Office Space

Så här ser min arbetsplats ut, nu mest fylld med diverse visumpapper, en uppslaget exemplar av tidningen VICE, en Ramlösa skogshallon och ett juiceglas.

Att partikelmannen kör en Me And You And Everyone We Know (min favoritfilm) referens i sint senaste kommentar är ju så genialt att jag nästan blir generad.

The Cure - Six Different Ways är dagens låt, och kanske min favoritCurelåt of all time. Det ni.

Igår kollade jag igenom halva Hannah And Her Sisters, en åttiotals Woody Allen som hittils är riktigt bra.

Hypotetisk gör precis som alla andra tyckare och sågar Filmkrönikan, det är jobbigt att kolla på de otroligt låga och klishefyllda recensionerna som programledarna läser innantill.

Nu ska jag ge Amerikanska Ambassaden 700kr, och sen ge mitt lokala gym 60 kr.

Stars på revolver.nu

And I can’t dance since I don’t know the time, sjunger Kevin Drew från Broken Social Scene på sin nya soloskiva Spirit If… vädligt fint. Idag har hypotetisk blivit lite mer förkyld, betalat 7200 kr till STA-Travel för min flygbiljett till San Francisco. Den 11 klockan 07.10 lyfter redaktionen med British Airways för att sådär 17 timmar senare landa i San Francisco. Andra oktober klockan 09.00 är det ambassadbesök i Stockholm, det börjar röra på sig nu, och det finns flera stressmoment inbakade i tiden innan jag åker, men att äntligen ha ett datum att printa ner i kalendern, under rubriken ”Eskapism javisst”, känns bra.

Förra veckan publicerade Revolver.nu min recension av Stars senaste skiva, sådär lite i smyg. Ni som känner till mitt musiklyssnande vet att Stars hör till mina absoluta favoritband, så jag ville förstås inte göra någon halvmesyr av det hela. Därför hyrde hypotetiskredaktionen in den frilansande googlaren och korrekturläsningsexperten ”G-string” Gustav för att råda bot på alla de språksjukdomar som texter som jag skriver alltid innefattar. G-string tog uppdraget på största allvar och dissekerade min text så hårt att jag undrade vem det egentligen var som hade skrivit, men, Gustav vet ju vad han gör så resultatet blev bra tycker jag. Tyvärr levde inte skivan riktigt upp till mina förväntningar, varför läser ni här:
http://www.revolver.nu/album/?article_id=2216

Jag hittar inte sladden som kopplar samman min kamera med datorn, så ni får vänta på lite derbybilder med dålig autofokus.

Så var derbyt

Hypotetisk har tagit snigeltåget från soliga (i alla fall utanför) Stockholms Central till regniga Karlstad Central, och jag som har en förkärlek för uppenbar symbolik skriver inget mer om det. Stockholm var som förväntat ungefär, jag plockade upp en trendig Filippa K kostym på NK, såg Robin Söderling och var på fest i Alvik och åt Iransk mat.

Men, det centrala i denna resan var förstås den mest hypade fotbollsmatchen på väldigt länge. Hela Stockholm kokade (ok, riktigt så var det kanske inte, förutom ett gäng Djurgårdare som snubblade omkring utanför Åhlens City klockan två och hojtade. Och en fet Hammarvbyare som ramlade in i en väg på Skånegatan på Söder vid halv ett var det väl ganska lugnt på ytan) med förväntan. Folk läste Metro på tunnelbanan, på IKEAs lunchrestaurang i Barkaby satte några byggarbetare och kastade verbal skit på Johanneson i Djurgården, Djurgårdarna tog på sig sina matchställ och samtliga AIK fans höll sig hemma i Solna och inväntade striden.

Efter några öl och tapas på en bar drog jag mig tillsammans med Hannes och två andra vapendragare från Jönköpingstiden mot Råsunda, även känd som Sveriges national arena. Tunnelbanan var packad med huliganer som skrek och bankade i väggarna, och det är som vanligt intressant att se annars städade killar så och skrika ramsor som bland annat handlar om att gå runt och visa ballarna i Solna.

Väl inne på Råsunda så var det hetare stämning än på någon fotbollsmatch jag varit på, någonsin. AIK klacken stod på Norra Stå och vecklade ut en enorm banderoll där det stod ”Time For Heroes”, och jag fick gåshud, för det var så snyggt och mäktigt och högljutt. Men även på södra stå (där vi stod och skrek för Djurgården) var det adrenalinstint som aldrig förr och bengaler varvades med att hela läktaren hoppade i takt. Innan för läktarna (på en löjligt hårt vattnad plan) pågick det en fotbollsmatch som var helt ok, men inte mycket mer. Quirinho gjord ett mål som nästan välte halva Råsunda, och ”dom där jävla argentinarna” kombinerade fint till AIKs 1-1 mål som kändes ganska rättvist.

Men derbyt handlade mer om fansen än om fotbollen, det var lite som att gå och se Robbie Williams (kan jag tänka mig). Även om musiken inte är så bra så är det ju showen som gör det, precis så var gårdagens derby. I morgon kommer det lite bilder.

Jag tror för övrigt att jag är sjuk, men jag lyssnar på Håkan Hellström, så jag hoppas att all hans energi för med sig hälsosamma effekter. Läste senaste numret av Groove på tåget, och det är irriterande dåliga skribenter på den blaskan, någon krönikör försökte på fullaste allvar hävda att livescenen i Sverige har försämrats på grund av nerladdning. Jag tänker inte ens bemöta ett sånt fullständigt felaktigt och löjligt uttalande, hans argumentation lät för övrigt som en upprepning av gamla skivbolgasdogmer. Hypotetisk ger tummen ner.

Om kostymer, bokjournalister och Stockholm

Erik frågade i kommentarerna till mitt förra inlägg om det är slut på poplivet nu när ska bli en riktig vuxen samt börja hänga på en PR-byrå? Och även om det inte är sant (hoppas jag), så var det ju inte för inte som jag hängt på CGC och MQ i Karlstad provandes senaste kostymkollektionen från Filippa K och Tiger. Det kanske är ett steg mot "vuxenlivet" ändå. Målet är hur som helst att anlända till San Francisco som en riktig Eurofashionista. Självklart har jag importerat en exklusiv Whitest Boy Alive t-shirt från Berlin för att ytterliga förstärka min Europrofil.

Bokrecensenter är nog precis som musikrecensenter ofta misslyckade författare. Det betyder att de, om någon, förfogar över skrivandets gåva. Ofta är det kanske lite väl mycket kulturkofta kännsla, när akademikertermer slängs runt som om det vore en middagsbjudning med Horace Engdahl, och inte en morgontrött Karlstadbo som läser texten. Men det kan även betyda att det det går att läsa väldigt fint ordade texter. I dagens SvD beskriver Martin Aagård hur författaren Neil Strauss i sin bok ’Den långa vägen ut ur helvetet. Marily Manson med Neil Strauss’ får Marilyn Manson att se ut som:

”en ganska trist, tv-fientlig, kulturkonservativ moralist som trots sitt kristendomshat firar jul och förhåller sig tveksam till abort./…/det är ingen ”Anthicrist” som framträder, snarare en drogliberal ungmoderat i Willy Wonka-kostym.”

Även om det är lite högtravande, så är det ju fantastiskt skrivet. Hypotetisk gillar.

Hypotetisk gillar inte tidningen King som lockade med stor Kostymguide, men i tidningen får vi en massa tråkiga bilder i betongmiljö där man omöjligtvis kan bedöma om kostymen i fråga är intressant eller ej. Att Peter Sipen var på framsidan borde förstås fått mig att avstå ett inköp.

I morgon beger sig redaktionen till huvudstaden (åh, vad jag ogillar folk som skriver huvudstad med F föresten) där jag ska dricka pissdyr café latte med Sofo hipsters, kolla in teateruppsättningen Fans, som baseras på Fredrik Strages bok med samma namn, kanske köpa en trendig kostym, kolla på AIK – Djurgården, denna gång i Djurgårdsklacken.

Veckans musiktips är brittiska Fanfarlo (se bild), som har släppt en singel med låtarna Fire Escape / We Live By The Lake, och det är fantastisk vacker popmusik någonstans mellan Shout Out Louds, Camera Obscura och lite tidiga Travis, altså brittiskt vedmod med lite mysiga gitarrer, soliga blås och ett lagomt drivande tempo. Här kan ni provlyssna på det hypotetisk har lyssnat mest på under veckan:
http://www.myspace.com/fanfarlo

Flight Of The Conchords

Flight Of The Conchords är två australiensare som flyttar till New York för att slå igenom med sin musik. Detta är både namnet på serien, och deras band, Flight Of the Conchords alltså. Det är inte helt enkelt att beskriva denna nyskapande komediserie, där storyn helt plötslig faller in i en musikvideo, jag har aldrig sett något liknande. Om jag ska svänga mig med ett så otroligt nördigt uttryck som "skrattfaktor", så är den väldigt hög. Jag föredrar att skratta så att jag gråter, men det är ju personligt.

I serien får vi även bekanta oss med bandets manager, som arbetar på Nya Zeelands konsulat i New York, och är en snäll töntig David Brentanktig (fast väldigt snäll) personlighet som håller i bandmöten men inte lyckas boka ett enda gig åt bandet. Flight Of The Conchords har ett fan, hon är helt galen och gör sitt bästa för att få ligga med Bret eller Jairmanie, trots att hon är gift.

Det är väldigt svårt att beskriva den här serien, det är lite sådär konstigt som det varit i indiefilmer som Me And You And Everyone We Know, och Litte Miss Sunshine, fast mindre tänkvärt, och roligare. Jag som länge varit mot komik i musik kapitulerar helt inför musiken i serien som både är bra, och otroligt rolig, första avsnittets The Most Beautiful Girl In The Room är veckans låt här hemma, och vem skulle inte smälta av den oförglömliga texten:

Looking at the room, I can tell that you.

Are the most beautiful girl in the...room.

(In the whole wide room).

And when you're on the street, depending on the street.

I bet you are definitely in the top 3.

Good lookin girls on the street.

(Depending on the streets).

And when I saw you at my man's place.

I thought...what, is she, doing...at my man's place.

How did he get a hottie like that to a party like this?

Good one, Dave.

(Ooh, you're a LEGEND, Dave).

(det är nog roligare när man själv sett det)

Sjungen i sann Princefalsett så vet man inte om man ska skratta eller gråta, jag föredrar en kombination. Och för er som tvivlar på mitt omdöme så är det HBO som står bakom.

Så, följande alternativ finns:

1. Köp (om det går)

2. Ladda ner (det går)

3. Vänta 2 år till SVT sänder den.

The Distant Future är deras EP föresten, här hittar ni tidigare nämnda The Most Beautiful Girl In The Room, I’m Not Crying och redan kultförklarade Robots.

Idag lämnade Mourniho Chelsea, och jag känner mig lite chockad faktiskt.

sträckning

Jag har sträckt mig i skulderbladen (se bild) eller nått konstigt, efter en cyckeltur model längre, så det blir inget skrivande om den där serien idag, istället bifogar jag lite text om gårdagens fotboll som jag skrev av mig direkt efter Chelsea matchen:

Ett disciplinerat Rosenborg lyckades hålla 1-1 mot Chelsea på Stamford Bridge. Hypotetisk såg matchen i TV-soffan och följde med allt större frustration Chelseas problem med att göra mål. Rosenborg spelade taktiskt bra, höll ihop laget, markeringsspelet var lysande och svenske före detta Djurgårdsbacken Mikael Dorsin plockade bort Joe Cole, mycket imponerande. Det var som väntat Chelsea som höll i både taktpinne och bollinnehav under hela matchen, Rosenborg bröt igenom ibland och visade upp stor självsäkerhet i den få anfallen, även om de inte skapade speciellt mycket mer än det mål det gjorde.

Chelsea strödde Chanserna runt omkring sig på halvtomma Stamford Bridge (endast 25000 såg matchen, sämsta publiksiffran på fyra år), i slutet var det mest Essien som sköt, sprang och passade, vilket störde uppbyggnadsspelet och endast resulterade i att Mourinho stod och gestikulerade på sidlinjen och skrek ”miiiikel!”. Scheva, som var osynlig i första halvleken kom in mer i andra halvlek, och nickade även i 1-1 målet efter ett snyggt inlägg från Malouda. Fransmannen Malouda hörde till de bästa Chelseaspelarna, tyvärr var hade han dåligt med hjälp. En stor del i problemet låg i att Kalou var den enda riktiga spjutspetsen, eftersom Sheva rörde sig över stora ytor. Och Joe Cole, han fightades mot Dorsin. Kalou har många kvaliteter men någon målskytt är han inte, vilket blev väldigt tydligt i den här matchen.

I andra halvlek blev Rosenborg allt mer tillbakapressat och Chelsea hade två bollar i stolpen, plus flera farliga skott utifrån, samt bra nicklägen för både Alex och Terry. Men precis som i de senaste matcherna så har Chelsea otroligt svårt att sätta sina chanser, och det tidigare effektiva passningsspelet störs av mängder av misstag och slarv, även om det var bättre i andra halvleken. Rosenborg gjorde dock sitt livs match och även om Chelsea borde vunnit matchen så visade Rosenborg att laget trots allt kan plocka poäng av lagen i gruppen. För Chelseas del finns det mycket att arbeta på inför söndagens match mot Man Utd, ett positivt besked var dock att Beletti gjorde en riktigt bra match på sin högerkant, men att skapa nästan 30 målchanser och göra ett mål kommer inte att hålla på Old Trafford.

I morgon hoppas jag att formen är bättre och då ska ni få läsa om den där serien.

Föresten idag fyllar Gustav "g-string" Sandin år, det firar hypotetisk med en burk Cola Light. Hurra! Hurra! Hurra!

Senaste tio åren

Bild 1: Czech Republic 05 (Prag)

Bild 2: Poland (06) (Gdynia)

Bild 3: Malaysia (04) (en timme nordväst om Kuala Lumpur)

Det har visat sig att det är ungefär lika lätt att fixa ett J1-Visa till USA som det är att döda Jason Bourne. Just nu är det två saker som skapar oreda i det hypotetiska livet, det ena har med en faktura att göra och det andra att jag måste presentera en lista på alla länder jag rest till (och när) de senaste tio åren. Ni som känt mig ett tag inser att det här inte är det lättaste uppdraget, eftersom man så att säga ”varit runt en del”. Efter lite funderande så har jag dock kommit fram till denna preliminära lista:

USA (07)
Spain (07)
Netherlands (07)
France (07)
Germany (07)
Belgium (06)
Poland (06)
Germany (06)
Switzerland (05)
Poland (05)
Slovakia (05)
Hungary (05)
Croatia (05)
Slovenia (05)
Italy (05)
Austria (05)
Czech Republic (05)
Finland (05)
Finland (04)
Thailand (04)
Malaysia (04)
Singapore (04)
Malaysia (03)
Austria (03)
USA (00)
Greece (00)
Norway (00)
Italy (99)
Austria (98)
Spain (98)
Malaysia (97)
England (97)

Annars promenerar livet vidare i långsam mak här i Älvåker. IKEA-boken håller sakta med säkert på att närma sig färdighet, efter ett morgonmöte med B2 har jag idag exemplifierat de sex olika design dimensions som vi (eh, ok, Bo och Bo) presenterar. Bland dessa återfinns klassiker som ”Physical artefacts”, ”customer placement” och ”The hyperreal service experience”. Den sista är något av en paradgren för herrarna Bo. Arbetsuppgifterna för min del börjar dock så smått sina, och frågan är hur lång tid det tar till att jag är inte bara är en person som är uttråkad och bor hos sina föräldrar, utan en uttråkad person som bor hos sina föräldrar, och är arbetslös. Vikten av att min visumansökan inte stöter på allt för många problem är således av stor just nu.

I morgon ska jag berätta om en TV-serie som ni andra som är uttråkade och gillar musik kommer att älska. I morgon alltså.

Kanye West - Good Life

Kanye West har god smak. Till videon till "Good Life", som kan vara den hip hop låt med mest sommarkännsla sen Kens "Sommarminnen", tog han hjälp av samma snubbar som gjorde videon till Justice "D.A.N.C.E", även här är det pastellfärger som dominerar. För er som är trötta på regnet.

Baby face och Bad Cash

Babyface Owen blir livsfarlig efter de två målen för England i senaste matchen, speciellt med tanke på att alltid kommer att se ut som en 15-åring, vilket ger ett enromt hävdelsebehov.

Bad Cash Quartet hade en stor del i mitt liv efter att jag återvänt från USA, sommaren 2001. Det fanns mest tre band då, The Strokes, The Plan, och Bad Cash. En gång såg jag Bad Cash på Arena i Karlstad, det stod någon galen stor tjej brevid mig och hoppade så att golvet skakade. Hon hade med sig en grön gummigrej som såg ut som en lite fot, hon kastade framför sig och slängde upp den på scenen, varpå sångaren virar den runt sin hals. Den hoppande flodhästen, som vi kallade tjejen, svimmade nästan. Bad Cash var alltid mycket känslor. Nu har bandet splittrats och Jonas i bandet har skapat Jonas Game. Det låter väldigt mycket Bad Cash, fast med lite mindre desperation, lite minde kniven mot strupen, och kanske börjar jag bli gammal, men jag tycker att det är riktigt skönt. New City Love har spelats mycket på P3, och nu finns nya låten ADHD att ladda ner helt gratis från Tough Alliance bolag Sincerely Yours hemsida, här klickar du för lite fredagsnöje:
http://www.sincerelyyours.se/

Redaktionen kommer för övrigt att åka till Örebro i eftermiddag för en helg av Premier League bevakning och andra betungande uppgifter.

För er som vill känna extra närhet till hypotetisk så finns hans cykel sen 10 år tillbaka nu till salu på blocket för det facila priset av 750kr, varför inte ta chansen att köpa något med en garanterat hög avkastning när hypotetisk snart blir världskändis. Enligt Ari Gold, känd från Entourage lovat att den TV-serie hypotetisk arbetat med kommer att plockas upp av HBO. Swedbank har efter nyheterna om Bleu Marketing Solutions ändrat sin rekommendation från ”sälj, den här loosern kommer sitta fast i Karlstad i en evighet” till ”köp, framtiden har sällan sett så ljus ut för denna kreativa talang”. Här finns inte bara hypotetisk cykel, utan även hans mammas motsvarighet:
http://www.blocket.se/vi/13410312.htm

I natt drömde jag att jag vann VM-guld i höjdhopp, mycket konstigt.

Michael Owen blir livsfarlig nu. Även om det egentligen var Heskey som imponerade mest, hans nedtagningar och skarvar var mästerliga. Även högerbacken Richards, som tillsammans med en pånyttfödd Wright-Phillips just nu bildar en av Europas mest intressanta högerkanter imponerade mot de tekniska Ryssarna.

Föresten, slänger ett så kallat getöga på matchen mellan Sverige och USA, och det är uppenbart att Sverige målvakt är pissdålig, ändå verkar kommentatorerna rädda att såga henne, jag hoppas att det inte är genusrelaterat.

Jens Lekman på Koriander

Jag och mr. P såg Jens Lekman i fredags. Han hade med sig en tolvårig basist, men det gjorde inget. Det blev mest låtar från förra veckans mest hyllade skiva, ja, den heter Night Falls Over Kortedala, och kommunledningen gnuggar säkert händerna över den reklamen. Fast han ska visserligen flytta till Australien, så allt för bra verkar det inte varit där.

Det finns några saker jag vill förklara med Jens Lekman, för det första är han kanske internetpopgenerationens främsta textförfattare. I alla fall från Sverige. Det är liksom inte så många som sjunger låtar som handlar om att åka till Berlin och helt plötsligt tvingats låtsas vara en homosexuell kompis pojkvän, när hon egentligen ska flytta till New York med sin flickvän (A postcard to Nina). Och även om det säkert är en av de vanligaste anledningarna till att ett förhållande spricker, så finns det inte många som skriver låtar som I’m leaving you because I don’t love You. För det andra så väver han in sina historier i ett fin skimmer av mjuka blås, knastriga samplingar och det kunde låta som en spelning med musikskoleelever, men Jens vet bättre. Han är lite speciell, när han står ensam med sin lilla mandolin och sjunger Julie utan mikrofon, och ser så glad ut, för att får sjunga för oss. Per Sinding Larsen sa att alla som har ett hjärta i höst lyssnar på Jens Lekman, och jag håller inte bara med för att jag ser upp till honom, utan för att jag verkligen håller med.


På lilla svettiga Koriander, någonstans på andra våningen i Karlstad, står Jens Lekman och ler lite förlegat efter att applåderna aldrig vill sina efter sista låten, som blir den svenska versionen av Maple Leaves (Ja tyckte hon sa lönnlöv), och när han kommer upp på scenen igen så säger han att han inte kan spela mer för att han skulle förstöra allt då. Istället spelar han Pocketful Of Money akustiskt vid baren efteråt, och vi knäpper våra fingrar och tänker, det är synd att han ska flytta till Australien, för Sverige behöver en Jens Lekman. Den nionde november spelar han på Bimbos 365 i San Francisco, ifall jag får hemlängtan.

Det verkar för övrigt som om Kanye West vinner (PR)slaget mot 50 Cent. Det tycker hypotetisk känns helt rätt.

Pressrelease: framtid

Bleu Marketing Solutions tänker på ett nytt sätt och har slutat jaga kunder på detta, mer fysiska, sättet.

Efter att ha spenderat sommaren på korttidskontrakt på Karlstad Universitet och Centrum För Tjänsteforskning så är det nu klart att Bleu Marketing Solutions i San Francisco värvat Patrik ”hypotetisk” Edvardsson. Det var länge oklart om Patrik verkligen skulle ta steget över havet, och vid flera tillfällen har det ryktats om både London och Stockholm för den storstadssjuke Karlstadsbon. Han har dock inte gjort någon hemlighet av att han gärna flyttar till San Francisco. Patrik uppger att han är nöjd med övergången, trots att han kallar det för ett ”finansiellt självmord modell större”. Kontraktet är på 6 månader med möjlighet till förlängning om båda parter är nöjda (och om amerikanska myndigheter godtycker).

Efter två år på Örebro Universitet var Patrik utlånad till Universitet van Amsterdam under de senaste två terminerna. I Amsterdam utvecklades Patrik, både privat men även akademiskt. Flera analytiker hävdar att det var dessa två terminer som slutligen fällde avgörande när expansiva Bleu Marketing Solutions valde att signa Patrik.

Patrik planerar att göra sin första arbetsdag på kontoret måndagen 3 oktober, men flera källor med kunskap om visum och ambassadbesök tror att det kan dröja något längre innan allt pappersarbete är klart.
- Jag hoppas att både den amerikanska och svenska regeringen inser vikten av att jag så fort som möjligt kan inleda min karriär på Bleu Marketing Solutions, sa Patrik för några veckor sedan efter ett lunchmöte med Bo Edvardsson och Bo Enquist på Karlstad Universitet.

Svenska konsulatets PR avdelning i San Diego har även hört av sig via telefon, konsulatets Erik Johansson hälsar från inspelningen av hans nya Youtube-film att han kommer att göra allt han kan för att Edvardsson så fort som möjligt anländer i USA, anonyma källor i den svenska regeringen hävdar dock att Erik inte kan styra över sådana beslut, någt som Erik viftar bort med sin nyinköpta Cowboyhatt. Flera analytiker tror att han mest tänker på resan till S.F i oktober med den mytomspunne före detta ”en-öl-på-förfesten-äta-tonfisk-varje-dag-Flo-Mo”.

Efter all uppståndelse kring övergången valde hypotetisk att lämna Sverige för några veckor sedan. Envisa rykten hävdar att Patrik setts kissa i havet samtidigt som solen gick upp vid havet nära staden Motril i södra Spanien klockan 07.42. Enligt AP sågs även Patrik i Melkwegs lilla sal sent på lördagen dansandes till Kaiser Cheifs. Patrik har avböjt att kommentera dessa uppgifter när SVT konfronterade honom efter konserten med Jens Lekman på Koriander i Karlstad i fredags.

Patrik som för närvarande retirerat till föräldrahemmet i Karlstad kommer nu att arbeta hårt med att försöka snabba på Visum processen.
- Det känns som ett spännande steg att ta, säger Patrik samtidigt som han enligt ryska Interfax redan köpt biljetter till det kanadensiska popbandet Stars konserter på Bimbo’s 365 den 13 och 14 november, något som Patrik dock förnekar.

Sagan Patrik ”hypotetisk” Edvardsson fortsätter alltså att utvecklas till en internationell identitetskris modell större. Bleu Marketing Solutions är enligt flera källor en bra arbetsplats där man i små team arbetar med internationella kunder så som Apple och Adobe och hjälper dessa med sin marknadsföring på internet. Företaget blev även nyligen omnämnt på Inc. 5000 som ett av de snabbast växande privata företagen i USA.

Mer information om Bleu finns här: http://www.bleumarketing.com/

I Want To Piss On You

På PSL, PEr Sinding Larsens egen lekstuga på SVT är Emilie Thorén veckans internetkonsument, hennes favorit youtubevideo är denna, och som lite smyg fan av Dave Chapelle (och R Kelly), så är det inte mer än rätt att även hypotetisk trogna läsare får ta del av mästerverket.

PSL läser du med fördel varje dag på denna adress: http://svt-psl.colo.netstar.se/

Everything Bad Is Good For You

I Everything Bad Is Good For You, från 2005, beskriver Steven Johnson hur populärkultur gör oss smartare. Detta står förstås i kontrast till den klassiska jargongen, att populärkultur är fördummande. Steven Johnson bygger stora delar av sin argumentation på utvecklandet av dataspel, och hur komplexa de blivit under de senaste 20 åren. Personer som spelar spel som Zelda och Half-Life ställs för komplexa problem som tvingar spelaren att utföra komplicerade tankar för att lösa problemen. Pac Man däremot får stå som exempel för det ickekomplexa spelet. Johnson hävdar även att de som mest fått ta skott som fördummande, nämligen TV-serier, också har utvecklats till komplexare skeenden. Det finns fler sidohistorier, fler komplexa tillbakablickar och interna referenser, exempel han tar är Seinfeld och Simpsons, men även Sopranos som alla är serier med många karaktärer, till skillnad mot exempelvis Dallas, där den moderne TV-tittaren skulle känna sig förolämpad över alla övertydliga pekpinnar. Även de dåliga programmen har förbättrats enligt Johnson:

”The Sopranos is several times more demanding of its audiences that Hill Street was, and Joe Millionaire has made comparable advances over Battle of the Network stars. This is the ultimate test of the Sleeper Curve theory: even the crap has improved” (p. 91)

Han hävdar att en ny genre av filmer, som han kallar ”mind-benders” har växt fram som kommersiellt gångbara, medan de för 20 år sedan skulle ha klassats som konstfilmer. Filmer i denna nya genre som han nämner är bland annat: Memento, The Eternal Sunshine Of the Spotless Mind, Adaptation, Magonlia, Pulp Ficion och L.A Confidential. De flesta av dessa filmer har dragit in över $50 millioner bara från biografintäkter.

I andra delen av boken försöker han koppla samman denna utveckling med det faktum att IQ nivån bland amerikaner ökat 13,8 IQ-poäng under de senaste 46 åren. Ska bli intressant att se, och även om det är en populärvetenskaplig bok, där en del lite optimistiska slutsatser dras för att stödja hans tes, så underbygger han sin argumentation ganska bra, och på ett personligt plan så är det förstås kul att läsa hur serier som Vita Huset, Seinfeld och Sopranos kan ha bidragit till att ha ökat min intelligens och logiska förmåga istället för att endast fungera som hjärndött tidsfördriv.

Är det bara jag...

...eller låter det inte som om The Hives säger Tord Grip i inledningen av "Tick Tick Boom"... eller är jag ute och cyklar med en punktering då?

I morgon berättar jag om författaren Steven Johnson som hävdar att populärkultur gör oss intelligenta.

Kate Nash

En av årets bästa låtar heter Foundations med Kate Nash, en fin poplåt om att stanna kvar i ett förhållande som man nog egentligen borde lämna. Det är en låt full med minnesvärda textrader, så som:
"You said I must eat so many lemons'cause i am so bitter.
I said "I'd rather be with your friends mate 'cause they are much fitter."

Igår, på tips från Kajsa som alltid är tidigt ute med det nya, där hon sitter i sin lägenhet på söder och håller upp pekfingret för att se vilket håll popkulturen blåser åt, fick jag äntligen tag på debutskivan som släpps inom kort. Det är sannolikt årets bästa skiva.

Kolla på videon till Foundations och försök att inte bli kär.

Att gå in i september

Tydligen har vi promenerat in i september, vilket innebär att jag har lite större tolerans för de svala vindarna. För en vecka sen var jag i Amsterdam, det känns som väldigt länge sen nu. Dramatiken har varit tät under förra veckan, och ännu är det inte definitivt vad hypotetisk kommer att syssla med under hösten, det hela har utmynnat i två alternativ, som det ska tas ställning till under veckan.

Notiser:
Pappa åkte till Stockholm i morse vid klockan sex, och tog med sig morgontidningen, jag blev precis vansinnig när jag insåg detta.

Jag och Persson var på gymmet igår, och i morse var det nästan så att jag inte kunde schamponera håret.

Aston Villas köttmur i andra halvlek mot Chelsea har inte sett sitt motstycke sen Grekland försvarade sig fram till EM titeln. Chelsea var slarviga, försökte spela kortpassningspel men hade oflyt och oskärpa. Samtidigt (ok, dagen innan) dansade Liverpool över Derby.

My Rights Versus Yours med The New Pornographers (se bild) är nästa låt du ska ladda ner. Otroligt vacker.

SVT 1 20.30 Upp till Kamp: DN’s Johan Croneman är lyrisk över Birro och Marciamins vänsterskilldring och kallar det för ”en av de bästa svenska dramaproduktionerna någonsin” samtidigt som han ger betyget 5/5. Jeanette Gentele på SvD är nästan lika imponerad och ger betyget 5/6. Verkar helt klart lovande.

Jose Gonzalez nya skiva låter precis som den första, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, just nu känns det lite tråkigt.

Doing It Right med The Go! Team är ungefär den totala motsatsen, både till akustiska gitarrer, och tråkigheter.