Om nerladdningens baksida

CDOASS

Det här med nerladdning av musik har blivit en het potatis igen, Tomas Bodström ger sig in i debatten och genast är byxorna nere och hans okunskap lyser igenom tillsammans med hans rutiga boxershorts. Det är svårt att verka mot ledladdning och komma undan, nätpiraterna är inte dom vänligaste att argumentera mot. Då ligger ditt telefonnummer ute på nätet och din hemsida ser ut som en dålig tecknad film.

Jag tänker inte ge mig in i den vanliga diskussionen rörande nerladdning, den har malt om och om igen. Samtidigt som jag tror att nerladdning är bra för att demokratisera musikvärlden så inser jag att musikerna vill ha betalt för den konst de producerar. Men det är fult att se musik som en produkt, tydligen. Ekonomi och musik är en känslig fråga som de flesta artisterna gör allt för att hålla isär, och att diskutera det i media, det gör bara amerikanska hip-hop stjärnor.

Men, det var inte den här diskussionen som skulle föras, nej jag har istället börjat hitta några andra negativa (förutom att vissa artister blir arga) effekter av nerladdning som inte debatteras speciellt mycket. Jag personligen laddar ner mycket musik, samtidigt som jag köper så mycket som jag kan, vilket faktiskt blir en hel del trots att jag är student. Vad jag har insett är att jag inte ger den musik jag laddar ner chansen på samma sätt som när jag köper en skiva. När jag under förra veckan fick några skivor på posten så satte jag mig ner i lugn och ro och lyssnade igenom dem tillsammans med texthäftet (jag verkligen hatar när artister inte skriver texterna på låtarna i häftet föresten). Samtidigt laddade jag ner Anthony & The Johnsons nya skiva. Den lyssnade jag på medan jag tentapluggade/läste musik- och fotbollsnyheter på internet. Då är det kanske inte så konstigt att den inte riktigt sjunker in, trots att han sjunger så ofantligt vackert och deprimerande på inledande ”Hope There’s Someone”. Normalt sätt skulle jag nog ha satt mitt kaffe i halsen, om jag bara lyssnat ordentligt. Men det gjorde jag inte utan jag gick raskt vidare till den nya Doves skivan, och så fortsätter det, att försöka hänga med i den furiösa utgivningsvågen tillåter inte att man stannar upp allt för många gånger för att verkligen lyssna på vad artisten har att säga. Det blir som att läsa dagens tidning, man skummar igenom den under frukosten och om man hinner läser man igenom den en gång till under eftermiddagen, sen kommer det ett nytt nummer nästa dag.

Men köper man däremot en skiva, då har man en skyldighet mot sig själv och sin ihåliga plånbok att verkligen försöka ta till sig skivan, och vi vet väl alla att många av de bästa skivorna kanske inte sitter sådär perfekt efter första genomlyssningen.

Följden av mitt fragmenterade musiklyssnande har blivit (förutom att jag ofta inte ger skivan chansen) att jag lyssnar på mycket mer på vissa låtar på dom skivorna jag laddar ner, medan jag ofta lyssnar igenom hela skivor när jag köpt dem. Och fastnar jag för något jag laddat ner så beställer jag oftast skivan, men då försvinner den där sköna känslan av att sätta in en cd för första gången och få ett första intryck just då, när man satt sig i sin röda fåtölj och försiktigt dricker en kopp kaffe. Dom stunderna är lätt värda priset av en skiva.

Men

Utan internet och gratis nerladdning så skulle jag antagligen gå miste om en massa bra musik, man skulle bli mer beroende av recensenter utan att kunna kolla själv, vi vet ju alla att recensenter kan spåra ut helt ibland, och då kanske man struntar i någon skiva på grund av det. Skivbolagens fortfarande starka lobbyister skulle ha mer makt att påverka oss skivköpare, eller så skulle independentmusikpressen bli starkare. Det är svårt att veta vad som skulle hända om nerladdningen skulle stoppas helt. Men det finns nog ingen större risk för det, nätpiraterna kommer alltid vara några steg längre fram, och vi som följer i deras svallvågor nu kommer säkert att göra det i framtiden också, det får nog Bodström och hans rutiga kalsonger svårt att förhindra.

Bra musik finns det också:
The Natural History – Telling Lies Will Get You Nowhere (cd-spår, från skivan “Beat Beat Heartbeat”)
Snirklig garagerock, från New York, med New Yorksound. Inget nytt under Manhattansolen, men jag är svag för sån här musik, och det svänger skönt. Natural History landar någonstans mellan Von Bondies och The Strokes, inte mindre desperat än Von Bondies och lite mindre poppigt än Strokes.

James Brown – The Boss / Nas – Get Down (gitarrfunksoul)
Två fantastiska låtar, båda byggda runt samma fantastiska gitarr, som liksom dansar runt över den tillbakalutade basgången. Båda låtarna är något man gärna skulle ha i lurarna under en promenad på New Yorks gator. Och, det blir kanske lite mycket New York romantik från min sida, men det är ju en vacker stad, en stad att känna sig lite cool i, en stad som var obarmhärtigt kall under de tre dagar jag var där för några år sen.

CDOASS – Speak To Me (cd-singel)
Sveriges svar på The Rapture, och nu ska debutskivan produceras av Christian Falk och jag hoppas att det kommer ge bandet samma puff som DFA gav The Rapture, då är det upplagt för en fantastisk debut. Speak To Me är så jäkla kaxig, så stilig och trendig och visst kan det bli årets Franz Ferdinand, men jag hoppas att dom slänger in lite cowbells i mixen, då jäklar! Den nionde april har vi på radio campus i Örebro det stora nöjet att presentera detta band på Kåren, ni som kan borde komma, det kommer bli grymt.

Lucknow Pact – If You Leave Me, Take Me With You (EP-spår)
En lugn poplåt som andas samma luft som Bad Cash Quartet gjorde i de lugnare spåren på skivan “Outcast”, en gitarr och en ensam tamburin, att göra en bra poplåt har aldrig låtit så lätt. Två och en halv minut, det räcker så.