Logh har gjort ännu en fantastisk skiva

Ofta håller jag faktiskt med musikrecensenterna på de olika fanzines och dagstidningar som cirkulerar i Sverige (webb baserade fanzines kanske inte cirkulerar, men ändå). Fast nu måste jag göra lite revolt mot de som säger att nya Logh skivan är tråkig. Dom är kanske inte så många, men ändå. Jag vet inte varför, men klankar man ner på Logh så tar jag det personligt. Så därför måste jag ge min egen syn på denna skiva, den tredje från bandet som chockade mig med debutalbumen "Everytime A Bell Rings An Angel Gets His Wings" (en underbar titel som är en liten vink till TV-serien Twin Peaks)

Jag borde egentligen aldrig ha tvivlat. Logh är antagligen ett av de bästa Svenska band vi har, men som vanligt så drabbas band som Logh av recensenternas iver att hitta något nytt, då smälleren tredje skiva från ett band som aldrig riktigt fått något genombrott i Sverige inte så högt.

Speciellt om inte ett bångstyrigt underbarn vid namn Patrick Wolf och megabandet Kent släpper skivor nästan samtidigt.

Men jag vill ju att Logh ska hypas, att Sverige ska får upp sina ögon för något nytt, som inte är en ny artist från Fame Factory akademin, eller något pophopp från storstaden som lyssnat för mycket på Pavement eller Joy Division. Fast lyssnar man på Logh så verkar det som om dom inte bryr sig ett skit, det finns inget i deras musik som gör att dom kommer spelas på radio (ok, DESTINYMANIFESTO är väl förhållandevis radiovänlig) eller debatteras i Andres Lokkos kolumner i Svenskan. Logh är varken trendiga eller radiovänliga, spelar man musik som Logh, då vill man kanske inte få något stort genombrott.

Fan va härligt det är att det fortfarande finns såna band.

Precis som min programledarkollega Jacob konstaterade så har Kent tagit två steg framåt och fem steg bakåt på senaste singeln, Logh har gjort samma sak. Nya skivan innehåller inte de instrumentala vredesutbrott som förra skivan präglades av. Den där oroliga känslan av att snart smäller det finns inte. Istället är det tillbaka till debutens kalla och karga ljudlandskap. Ibland låter det nästan skrämmande faktiskt, det är ofta ödsligt och ibland är det bara en tyst elgitarr som ensamt vibrerar i ensamheten. Matias Fribergs röst är hård utan att höja rösten, en sorts kyla som ger Loghs musik en nerv som få lyckas skapa. Ibland låter han arg och nästan bitter, som i mörka ”My teachers bed” där han sjunger
”don’t fucking bother, im already gone”

Ilskan kanaliseras med karga ljudlandskap istället för hårda gitarrmattor, och resultatet blir mer fångande, och skrämmande än tidigare. Men lyssnar man inte noga, så är det säkert lätt att låta skivan passera i bakgrunden, men vågar man träda in i Loghs mörka värld så döljer sig en skiva som cementerar Loghs plats som en av Sveriges mest intressanta och okonventionella band. Logh har alltid gått sin egen väg, aldrig riktigt passat in i den svenska popscenen, men precis som när Franke slog igenom så visar Logh att Sverige har mycket mer att erbjuda än randiga killar i sjömanskostym och unisont klädda punkrockarméer som The Hives och The (International) Noise Conspiracy, och det är jäkligt skönt ibland.

Välkommen tillbaka Logh, jag borde ha litat på er från början.
Nu kan jag gå och lägga mig.
Skönt.