Lösa bitar

Fota i ett vattenfall 1979 är sjukt indie

Det är bråda dagar för hypotetisk, jag har inte bara fastnat i serien Gossip Girl (som inte ens är bra), jag försöker även lappa ihop de lösa bitar som jag spritt ut över golvet, och som bör bilda ordet ”framtid” om alla delar faller på plats. Just nu är den dock förhållandevis splittrad (framtiden, bitarna, golvet, allt) men det ordnar sig nog.

Har insett att det här med att jobba heltid, klura ut framtiden, kolla på dåliga tv-serier, tömma diskmaskinen hos föräldrarna, ojja sig över kvartslivskrisen, hålla sig uppdaterad i musikvärlden, se Chelsea åka ur FA-cuppen på ett så pinsamt sätt så att till och med Ben i Kosovo undrar vad det är som händer, tar tid. Summan av detta är väl att jag inte kommit så långt i de planerna som egentligen skulle vara lite mer handfasta vid det här laget. Så tänkte jag i alla fall när jag satt på en mexikansk restaurang i The Mission i San Francisco och lyssnade på bajomusik med några byggnadsarbetare utan grönt kort. Jag vet inte hur jag ställer mig till detta faktum, men jag tröstar mig själv med att jag var riktigt het på innebandyn i söndags, ikväll är det dags igen, 18.30, gymnastiksalen på Karstad Universitet. Inte ens ”bolltrollaren” skulle känna sig säker.
Bästa musiken senaste veckan kommer från Club 8 och deras skiva The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming. Den kom 2007 och den är faktiskt helt fantastisk, lite konstigt att jag missade den med tanke på att dom ligger på Labrador. Otroligt vacker och söt skiva, och Karolina Komstedt röst är sval och varm på samma gång. The Guardian tyckte att dom inte riktigt lyckades kliva ur Belle & Sebastianskuggan, dom har fel. Jag tycker dom lyckas perfekt med att stå där precis bredvid hela den snälla nedtonade indiescenen och skapa något både eget och angeläget. Bra morgonskiva.