Så var derbyt
Hypotetisk har tagit snigeltåget från soliga (i alla fall utanför) Stockholms Central till regniga Karlstad Central, och jag som har en förkärlek för uppenbar symbolik skriver inget mer om det. Stockholm var som förväntat ungefär, jag plockade upp en trendig Filippa K kostym på NK, såg Robin Söderling och var på fest i Alvik och åt Iransk mat.
Men, det centrala i denna resan var förstås den mest hypade fotbollsmatchen på väldigt länge. Hela Stockholm kokade (ok, riktigt så var det kanske inte, förutom ett gäng Djurgårdare som snubblade omkring utanför Åhlens City klockan två och hojtade. Och en fet Hammarvbyare som ramlade in i en väg på Skånegatan på Söder vid halv ett var det väl ganska lugnt på ytan) med förväntan. Folk läste Metro på tunnelbanan, på IKEAs lunchrestaurang i Barkaby satte några byggarbetare och kastade verbal skit på Johanneson i Djurgården, Djurgårdarna tog på sig sina matchställ och samtliga AIK fans höll sig hemma i Solna och inväntade striden.
Efter några öl och tapas på en bar drog jag mig tillsammans med Hannes och två andra vapendragare från Jönköpingstiden mot Råsunda, även känd som Sveriges national arena. Tunnelbanan var packad med huliganer som skrek och bankade i väggarna, och det är som vanligt intressant att se annars städade killar så och skrika ramsor som bland annat handlar om att gå runt och visa ballarna i Solna.
Väl inne på Råsunda så var det hetare stämning än på någon fotbollsmatch jag varit på, någonsin. AIK klacken stod på Norra Stå och vecklade ut en enorm banderoll där det stod ”Time For Heroes”, och jag fick gåshud, för det var så snyggt och mäktigt och högljutt. Men även på södra stå (där vi stod och skrek för Djurgården) var det adrenalinstint som aldrig förr och bengaler varvades med att hela läktaren hoppade i takt. Innan för läktarna (på en löjligt hårt vattnad plan) pågick det en fotbollsmatch som var helt ok, men inte mycket mer. Quirinho gjord ett mål som nästan välte halva Råsunda, och ”dom där jävla argentinarna” kombinerade fint till AIKs 1-1 mål som kändes ganska rättvist.
Men derbyt handlade mer om fansen än om fotbollen, det var lite som att gå och se Robbie Williams (kan jag tänka mig). Även om musiken inte är så bra så är det ju showen som gör det, precis så var gårdagens derby. I morgon kommer det lite bilder.
Jag tror för övrigt att jag är sjuk, men jag lyssnar på Håkan Hellström, så jag hoppas att all hans energi för med sig hälsosamma effekter. Läste senaste numret av Groove på tåget, och det är irriterande dåliga skribenter på den blaskan, någon krönikör försökte på fullaste allvar hävda att livescenen i Sverige har försämrats på grund av nerladdning. Jag tänker inte ens bemöta ett sånt fullständigt felaktigt och löjligt uttalande, hans argumentation lät för övrigt som en upprepning av gamla skivbolgasdogmer. Hypotetisk ger tummen ner.
Men, det centrala i denna resan var förstås den mest hypade fotbollsmatchen på väldigt länge. Hela Stockholm kokade (ok, riktigt så var det kanske inte, förutom ett gäng Djurgårdare som snubblade omkring utanför Åhlens City klockan två och hojtade. Och en fet Hammarvbyare som ramlade in i en väg på Skånegatan på Söder vid halv ett var det väl ganska lugnt på ytan) med förväntan. Folk läste Metro på tunnelbanan, på IKEAs lunchrestaurang i Barkaby satte några byggarbetare och kastade verbal skit på Johanneson i Djurgården, Djurgårdarna tog på sig sina matchställ och samtliga AIK fans höll sig hemma i Solna och inväntade striden.
Efter några öl och tapas på en bar drog jag mig tillsammans med Hannes och två andra vapendragare från Jönköpingstiden mot Råsunda, även känd som Sveriges national arena. Tunnelbanan var packad med huliganer som skrek och bankade i väggarna, och det är som vanligt intressant att se annars städade killar så och skrika ramsor som bland annat handlar om att gå runt och visa ballarna i Solna.
Väl inne på Råsunda så var det hetare stämning än på någon fotbollsmatch jag varit på, någonsin. AIK klacken stod på Norra Stå och vecklade ut en enorm banderoll där det stod ”Time For Heroes”, och jag fick gåshud, för det var så snyggt och mäktigt och högljutt. Men även på södra stå (där vi stod och skrek för Djurgården) var det adrenalinstint som aldrig förr och bengaler varvades med att hela läktaren hoppade i takt. Innan för läktarna (på en löjligt hårt vattnad plan) pågick det en fotbollsmatch som var helt ok, men inte mycket mer. Quirinho gjord ett mål som nästan välte halva Råsunda, och ”dom där jävla argentinarna” kombinerade fint till AIKs 1-1 mål som kändes ganska rättvist.
Men derbyt handlade mer om fansen än om fotbollen, det var lite som att gå och se Robbie Williams (kan jag tänka mig). Även om musiken inte är så bra så är det ju showen som gör det, precis så var gårdagens derby. I morgon kommer det lite bilder.
Jag tror för övrigt att jag är sjuk, men jag lyssnar på Håkan Hellström, så jag hoppas att all hans energi för med sig hälsosamma effekter. Läste senaste numret av Groove på tåget, och det är irriterande dåliga skribenter på den blaskan, någon krönikör försökte på fullaste allvar hävda att livescenen i Sverige har försämrats på grund av nerladdning. Jag tänker inte ens bemöta ett sånt fullständigt felaktigt och löjligt uttalande, hans argumentation lät för övrigt som en upprepning av gamla skivbolgasdogmer. Hypotetisk ger tummen ner.
posted by Patrik Edvardsson at 4:42 em
3 Comments:
Sjukt lite kändispoäng att se Robin Söderling. Det är tom mindre än Chepe från Latin Kings som jag ser varje gång jag är i sthlm (han går alltid med barnvagn).
Flo Mo: Jag vet, det är inte så häftigt, men jag vill kunna bocka an en kändis vid varje Stockholmsbesök, tyvärr blev det inte så intressant denna gången:)
Allsvenskan är ju sjukt jämn i år. Djurgården har gjort en bra säsong i år, trots sämre spelarmaterial än tidigare. DIF ser ut att ha en grym moral - antagligen tack vare Siggis hårda disciplin och Jonsons löpande. Jag hoppas ändå nånstans att Kalmar tar hem det, det är väl nu eller aldrig för deras del vad gäller SM-guld.
Sen har du helt rätt i att kvaliten på Groove är skrattretande dålig. Urvalet av musik är dessutom väldigt nittiotalistisk. Brrr. Tacka vet jag Ondskan.
Skicka en kommentar
<< Home