Vi glömmer bort att leva

Arsenalfanet Matthew har inte riktigt koll på saker och ting, matchen Twente – Arsenal var inte igår, utan idag. Så det blev ingen fotboll på Tara’s. Istället tog jag min kraftigt träningsverkskadade kropp och cyklade hem och kollade på This is England och åt laxpasta med Simone. Filmen var precis lika bra som första gången jag såg den, kanske till och med ännu bättre, utan tvekan är det redan en modern klassiker med sina mångbottnade karaktärer och ett foto som verkligen fångar England i början av 80-talet (inbillar jag mig i alla fall).

Sen såg jag halva Into The Wild, som jag såg för första gången för en dryg vecka sedan. Tänkte skriva något om den då men glömde bort det. En otrolig film är det i alla fall, kanske rent av den bästa film jag sett faktiskt. För en kringflackande person som mig så är denna On the road liknande historia obeskrivligt stark. Jag känner igen mig i mycket av huvudpersonen Christopher McCandless sökande och funderande. I hans känslor kring hur meningslös den vardagslunk som präglar de flesta människors liv är, hur vi glömmer bort att leva, och uppleva, eftersom vi är så upptagna av materiella saker. Det är inga nya tankegångar egentligen, men sättet Sean Penn har handskats med denna fantastiska, och tragiska historia är fenomenal.

Allt, från de makalösa naturbilderna till alla de människor Christopher möter innan han når sitt slutgiltiga mål, fyller en funktion. Lägg på ett fantastiskt soundtrack med akustiska sånger från Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder och Into The Wild slukar dig lika aggressivt och oförlåtande som Alaska tillslut slukar Christopher. En film att inspireras av, om man vågar. Jag har i alla fall en nyfunnen önskan för naturupplevelser och natur i allmänhet, lite synd när man bott i Sverige en massa år och nu flyttat bort från allt vad natur heter. Skulle jag sett denna film när jag var runt 20 vågar jag inte ens gissa vilka effekter det skulle kunna få.

Sådär, två filmer som båda var väldigt nära att få mig att gråta, och som jag faktiskt tycker är absolut omistliga.

Idag, blir det då äntligen lite fotbollstittande och öldrickande. Träningsverken från igår har eskalerat ytterligare och jag betraktar mig själv som handikappad idag, kan inte böja mig framåt eftersom baksidan av mina lår är totally fucked, det är inte kul.