En omskriven popprincessa

Det känns som att jag växt upp lite. Insparken är över för den här gången, och det känns ganska bra att det inte var som förra gången jag sparkades in. Då, 2006, var jag redo att kasta mig ut i en okänd stad efter en tid i Örebro där jag aldrig riktigt kom till rätta. Jag gjorde allt väldigt stort och energiskt, och det var fantastiskt. Den här gången avstod jag från en hel del aktiviteter, åkte till Vondelpark och läste tidningen i lördags istället för att delta i någon sorts ”skattjakt”. Struntade i att följa med ut efter att vi sett en av få bra holländska filmer, Simon, för att istället gå hem och sova.

Detta betyder självfallet inte att jag kommer sluta festa, eller umgås med folk, men jag kommer helt enkelt vara lite mer selektiv, köra på det jag verkligen gillar, och våga strunta i en fest där jag uppenbarligen inte är målgruppen. Det känns väldigt bra faktiskt. Som när jag och Andreas kollade upp konst och diskuterade ett dokumentärprojekt istället för att få gratis öl med en massa packade Erasmusstudenter, om det inte tyder på ett visst mått av mognad så vet jag inte hur jag ska tolka det?

Annars väntar jag på en lista från Andreas så att jag kan försöka sammanfatta Paris, just nu känns det som ett lite för stort berg att bestiga, men någon gång ska jag försöka publicera något om det. Till veckan inleds mina studier, vilket dag detta sker är fortfarande oklart, men senaste budet var torsdag, ska försöka få klarhet i detta inom kort.

Dagens musiktext handlar om Lily Allen, en omskriven popprincessa från de Engelska öarna. Och en artist som mitt ex fick mig att upptäcka efter att jag som så många gånger tidigare förkastat en skiva allt för snabbt. Favoritlåten från ojämna men fina debuten Alright Still heter Everything’s Just Wounderful och det är en fantastiskt smart låt om utseendefixering och samhällstryck. Kanske en låt som tjejer i högstadiet borde fångas av mest, men även jag uppskattar den bitska ironin. Nu har Lily börjat släppa ifrån sig ny musik på sin myspace, som bland annat ständigt klädrefererande SvD journalisten Kristin Lundell noterat. Låtarna kommer inte att få plats på hennes nästa fullängdare, men möjligen på ett kommande mixtape om jag förstått det hela rätt. Hur som helst så är det väldigt fina låtar, lite mer traditionella än på Alright Still. Samtliga tar avstamp i ganska traditionella pianokostymer, men det låter väldigt fint och ärligt: Hypotetiskredationen ger tummen upp.
http://www.myspace.com/lilymusic