Erik i Ams del 1

Erik kom till Amsterdam som en symbol för det moderna Sverige, med blont kort hår, rak rygg fostrad i lumpen, och med en trendig Palestinaschal liknande halsduk virade över en militärbrun jacka. Patrik mötte upp i second hand rock, Stadiumsneakers och en halsduk som alltid leder till frågan: är du norsk? Han tog även med sig Enda som efter en två timmar lång eftermiddagssömn precis hunnit till den lilla förfest som pågick ett kvarter bort.

Efter lite meet and greet så var det dags att skynda sig bort på Denis och Gail på Neiuwendijk där Saki, Rachel och Justus satt och sög på lite öl och vin. Erik, tagen av en überhård arbetsvecka och oroad över en stressrelaterad finne i pannan, hamnade mitt i en Amsterdamlägenhet. Efter några minuter var det dags att skynda iväg för kvällen underhållning, Hot Chip på Melkweg. Erik fick Denis cykel och vi begav oss söderut i Amsterdamkvällen som var fuktig och rå. Erik var inte helt nöjd med den låga sadeln eller all trafik som vi andra Amsterdambor totalt struntade i. Vi lyckades dock ta oss ner till Leidesplein och in på Melkweg. I garderobskön hör vi hur Shake A Fist mullrar igång i bakgrunden så vi rusar in och möter en överfull konsertlokal. Som tur är skiter båda Saki och Justus i allt vad sociala koder heter och vi driver fram genom det överfulla havet av nickande människor tills vi tillslut hamnar ganska långt fram.

Hot Chip spelar med liveinstrument den här gången men publiken är lite seg och när jag försöker välta dansgolvet till Over And Over så skakar folk mest på huvudet istället för att hjälpa till. Bandet väljer även att hoppa över sin första fina skiva Coming On Strong och fokus ligger istället på senaste skivan Made In The Dark där Ready For The Floor, tillsammans med Made In The Dark (med ett intro bestående av Nothing Compares To You(!) något oväntat tillhör höjdpunkterna. Efter konserten ville vi ha öl, men det gick inte eftersom Ed Banger (världens trendigaste skivbolag för drygt ett år sedan) och Justice (världens trendigaste electroartist för drygt ett år sedan) skulle ha fest. Så vi ställde oss i en jackkö där jag och Erik stod och surade över bristen på mänsklighet och respekt i liknande situationer.

Efter detta skulle vi hitta en bar, vilket var lättare sagt än gjort halv tolv på en fredag, De Spuit var full med Belgiska ölälskare, De Balie (där jag en gång såg fina Camera Obscura) var även den full, men av diverse kulturarbetare, och inte helt oväntat var även Weber totalt packad. Tillslut hittade vi en teaterbar på en sidogata där vi kunde stå i ett hörn och suga på några öl. Eftersom samtliga inblandade var ganska tagna av senaste veckan då Erik planerat event på Grand Hotel och jag maratonskrivit en uppsats stämplade vi in redan vid halv två och cyklade hem. Jag, Erik och Enda passade på att kalasa på det exklusiva pålägget jag införskaffat på Lidl innan vi gick och lade oss för att orka med lördagen, som gick under parollen ”cykla och turista”. Mer om det i morgon, nu ska jag iväg på föreläsning i forskningsmetodik och sen måste jag göra en blandskiva med svensk pop till Patrik i Zürich.

Osexiga modemonster

För några veckor sedan på Weber bar. Jag diskuterar Sverige med två holländska tjejer i min klass. Dom säger som många andra: att alla är så trendiga i Sverige, och jag säger att det är sant men att jag inte tycket att det är så positivt för att det också gör folk ängsliga. En av tjejerna håller med, killarna från Sverige som hon kände när hon pluggade i Vancouver var otroligt måna om sitt utseende och ägnade vad hon tyckte för mycket tid på att både fixa och diskutera det. Inget nytt under solen där inte, tänkte jag. Men du är väl modeintresserad säger dom, och ja, det är jag väl säger jag. Men jag låter inte det definiera mig som person, jag är inte mina kläder, det är en viktig markering för mig. Trots att jag gillar kläder så kommer de aldrig att bli mer än just kläder.

Idag, flyttar omkring bland bloggar innan Roma – Chelsea, och det slår mig hur trött jag är på bloggar som ger modetips, som länkar till Kate Moss-bilder, som skriver om alla saker man vill köpa, om alla modehus som gör klänningar som man bara MÅSTE ha. Alla tjejer som skriver om mode, som låter som vandrande konsumtionsmonster. Det är otroligt osexigt. Kanske är det för att jag inte har pengar och inser hur mycket roligare saker det finns att lägga pengar på än dyra jackor på NK, eller designerjeans från någon liten trendig Japan som något trendigt magasin träffat på en trendig gata i Tokyo. Allt skrivande och tänkande om begär, det känns plastigt och ointressant. All den tid och tankeverksamhet som går till att fundera ut nästa trend som skull kunna användas till något mycket viktigare, något som skapar en personlighet. Jag kommer antagligen alltid att vara klädintresserad, och jag är inte trött på mode som företeelse, men jag är oerhörd trött på snacket, om skrivandet, om drömmarna som är så förankrade i konsumtion, håller vi på att glömma bort hur man drömmer, har Svenska bloggare blivit så världsfrånvända att de enda de bryr sig om är nästa Acnekollektion och den nya trendiga maträtten från Afrika?!

Hårda ord från hypotetiskredaktionen som njuter av Jenny Wilsons Love And Youth och nu sätter på Roma – Chelsea innan vi tar med en flaska rött och går över innegården till en förfest som senare leder till en valvaka inne på Kriterion. Något stort håller på att hända och det är inspirerande!