånigt och fundera på hur dom egentligen kom på alla idéer. Lisa Millbergs favoritlåt heter The Story Waits For No One, hypotetisktredaktionens favorit heter Yesterday’s Paper, fast det är kanske för att vi pluggar media.

2008 del 2

2008 var året jag såg Lykke Li i Karlstad inför olagligt få personer i publiken, det var året jag väntade länge på Cut Copy i Göteborg och fick en dansfest när dom väl kom. Det var året sångaren i The Futureheads fick en el-stöt i munnen på en festival utanför Bonn, det var året då Death Cab For Cutie hade alla rätt inför en svettig publik i en före detta industrilokal i en förort till Köln. Det var året då Andrew Bird stod ensam i en kyrka i Amsterdam och lät som en orkester av välartikulerad poplyrik och infallsrika låtar med stråkar. Det var året då Frida Hyvönen kom tillbaka till Amsterdam och spelade Valerie som sista låt så vackert så att det kändes ok att gå ut i det snöblandade regnet på en söndag.

2008 var året då mitt första halvår var en enda lång vandring åt fel håll i livet, då jag skrev saker som gjorde mig deprimerad, då jag kände att Amsterdam var mitt ända val och att det tog för lång tid. Det var en tid av halvhjärtade jobbsökar försök, några fantastiska dagar i Amsterdam/Stockholm med mitt ex, några fina veckor i Tyskland då jag började känna att jag var på väg och rätt håll, och sen, den fina känslan av att vara tillbaka i Amsterdam och känna sig hemma men veta att det ändå är en ny upplevelse. Senare sedvanlig oro inför framtida beslut.

I morgon åker jag till Småland, jag har bränt två skivor med titeln: 'parent proof car cd 1' och 'parent proof car cd 2'. Låtlistor kommer kanske senare.

The Extenden Parallel Process Model

'We have t-shirts: they are ugly, but warm' sa Frida Hyvönen innan hon gick av scenen for sista gangen. She's a bit quirky and aloof sa jag till hon jag gick pa konserten med. Fint var det dock som vanligt (3e gangen jag ser henne, andra pa Paradiso), speciellt nar hon sjong Dirty Dancing, Science, N.Y och sa avslutande Valerie. Nu ar jag dock tyvarr aterigen nedsjunken i studier i en datasal med operationsljus och engelskt tangentbort. Min dator har i princip crashat dar hemma. Nu ska jag tillbaka till Kim Witte's EPPM-model som forklarar hur manniskor kan tolka 'fear appeal messages': typ, om du roker sa kommer du att do en plagsam dod. Det funkar inte pa alla, men pa vissa kan jag val saga som en mycket kort sammanfattning.

And he was a dancer

Det är sol i Amsterdam! I kid you not. Jag inledde dagen i en datasal bland rapporter om organisk odling, träffade Silvia som skulle på modern dans på danshögskolan, så jag hängde på henne, Anna och Barbara för det lät roligare än att sitta och försöka rädda miljön. Så vi betalde 3 Euro och fick se tre föreställningar abstract dans, jag ska inte ens försöka mig på att analysera vad det egentligen var vi såg, men två av tre grupper var bra. I den ena var dansarna galna och strang runt och kastade sig på golvet (jag trodde det hade med krig att göra, de andra trodde att det skulle illustrera ett mentalsjukhus) den sista påminde mig lite om den där Sigur Ros videon jag postade på bloggen för någon månad sedan. Danstjejer är extremt sexiga, noterade jag också. Och danskillar måste raka benen.

Igår var jag och kollade på Burn After Reading med en sönderstressad Thomas och Denis och Gail. Den gick på min favoritbiograf i staden, The Movies på Harlemmerstraat. Fantastiskt bra film som är fylld av så mycket oväntade inslag och vändningar att den skulle kunna falla sönder när som helst, men bröderna Coen vet förstås precis vad dom gör och skådespelarinsatserna är fantastiska rakt igenom, årets roligaste film, lätt.

Nu ska jag cykla iväg och träffa några människor som ska äta svampar, såna som precis blev olagliga här i staden. Ska skriva en historia om dem hade jag tänkt, får se hur det kommer att gå, jag räknar med många konstiga samtal. Och så har jag fixat biljetter till Frida Hyvönen på Paradiso i morgon. Det blir en helg i kulturens tecken, och helt vit (dvs. ingen alkohol) också.

Vi kör ett Frida Hyvönen citat på det:
Once I was a serene teenaged child
Once I felt your cock against my thigh
You said you were a poet, man
your poetry wasn't obvious to me

Hon kan det här med texter som inte glider förbi.

Such a lack of health

Så jag blev sjuk igen, och alla säger att: du är ju jämnt sjuk! Som om det inte räknas, som om det skulle hjälpa, jäkla folk! Inte nog med att jag spenderade gårdagen i sängen, jag lyckades dessutom missa Tv On The Radios sen länge utsålda konsert här i Amsterdam. Som tur är lyckades Bertus sälja min biljett. I tisdags fick jag i alla fall se Wolf Parade och det utvecklade sig till en smått fantastiskt konsert. Efter en seg inledning, där bandet gick på en halvtimme för sent (mycket ovanligt i Paradiso där de flesta spelar på exakt utsatt tid), och där en medlem saknades av okänd anledning, kändes det inte om riktigt rätt dag att se bandet. Det lät aldrig dålig egentligen, det kändes bara lite för mycket som en tisdag i inledningen. Låtarna satt men det kändes inte riktigt, till och med bultande You Are A Runner And I Am My Father’s Son lät lite oinspirerad.

Men så någonstans i mitten så får vi höra Fine Young Canibals, en av de bästa låtarna från nya skivan, och då bränner det plötsligt till, sången har lite mer energi, trummorna är lite direktare och Isaac Brook slår lite hårdare på klaviaturen. Efter det blir det mer och mer energi både på och nedanför scenen. Efter en mördande tung California Dreamer, en energisk This Heart’s On Fire och slutligen en totalt kaotisk Shine A Light så står vi och fånler för jag har dansat och har öl över halva kroppen, trots att jag inte druckit något. En så kallad arbetsseger som Amsterdampubliken hyllade som sig bör.

Sen blev jag sjuk förstås, så nu är jag bitter, men på söndag kommer Frida Hyvönen hit, kanske är jag frisk då. Nu måste jag läsa en rapport om anledningarna till varför tjejer i åldern 12-17 år inte vaccinerar sig för någon sorts livmoderscancer. Ni borde sätta på California Dreamer och sjunga med i refrängen istället, det sägs vara ungefär tio gånger roligare än att läsa om livmoderscancer.

The Texas Chainsaw Massacre Scream-A-Long

Idag är det ju Halloween. Förra året var jag på en galen fest på en trendig gayclub i San Francisco där operasångare och dansare uppträdde medan vi åt lyxig plockmat och drack för många Dry Martinis. I år blir det något helt annorlunda, mitt favoritställe när jag bodde i västra delen av staden i somras, De Nieuwe Anita, kör följande grej ikväll:

Halloween Scream-A-Long: Texas Chainsaw Massacre

A HULKING BRUTE WIELDING A CHAINSAW IS COMING RIGHT FOR US! AAAAARRRGGHH! Now you’re in the right mindset to enjoy the newest KLIK! & Play activity. After the Big Lebowski Night, The Animation Night and the Scarface Swear-A-Long, we are proud to present The Texas Chainsaw Massacre Scream-A-Long and accompanying Halloween Party!

Det är lite oklart vad detta egentligen innebär, men ölen kostar 1,80, deras drinkar är som importerad Brasilianskt solsken och i dörren står en kille med världens coolaste mustach. Från vägen ser det inte ens ut som att det är en bar, men väl inne, bland olika soffor och bokhyllor händer det något, gå längre in och du hittar en liten klubbdel i två våningar. Efter några timmar här drar vi vidare till sunkga Doos (öl 1,30), där de som inte orkar cykla till västra delen av Amsterdam håller hov. Finns potential i den här kvällen, min kostym väntas bestå av blodig innebandyspelare.

Dagens låt heter London! och finns på Frida Hyvönens nya skiva Silence is Wild, som är väldigt väldigt fin. Hon kommer hit i december och spelar på Paradisos lilla scen. Jag såg henne där för ungefär två år sedan, då kastade hon vindruvor på oss och sjöng så starkt och bankade så hårt på sitt piano att vi alla blev lite överraskade, på ett positivt sätt.