Everything Bad Is Good For You

I Everything Bad Is Good For You, från 2005, beskriver Steven Johnson hur populärkultur gör oss smartare. Detta står förstås i kontrast till den klassiska jargongen, att populärkultur är fördummande. Steven Johnson bygger stora delar av sin argumentation på utvecklandet av dataspel, och hur komplexa de blivit under de senaste 20 åren. Personer som spelar spel som Zelda och Half-Life ställs för komplexa problem som tvingar spelaren att utföra komplicerade tankar för att lösa problemen. Pac Man däremot får stå som exempel för det ickekomplexa spelet. Johnson hävdar även att de som mest fått ta skott som fördummande, nämligen TV-serier, också har utvecklats till komplexare skeenden. Det finns fler sidohistorier, fler komplexa tillbakablickar och interna referenser, exempel han tar är Seinfeld och Simpsons, men även Sopranos som alla är serier med många karaktärer, till skillnad mot exempelvis Dallas, där den moderne TV-tittaren skulle känna sig förolämpad över alla övertydliga pekpinnar. Även de dåliga programmen har förbättrats enligt Johnson:

”The Sopranos is several times more demanding of its audiences that Hill Street was, and Joe Millionaire has made comparable advances over Battle of the Network stars. This is the ultimate test of the Sleeper Curve theory: even the crap has improved” (p. 91)

Han hävdar att en ny genre av filmer, som han kallar ”mind-benders” har växt fram som kommersiellt gångbara, medan de för 20 år sedan skulle ha klassats som konstfilmer. Filmer i denna nya genre som han nämner är bland annat: Memento, The Eternal Sunshine Of the Spotless Mind, Adaptation, Magonlia, Pulp Ficion och L.A Confidential. De flesta av dessa filmer har dragit in över $50 millioner bara från biografintäkter.

I andra delen av boken försöker han koppla samman denna utveckling med det faktum att IQ nivån bland amerikaner ökat 13,8 IQ-poäng under de senaste 46 åren. Ska bli intressant att se, och även om det är en populärvetenskaplig bok, där en del lite optimistiska slutsatser dras för att stödja hans tes, så underbygger han sin argumentation ganska bra, och på ett personligt plan så är det förstås kul att läsa hur serier som Vita Huset, Seinfeld och Sopranos kan ha bidragit till att ha ökat min intelligens och logiska förmåga istället för att endast fungera som hjärndött tidsfördriv.