Bland delicatobollar och EM-uppladdning

Sommaren 2004, jag hade precis kommit hem till Sverige efter ett halvår i en liten Malaysisk by när jag flyttade till Stockholm för att jobba på IF över sommaren. Hannes fixade in mig på nedervåningen i hans mammas och hennes mans hus på Resarö, vid Vaxholm ungefär. Det var en spännande tid det där, jag hade som vanligt placerat mig i en relation där jag bodde i Sverige och hon utomlands, i Helsingfors närmare bestämt. Jobbet var väl inte så kul (vi satt mest och surfade och kollade stereosystem på netonnet om jag inte mins helt fel), men sommaren i Stockholm var fin. Jag Gustav och Per var på Accelerator The Big One och kvällarna var det Fotbolls-EM. Nu fyller Hannes 25 och då måste förstås hypotetisk ”pay our respect”, så resan går återigen mot Stockholm. Jag gillar Stockholm på sommaren, lite mer laid back, lite turistigare, en av få huvudstäder som blir bättre av lite fler turister.

Eftersom Fotbolls-EM anno 2008 är precis runt hörnet så har vi även bokat in Sverige – Ukraina på söndagen, så att ni, kära hypotetisläsare ska få en rapport om hur det egentligen står till i det Svenska laget inför mästerskapet. Langhoe Events har som vanligt styrt upp evenemanget. Det ryktas om 30 grader på söndag, svettigt värre, lite som Lagerbäcks relation till fotbollskanalens Olof Lundh alltså.

Dagens fredagsfika: Delicatoboll, kollegornas dom var splittrad, jag ger dock tummen upp.

Föresten har min arbetsplats CTF (Centrum För Tjänsteforskning) synts lite i media den senaste veckan. En kollega skrev en debattartikel i Dagens Industri förra fredagen, om hur ”regeringens hållbarhetsarbete är ohållbart”
http://www.kau.se/forskning/nyheter/artikel.lasso?artikel_id=6053&show=forskning
och i onsdags var Henrietta med i nyhetsmorgon för att prata om estetisk kompetens, dvs, att arbetsgivare har en förmåga att lägga stor vikt på utseende i anställningssituationer, här kan man se det inslaget:http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.476535&renderingdepartment=2.757

A Skin A Night

Igår fick jag The National's nya CD+DVD ”A Skin A Night + The Virginia EP”, har inte kolla på DVDn ännu, men The Virginia EP har fastnat totalt. Jag har ju sen jag lite av en slump såg dem på Rote Fabrik i Zürich i November 2005 varit ett stort the National fan. Med senaste skivan Boxer så fick bandet också sitt välförtjänta genombrott, nu samlar man ihop lite så kallad ”skåpmat”, och jag vet inte riktigt bakgrunden till skivan, men det låter mycket Boxer om låtarna. Hittills är det oerhört bra, fem första låtarna skulle alla kunna finnas med på Boxer, och den nya versionen av You’ve Done It Again Virginia är lysande. Jag älskar the National, så är det, och jag är genuint ledsen över att jag antagligen kommer att missa Way Out West i sommar. Här är trailern för A Skin A Night, inte världens bästa trailer kanske, men ändå.

10 låtar att jogga till

Pharrell älskar att gå utan t-shirt, han gör bra musik att jogga till också

Vad många inte vet är att man kan fråga hypotetisk en massa saker. Kunskapen på denna blog och dess extensiva nätverk är sannerligen storslagen. Jacob uppfattade denna kunskapskälla och undrar om 10 bra låtar att jogga till. Självklart ställer vi upp med sådan information. Jag har ju en spellista på min Ipod som heter ”springa”, här är 10 låtar man hittar på den.

Jay-Z – Roc Boys (And The Winner Is…)
Medeltempo, men Jay-Zs flow och den där ettriga trumpeten har grymt driv, finns inget bättre än att känna sig ghetto när man springer, lite Rocky-springer-upp-för-den-där-trappan kännsla. Springa är mycka attityd, precis som Jay-Z. Och flow, springa är flow, också precis som Jay-Z.

Spank Rock – Rick Rubin
Det här är en så sjukt bra låt! Schysst tempo, lite cow bells, kaxig rap, handklapp och det låter som en massa neonfärg, electro, födelsedag och ja, den är outstanding att springa till, gärna medan man lufttrummar i takt med cow bell ljudet. Spank Rock är över huvudtaget fantastiska.

N.E.R.D. – She Wants To Move
Upploppslåt. Rumlande trummor, gitarr och den där refrängen som är bättre än anabola. När Pharrel skriker ”girl” så är det bara att spurta, sexuellt laddad text, vilket jag tycker är bra när man springer också, det ska vara lite svettigt och så.

Phoenix – Second To None
Gitarrindie när den är som allra bäst, bra driv i gitarrerna, tempostark refräng med energiska trummor som automatiskt flyttar benen lite snabbare, hela skivan It’s Never Been Like That lämpar sig faktiskt för löpning.

Cut Copy – Lights and Music
Elektronisk musik är ju bra att springa till eftersom det finns ett bra beat, Cut Copy är ju grymma och det här är en bra låt att springa till, finns flera på skivan In Ghost Colours.

The Hives – Hate to say I told you so
Min all time classic springa låt. Den här är livsfarlig, spelar du den för tidigt så springer du slut på dig själv, men på slutet, åh, då är det som att sätta på autopiloten och flyga hem, sjukt bra driv!

Jens Lekman – A Sweet Summers Night On Hammer Hill
Återigen visar jag min trumpetkärlek, det här är kanske min favorit bland Lekmans alla guldkorn till låtar, med sin livekostym, busiga sång och kärleksrusiga stämning är det en hyllning till alla sommarnätter, och till löpning!

The Killers – When Your Were Young
Feta gitarrlåtar gillar jag att springa till, The Killers har en hel del sånt på lager. Den här är nog den bästa, stora gitarrer, överdrivna känslor, sprakande refräng och rena rama shlageravslutningen.

Lo-Fi-Fnk – Change Channel
Knastrigt minimalistisk electro med ettrig melodi som jag aldrig slutat lyssna på. Det ryktas att Kajsa har 20 remixer av den här låten, jah har hört några av dem, men fastnar alltid för orininalet, en av mina all time electropopfavoriter. Vill du ha en grym remix med hip hop så kolla in Lo-Fi-Fnk vs. Young Dro – Shoulder Lean.

Interpol – Heinrich Maneuver
Attityd är som sagt viktigt i joggingmusik, och när Paul Banks inleder med bittert spydiga ”How are things on the west coast” sitter det perfekt, speciellt om man bott på The West Coast. Grymt snygg låt, och hela Out Love To Admire är bra att springa till om man gillar ettriga gitarrslingor, jag springer grymt bra med sånt i öronen.

Sådär, 10 låtar att springa till, om det någon annan som har några livsviktiga frågor som hypotetiskbloggen kan hjälpa till med, tveka inte att fråga, vi utför dock inga hushållsnära tjänster och vägrar att spela Kubb.

installation

När jag bodde i Amsterdam gjorde jag diverse konstiga saker, "installationer" brukade jag kalla dem, för att illustrera någont sorts konstnärligt värde antar jag. Här är en av dem, byxor + skor, kallar jag den.

En inblick i konsumtionsmönster

I väntan på uppföljningsmöte klockan ett. I väntan på avresa till Düsseldorf. I väntan på lunch. I väntan på Lindex HR-chef.

Någon borrar i väggen, mitt skrivbord vibrerar svagt. Jag gör en beställning på cdon, antagligen den sista på en lång tid. Lite läsning, lite musik, och så Mia och Klara till mamma, som en försenad morsdagspresent. Så här ser den ut, beställningen alltså:

Hemingway, Ernest - The snows of Kilimanjaro 69.00 kr

National - A Skin, A Night (+ The Virginia EP) 169.00 kr

Strauss, Neil - The dirt 9.00 kr

Mia och Klara - Säsong 1 169.00 kr

Plath, Sylvia - The Bell jar 79.00 kr

Totalt med frakt: 524.00 kr

Bland badbollar och konståkare

För Sebastien Tellier är det viktigt att se bra ut, speciellt om han tvingas spela ett gitarrsolo i en öken bredvid ett gigantisk plastaktigt skeletthuvud.

Eftersom det var familjehelg så kollade jag på Eurovisionsfestivalen för första gången på, ja, fem år kanske. Som alla andra popälskare av rang var jag förstås mest intresserad av Sebastien Tellier och hans Beach Boysiga Devine. Den lät väl ärligt talat sådär, den där mjuka ljudbilden kom inte riktigt fram. Men att äntra scenen i en golfbil och andas helium från en uppblåsbar badboll ger förstås ändå fransosen godkänt. Kolla gärna in intervjun Kobra gjorde med honom på SVT play, väldigt bra. Där sågar han även Sveriges bidrag (öppet mål tänker ni kanske), som precis som han påpekar, faktiskt var retro på det sämsta sättet, dvs utan att bidra med något som säger att det faktisk är 2008, och inte 1992. Så mycket för det progressiva Sverige.

Att Ryssland vann kändes ändå helt rätt, för om det är något som slår badboll och golfbil, så är det ju en världsberömd konståkare och en nästan lika känd violinist. Annars är det sjukt tråkigt att kolla på den där festivalen, och vilket psykhem släppte egentligen ut dom kokainstinna programledarna i Green Room? Det undrar jag. Och vem, vem?! Tyckte att TRL var en bra förebild när det gäller produktionen, sällan har jag skådat så mycket skrikande påfåglade idioter i ett TV-program. Det gick till och med så långt att jag, utan support från övriga familjen, flera gånger försökte få oss att kolla på American Pie 2 istället.

För några veckor gjorde jag en lista över alla flygbolag jag flugit med, den kanske kommer upp på bloggen någon gång i eftermiddag. I fredags inleddes ett nytt projekt, en lista över alla konserter jag gått på, den är fem sidor lång än så länge.

Lufttrummor

Jag googlar, det är eftermiddagens arbetsuppgift. Det är rätt bra eftersom man kan lyssna på musik samtidigt. Andrew Bird blev det idag, han är intelligent. Det förstod jag inte riktigt först, då tyckte jag mest han var en intressant singer/songwriter med lite mer spännande arrangemang än andra. Utbildad violinist är han. Men idag, när jag lufttrummade till låten Dark Matters (som handlar om hur han blev intesserad av operation istället för leksaker när han var liten) så började jag läsa hans texter, och då fick jag reda på just att Dark Matters handlar om operation, och den blev liksom ännu bättre då. Plasticities heter en annan bra låt från hans senaste skiva Armchair Apocrypha från förra året, den handlar om nedmonterandet av kultur i moderna själlösa städer, tror jag.

Tårar i Moskva

Inte ens en såhär vacker bli kan trösta John Terry idag

Idag är en tung dag för oss Chelseafans. Finns egentligen inte så mycket mer att tillägga, det var en bra match igår. United var bäst i början, Essien stod och sov vid 1-0. Sen kom Chelsea igen bra och var bättre laget, Drogba i stolpen, Lampard i ribban. Och så rensningen av Terry på Giggs skott, det är inte så många som kommer att komma ihåg den. För när Chelseas hjärta skulle avgöra matchen med sista straffen så halkar han och slår den stolpe, ut. Då visste jag att det var klart. Och jag förtjänar inte att vara nedstämd över det, för mitt i Moskvanatten stod John Terry och grät, och grät och grät, och fotboll är en vacker sport, men ibland så är den så grym. Båda lagen förtjänade att vinna, något var tvungen att avgöra, så fungerar det. Nu kommer det att hända saker i Chelsea, var så säkra, det blir en spännande sommar på Stamford Bridge som teamtalk.com säger: http://www.teamtalk.com/football/story/0,16368,1773_3595968,00.html

Efter den här http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/music/article3939298.ece extremt omtalade Lykke Li intervjun så har jag upptäckt The Times online. Riktigt bra, Jeremy Clarkson skriver exempelvis de roligaste bilrecensionerna någonsin, dom handlar knappt om bilar alls, två favoriter hittills:

Om Audi R8, men handlar egentligen om hur deprimerande affärshotell är:
http://driving.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/driving/jeremy_clarkson/article1869881.ece

Om Jaguar XKR, men handlar egentligen om Sydafrika, deras pissdåliga vin och varför Cape Town är en av världens bästa städer:
http://driving.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/driving/jeremy_clarkson/article737044.ece

Idag har jag alltså avhandlat både fotboll och bilar, kan mycket väl vara det maskulinaste inlägget i bloggens historia.

Antikonsumtion och utseendefixering

Shannen Doherty: med rätt att klä sig i tandkrämsturkos toga

I lurarna brittiska Lightspeed Champions Bright Eyesiga pop, på datorn kontaktuppgifter till några tidningar, bredvid mig en hög med kollektivtrafikrapporter. Det är tisdag och idag har jag skrivit ut en stor hög rapporter, och när jag stod där vid skrivaren och såg den spotta ut papper efter papper så fick jag dåligt samvete för miljön. Kanske skulle jag skrivit ut den 66 sidor långa rapporten ”Samåkning i Sverige” dubbelsidigt?

Igår var jag med i ett fältarbete för en b-uppsats i Medie- och Kommunikationsvetenskap. Några tjejer här på Universitet undersökte hur jag och tre andra män (en var en sån där rolig statsvetarkommunist som stoppar in genus i varannan mening för att imponera på tjejer) tolkade några olika bilder. På en bild fick man se baksidan av en kvinna på en cat walk och en från vad som såg ut att vara en fattig Afrikansk kvinna. I mitten stod det ”Spring 2007”. Vad såg ni först, frågade en av tjejerna som gjorde undersökningen. Den fattiga kvinnan, sa samtliga utom jag. Jag såg istället ”den snygga kvinnans vader”, detta skrattades det gott åt, men hur kul är min spontana utseendefixering egentligen? Bör jag oroa mig, eller uppskattar jag helt enkelt snygga vader? Eller så spelar kanske inte första intrycket så stor roll, jag uppskattade förstås det politiska budskapet i bilden, där kontrasten mellan cat walken och kvinnan utan skor illustrerades perfekt genom att kvinnan på Cat walken bar en liten handväska medan hon utan skor bar på ett vattenkärl. Jag tror att det är nyttigt att sätta den svenska konsumtionshetsen i relation till andra delar av världen ibland.

Jag och mamma, båda Beverly Hillsfans när det begav sig, såg på Filip och Fredriks intervju med Shannen Doherty igår. Vi skrattade så att vi grät.

Brittiska kids

Brittiska popsnören: En blandning av 60tals estetisk och mid90s romantik, ungefär som i Sverige altså.

Det är inte helt enkelt att förklara storheten med Cajun Dance Party, det är ju liksom inte så unikt, eller nyskapande det här. Men jag, som egentligen inte lyssnat så mycket på brittisk gitarrpopindie sen Razorlights debutskiva, har helt kärat ner mig i dessa brittiska teens. Cajun Dance Party har en ungdomlig energi som packas in i trallvänliga låtar, ibland är det lite Camera Obscuranostalgiskt, ibland Halpoppigt, andra gånger sjukt mycket som The Kooks (speciellt sångaren), och frågan är väl vad som egentligen gör just det här bandet värt att kolla upp? Jag har själv lite svårt att sätta fingret på det, och de recensioner jag läst verkar också ha det, folk gillar det och ger det helt ok betyg, men eftersom det är svårt att motivera varför så blir dom heller inte så sönderhypade. Det är nog bra egentligen.

Cajun Dance Party har lyckats förena många element av brittisk popmusik, längtan, sprittande gitarrmelodier, starka refränger, ungdomligt löjliga texter med starka låtar, som har egna karraktärer och liv samtidigt som dom skapar en väldigt bra helhet. Ett band som vid första anblicken kanske låter som en klon, men som växer sig väldigt stark.

Här kan man ladda ner en av de bästa låtarna från skivan Colourful Life: the Hill, the View, the Lights helt gratis:
http://www.cajundanceparty.com/news/

Bilder från San Francisco

PSL visar en intervju kulturprogramet Nike gjorde med Mark Kozelek, sångare i Red House Painters, 1999. Det är en bra intervju, men filmandet av San Francisco var det som fångade mig mest, första gången jag riktigt känner att jag saknar staden. Red House Painters har jag lyssnat mycket på från och till, Have You Forgotten hör till de vackraste låtarna jag vet.

Handlingsförlamning

Sufjan Stevens, nu med stråhatt

Visst känns det sämre att göra inget när man har ett tillfälle att göra något. Att göra inget när inget förväntas hända, är fantastiskt. Att göra inget när man borde göra något, är betydligt jobbigare. Kanske är ambitionen för hög, kanske sträcker jag mig efter för mycket, och så fort något går lite segt byter jag spår, byter projekt. Idag kom jag ingenstans med nått, snackade med min Kosovokorre Ben, som numera återigen huserar i Amsterdam, och kanske kommer att hjälpa en mycket intressant Brasilianare att skriva sina memoarer. Såna samtal inspirerar mig, samtal som kopplar ihop mig med världen utanför Karlstad, utanför Sverige, för det händer så mycket saker, och det är sånt som inspirerar mig.

Men här, här händer inget alls, och det är mycket mitt eget fel, men då känns det bra att få ta del av ett annat liv, som också är fyllt av ambitioner och som vandras på egna stigar, långt borta från alla de regler om hur livet ska se ut som vi försöker trycka i varandra.

När han inte skriver för hypotetisk så jobbar hand bland annat för The Christian Science Monitor, som är en respekterad amerikansk dagstidning med ett tydligt fokus på internationella frågor. Här är Bens första publicerade artikel där, komplett med en ljudfil där han berättar bakgrunden om Cedomir Jovanovic, som liknas vid Serbiens Obama:
http://www.csmonitor.com/2008/0507/p04s01-woeu.html

Sufjan Stevens har också inspirerat mig, hans låt Vito’s Ordination Song är så mjuk och vacker, som en liten filt, något för er som lyssnat sönder Sveriges egen Sufjan: Loney, Dear:
sleep in my bed
there is a design
to what i did and said

I morgon hoppas jag på lite inspiration, lite karaktär, lite disciplin, lite framåtrörelse. Innan det ska jag kolla på hockey. Jag är precis som alla andra, i början är VM totalt ointressant, men när vi kommer förbi gruppspelet så offrar jag gärna lite sömn för att se Sverige. En kall Staropramen ligger i kylen och väntar.

Grammatik

Stuff White People Like har nu haft över 27 miljoner besökare på sin kvasikulturantropologiska överisk över var vita amerikaner gillar, det är ganska otroligt. När jag upptäckte siten så låg besökarantalet på 4 miljoner, nu har dom fått bokkontrakt och jag kan tänka mig att en hel del TV-program försöker knyta dem till sig som manusskribenter. Senaste posten handlar om hur ”white people love grammar” och det här stämmer utan tvekan på många svenskar också. Jag, som faktiskt drivit den här bloggen ända sedan december 2004, då jag bodde i studentkorridor i Örebro och försökte hålla koll på Mando Diaojuniors i Sugarplum Fairy som jag intervjuade i vår lilla radiostudio, vet hur irriterade människor kan bli av språkliga fel. Jag, som räknar mig själv som 42% ordblind är förstås en tacksam måltavla för dessa människor, jag kan exempelvis se Engwar sitta i sin lägenhet och blinka lite extra (inte för att han blir tårögd av min vackra prosa, utan för att hans matematiska hjärna hittat amatörmässiga strukturfel i texten) när han återigen tvingas se ett särkskrivet ord i någon av mina texter. Samtidigt tycker dessa människor, precis som White people bloggen påpekar, att det är oerhört kul att korrekturläsa. Detta fascinerar mig.

En gång skickade jag en musikrecension till Engwar, tillbaka fick jag ett extremt utförligt arbete, där flera källor till och med hänvisades till för att ge hans argumentation tyngd. Samma sak med min syster som älskar att sitta med olika sorters färgpennor och hitta fel i en text, ibland beundrar hon hennes verk efter att hon är klar, som om det är konst och inte fel hon identifierat. Cheryl satt två timmar med en akademisk text som min pappa skrivit en gång, enligt henne för att göra ett bra intryck på mina föräldrar, men jag vet att även hon finner extrem njutning i meningar skrivna enligt språkets alla regler. Ofta önskar jag också att jag var så dedikerad, men mitt skrivande bygger så mycket på inspiration, och den brukar tyvärr sina ganska snabbt när det blir dags för korrekturläsning. Här hittar ni posten om grammatik: http://stuffwhitepeoplelike.wordpress.com/2008/05/12/99-grammar/

Filip och Fredrik hittar formen

Från kundinvolvering i tjänsteutveckling till rapporter angående ökat resande inom kollektivtrafik, så ser min arbetsförändring ut. Jag har skapat en polkagrisinspirerad tabell i Excel för att fira denna förändring.

Igår kollade jag lite på High Chaparall, och jag som faktiskt började skriva av Filip och Fredrik efter att jag sett några delar av deras 100 Höjdare i USA blev väldigt imponerad. Mötet med den bizarre komikern/skådespelaren Andy Dick var fantastiskt. Andy var portad från varje bar "in the Valley", han kissade vid Filip och Fredriks bil, slog hål i sin vägg och spottade Filip i ansiktet. Bakom alla de här mer eller mindre galna upptågen fick vi möta en människa som vägrar att kompromissa, som är uttalat bisexuell, som blev bortadopterad som barn som antagligen är alkhoholist, och vars humör vilt pendlar mellan glädje och sorg. Som Filip och Fredrik noterade så passar han ju egentligen inte alls in i Hollywood, som ju är ett ganska konservativt område, i alla fall på ytan. Filip och Fredrik, som har en fantastiskt förmåga att möta, respektera, och få personer som Andy att vara trygga i sig själva, pendlade mellan seriösa frågor och Abba covers, och dom lyckades hitta en balans i programmet, vilket verkligen kräver sin man. Det var kul att se Filip och Fredrik i sitt rätta element igen.

Dagens lästips är den här artikeln i the New Yorker som knyter an till Barry Schwarts bok "The Paradox of Choice", en bok som faktiskt påverkat min syn på livet, val och konsumtion ganska kraftigt. Christopher Caldwell går igenom några av Schwartz idéer på ett tydligt sätt i den här artikeln från 2004, även om hans slutsatser inte riktigt håller.

http://www.newyorker.com/archive/2004/03/01/040301crbo_books?currentPage=all

Tänkte på Schwartz boken efter den här ( http://bigtalkstrangewalk.blogspot.com/2008/05/rich-person-is-he-who-has-enough.html ) artikeln, som i sin tur anknyter till en DN-artikel från i söndags som handlade om hur man kan påverka sig själv till att bli lyckligare. Big Talk Strange Walk är för övrigt min favoritblogg just nu, kolla gärna in den.

På 11 våningen i Paris

#87.2 - YEASAYER - 2080
by lablogotheque

Yeasayer var definitivt ett av de mest intressanta banden som kom fram förra året, här spelar Vincent Moon in dom när dom spelar 2080 i en lägenhet i en Parisförort. En video för er som tvivlat på Yeasayer. Ni som inte får gåshud när låten helt plötsligt mynnar ut i en orkan av körsång bör söka upp läkare, jag fick tårar i ögonen. Makalöst. Sjung med själv vet jag, här kommer texten:

Yeah Yeah we can all grab at the chance and be handsome farmers, Yeah you can have twenty one sons and be blood when they marry my daughters, And the pain that we left at the station will stay in a jar behind us. We can pickle the pain into blue ribbon winners at county contests.

Beirut - Nantes

Trötter tipsade om den här videon igår, han gillade speciellt trummandet på de gröna soptunnorna. Det gör jag också. En av förra årets starkaste låtar på en gata, i Nantes(?). Rykten gör gällande att Beirut ställt in alla sommarspelningar, så det återstår att se om han dyker upp på sommarens Way Out West.

Flygbolag och Army Of Lovers

Det du nu har gemensamt med Maria, det är, oavsett om det räcker bara i dag och en bit av morgondagen eller om det varar ett långt liv, det viktigaste som kan hända en människa. Det kommer alltid att finnas somliga som påstår att det inte existerar därför att de själva inte kan erfara det. Men jag säger dig att det är sant och att det har kommit till dig och att du är avundsvärd även om du skulle dö i morgon.

Ernest Hemingway – Klockan klämtar för dig

Jag vet inte hur han gör det, med när Ernst skriver om kärlek och relationer så är det så vackert och sant. Om jag aldrig blir klar med mitt bokprojekt så skyller jag på Hemingway.

Lördag morgon, lyssnar på Maps på hans myspace ( http://www.myspace.com/mapsmusic ), försöker ladda ner nya Radio Dept. singlen Freddie and the trojan horse och på övervåningen tvättar mamma fönster. Första helgen på fem veckor som inte innebär resor, jag ska göra lite, väldigt lite. Har inte ens borstat tänderna ännu, det känns iofs. inte så bra.

Igår, efter ett maratonsamtal med min syster och sista timmen med Sleepless in Seattle med mamma började jag lista alla flybolag jag flygit med. Det är en sak jag tänkt göra under en lång tid, vet inte riktigt varför, kanske är det något sorts bokslut. Under nästa vecka kommer den på bloggen, om nu någon är intresserad av sånna saker.

Kollade igenom PSL, som jag glömde bort lite efter att Hanna Fahl tog över Per Sindings roll ett tag, men nu är Mr. PSL tillbaka och det lyfter liksom hela sidan till helt nya nivåer, inledningen till detta klipp med Army of Lovers är nästan lite bra som själva klippet är. Army Of Lovers altså, vilket band ändå!

http://blogg.svt.se/psl/2008/05/08/minnen-med-army-of-lovers/

sluta

Det här med att referera till sommaren som Beach 2008, kan inte folk sluta med det?
Det här ängsliga blogghackandet på Pitchforkmedia, kan inte folk sluta med det också?

Känner mig lättretad idag, mitt personliga åskmoln över huvudet är ensamt, ute är det soligt.

Men, Beach 2008, släpp det, snälla.

Next stop Düsseldorf

Düsseldorf är kanske inte den första staden man tänker på i allmänhet. Den ligger där i Rurhrområdet, mitt bland en massa stål och betong får man förmoda. En flod finns det där också tydligen. Mycket mer än så vet jag faktiskt inte om staden, men nu, efter ett plötsligt infall har jag blivit antagen till en fem veckors tyskakurs, i just Düsseldorf. Detta låter kanske något konstigt för er läsare. Men lugn, detta är ett mycket medvetet steg i min plan för framtiden som kanske kommer att inkludera ett försök att nästla mig in på någon kommunikationplats inom EU, då gäller det att kunna mer än käse undt brot. Frågan är hur mycket man lär sig på fem veckor, men beställa en korv borde jag ju i alla fall lära mig.

15 Juni flyger Norwegian ner mig till staden från Stockholm. Så går det ibland.

I morgon ska min rapport presenteras på SL, det känns väl sådär, speciellt eftersom resterande tre i sällskapet verkar övertygade, och trygga i sin tro på att jag verkligen har koll på alla metoder jag skrivit ner. Återstår att se hur väl grundad denna övertygelse är.

Just det, mitt hjärta värker föresten, ifall ni fått för er att jag lever ett bekymmerlöst liv på resande fot menar jag. Ibland känns det som att bloggen förmedlar en ganska sned bild av mitt liv.

Vilse i läsningen

När jag inte jobbar, spenderar mina pengar på resor, eller surfar runt bland musikbloggar för jakten på ny musik så försöker jag läsa en hel del. Detta läsande har jag nu totalt gått vilse i, irrationella inköp och plötsliga infall har gjort att jag nu läser fyra böcker och tre tidningar kontinuerligt. Dessa böcker och tidningar är följande:

Joan Didion - Att lära sig själv att leva
Samling av hennes bästa reportage, en fantastisk skildrare av USA, och framförallt det Kalifornien jag lämnade för några månader sedan. Bra översättning, men skulle nog vara ännu bättre på engelska. Porträtten av John Wayne i Mexico och Flower Power rörelsen i San Francisco är favoriter hittils.

Neil Strauss - Spelet
Otroligt hypad bok som inleds i ett rasande tempo där det är omöjligt att sluta läsa, blir segare mot slutet då mycket upprepningar och ett dåligt språk irriterar. Väl värd att läsa dock.

Truman Capote - Frukost På Tiffany´s
Holly Golightly är en fantastiskt karraktär men efter att jag glömt boken under en kudde under några veckor får jag nog börja om med den igen.

Ernst Hemingway - Klockan klämtar för dig
Av många betraktad som hans stora verk, och det finns en storslagenhet över berättelsen om Robert Jordan som deltar i kriget mot Franco och stöter på så många människor och historier, lite deprimerande och tung bitvis, men Hemingway är en favorit och det är förstås väldigt bra för det mesta, karraktären Pilar är oförglömlig.

VICE 5(4)
Senaste nummret, plockade upp i Stockholm i helgen, inte hunnit läsa mycket ännu.

Offside nr. 3
Otroligt bra reportage om Milan som totalt oväntat gett före detta Djurgårdenbänkvärmaren Ibrahim Ba ett kontrakt. Gör att jag förstår varför dom håller på att locka till sig Flamini, och lyckades slå Inter i helgen.

Sonic nr. 39
Fick av Andreas i Stockholm, lång intervju med Håkan Hellström. Har inte läst Sonic på säkert två år så det ska bli spännande att se vad som hänt, om den utvecklats och så, hittils verkar allt som förut, duktigt, lite grått men välgjort. Lite som Mellanmjölk, askgrå mellanmjölk (?)

Dessutom köpte jag på mig en bok om ett konstprojekt som redaktiones favorit Miranda July (Me and You And Everyone We Know) var inblandad i när jag var på Moderna Muséet.

I morgon kommer en spännande nyhet.

It was a strange time of my life

Huvudet bankar, hjärtat värker, magen krånglar och utanför skiner solen som om inget hänt. Den senaste veckan har varit dramatisk, mycket känslor, väldigt många bra konversationer, en väldigt bra Andy Warhol utställning, Gin & Tonic, Så Ska det låta (!), hemlagade köttbullar och återuppväckta ambitioner. Min kropp är nere för räkning, i morse när jag återigen skickade iväg mitt hjärta på Arlanda Express så ångade vi alkohol, men det behövdes, vi behövde bedövning, varför vi utsätter oss för detta går inte att beskriva i detta rum, hypotetisk rummet är inte redo för sånt.

Nu ska det vändas blad, en rapport ska presenteras på SL i Stockholm på onsdag och riktlinjer för min företagside ska sättas ner. Något som mognat fram sen i december har nu närmat sig en konkret idé, bastubyggarAndreas ska ha kredd för det. Men först ska jag spela innebandy, det kommer göra ont.

Hypotetisk är tillbaka inom kort, då kanske med ett mer sammanhängande och inte lika utstuderat "läsa mellan raderna" tema.

Just det, vilket match Chelsea - Liverpool blev, med Lampard och allt. Definitivt det mest känslosamma ögonblicket för mig som Chelseasupporter.