The Way Out West: facit
Då är det äntligen dags för hypotetiskredaktionen att presentera årets Way Out West guide, I folkmun känd som “guiden”. Att gå på musikfestival är inte helt enkelt, mycket ska ses, det ska ätas, och så ska man försöka att vara klädsamt onykter under större delen av dagen, mest för att orka med diverse illaluktande kids men också för att musik är så roligt när man är full (fråga exempelvis Langhoe, som plötsligt blev världens största Casears fan med några öl under västen en Festivalborgsafton). Nu blev den här guiden, på grund av tidsbrist, inte lika omfattande som planerat. Men skit i det, du får det nog bra på den där festivalen ändå. Del två kommer på fredag.
Torsdag
Klubbdag där redaktionen väljer Kajskjul 8 där de elektroniska akterna Four Tet och Kleerup spelar, inget sådär jättespännande men Four Tet har ändå den utomordentliga skivan Rounds i bagaget och vem vet, Kleerup kan kanske piska upp sina rätt sega albumspår live. De trendängsliga (och de som tycker att distade och fuzzande gitarrer är the shit) hänger på Pusterviksbaren där hyllade L.A bandet No Age spelar.
21.30 Four Tet
23.00 Kleerup
Fredag
På fredagen öppnar då den riktiga festivalen i Slottskogen. Det gäller att ta sig dit tidigt eftersom ett av festivalens finaste bokningar kliver på scen redan 13.30, tolv timmar senare rundar du av med The Doodos…
13.30 Lightspeed Champion
Brittiska Lightspeed Champion står för en av årets hittills bästa skivor med Falling Of The Lavender Bridge. Med grunden i singer/songwriter- och folk-myllan hoppar Devonte Hynes, som han heter, runt mellan stråkar och plockande gitarrer. Alltid med en osviklig känsla för melodier och nyskapande arrangemang. Han arbetar med välbekanta ingredienser men när allt faller på plats så finns det något väldigt unik och säreget med Lightspeed Champion. Det säger jag inte bara för att en av hans låtar heter Everyone I Know It Listening To Crunk. Den låter inte som du tror.
18.10 Franz Ferdinand
För att man kan hoppa runt och sjunga it’s always better on holiday. Det är föresten lite av min och Jacobs specialitet, speciellt på Arvikafestivalen.
18.45 Okkervil River
Här kommer det bli mycket känslor, Okkervil River är ett sånt band. Med massor av dramatik och stora arrangemang kan man tro att detta blir något sorts nu-emo, eller ännu värre, Muse. Men Okkervil River har så mycket bättre smak än så. På senaste skivan, fantastiska The Stage Names, lyckades bandet perfekt med instrumenteringen. Det är en skiva fylld av anthems och drivande indierock. Hypotetiskredaktionen tror att Our Live Is Not A Movie Or Maybe kan bli en av höjdpunkterna på årets festival. En stor del av charmen hos Okkervil River ligger i sökandet efter dramatik, efter känslor, efter att få riva och slita tag i lyssnaren, sånt gillar jag när det görs rätt. Kan bli lite av en renande upplevelse det här.
20.15 The National
Redaktionens absoluta favoritband verkar bara få 45 minuters speltid, det är kriminellt. Jag har lite svårt att peka på vad som är så fantastiskt med National. Det har nog mycket med sångare Matt Berninger att göra, eller att dom gjort fantastiska skivor som Boxer och Alligator, och texterna, och ja, jag lyckas aldrig riktigt förklara vad det är som är så bra med The National, men mest lyssnade bandet på min last.fm är det, om det nu säger något.
21.45 Yeasayer
Ett av de mest intressanta banden från USA. Dundrade fram förra året, främst med nutidsdystopiska 2080. Såhär skrev jag om deras skiva när jag listade deras skiva All Hour Cymbals som nummer 7 av alla skivor 2007:
Det är inte helt enkelt att förklara Yesayers musik. Ibland låter det som medeltidsmusik spelat av Fink Floyd, andra gånger som en korsning mellan en hednisk kör och Sufjan Stevens, och stundtals som en busig orientalisk lillebror till TV On The Radio. Trots denna eklektiska blandning lyckas Yeasayer knyta ihop de olika musikstilarna till ett album som har en helt egen röst 2007, precis som Beirut så skapar Yeasayer musik som färgats av musikstilar som tidigare inte fått plats inom den nutida popmusiken. Resultatet blir något som saknar tydlig kulturell förankring men är fylld av en genuin upptäckarkänsla, som att läsa en riktigt bra historisk novell.
Sigur Ros spelar ungefär samtidigt, och även om jag gillar deras valsångspop väldigt mycket så är inte en innestadsfestival rätt forum för dem, så därför, våga skita i dem och se Yeasayer istället, det kommer bli stort!
22.50 Broder Daniel
Det här kan bli oerhört stort, men jag är inget större fan, så det får räcka med 20 minuter…
23.15 Buraka Som Sisterna
… för nu har klockan passerat 23 och då är det förstås dags att dansa, det gör man bäst till Buraka Som Sisterna, en kakafonisk kombination av electro, M.I.A och Portugisisk undergroundrap, det låter inte bara roligt och intressant på pappret, live ska det tydligen vara fantastiskt, en av de akter jag sett fram emot mest att få se. Om du inte hört talas om det här tidigare, och du tycker att Broder Daniel är sådär, då är det här din räddning.
24.00 Fanfarlo (Storan)
Melodisk brittisk pop, lite som Coldplay lät på Parachutes, väldigt fina melodier, lyssnade väldigt mycket på det är bandet under hösten, tror dom har potential att växa sig ganska stora, så ni som gillar att ha sett band innan dom slår, det här kan vara ett av de bästa korten på festivalen. En konsert att kramas på.
01.00 The Dodos (Pusterviksbaren)
Det här är AmsterdamDavids nya älskningar, mycket mer vet jag inte, har inte haft tid att kolla upp detta. Men han har bra smak, det vet ni som sett hans låtlistor här på bloggen, så vi litar helt enkelt på honom.
Torsdag
Klubbdag där redaktionen väljer Kajskjul 8 där de elektroniska akterna Four Tet och Kleerup spelar, inget sådär jättespännande men Four Tet har ändå den utomordentliga skivan Rounds i bagaget och vem vet, Kleerup kan kanske piska upp sina rätt sega albumspår live. De trendängsliga (och de som tycker att distade och fuzzande gitarrer är the shit) hänger på Pusterviksbaren där hyllade L.A bandet No Age spelar.
21.30 Four Tet
23.00 Kleerup
Fredag
På fredagen öppnar då den riktiga festivalen i Slottskogen. Det gäller att ta sig dit tidigt eftersom ett av festivalens finaste bokningar kliver på scen redan 13.30, tolv timmar senare rundar du av med The Doodos…
13.30 Lightspeed Champion
Brittiska Lightspeed Champion står för en av årets hittills bästa skivor med Falling Of The Lavender Bridge. Med grunden i singer/songwriter- och folk-myllan hoppar Devonte Hynes, som han heter, runt mellan stråkar och plockande gitarrer. Alltid med en osviklig känsla för melodier och nyskapande arrangemang. Han arbetar med välbekanta ingredienser men när allt faller på plats så finns det något väldigt unik och säreget med Lightspeed Champion. Det säger jag inte bara för att en av hans låtar heter Everyone I Know It Listening To Crunk. Den låter inte som du tror.
18.10 Franz Ferdinand
För att man kan hoppa runt och sjunga it’s always better on holiday. Det är föresten lite av min och Jacobs specialitet, speciellt på Arvikafestivalen.
18.45 Okkervil River
Här kommer det bli mycket känslor, Okkervil River är ett sånt band. Med massor av dramatik och stora arrangemang kan man tro att detta blir något sorts nu-emo, eller ännu värre, Muse. Men Okkervil River har så mycket bättre smak än så. På senaste skivan, fantastiska The Stage Names, lyckades bandet perfekt med instrumenteringen. Det är en skiva fylld av anthems och drivande indierock. Hypotetiskredaktionen tror att Our Live Is Not A Movie Or Maybe kan bli en av höjdpunkterna på årets festival. En stor del av charmen hos Okkervil River ligger i sökandet efter dramatik, efter känslor, efter att få riva och slita tag i lyssnaren, sånt gillar jag när det görs rätt. Kan bli lite av en renande upplevelse det här.
20.15 The National
Redaktionens absoluta favoritband verkar bara få 45 minuters speltid, det är kriminellt. Jag har lite svårt att peka på vad som är så fantastiskt med National. Det har nog mycket med sångare Matt Berninger att göra, eller att dom gjort fantastiska skivor som Boxer och Alligator, och texterna, och ja, jag lyckas aldrig riktigt förklara vad det är som är så bra med The National, men mest lyssnade bandet på min last.fm är det, om det nu säger något.
21.45 Yeasayer
Ett av de mest intressanta banden från USA. Dundrade fram förra året, främst med nutidsdystopiska 2080. Såhär skrev jag om deras skiva när jag listade deras skiva All Hour Cymbals som nummer 7 av alla skivor 2007:
Det är inte helt enkelt att förklara Yesayers musik. Ibland låter det som medeltidsmusik spelat av Fink Floyd, andra gånger som en korsning mellan en hednisk kör och Sufjan Stevens, och stundtals som en busig orientalisk lillebror till TV On The Radio. Trots denna eklektiska blandning lyckas Yeasayer knyta ihop de olika musikstilarna till ett album som har en helt egen röst 2007, precis som Beirut så skapar Yeasayer musik som färgats av musikstilar som tidigare inte fått plats inom den nutida popmusiken. Resultatet blir något som saknar tydlig kulturell förankring men är fylld av en genuin upptäckarkänsla, som att läsa en riktigt bra historisk novell.
Sigur Ros spelar ungefär samtidigt, och även om jag gillar deras valsångspop väldigt mycket så är inte en innestadsfestival rätt forum för dem, så därför, våga skita i dem och se Yeasayer istället, det kommer bli stort!
22.50 Broder Daniel
Det här kan bli oerhört stort, men jag är inget större fan, så det får räcka med 20 minuter…
23.15 Buraka Som Sisterna
… för nu har klockan passerat 23 och då är det förstås dags att dansa, det gör man bäst till Buraka Som Sisterna, en kakafonisk kombination av electro, M.I.A och Portugisisk undergroundrap, det låter inte bara roligt och intressant på pappret, live ska det tydligen vara fantastiskt, en av de akter jag sett fram emot mest att få se. Om du inte hört talas om det här tidigare, och du tycker att Broder Daniel är sådär, då är det här din räddning.
24.00 Fanfarlo (Storan)
Melodisk brittisk pop, lite som Coldplay lät på Parachutes, väldigt fina melodier, lyssnade väldigt mycket på det är bandet under hösten, tror dom har potential att växa sig ganska stora, så ni som gillar att ha sett band innan dom slår, det här kan vara ett av de bästa korten på festivalen. En konsert att kramas på.
01.00 The Dodos (Pusterviksbaren)
Det här är AmsterdamDavids nya älskningar, mycket mer vet jag inte, har inte haft tid att kolla upp detta. Men han har bra smak, det vet ni som sett hans låtlistor här på bloggen, så vi litar helt enkelt på honom.
posted by Patrik Edvardsson at 11:41 em
3 Comments:
intressant, framförallt ur klubbsynpunkt, där jag inte har koll. tyvärr missar jag fanfarlo pga dum tid.
jag antar att lördagstips kommer senare.
Först och främst vill jag ge dig cred för att du stavat "Caesars" rätt, alltså med A före E och inte tvärtom. Det brukar faktiskt vara lite unikt.
Ännu mer cred ska du ha för att jag blivit lite såld på nästan alla konserter du släpat med mig på. Förutom tidigare nämnda konsert vill jag påminna om Babyshambles på Hultan och The Go Team! i San Fran. Undrar vad just hur du ska kunna toppa det i A-dam i höst =)
Det ska dock sägas att mina krav inte är så höga då jag inte varit på så många konserter i mitt liv. Inte förutom Rockslottet i Finspång och, lite oväntat faktiskt: Michael Jackson på Ullevi 1995. Det var på den tiden när hans näsa satt på plats även utan tejp.
/Erik (Langhoe)
Gustav: Lördagstipsen kommer på fredag.
Erik: Det är ju bra att jag har kunnat leverera! Finns dock goda chanser i höst igen om du och Markus kommer i November, då spelar nämligen Hot Chip här, och det finns få saker i livet som är roligare än en Hot Chip konsert på fyllan. Så är det.
Skicka en kommentar
<< Home