2008 del 4

Leksakselefanter, 2008års bästa lekredskap.

2008 var året då jag började längta efter den svenska naturen för första gången, efter att ha sett Into The Wild och Dagbok från en Motorcykel. Det var året då jag lämnade San Francisco utan att ha sett Mexico, Highway 1 (mer än till Santa Cruz) eller Red Wood skogen. 2008 var året då jag joggade mer än tidigare och började spela i ett innebandylag i Amsterdam, det var året jag hade tonsillitis och min room mate tyckte att min hals såg ”normal ut” och min mamma sa att jag ”skulle vänta några dagar” innan jag gick till doktorn, och då doktorn när jag väl gick sa att mina halsmandlar ’kysste varandra’. Det var året då bloggen konstant hade runt 1000 unika besökare per månad som sällan kommenterade, 2008 var året jag fortsatte att älska The Economist, året jag gick till stadsbiblioteket i Amsterdam tillsammans med arbetslösa äldre män, konstiga kufar i långt hår och väldigt få människor med tillgång deodorant för att läsa DN, The Independent, The New Yorker, International Heral Tribune och The Guardian.

2008 var året då jag bodde i en lyxlägenhet med modern konst på alla väggar i San Francisco, det var året jag flyttade in i mina föräldrars hus och kände att allt var fel, det var året jag bodde i ett judiskt studentboende där man inte fick ha andra på rummet efter 11 i Düsseldorf, det var året jag bodde en månad i en tvåvåningslägenhet i västra delen av Amsterdam med en takterrass tillsammans med en norska, det var året jag bodde i en studentlägenhet i Amsterdam i ett rum på 10 kvadrat i centrum med en room mate som har tv med CNN.

Det var året då min syster flyttade till Berlin och året då vänner flyttade till Prag, Florens, Karlstad och Stockholm. 2008 var året då Chelsea kom två i Premier League och Terry halkade i regnet i Moskva och gav Chelsea en andraplats i Champions League. 2008 var året jag jobbade och pluggade väldigt mycket och hade väldigt få helt lediga dagar. Det var året jag skulle lära mig tyska och holländska men tappade bort mig någonstans i mitten. 2008 var året jag cyklade en sporcykel över Golden Gate Bridge i San Francisco och hela Lombardstreet, det var året jag cyklade mammas cykel kring Karlstad, året jag cyklade till Schiphol för att dricka kaffe med Denis, året jag fick punktering två gånger och råkade cykla in i en bil.

On the threshold of new times

Click here for more videos from Vote For Change

På tisdag inträffar det mest hypade politiska valet under min livstid. Jag har läst, lyssnat, diskuterat bussar, i fikarum, på barer, sett Obamafans i protesttåg i San Francisco, fått ett Hillary Clinton klistermärke från min före detta chef, sett youtubevideos, läst långa essäer i The New Yorker, gått igenom drivor av svenska bloggar, streemat Meet The Press, sett Anderson Cooper på CNN leda paneldebatter och The Daily Show och The Colbert Report trippa över allt blabber med sin klarsynta politiska satir.

På tisdag tar det slut, jag har ända sedan John McCain plötsligt blev galen och först utvalde Palin till sin vice president kandidat och senare försökte stoppa en debatt för att åka till Washington DC för att ”rädda ekonomin”, sagt att Obama kommer att vinna. Mycket tyder på att jag kommer få rätt. Och det går nog inte att underskatta vikten av att han faktiskt vinner, för vad många kanske inte vet är att många unga människor i USA tappat tron på politiken, inte för att dom inte bryr sig, utan för att de inte tycker att det spelar någon roll, det står alltid mellan två äldre vita män, och i kongressen lyder alla efter sin egen partipiska och plånbok. Jag har hört det om och om igen. Den här gången händer något helt annat, och även om risken är stor att även Obama kommer att mynna ut i en politiker som inte skiljer sig så mycket som folk kanske vill och hoppas, så skulle det vara en viktig symbolisk händelse som skulle uppmuntra unga människor att fortsätta engagera sig så som de gjort för Obama. Vinner han inte däremot, då kommer det leda till en både internationell och nationell baksmälla modell jättestor.

Saul Williams är en arg svart politisk rappare och performance artist. Hans två bästa låtar heter Black Stacey och List of Demands och ryker av sylvass samhällskritik fjärran bling bling och glassiga produktioner. I videon ovan ser ni hans bidrag till valdebatten, en energisk skottsalva som är överdramatisk, pretentiös och adlelses fantastisk. I USA handlar val alltid om så mycket mer än de politiska idéer som de olika kandidaterna står för, och Obamas spinndoctors har verkligen lyckats banka in ett enda budskap som kommer slungas runt världen någon gång under onsdagen, nämligen: Change.

Hypotetiskbloggen stämmer in i rubriken i senaste The Economist och säger: It’s Time