Perka in Düsseldorf

Hypotetisk chefredaktör har fått storhetsvansinne och tror att han är gud.

It’s a hard knock life sjöng Jay-Z på 90-talet, och jag lyssnade. Nu lever jag lite i samma situation, alltid i rörelse, för lite sömn, pengarna ramlar ur fickan, saker händer. Perka var här i tre dagar, han kom hit för sol och sommar, Tyskland gav honom stormvindar och spridda skurar. Man kan aldrig lita på Tyskland. Men vi gjorde det bästa av situationen, såg ljusrörsbänkarna i Hofgarten, drack öl på ett rockhak, promenerade i framsynta arkitekturområdet Medienhafen, firade min födelsedag på en italiensk restaurang med klassen och där en servitör trodde att jag skrek ”scheize Deutch” till honom (jag skrek egentligen Mein Scheize Deutch).

Igår åkte vi till Köln efter att vi sovit alldeles för länge. Tåget var försenat och vi satt på den tegelpompösa Haubtbahnhof och drack McDonalds kaffe. Väl i Köln gick vi in i den väldiga romerska katedralen, och eftersom vår självbild var synnerligen positiv, så betalade vi för att få gå 507 trappsteg runt och runt till vi kom högt över staden. Där tittade vi in i ett kontorshus med en 1 Eurokikare och tog turistiga bilder bland andra turister (flera av dem spexade till det och försökte illustrera att dom skulle kasta sig ut från höjden)

Efter det var det dags att sätta sprätt på lite cash, jag genom att pytsa ut 60 Euro för en Fred Perry piké (oorginellt var Perkas dom) medan Perka själv gick loss i en hipstersjuk Adidasaffär och köpte en hood för en orimlig summa pengar (jag arbetar var hans kommentar). Sen blev det kinesiskt, second hand, sportmuseum, öl på pubb med kass musik, tunnelbana till förorten, kebab, öl under betongbro, och slutligen så kom vi fram till det som var målet med hela resan; Live Music Hall. Det ligger i Kölns utkanter i ett industriområde och ikväll var det lapp på luckan eftersom indiepopvärldens lilla gullepluttar i Death Cab For Cutie spelade.

Lokalen var olidligt varm och svettig när bandet klev upp på scenen tio i nio i och med låten Brixby Canyon Bridge. Det satte tonen för en konsert som var näst intill perfekt. Precis som när jag och Trötter såg bandet på Berns vintern 2005 så låter det perfekt, men nu hade Gibbard och co bestämt sig för att rocka till det lite, det kanske inte låter så bra i teorin, men i praktiken så blev de mjuka låtarna mer levande med den energiska levereringen, sen var det förstås kul att få höra så mycket låtar från The Photo Album, med Why You’d Want To Live Here som mest lyckade exempel. Annars spelade Death Cab i princip allt man ville höra, I will follow you into the dark drogs av mitt i settet (som vanligt till enormt publikjubel) och följdes upp med suggestiva I will possess you heart som passar perfekt live. Över lag var dynamiken fantastisk där bandet effektivt hoppade mellan hårt och lugnt med effekten att dynamiken räckte loppet ut.

Köln gillade vad de såg och trots den svettiga och kvalmiga lokalen så märktes det att bandet var taggat, inte minst eftersom de kom ut två gånger, och avslutande Transantlanticism var så väldig och vacker att det nästan var något väckelsemötesreligiöst över stämningen när samtliga stod och sjöng ”I need you so much closer” om och om igen. Andra lysande låtar var Marching Bands of Manhattan som avslutade den första delen, Crooked Teeth och Summer Skin från Plans lät även de perfekt. Grapevine Fires, en av de bästa låtarna på nya skivan Narrow Stairs lyckades även den med att krypa in under skinnet, som en apokalyptisk kärlekssaga.

Egentligen var allt väldigt fint, Ben Gibbard rörde sig mycket och ledigt, och hela bandet har utvecklats till en orkester som känner av varandra och som vet när man kan trycka på och ta det lugnare, när man ser mycket konserter med yngre band så är det perfekt att ibland se något så genomarbetat och perfekt som en Death Cab konsert. Jag trodde nog att det skulle vara bra, men jag var inte riktigt redo för den känslomässiga storm som bandet manglade ut igår, obeskrivligt.

Efter konserten åkte vi fel och hamnade på andra sidan Rheinfloden, så vi fick krångla oss till Haubtbahnhof tillsammans med någon turk som skulle till Aachen och som mest skakade på huvudet åt Kölns krångliga kollektivtrafik. Jag satt mest och nynnade på Marching Bands of Manhattan och glömde bort världen.

19 juli flyttar redaktionen återigen till Amsterdam. Sehr shön!