En hyllning till åttiotalisten

Vampire Weekend, åttiotalisternas första nostalgitripp i akademisk kostym?

Att vara åttiotalist är inte lätt för någon. Vi som föddes på åttiotalet har så många val, så mycket att fundera över, vi kan flyga vart vi vill, plugga vart som helst, och samla på oss hur mycket CSN-lån som helst. De flesta föräldrar till denna generation känner inte igen sig alls i denna valmöjlighetsöken, snabbt plockar dom fram en gammal Televerketkatalog och försöker förklara Sveriges halvkommunistiska förflutna medan du, jag, och alla andra åttiotalister sitter på Facebook och kollar på kompisar i Guatemala City.

Hårt arbete var sättet för våra föräldrar att komma framåt, min far jobbade sig från potatisfälten till en professorshatt, ibland sitter han uppspelt hemma hos farfar och berättar om sina resor och seminarier runt om i världen. Farfar bläddrar mest i tidningen Land och berättar om kossan som förra veckan hoppade över det slitna vita staketet utanför köksfönstret.

Vår generation, åttiotalisterna, vi har ju inte behövt jobba så mycket för alla våra erfarenheter. Jag, som personligen representerar den sökande åttiotalisten ganska bra, har mest plockat på mig studieskulder och arbetslivserfarenhet genom mina tvära kast genom världen. Jag har inte stått på något potatisfält i två år och samlat pengar. Klart att det kan vara svårt för det äldre gardet att acceptera att sådana möjligheter erbjuds sina förslappade avkommor som går på popkonserter, ifrågasätter hårt arbete och vill ”bli inspirerade” och ”jobba med något som stämmer överens med mina värderingar”, det låter ju som LiLeva mumbojumbo för 9-5 arbetaren.

Jag älskar oss åttiotalister, våra krav på livskvalitet och vår idealistiska livssyn, vi vågar drömma och göra verklighet av dem, men nästa gång du träffar dina föräldrar så kan det vara värt att tänka på att det inte alltid varit så. Och om du inte har förverkligat dina drömmar, så gör det, för som en vis man sa till mig vid en middag efter nyår: ”när du blir äldre är det inte alla gånger du tog chansen som du grämer dig över, det är alla gånger du inte tog chansen.”

I SvD har Anders Parment skrivit en bra artikel om vad som händer när åttiotalisterna stiger in i företagsvärlden på allvar med våra krav och antihierarkiska inställning:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_813843.svd