Trots att han fick veta att han hade gjort 2008års bästa skiva oroade han sig för framtidenSå kommer den då äntligen, årslistan ni alla väntat på. Tittar man bland top10 listor hittar man mest samma skivor. Det känns tråkigt. Hypotetiskredaktionen håller med om en del kollektiva hyllningar (Frida Hyvönen och Markus Krunegård, Bon Iver) men lägger även till några sorgligt bortglömda skivor (Lightspeed Champion och Noah And The Whale bland annat).
- Markus Krunegård – Markusevangeliet
Det här är redan en ikonisk skiva hos mig. Ett soundtrack till en frustrerande vår i Sverige, och det var väldigt länge sen en låt som sagt så mycket om min situation som Ibland gör man rätt ibland gör man fel gjorde då. Jag har sen Laaksos första skiva vetat att det fanns något väldigt stort hos den här mannen, han levererade precis i rätt tidpunkt, en svensk klassiker som antagligen kommer återvända till många gånger i framtiden.
- Noah And The Whale – Peaceful The World Lays Me Down
Med årets finaste textrad ‘I fell in love with the world in you’ från titellåten svepte denna Londonorkester fram med bitterljuv folkpop med luftiga arrangemang. Från söta och vackert vemodiga Mary, via sommarens kanske finaste poplåt 5 Years Time och en romantikers vädjan i Give A Little Love så sjöng Noah And The Whale så vackert om idealistisk kärlek så att Pitchfork nästan spydde. En ny röst för er som lyssnat sönder Jens Lekman och Belle & Sebastian.
- Frida Hyvönen – Silence is Wild
Med större arrangemang, som jag till en början misstolkade som irriterandesvulstighet, fortsatte Frida under 2008 att skriva de bästa historierna, att sjunga med den starkaste rösten och hamra på tangenterna med den finaste klangen. Trots några irriterade låtar så som är Frida, som någon i DN påpekade, en totalt unik röst i dagens popvärld som gör mig lite extra stolt över att vara från Sverige, och veta vad folketshus är.
- Ra Ra Riot – The Rhumb Line
Med årets bästa discopoplåt Too Too Too Fast visade Ra Ra Riot att det inte bara var Vampire Weekend som kunde bygga pop med solsken och melodikänsla och välavvägda stråkar 2008. Med kreativa popexplosioner som ofta gräver djupt i både 80-tal och college radio rock är det perfekta skivan för er som gillade The Shins runt Chutes Too Narrow och gillar er popmusik med stråkar. En skiva som gått allt för många förbi 2008.
- Bon Iver – For Emma, Forever Ago
Ni har säkert hört historien förut. Dumpad kille sätter sig i en stuga i Wisconsin och gör en skiva med brustet hjärta. Jag köpte det inte till en början, men sen gav jag det en chans och vad som kom fram var den vackraste gitarrmelankoli jag hört sen Red House Painters var som bäst. Med en röst som låter som en mjuk kudde att trösta sig med och en ljudbild som luktar mossa och skog är det perfekt eskapism för den stressade urbana mannen. Re: Stacks hör till årets absolut vackraste låtar och det är väldigt roligt att en sån här skiva kan bli så uppmärksammad 2008.
- Lykke Li – Youth Novels
Om 2008 ska definieras av en skiva så blir det nog Youth Novels. Lykke Li är en profilstark själ som vägrar hålla sig till en och samma mall. Så det blev stötig självförtroende pop i lysande Compain Department, kärlekskrank flickromantik i Little Bit och kaxig körparty i Breaking It Up. Det mesta hon försökte sig på blev lysande och den där Lykke Li frisyren hittade till och med till Amsterdam där hon spelade två gånger på Paradiso under hösten, senaste kvinnlig artist som gjorde det var Amy Winehouse om jag inte minns fel.
- Cut Copy – In Ghost Colours
Electropop lät bäst i händerna på dessa Australiensiska killar som inte var rädda för att stoppa in lite gitarrer och ibland låta sjukt mycket 80-tal. Till skillnad från mycket annan electropop höll sig Cut Copy sig inte med påklistrad party attityd eller för mycket LSD-trippade kläder. Dom lät så att säga musiken tala för sig själv, och det blev förstås en väldig fest med redan odödliga singlar som Light And Music och Heart On Fire.
- Wolf Parade – At Mount Zoomer
Efter en debutskiva som hamnade lite i skymundan av Arcade Fires genombrott så kom Wolf Parade tillbaka i år med en väldigt modig skiva. Med en blandning av luftig pop, mer piano, ibland lugnare tempo, ibland mer teatraliskt, men alltid med den där rastlösa nu eller aldrig känslan som jag alltid älskat med bandet. Konserten i Amsterdam under hösten visade att det här bandet förtjänar en mycket större publik. För er som gillar det här kan jag även rekommendera Isaac Brooks sidoprojekt Sunset Rubdown, ännu lite mer galet och vingligt.
- Lightspeed Champion – Falling Of The Lavender Bridge
Stora känslor, stråkar, melodier och folkpop med pälsmössa. Lightspeed Champion gjorde en skiva som kändes personlig, som vågade bli storslagen, som visade upp ett brustet hjärta och sen snickrade ihop låtar med überdramatiska textrader som ’lick my open wound’, jag gillar det väldigt mycket och blir inte förvånad som låtarna dyker upp i lite serier och sånt för att visa någon stackars tonårings brustna hjärta.
- The Week That Was – The Week That Was
Sunderlandbördiga Field Music var kroniskt underskattade. Så ena halvan bildade The Week That Was, som låter ungefär som Field Music, fast lite mer modernt polerat. Det handlar om kreativa trummor, vackra melodier och infall från höger och vänster. Det låter både duktigt och ambitiöst, vilket förstås kunde bli tråkigt, men The Week That Was har den där popmusikkänslan som visserligen låter som en brittisk musikskola med stråkar, men som gör att man inte kan sluta att le fånigt och fundera på hur dom egentligen kom på alla idéer. Lisa Millbergs favoritlåt heter The Story Waits For No One, hypotetisktredaktionens favorit heter Yesterday’s Paper, fast det är kanske för att vi pluggar media.
Etiketter: Amy Winehouse, Arcade Fire, Cut Copy, DN, Frida Hyvönen, Lykke Li, Markus Krunegård, Noah and the whale, Ra Ra Riot, Red House Painters, Sunset Rubdown, The Shins, Wolf Parade
