Fishermans Friend och näsdukar

Förkyld. Satt i en datasal och försökte skriva en rapport idag om vilka anledningar det finns för bönder att inte odla organiskt. Det gick inte alls. Så jag cyklade hem i den kalla vinden och läste vidare i All the Sad Young Literary Men av Keith Gessen. Den handlar om tre olika karaktärer som effektivt förklarar problemen med två av mina framtidsdrömmar (att doktorera och att skriva en bok). Så här beskriver en karaktär sitt eget liv:

‘He was, to put it most plainly, a divorced fifth-year graduate student who lived in Syracuse and masturbated to simulations of on-line pornography that he refused to pay for – but who knows the secrets of the human heart?’

Den är förstås väldigt rolig att läsa om man har liknande ambitioner (inte on-line porr biten, utan skrivarbiten:)). Den här bloggen förklarar vad som är fint med boken lite närmare:
http://readingforwriters.blogspot.com/2008/07/all-sad-young-literary-men-by-keith.html
Allra bäst beskriver dock New York Times Book Review boken, med paralleller till F. Scott Fitzgerald’s böcker i inledning och en djup genomgång av karaktärerna är det en lång och fantastisk hyllning till en bok som passar alla oss som går omkring i livet efter Universitetsstudier (ok, jag är inte ute än, men snart) och försöker skriva något.
http://www.nybooks.com/articles/21316

Ni får ett citat till:
‘Mark was like those stunned post-Soviet Russians during the draconian free market reforms, watching their ten-thousand-ruble lifetime savings, still active in their memories, turn overnight into fifty dollars. The Devaluation, it was called. And it hurt.’

Igår kollade jag och Enda på The Wackness, en fin film som gör att man
A, Vill åka till New York
B, Vill lyssna på hip hop från mitten av nittiotalet
C, Vill röka på med en gammal psykolog

Idag har Gail och Denis inflyttningsfest, trots att dom flyttade in för över tre månader sen, min medverkan är mycket osäker, kan nog bli en kopp te och lite mer All the Sad Young Literary Men i sängen istället.

There will be snacks

Ok, jag hade väldigt höga förväntningar på Andrew Bird. Men, det var ingen av oss som var redo för den förbluffande uppvisning i musikalisk talang som anspråkslöst basunerades ut i kyrkan De Duif. Vi kom dit tidigt, drack rött vin och fick bra platser nära scenen. Sen gick han på, och det samplades fioler, handklapp, visslingar och gitarrer till höger och vänster och jag satt där och var totalt uppslukad av musiken, med en fånigt leende på läpparna. Vi tittade på varandra och skakade på huvudet ibland mellan låtarna, vad fanns det att säga?

Bird blandade nya och gamla låtar och allt lät helt otroligt, hans förmåga att arrangera om gamla favoriter som Plasticities, Oh Sister och Weather Systems med alster från hans kommande skiva Noble Beast gav oss känslan av att vi såg något unikt, något som jag ofta saknar på konserter. Och så har vi den där rösten också, som är så säker och vacker och det låter otroligt till och med när han mumlar (vilket inte var hel ovanligt). Det var inte en i raden av konserter, nej, nu stod Andrew Bird ensam på scenen i en kyrka i Amsterdam, några kvarter söder om Rembrandtplein, då ska man utnyttja det.

Allra finast blev det mot slutet när det han spelade Gails favoritlåt tables and chairs. När vi gick ut i den stjärnklara Amsterdamnatten hade vi den där känslan som man får ibland efter en fantastisk konsert, som att man blev påmind om vilken enorm kraft musik faktiskt kan ha. Det var vackert, och när Andrew Bird själv kom ut på kyrktrappan så gick jag fram, som ett fån, och sa att ”that was totally amazing”, han sa ”thank you very much” och sen gick han in igen, som om han just sett en galning. Sen förstörde vi kvällen lite genom att gå till en pub med kass musik och något kort idiot från Barcelona försökte få oss alla att gå och dansa. Man dansar inte efter att man sett Andrew Bird i en kyrka, ville jag säga till henne, men jag stod där och försökte glömma bort verkligheten. Sufen filmade en av låtarna så det är inte omöjligt att ni kommer att få ett smakprov här på bloggen inom kort.

Andrew Bird - Plasticities

Halv nio ikväll i kyrkan De Duif på Prinsengracht 756. Jag och Andrew Bird. Först måste jag hålla en persentation om newsframing av EU utvidgningen 2004.

Taken By Trees

Jag älskar när musik kommer och hoppar på mig när jag inte är beredd. När jag sätter mig ner framför datorn efter en dokumentär om reggae och några efterföljande öl på en bar och kollar mailen. När Taken By Trees dyker up, eller Victoria Bergman som hon egentligen heter och försiktigt sjunger i mina öron. Ja, det var hon som sjöng på Young Folks med Peter Bjorn & John, och som tidigare sjöng i fantastiskt fina The Concretes (som tappade allt när hon försvann). Nu kallar hon sig för Taken By Trees och det visste jag sedan tidigare. Skivan har funnits på min itunes-lista och ibland så har jag lyssnat, men tröttnat.

Men så i lördags, lite innan två på natten så dök plötsligt Too Young upp, och jag som satt där med lite müsli och trött huvud stannade upp, som om jag var med i en film och var en väldigt dålig skådespelare. Det var som om allt plötsligt var självklart, att hennes minimalistiska folkpop passade perfekt en stormig lördagsnatt, som att hennes längtande och veka stämma tryckte på rätt knappar. Så där satt jag, och tuggade försiktigt och långsamt för att inte missa de sparsmakade arrangemangen, de försiktiga trummorna, pianoklinkandet och all den där lite vinromantiska luften som finns i hennes musik. Nu lyssnar jag på skivan om och om igen, mest på Too Young, och så Only Yesterday, och så… ja ni förstår, allt är otroligt fint. Så ni som precis som jag tyckte att det lät lite tråkigt första gången, ge Victoria en ny chans, gärna på natten, då det är lugnt och tyst. Det finns nämligen något oerhört stort och starkt i de här små sångerna om längtan och kärlek. Det tog ett tag för mig att förstå, men så brukar det vara med riktigt bra musik.

En vecka tillbaka

var jag och Erik och kollade på den här grejen http://www.svd.se/resor/nyheter/artikel_2079347.svd

Den kostade tydligen £14 millioner att producera och Hirst själv hävdar att han har sålt den för £50 millioner, men det råder delade meningar om detta är sant eller inte, vissa hävdar att han ännu inte lyckats sälja den. Erik försökte sig på en fuling och ta kort på den (vilket man absolut inte fick) men en vakt i mörkret harklade sig då Erik skulle ”låtsas vara en idiot”.

Nu en vecka senare ligger snön vit i Amsterdam och jag har precis lika mycket att läsa som förra söndagen. Igår var vi och kollade på Rise Up! en dokumentär om raggae och Jamaica som ingick i den pågående Internaltionella dokumentärfilmsfestivalen som håller på över allt i staden, regissören var där och svarade på dumma frågor, innan det vann Agents årets sista innebandymatch med 4-3, efter att ha tappat en 2-0 ledning till 2-3 i sista perioden, lagkaptenen satte sig då som anfallare och satte två mål precis is slutet av matchen, jag var ok men inte mycket mer, hade ett skott i innerstolpen och några fina passningar, men gjorde också en hel del misstag. Grolsch bryggeri ligger i Enschede föresten, och så FC Twentes moderna fotbollsarena, mycket mer än så fanns det inte att hurra för.

Enschede, we're going!

Snöblandat regn utanför, och här inne sitter jag och väntar på att cykla ner till Overtoomb sluiss där jag ska vara 08.15, sen sätter vi oss i en bil och åker så långt åt Tyskland man kan utan att korsa gränsen, och där spelar vi semifinal i holländska cuppen i innebandy. På lokalmål kallas staden Twente, men Enschede för alla oss andra. Då kör vi.

tre drycker och Larry

En kopp te
En baguette
Ett glas juice
En kopp kaffe
Lite Statik Selektah
Börsoro med Larry King
Vi kör ett möte angående forskningsmetodik på det.
I eftermiddag kommer en känd amerikansk forskare hit och berättar om hur media rapporterade kring Obama under valkampanjen.
Först lysnar jag klart på Destined to Shine.
Han kan sin tråkfyllda 70-tals doftande hip hop, den gode Statik Selektah.

Phuket

On the plane back from Phuket, Thailand seeing the white snow covered trees of Sweden outside the airplane window; I told my mom I didn’t think I would live in Sweden when I grew up. I was 10 years old then.

nerds on bikes

Erik och jag valde att endast ta pisstråkiga cyckelbilder under helgen

Lördag morgon och vi möter en superbakfull Jussi på innegården, han ska åka till Utrecht över dagen och ser ut döden utklädd till en finsk student. Vi cyklar ner till Waterloopleinmarknaden och går runt lite bland en massa onödiga saker tills vi hittar flera lådor med VHS-porr. Vi står och skrattar åt de bisarra videorna innan försäljaren kommer och börjar skrika på oss på Holländska, man får tydligen inte skratta åt hans porr. Cyklar vidare, förbi Universitetsbyggnader, på smala kanalgator och upp mot Nieuwmarkt, vi dricker kaffe på ett fik utomhus. Sen vidare mot Noordermarkt, förbi Dam Square som är grått och turistigt som vanligt, på Noordermarkt hittar Erik en bok om holländsk fotbollsrasism med kladdig baksida, vi strosar runt i Jordaan medan vi diskuterar internkommunikation.

Promenerar på Haarlemmerstraat som är lugnare än vanligt, sen vill Erik till Red Light Distric, så vi cyklar dit och hänger lite med alla brittiska turister och kollar på kvinnor i fönster och jag tycker fortfarande att det känns lite obehagligt, men ”det hör ju till”. Efter det cyklar vi västerut och hamnar på Brouwerij ’t IJ i västra delen av staden, där dricker vi öl och diskuterar åttiotalister (dvs. oss själva), om framtiden, valmöjligheter och familj och sånt där som jag och Erik brukar prata om när några öl kommer fram. Blir hungriga, Denis tipsar om en Thairestaurang i Chinatown, så vi cyklar dit och köper skitmycket mat och öl och servicen är grym och vi svettas av maten.

Cyklar hem till mig, kollar lite på Chelseamatchen som blir totalt ointressant eftersom Anelka och co dominerar totalt. Silvia kommer förbi med all sin italienska energi och jag och Erik tar en Hoegaarden var. Silvia går och en halvtimme senare kommer Rachael förbi och vi dricker några öl och Erik och Rachael försöker stryka hans skjorta på mitt skrivbord medan Erik muttrar något om att jag bor i en hungkarslya eftersom jag inte har en strykbräda. Jag spelar Noah And The Whale som vanligt men det uppmärksammas inte så mycket.

Vi går till en lägenhetsfest i huset bredvid och träffar en italienska som hört talas om mina hemmalagade köttbullar, jag lär mig att hon prenumererar på The Economist vilket gör mig lite uppspelt, vi dricker Albert Heinöl (6 pack för 2 Euro) och det är sjukt studentigt. Erik och jag diskuterar asymmetriska frisyrer på tjejer (jag är för, Erik emot) och Estländare. Vi stannar till tre, går vi hem och käkar och sen somnar vi och på morgonen väcker Erik mig genom att dra ner en kaffekopp och en lampa på golvet med sin arm när han vänder sig om, totalt omedveten om sin egen kropp.

Erik i Ams del 1

Erik kom till Amsterdam som en symbol för det moderna Sverige, med blont kort hår, rak rygg fostrad i lumpen, och med en trendig Palestinaschal liknande halsduk virade över en militärbrun jacka. Patrik mötte upp i second hand rock, Stadiumsneakers och en halsduk som alltid leder till frågan: är du norsk? Han tog även med sig Enda som efter en två timmar lång eftermiddagssömn precis hunnit till den lilla förfest som pågick ett kvarter bort.

Efter lite meet and greet så var det dags att skynda sig bort på Denis och Gail på Neiuwendijk där Saki, Rachel och Justus satt och sög på lite öl och vin. Erik, tagen av en überhård arbetsvecka och oroad över en stressrelaterad finne i pannan, hamnade mitt i en Amsterdamlägenhet. Efter några minuter var det dags att skynda iväg för kvällen underhållning, Hot Chip på Melkweg. Erik fick Denis cykel och vi begav oss söderut i Amsterdamkvällen som var fuktig och rå. Erik var inte helt nöjd med den låga sadeln eller all trafik som vi andra Amsterdambor totalt struntade i. Vi lyckades dock ta oss ner till Leidesplein och in på Melkweg. I garderobskön hör vi hur Shake A Fist mullrar igång i bakgrunden så vi rusar in och möter en överfull konsertlokal. Som tur är skiter båda Saki och Justus i allt vad sociala koder heter och vi driver fram genom det överfulla havet av nickande människor tills vi tillslut hamnar ganska långt fram.

Hot Chip spelar med liveinstrument den här gången men publiken är lite seg och när jag försöker välta dansgolvet till Over And Over så skakar folk mest på huvudet istället för att hjälpa till. Bandet väljer även att hoppa över sin första fina skiva Coming On Strong och fokus ligger istället på senaste skivan Made In The Dark där Ready For The Floor, tillsammans med Made In The Dark (med ett intro bestående av Nothing Compares To You(!) något oväntat tillhör höjdpunkterna. Efter konserten ville vi ha öl, men det gick inte eftersom Ed Banger (världens trendigaste skivbolag för drygt ett år sedan) och Justice (världens trendigaste electroartist för drygt ett år sedan) skulle ha fest. Så vi ställde oss i en jackkö där jag och Erik stod och surade över bristen på mänsklighet och respekt i liknande situationer.

Efter detta skulle vi hitta en bar, vilket var lättare sagt än gjort halv tolv på en fredag, De Spuit var full med Belgiska ölälskare, De Balie (där jag en gång såg fina Camera Obscura) var även den full, men av diverse kulturarbetare, och inte helt oväntat var även Weber totalt packad. Tillslut hittade vi en teaterbar på en sidogata där vi kunde stå i ett hörn och suga på några öl. Eftersom samtliga inblandade var ganska tagna av senaste veckan då Erik planerat event på Grand Hotel och jag maratonskrivit en uppsats stämplade vi in redan vid halv två och cyklade hem. Jag, Erik och Enda passade på att kalasa på det exklusiva pålägget jag införskaffat på Lidl innan vi gick och lade oss för att orka med lördagen, som gick under parollen ”cykla och turista”. Mer om det i morgon, nu ska jag iväg på föreläsning i forskningsmetodik och sen måste jag göra en blandskiva med svensk pop till Patrik i Zürich.

It's bigger

I morgon får ni läsa allt om helgen då Langhoe (karriär remix) kom och hälsade på. Det kommer bland annat handla om diamanter.

Amsterdam will break your legs

96 procents luftfuktighet väntar Erik när han landar på Schiphol Airport om en timme ungefär, tänk dig tropiskt klimat i 10 gradig värme så förstår du ungefär hur det känns. Blåser lite gör det också, men det gör inte så mycket för 19.30 möter jag och Enda upp Saki, Rachel och en tysk med rastaflätor och går till Denis och Gail för några öl, sen hämtar jag Erik på Amsterdam Centraal och ger honom en sån där manlig kram som vi män ger varandra när vi inte setts på länge. Sen dricker vi burkAmstel innan vi tar cyklarna och styr söderut på Singel, korsar det lilla torget Spui och sen vidare ner mot Leidesplein där turisthorderna är fulla och höga, och in på ett slutsålt Melkweg och där någonstans kommer fem nördar från England som kallar sig för Hot Chip spela funkig electro och det kommer att dansas och spelas luft cowbell. Efteråt kanske det blir en squat klubb söder om Vondelpark men då har vi redan lämnat verkligheten för det är fredag och jag har lagt alla mina rapporter om oljebolag och internationella regelverk för företag i en liten hög i hyllan. Det är helg i Amsterdam, vi tar en bolognese och kollar på Daily Show (där Papa Bear är gäst) på det!

Peach och kiss

Jag lyssnar bara på Noah And The Whale just nu, vart jag än cyklar så finns de där fina folkpoplåtarna med mig, nästa helg kanske jag åker till Utrecht och kollar på dem live. Namnet är föresten en kombination av The Squid and the Whale och regissören till den filmen Noah Baumbach. Han gjorde även den där mörka filmen Margot at the Wedding, som sög men som alla kulturtanter i Sverige älskade. Enda har installerat en sån där grej i toaletten som gör att det luktar peach (eller persika som man säger i Sverige) när man spolar. Tidigare luktade toaletten mest kiss, nu luktar den kiss och peach. Lite svårt att avgöra vilket är bäst (lugn Erik, lägenheten kommer att städas innan du anländer). Jag har ett 15 sidigt arbete att skriva till i morgon kväll om multinationella företag och human rights, hittills har jag skrivit noll tecken. Klippte mig idag också, har senaste gångerna haft med en bild som jag pekat på, har fungerat mycket bra. Den här gången hittade jag ingen vilket har resulterat i en inte helt lyckad klippning, dessutom tyckte frisören att ett vax som känns och ser ut som klister skulle passa mitt hår, blir en så kallad mössdag idag. Annars är det soligt och vackert ute, i morgon kommer Erik, då ska det regna lite lätt. Då kanske man ska börja skriva då…

Noah and the Whale - 5 Years Time

Idag lyssnar vi på Noah and the Whale, läser om hur företag kan arbeta för Human Rights, spelar fotboll på världens lerigaste gräsmatta, och kanske kanske så blir det lite tvätt ikväll. Wild and crazy altså, här i Amsterdam. Ni kommer bli glada av den här musikvideon föresten.

Magic Numbers Monday

Vi kör Magic Numbers måndag här på bloggen, lyssnar in nya låtarna Fear OF Sleep och Sing A Song For You (jag tror att de är nya i alla fall) på deras myspace. Idag mailade bokningsbolaget Luger och sa att dom spelar i Stockholm den 19 December, finns en chans att jag också är i Stockholm då, kanske att det är med lite mjuk Magic Numbers pop man ska välkomna julen i år. Fear Of Sleep är i alla fall en väldigt fin låt, lyssna på den här:
http://www.myspace.com/themagicnumbers

På deras myspace finns även en fin liveversion av Close Your Eyes som Magic Numbers gjorde tillsammans med Chemical Brothers, en av absoluta favoritlåtar med bandet.

Idag gjorde jag gröt för första gången sen någon gång i juni föresten, Gail gav mig en påse havregryn när jag var hos henne och Denis igår och käkade pizza, har letat i mataffärer efter det länge men inte hittat, förra veckan frågade jag en kille i Albert Hein efter oat meal, han kollade på mig som om jag var dum i huvudet och skakade på huvudet. Dom är roliga, holländare.

Idag började jag en ny kurs föresten, Persuasive Strategies in Campaigns, läraren verkar helt galen, får återkomma om hur detta utvecklar sig.

7-0

Så all den där taktikträningen vi kört på de senaste träningarna fungerade utmärkt. Från första stund kunde man se att det skulle bli tufft för FC Utrecht mot Amsterdam Agents. Nummer 88 , utvilad och utsövd för en gång skull tappade visserligen två lätta pass i inledningen med växte sedan till ett ständigt orosmoment med kluriga passningar som hans lagkamrater borde utnyttjat bättre. 0-0 efter första perioden.

I andra rivstartade Agents och det var återigen dags för nummer 88 att skriva in sig i målprotokollet, efter en fantastisk passning från vänsterbacken dundrade Edvardsson in bollet i närmaste krysset. Efter detta mål producerade kedjan mycket, domaren missade en otroligt tydlig handboll, han blåste även av Edvardsson för slashing när han gjort mål vilket resulterade i en hel del protester. I sista minuten av perioden vinklade vänseranfallaren perekt till nummer 88 som kom fri, han försökte sig på sin patenterade Mats Sundin-dragning, men fick en hand i ryggen och ramlade framåt när en spelare kom flygande över honom. Ingen avblåsning från domaren, då släppte det för Edvardsson och i frustrationen sparkade han iväg motståndarens klubba: 2 + 10 minuter och en bad boy stämpel väntade till hemapublikens förtjusning.

Sista perioden utökade Agents sin ledning och tillslut ran det iväg till hela 7-0. Det firades vilt i natt av nummer 88 som fram till utvisningen varit en av planens bästa spelare.

dagens citat

'bond is for pussies. agents men's training is for girls.'
-Ville, spelare och almänt galen figur i Amsterdam Agent

Idag spelar föresten Agents en så kallad ödesmatch mot Utrecht 17.45, efteråt går hypotetiskredaktionen på indieklubb och firar, alternativt dränker sorgerna i gitarrlarm och hipsters. Nu ska jag skriva klart en short story om kärlek och en födelsedagstårta.

3 låtar

Andrew Bird – Cataracts
Jag har ingen aning om vad han sjunger om, men sättet han gör det på är så förkrossande vackert. En låt för alla er som älskade sönder Damien Rice skiva O, och gillar lite stråkar, visslingar och plockande akustiska gitarrer. Är fortfarande lite tagen av att jag kommer få se honom spela om två veckor.

Modest Mouse – Steam Engenius
Min favoritlåt från skivan We Were Dead Before The Ship Even Sank är fortfarande Missed The Boat med sin fina refräng och mjukhet. Steam Engenious är punkigare, hårdare och lite mer obstinat, den börjar lite jobbigt men runt 2.10 blir det väldigt fint och tillslut mynnar låten ut i den fantastiska textraden Stasisity's what you brought Like a rickshaw getting pulled around by another rickshaw
Gillar folk som sjunger om rickshaws, det händer inte tillräckligt ofta i popmusik.

Throw Me The Statue – Lolita
En indierökare med handklapp, och studsande tempo, lite som om Conor Oberst och Shout Out Louds skulle sätta sig vid en stubbe och komma på en låt som både vuxna och barn skulle gilla. Plus för refräng med många taktbyten.

Från anteckningsblocket

Koffeinet från lunchkaffet lämnar långsamt hjärnan och lägger sig platt på den orangeröda heltäckningsmattan i rummet. Jag betalade 1565 Euro för att sitta under ett trätak i centrala Amsterdam och lyssna på en sönderstressad student som försöker hålla stånd mot en nitisk opponent från München. Jag går och kissar mitt i en presentation. Fönstret till en innegård är öppet, gapiga röster studsar mot fönsterglas och betongväggar. Spolar och går ut i en steril vit korridor. En trappa upp fortsätter presentationerna på ett rullande schema, som en akademisk version av Henry Fords löpandeband princip. En fabrik av akademiska rapporter presenterade med monotona röster på Erasmusengelska och diverse överutvecklade Power Point presentationer. 1565 Euro och diskussionen fortsätter: Metoden är otydlig, svarar du verkligen på forskningsfrågan? Dina meningar är väldigt långa, har du hört talas om kommatecken? Bygger vi kunskap eller misstänksamhet? Är det samma sak?

Like an angel from a bedtime story

Så vi kastade om hela veckan. Stod och diskuterade medan nummer från olika delstater flög förbi på CNN. Jag förklarade hur otroligt jag tyckte att det var att North Carolina kanske skulle kunna bli demokratiskt. Anderson Cooper och Wolf Blitzer bollade nummer och biografdelen var full av studenter som tagit med sig vinflaskor och vi käkade "Obama burgers" och någon skrek McCain ibland, och folk buade. Det hela var rörigt och omtumlande och så precis när vi funderade på att åka hem, sådär vid halv fem, så blir hela salongen en ända stor karneval när det står klart att han faktiskt vann. Sasha från New Jersey börjar gråta av lycka, och även jag, som aldrig riktigt tivlat på Obama under senaste månaden var ytterst nära att börja gråta. Så stort och starkt var det, sen cyklade vi hem och kollade lite mer på CNN som visade McCains fina tal, sen gick jag och lade mig vid halv sex. Idag har allt förstås varit upp och ner, men det var det värt, inte varje natt man upplever en historisk händelse i en biograf i Amsterdam.

Red House Painters - Have You Forgotten är dagens låt, en såndär oerhört vacker och vemodig dagenefter låt.

Osexiga modemonster

För några veckor sedan på Weber bar. Jag diskuterar Sverige med två holländska tjejer i min klass. Dom säger som många andra: att alla är så trendiga i Sverige, och jag säger att det är sant men att jag inte tycket att det är så positivt för att det också gör folk ängsliga. En av tjejerna håller med, killarna från Sverige som hon kände när hon pluggade i Vancouver var otroligt måna om sitt utseende och ägnade vad hon tyckte för mycket tid på att både fixa och diskutera det. Inget nytt under solen där inte, tänkte jag. Men du är väl modeintresserad säger dom, och ja, det är jag väl säger jag. Men jag låter inte det definiera mig som person, jag är inte mina kläder, det är en viktig markering för mig. Trots att jag gillar kläder så kommer de aldrig att bli mer än just kläder.

Idag, flyttar omkring bland bloggar innan Roma – Chelsea, och det slår mig hur trött jag är på bloggar som ger modetips, som länkar till Kate Moss-bilder, som skriver om alla saker man vill köpa, om alla modehus som gör klänningar som man bara MÅSTE ha. Alla tjejer som skriver om mode, som låter som vandrande konsumtionsmonster. Det är otroligt osexigt. Kanske är det för att jag inte har pengar och inser hur mycket roligare saker det finns att lägga pengar på än dyra jackor på NK, eller designerjeans från någon liten trendig Japan som något trendigt magasin träffat på en trendig gata i Tokyo. Allt skrivande och tänkande om begär, det känns plastigt och ointressant. All den tid och tankeverksamhet som går till att fundera ut nästa trend som skull kunna användas till något mycket viktigare, något som skapar en personlighet. Jag kommer antagligen alltid att vara klädintresserad, och jag är inte trött på mode som företeelse, men jag är oerhörd trött på snacket, om skrivandet, om drömmarna som är så förankrade i konsumtion, håller vi på att glömma bort hur man drömmer, har Svenska bloggare blivit så världsfrånvända att de enda de bryr sig om är nästa Acnekollektion och den nya trendiga maträtten från Afrika?!

Hårda ord från hypotetiskredaktionen som njuter av Jenny Wilsons Love And Youth och nu sätter på Roma – Chelsea innan vi tar med en flaska rött och går över innegården till en förfest som senare leder till en valvaka inne på Kriterion. Något stort håller på att hända och det är inspirerande!

Power Point hatare

Måndagar är intensiva här i Amsterdam. Seminarier mellan 09 – 16, och idag var jag även tvungen att fixa en Power Point presentation till i morgon. Då jag ska berätta om The Guardian och Svenska Dagbladet på internet. Jag är annars officiellt Power Point hatare och brukar ofta referera till Edward R. Tufte (se bild), professor på Yale University, som hävdar att Power Point förenklar och fördummar. Läs mer här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article306857.ab

Vilken nation är då bäst på Power Point? Om du frågar mig så säger jag tyskarna, varje tysk jag någonsin jobbat eller pluggat med har varit Power Pointflytande. Den här gången hade jag inget val eftersom jag måste visa lite bilder och grafer och sånt, men gillart, det gör jag inte. Betong-grå bakgrundsfärg har jag använt också.

Ikväll är det extrainsatt träningsmatch med innebandylaget mot vårat B-lag. Krisen i Amsterdam Agents är ett faktum efter senaste chockförlusten (känn på den Aftonbladet!)och nu måste vi vinna alla matcher som är kvar för att spela vidare i nästa serie (tänk kvalserien upp till Elitserien). Den där Edvardsson effekten som alla talade om har väl inte riktigt infunnit sig, och denna vecka tappade vi även en av våra bästa målgörare då hans jobb flyttade honom till Düsseldorf. Men, efter att ha tillbringat helgen i Woody Allen kostym, på Malaysisk filmfestival och en fin italiensk restaurang så finns det nu mycket energi att hämna i denna halvfinska kropp, på lördag får Utrecht se upp!

I morgon blir det valvaka föresten, Kriterion öppnar upp sina dörrar mellan 12-05, det blir stand up, politisk debatt, tv-sändningar i biografdelen, dj och en massa annat fint, helt gratis också.

On the threshold of new times

Click here for more videos from Vote For Change

På tisdag inträffar det mest hypade politiska valet under min livstid. Jag har läst, lyssnat, diskuterat bussar, i fikarum, på barer, sett Obamafans i protesttåg i San Francisco, fått ett Hillary Clinton klistermärke från min före detta chef, sett youtubevideos, läst långa essäer i The New Yorker, gått igenom drivor av svenska bloggar, streemat Meet The Press, sett Anderson Cooper på CNN leda paneldebatter och The Daily Show och The Colbert Report trippa över allt blabber med sin klarsynta politiska satir.

På tisdag tar det slut, jag har ända sedan John McCain plötsligt blev galen och först utvalde Palin till sin vice president kandidat och senare försökte stoppa en debatt för att åka till Washington DC för att ”rädda ekonomin”, sagt att Obama kommer att vinna. Mycket tyder på att jag kommer få rätt. Och det går nog inte att underskatta vikten av att han faktiskt vinner, för vad många kanske inte vet är att många unga människor i USA tappat tron på politiken, inte för att dom inte bryr sig, utan för att de inte tycker att det spelar någon roll, det står alltid mellan två äldre vita män, och i kongressen lyder alla efter sin egen partipiska och plånbok. Jag har hört det om och om igen. Den här gången händer något helt annat, och även om risken är stor att även Obama kommer att mynna ut i en politiker som inte skiljer sig så mycket som folk kanske vill och hoppas, så skulle det vara en viktig symbolisk händelse som skulle uppmuntra unga människor att fortsätta engagera sig så som de gjort för Obama. Vinner han inte däremot, då kommer det leda till en både internationell och nationell baksmälla modell jättestor.

Saul Williams är en arg svart politisk rappare och performance artist. Hans två bästa låtar heter Black Stacey och List of Demands och ryker av sylvass samhällskritik fjärran bling bling och glassiga produktioner. I videon ovan ser ni hans bidrag till valdebatten, en energisk skottsalva som är överdramatisk, pretentiös och adlelses fantastisk. I USA handlar val alltid om så mycket mer än de politiska idéer som de olika kandidaterna står för, och Obamas spinndoctors har verkligen lyckats banka in ett enda budskap som kommer slungas runt världen någon gång under onsdagen, nämligen: Change.

Hypotetiskbloggen stämmer in i rubriken i senaste The Economist och säger: It’s Time