Så kom solen

Vi får njuta av några fantastiskt fina dagar i Amsterdam just nu, värme sol, och gatorna fulla av harmoniska människor. Och så jag då, stressad på min cykel på väg mot morgonlektionen, där presenterar jag min idé till final paper innan jag cyklar hem igen för att sova. Jag och Enda vill kolla på The Daily Show men gårdagens avsnitt funkar inte, så det blir The Colbert Report, men det har tappat lite senaste veckorna. Sen börjar jag på min presentation till måndag, somnar två gånger mitt i artikeln jag ska argumentera utifrån. Cyklar ut i solen för att lämna in en skrivuppgift, vidare söderut till Lidl, där alla bara vill bort, men jag hittar billig Mango och Brieost. När jag börjar tjäna pengar ska jag aldrig handla där mer.

Hem igen, över Amstelfloden och stekarna som sitter i solen vid teatercaféet på andra sidan Amstel Hotel och dricker Espressos. Mer läsande, byter till American Pastoral som jag ännu inte tagit mig igenom, han skriver så omständligt (eller detaljrikt om man vill se det positivt), den Nobelpristippade Philip Roth, lika bra att en fransman fick priset i år. Enda ville spela tennis men min kropp är mör efter första innebandyträningen på en dryg vecka, lyckades springa in i en ribbstol också, gjorde ont. I morgon kommer Ben från Prag för att hälsa på, så det är viktigt att allt jag måste göra inför måndag är klart innan det. Ikväll ska jag käka chips, dricka cola och läsa David Sedaris Me Talk Pretty One Day, den är ungefär 14 gånger roligare än American Pastoral, fast också 12 gånger mindre djup. Vad betyder det? Jag vet inte, fråga någon som kan matte. Det är torsdag i alla fall, hoppas ni mår bra.

Dagens låt: Glasvegas – Geraldine (storslagen höstpamp)

Kan nog bli ett Whopper Meal i eftermiddag

Började läsa Philip Roth’s American Pastoral igår i Vondelpark. Fortsätter med den idag i sängen medan jag återhämtar mig från all swingdans under gårdagskvällen. Den verkar riktigt bra och otroligt välskriven. Varje mening känns laddad och levande. I ett avsnitt refererar huvudpersonen till Leo Tolstoy’s karaktär Ivan Lynch. Tolstoy ville exponera det ordinära livet och beskriver Lynch liv som a decorous life approved of by society, av många sett som perfekt. Med hög lön, fint hus i St. Petersburg och vänner i societetseliten hade han nått dit man förväntades i ett framgångsrikt liv. Men på sin dödsbädd så beskriver Tolstoy hans liv som:
Had been most simple and most ordinary and therefore most terrible.

Det är en intressant tanke, inte bara för att det illustrerar hur det politisk och samhälleligt perfekta livet inte nödvändigtvis är intressant, utan också att det finns en tristess i den lätta framgången, något platt i en ständig framgångssaga. Det kan vara bra att ha i åtanke när man själv kryssar fram i livet, som ju är fyllt av både missöden och fantastiska tillfällen för de flesta av oss.

Själv tappade jag bort min nyckel till mitt nya studentrum igår, så jag är tillbaka i tvåvåningslägenheten jag lämnade i fredags kväll, men när jag läser den där meningen av Tolstoy så kan jag i alla fall tänka att trots att det varit mycket upp och ner det senaste året så har mitt liv verkligen inte varit most simple and most ordinary. Som en äldre herre sa till mig under en middag i San Francisco: det är motgångarna och svårigheterna som gör dig till en intressant person. Det kanske inte gäller borttappade nycklar, men andemeningen ligger det mycket i.

Ja, sånt här funderar jag på ibland när jag bullat upp täcket mot väggen och sitter med krökt rygg i sängen, i en lägenhet i västra delarna av Amsterdam, en molnig söndag i augusti 2008. Det är lite vackert ändå, tycker jag. Kan nog bli ett Whopper Meal i eftermiddag.