Handlingsförlamning

Sufjan Stevens, nu med stråhatt

Visst känns det sämre att göra inget när man har ett tillfälle att göra något. Att göra inget när inget förväntas hända, är fantastiskt. Att göra inget när man borde göra något, är betydligt jobbigare. Kanske är ambitionen för hög, kanske sträcker jag mig efter för mycket, och så fort något går lite segt byter jag spår, byter projekt. Idag kom jag ingenstans med nått, snackade med min Kosovokorre Ben, som numera återigen huserar i Amsterdam, och kanske kommer att hjälpa en mycket intressant Brasilianare att skriva sina memoarer. Såna samtal inspirerar mig, samtal som kopplar ihop mig med världen utanför Karlstad, utanför Sverige, för det händer så mycket saker, och det är sånt som inspirerar mig.

Men här, här händer inget alls, och det är mycket mitt eget fel, men då känns det bra att få ta del av ett annat liv, som också är fyllt av ambitioner och som vandras på egna stigar, långt borta från alla de regler om hur livet ska se ut som vi försöker trycka i varandra.

När han inte skriver för hypotetisk så jobbar hand bland annat för The Christian Science Monitor, som är en respekterad amerikansk dagstidning med ett tydligt fokus på internationella frågor. Här är Bens första publicerade artikel där, komplett med en ljudfil där han berättar bakgrunden om Cedomir Jovanovic, som liknas vid Serbiens Obama:
http://www.csmonitor.com/2008/0507/p04s01-woeu.html

Sufjan Stevens har också inspirerat mig, hans låt Vito’s Ordination Song är så mjuk och vacker, som en liten filt, något för er som lyssnat sönder Sveriges egen Sufjan: Loney, Dear:
sleep in my bed
there is a design
to what i did and said

I morgon hoppas jag på lite inspiration, lite karaktär, lite disciplin, lite framåtrörelse. Innan det ska jag kolla på hockey. Jag är precis som alla andra, i början är VM totalt ointressant, men när vi kommer förbi gruppspelet så offrar jag gärna lite sömn för att se Sverige. En kall Staropramen ligger i kylen och väntar.